Ofta när jag sätter tänderna i ännu en plywood-liknande fläskkotlett begrundar jag det faktum att de ansågs vara finmat förr. Jag är väldans förtjust i det enkla vardagssättet att laga kotlett snabbt genom att lägga den i kall panna. Men det godaste sättet? Om man varken tar hänsyn till tid, energiåtgång, disk eller det faktum att man måste bege sig på jakt efter den optimala  kotletten. Förmodligen det jag körde igår.

Knepet är att kotletterna verkligen måste vara tjocka. Vi talar om minst 5 centimeter. Jag köpte kotletterna på G Nilsson i Hötorgshallen, de styckar sina kotletter så att filén sitter kvar också. Ben och fett kvar, så klart. De skyddar kotletten mot uttorkning. Vanliga kotletter blir alldeles för torra med den här metoden.

Salta kotletterna i god tid genom att massera in salt och en pyttenypa socker. Se till att kotletterna är nästan rumsvarma. Hetta upp smör i en panna på hög värme tills det blir ljusbrunt. Klappa kotletterna torra och klappa in lite färsk rosmarin. Bryn hastigt kotletterna på båda sidor. Mycket hastigt. (Ställ den på sidan och bryn fettsvålen någon minut om du är som jag och finner den oemotståndlig.)   Lägg dem i en ugnsfast form, peppra och ställ in dem i ugnen. Sätt ugnen på 100°C. varmluft om du har.  Kör kotletterna tills de är ljusrosa inuti, ca 30-45 minuter. (Glömde tyvärr att kolla exakt innertemperatur men det är ju lite en smaksak.)

Peppra lite till. Kanske lite flingsalt? Servera med sallad eller en enkel grönsaksrätt och citronklyftor. Något annan behövs faktiskt inte. Ät rotsaker och grönsaker som mättande förrätt istället. Vi råkade ha kvar en överjordiskt god röra Johan lagat på fintärnade rotsaker, tomat och olorosocherry, han har lovat blogga den.

Sen är det ju det där lilla problemet att kotletten är så groteskt stor att man inte orkar en hel men ändå inte vill dela med sig. (Jag skrev ju att jag inte skulle ta hänsyn till praktiska omständigheter.) Därför kommer jag att äta upp den sista biten kall kotlett till frukost nu.

PS! Fläskkotletten på bilden är plåtad innan den fick gosa i ugnen tillräckligt länge. Ljuset höll nämligen på att försvinna.

Har du läst artikeln? Vill du berätta om trauman med gula tänder, gult kök, förfalskningar eller bara utgjuta dig över gurkmejans förträfflighet? Tänk, då har du hittat helt rätt! Ordet är ditt!

Jag fick en underbar orimmad gladgrisskinka av Griskinds-Patrik. Han urskuldrade sig lite och kunde inte på rak arm komma med ett tillagningsförslag. Inte ens han, alltså. Skinka är svårt eftersom det lätt blir torrt. Och jag ville inte rimma den. Jag funderade på något slags grytstek som hade fungerat fint på en pluttskinka. Den här var stor, snudd på hotfull. Jag ska inte gå in på alla pinsamma detaljer och felinställd temperatur och felräknad tid. Bara konstatera att nästa gång kör jag den i en Le Creuset mycket länge på kanske 100°C tills innertemperaturen är kanske knappt 70°C. Jag gillar inte nättlagad skinka, en del av smakämnena som ger den fina smaken utvecklas inte förrän precis under 70°C. Eller så gör vi korv på klabbet! Skinkfärs är nämligen en underbar färs.

Kryddningen var jag dock nöjd med. Mortlat fänkålsfrö, korianderfrö, lagerblad, rosmarin, salt och en gnutta socker. Och själva grissmaken var fantastisk – fyllig och rund.

Den något torra skinksteken räddades dock på sedvanligt sätt: Den skivades lövtunt och fick bada i en marinad med olivolja, kryddor och kokspad. Det blev vansinnigt gott. Metoden funkar på nästan alla köttbitar, till och med dystert stenhårda kalla fläskkotletter får nytt liv om de strimlas tunt och marineras med exempelvis olivolja, limeskal, några droppar lime, färsk chili och koriander.

För övrigt kan man smörja in sina egna torra skinkor med olivolja också (jag var tvungen att skriva det för att ingen lustigkurre skulle vitsa till det i kommentarerna). Jag brukar ta en rejäl skvätt olivolja och blanda ut med min hudkräm, som förövrigt luktar rosmarin. Sen kan man leka att man är en tomat, soltorkad dito när man kommit upp i min aktningsvärda ålder.

Jag gillar verkligen Twitter. Här vet man vad som gäller. Allt är öppet; alla får vara med. Jag har bestämt för att viga en stund veckan då jag svarar på korta matfrågor med korta svar. Tider utannonseras i bloggen och på Twitter.

