Frågelådan på Twitter är igång igen. 21:00 ses vi där och dryftar köksproblem, morotsmysterier och shoppingtips. Märk dina frågor med #frl och håll dig till en fråga per tweet. Formulera frågor som går att besvara kort.Och fråga gärna många frågor under timmen! Vill du svara på andras frågor är det också trevligt. (Så länge du har hyfsat rätt i alla fall. Eller i alla fall svarar fel underhållande.)

Om du inte har twitter, behöver du inte berätta för mig hur jobbigt det är att lägga ner två minuter att skaffa det. Då riskerar du bara att komma i dålig dager. Istället ställer du frågorna här i bloggfrågelådan. Frågorna där får ohyggligt långa och ingående svar – men först efter en tid som är i paritet med en elefantgraviditet.

Varmt välkommen!

Jag fick en fråga som passade som hand i handske, som ett lagerblad i kalopsen … Ja, helt enkelt en drömfråga. Den kom från jana en stackars människa som lever i så desperat oreda att hon inte ens hittade sina versaler.

”hur förvarar/ordnar man bäst sina kryddor? hopplöst att hitta rätt om man har dem i ett skåp eller låda. så less på att leta och ge upp.”

Kära jana!

Medan olika rekryteringsfirmor och dejtingsajter lägger ner miljoner på att få fram ett vasst instrument för att analysera en persons innersta väsen finns lösningen skrattretande nära; närmare bestämt i köket. Du har säkert hört det gamla ordstävet ”Säg mig ditt kryddskåp och jag ska säga dig vem du är.”.  Det är sant. Även om man försöker skyla över sin torftiga personlighet med en armada av montazamiansk skimrande knubbiga  kuddtofsar avslöjas man obarmhärtigt när kryddskåpet öppnas och en burk Piffi Allkrydda och en ask tandpetare avslöjas. Eller ett virrvarr av burkar, påsar och askar varav många gick ut 1963.

Om du däremot kastar en blick in i till exempel mitt kryddskåp inser du att det rör sig om en manifestation av ett högre väsen. Ett förunderligt intellekt, helt enkelt. Jag inordnar nämligen givetvis kryddskåpet efter regioner och varje region har tilldelats en låda eller två. Lådorna har namn som Nordeuropa, Korea/Japan, Kina(sichuanpeppar, stjärnanis etc), Kuf-Kina (angelikarot och andra medicinska ingredienser), Indien, Sydindien (hing, svart senapsfrö, curryblad, torkad chili etc) , Mexiko (epazote, achiote, mexikansk kanel, hoja santa etc). I dessa ligger framför allt de något ovanligare kryddorna som används i regionen. Denna sortering kompletteras med en låda för söta kryddor (tonkabönor, olika sorters vaniljstång, rålakrits etc.) och en baslåda för alla baskryddor i påsar (såna kryddor som finns i vanliga affärer). Ganska många av baskryddorna föreligger i dubletter eller tripletter. Fänkål kan alltså återfinnas i baslådan, men även i Sydeuropa och i Kina. Eftersom jag i grund och botten är en ganska konservativ kryddare använder jag nämligen nästan alltid ganska klassiska kryddkombinationer. Undantag finns dock. Så efter att ha inspekterat moroten eller kaninen och läst av dess aura fattar jag beslutet: Sydindien! Och plockar ner den lådan och börjar jamma.

Jag är så stolt över detta arrangemang att jag funderar på att vid min död låta gräva ner mig i en lämplig mosse med alla mina kryddor – och på så sätt  nå evig berömmelse som något slags kvinnlig bockstensman, när någon framtida kultur gräver upp mig.

Men för all del, det går ju bra att använda bokstavsordning också.

Det går också bra att lämna egna förslag på kryddarrangemang i kommentarerna nedan. Seså, bred ut era stjärtfjädrar och visa vad ni går för! Om ni känner er blyga kan jag avslöja att ingen av kryddorna användes vid lunchen då jag åt Findus köttfärssoppa på burk. Den tomma burken kommer inte att grävas ner med mig i mossen.

Jag försöker hålla deadlines, jag försöker vara en god mor, jag försöker vara det med ena handen i stödskena och andra nyopererad i bandage. Inte mycket tid att blogga, alltså.  Men på dryckesfronten har jag stött på några godsaker som pockar på att ombloggas. So here goes:

1. En rejäl skvätt nypressad bergamott i din gin & tonic. Drinken kallas Serendipity och uppfanns av min man, Johan Swanljung, en bister eftermiddag när lime-nöden var uppfinningarnas moder. Jo, jag vet att det är kumquats på bilden men ni har väl fantasi?
2. Shoti maa örtteer eler snarare kryddteer. Trodde aldrig jag skulle hitta något som klådde Yogi-te. Men Shoti maa är minst lika bra –  subtilare, lika komplexa och framför allt: de har nyhetens behag. Enligt ryktet är det samma blender som skapade flera av Yogi-teerna Börjar hitta in i vanliga butiker och importeras av Biofood som gav mig ett produktprov.
3. Oppigårds Amarillo är förmodligen den godaste svenska ölen jag druckit. Hälsar min man som är kräsnare än jag. Men jag håller med. Kryddig, vårblommig utan slisk, balanserad med skogssus, citrus och precis lagom beska. Öl blir inte mycket elegantare än så här.

Det finns skäl till att jag blivit matskribent och inte författare. Jag har aldrig behövt använda fantasin, jag har aldrig skolats i subtilitet, undertext eller dolda intriger. I vår familj lurar inga trauman under en bedrägligt pudersockrad yta, de ligger trancherade på faten. Visst finns det lik i garderoberna men de tas ut och dammas av och dissekeras varje familjemiddag.

Julbordet är det slagfält där de flesta och mest anslående släktbataljerna utkämpas. Förr som nu.

Julmatssäsongen inleds redan runt Lucia med tillverkning av mandelmassefigurer. Det kan låta som harmlöst pyssel men det är det inte, inte i min familj. Jag minns när en klasskamrat i mellanstadiet fnissande berättade hur de tokat till det i sin familj. De hade inte gjort tomtar utan dessutom ett MUMINTROLL i marsipan. Alla fnissade. Jag minns att mitt leende stramade stelt. Det var samma år som min pappa modellerade nidbilder av våra grannar. Nakna. Varenda anatomisk detalj vällustigt återgiven. Som vanligt förekom också teman som en blindtarmsoperation, ett utedass och praliner i form av bröst. Mandelmasseutställningen var ett skäl till att jag inte tog med vänner hem efter skolan mellan Lucia och julavslutningen.

Redan tidigt i december bakas också en anslånde mängd kakor; de varar ända till påska – schackrutor, drömmar och lövtunna välkryddade pepparkakor. Kakorna präglade min barndom. Den härskna smaken hängde kvar i kakburkarna året om.

En del av kakorna går åt på julmorgonen som alltid firas med den stora myllrande släkten på min mammas sida. Thaiglögg! ropar mamma med den speciella eufori som hör julmorgon till – framkallad av lika delar sömnbrist och glöggångor. Thaiglöggen är ett försök att med