Här är några tips om hur jag twittrar. Det är absolut inga etikettsregler utan bara mina urvalskriterier för vem jag följer och lite vad jag tänker på när jag twittrar:

1. Jag toktwittrar inte om jag inte har något mycket intressant att rapportera om. Jag vill själv inte ha min feed fylld med en och samma person. Det här kan visserligen avhjälpas med hjälp av listor men jag orkar inte hålla på med dem.
2. Jag älskar twittrare som bemödar sig om att göra nästan varje tweet intressant. Det finns de som använder Twitter till att småkuttra mer privat med nätkompisar. Givetvis helt OK, men då vill jag inte följa. Kanske ska du ha två konton? Ett där du kör härligt vardagspladder och ett där du skriver mer offentligt om saker med allmänintresse (typ koktid på lammtunga)?  Jag skriver mer privata saker på Facebook. Jag frångår naturligtvis detta ibland men försöker hålla en balans.
3. Var tydlig! Även svar på frågor kan skrivas så att de förstås av followers som inte sett den ursprungliga frågan. Exempel: Jag får frågan vilken krydda som är godast. Istället för att twittra: ”Spiskummin!” twittrar jag: ”Spiskummin är min favorit,  den enda krydda jag inte kan leva utan, den ger fyllighet och must.”
4. Om jag delar med mig av länkar skriver jag ut vad jag länkar till (enstaka överraskningar är iofs roliga).
5. När jag vill tipsa om andra twittrare (t ex Follow Friday) beskriver jag kort varför jag gillar just den twittraren. Att bara spruta ur sig namn är ju lite poänglöst.
6. Ta aldrig illa upp om du ställer en fråga till någon twittrare som inte svarar. Själv svarar jag bara på intressanta frågor i mån av tid och lust utan att ha det minsta dåligt samvete. För mig är Twitter ingen frågelåda, utom då jag själv vill.
7. Jag förväntar mig aldrig att en person ska följa mig bara för att jag följer den personen. Jag är t ex helt ointresserad av musik-, sport- och modetwittrare. Själv följer jag en hel del personer som inte följer mig. Och en del personer följer jag inte för att de är FÖR intressanta. Skulle ta för lång tid. Så klart man får många followers om man följer många (en del följer en automatiskt så fort man följer dem). Men jag vill bara ha followers som verkligen är intresserade av det jag har att säga.
8. För mig är det därför viktigt att rensa bland mina followers. Jag vill inte ha spamfollowers och oseriösa månglare. Håll nätet rent!
9. Självklart får man göra reklam för sig och sina produkter. Men då ska man göra det med stil, finess och underhållningsvärde. Saltå Kvarn är duktiga på det.
10. Jag upprepar: Se ovanstående som tips, inte som regler. Twitter kan användas på massor av sätt och bara du vet hur du ska använda det bäst.

Här är några mattwittrare jag gillar att följa:

Rick Bayless: Underbar amerikansk toppkock som lagar mexikanskt. Svarar på mycket followerfrågor.

Ruth Reichl: Ex-redaktör för amerikanska Gourmet. Ex-matkritiker för New York Times. Sensuella mattwitter och krogtips.

Marion Nestlé: Amerikansk mat- och näringsguru guru som arbetar för naturlig och säker mat.

Övrigt:

Kinga Sandén: Prisbelönt twittrare som ger rapport från utlandet i realtid.

Pessimistjavisst: Ingen aning om vem han är, men han anstränger sig att formulera sig väl för sina followers.

Min man Johan: Twittrar sällan men bra

När jag inte hinner blogga gör jag mitt bästa för at hålla ungan uppe på Twitter. Idag har jag plåtat potatis för Sydsvenskan. I morse hade jag ytterst dimmiga idéer om vad jag skulle ta mig till och plockade planlöst på migen kasse av potatisens allra bästa  smakkamrater på ViHornstull. (Lime! Vanilj!) Och fann till min skräckblandade förtjusning att Swegro infört begreppet ”smakkompisar” på sina påsar med delikatesspotatis.

Som tur var infann sig inspirationen och recepten får ni se om några veckor. Min kärlek till potatisen spirar blygt eftersom jag i många år varit enveten potatishatare. Typ en sådan där rar romans på pensionärshemmet. Stillsam men innerlig.

Hur som helst har köpt hem en stor påse King Solo som jag nu ska laga mig igenom för att utröna om mina förutfattade meningar gäller. Hittills är jag inte övertygad, jag finner smaken nåluddsvass och utan sötma. Men skam den som ger sig! I helgen ska jag rosta dem, kanske är det hemligheten.

I morgon är jag bjuden på femrätters husmanskostavsmakningsmeny på Ulla Winbladh hos min vän Pelle Johansson. Rapport följer.

Om ni undrar vad jag gör när jag är totalt dumtrött är det här svaret. Spelet är slut när huvudet vittrat sönder till löv. Inte mitt alltså. I morse räddade jag dessutom ett korallrev. Enjoy!

Just nu tokjobbar jag men hoppas att kunna lägga upp recept på något trevligt senare  ikväll. Tills vidare får ni hämta lite inspiration i mitt andra pörte där jag bjuder på mackor och öl. Mackan med rostad rotsellerimousse, aprikoser och hasselnötter rekommenderas varmt. Min kollega Håkan Engström som tipsar om öl rekommenderas ännu varmare; han är en ohyggligt fin och mångsidig skribent. Tillsammans med favoritfotografen (min och många andras) Peter Frenneson har han gett ut en superfin intervjubok om skånska artister. Trots att jag är genuint ointresserad av musik läste jag med förtjusning.

”Vill du ha kaffet i koppen eller ska jag hälla det i sängen direkt?”

Min mans leende skulle kunna kallas sardoniskt. Han syftar på min vana att marinera sängkläderna i kaffe mest varje morgon. Ändå accepterar han min ovana. Stunden i sängen med nymalet presskaffe (och ibland keliga buffande bonusbarn) är kanske dagens bästa. Till det passar det väldigt bra med lite kaka.

I eftermiddag svarar jag på valfria matfrågor på Twitter. Twittra en matfråga så twittrar jag korta svar. Helt enkelt för medtagen efter gårdagens strapatser för att orka ngt annat. Kör hårt!

Edit: Jag svarar alltså på korta matfrågor på Twitter. Inte långa utredningar i kommentarerna nedan. Hav förbarmande med en krasslig kvinna!

Idag är det en sådan där dag jag strök mentalt ut kalendern för länge sen. Det påstås att det var Gustav Trägårdh som var gårdagens starke man, för det var han som knep titeln Årets Kock. En anspråkslös, stencool och filbunkslugn 36-årig tvåbarnsfar. Förmodligen var det den hemliga råvarukorgen som fällde avgörandet. Uppgiften var att laga en fisksoppa med torsk, vilket kockarna enligt juryns ordförande Fredrik Eriksson klarade rätt dåligt. Inga vidare soppor, muttrade en jurymedlem. Trägårdh lagade lättrimmad torsk med rotfrukter bräserade i brynt smör och citron, lantägg i frasig svecia, kryddgrönt samt pepparrotsbuljong och blomkål. Dessutom förtjusta hans andra, planerade rätt med rensadel och långlagad rentunga. Förtjusande Receptomaten, som jag träffade, har fina bilder.

Men i mina ögon var det andra som var lika mycket hjältar. Karl Ljung och Sillen (Christian Hellberg) som lagade varken mer eller mindre än suverän mat åt 850 kräsna matmänniskor på kvällens bankett. Tyvärr använde de mesta delen av sitt introduktionstal till att häckla mig och min antipati mot hjortron. Moget, pojkar!

Först en laxkavalkad med lax i fler skepnader och texturer än jag kan minnas. Långsambakad med saffran, konfiterad i en (torr! enda protokollplumpen) sommarrulle. Tatakin var för övrigt på salmalax. Den underskattade grönsaken sjökorall dök upp i en komposition med marinerad lax. Majonnäs smaksatt med rökta laxfenor serverades till brödet i en fyndig tub. Bliss!

Sen följde perfekt varmblodig ren med en god men lite väl hård korv på hjärta och liten mager rillette på tunga blygt gömd under rotsaker. Desserten på hjortron var naturligtvis urgod: en sorbet med hög syra som lockade fram havtornstoner ur de äna hjortronen. Mylta och en sås som var en spinoff på tjinuskisås fast liksom vitgräddig som var så god att man ville äta den med sked. Ja, det var ju det man gjorde.

En potentiell stjärna var en okänd man i publiken. När Maud Olofsson avslöjade lite om sig själv som köksmänniska i ett tal frågade hon retoriskt publiken: ”Vet ni varför jag älskar mortlar?” Vrålade någon: ”De är billigare än Saab.”

Electrolux VD höll ett pinamt tal fullt av malplacerat säljskryt. Jag påpekade detta för min bordsgranne. Han skrockade: ”Vet du vad jag kallar det där?” ”Nej”, sa jag.

”Jävla bögsnack”, skrattade bordsgrannen, förtjust över sin oerhörda fyndighet.

Som ni förstår hade jag inte så dåligt samvete över att jag twittrade mig genom middagen. Här kan ni bläddra bakåt i min twitterfeed.

Den kanske största stjärnan var nog ändå kvällens konferencier Annika Unt Widell, som också lotsat oss genom morgonens förträffliga trendseminarium. Hallå arrangörer och talangjägare, det finns kvinnor som är utmärkta på scenen. Ni är bara usla på att leta, slöfockar! Värva Annika till något matprogram pronto!

I år bestämde jag mig för att inte blogga från Årets Kock. Jag blev helt enkelt för utmatad för att ha kul. Däremot har jag twittrat mer eller mindre infamt skvaller hela dagen. Ni kan följa mig här (eller läsa dagens noteringar):

http://twitter.com/foraretaffel

Snart dyker Alice Brax och Edward Blom upp för att ta taxi till banketten 19.30. Jag twittrar matkuriosa och skvaller hela kvällen.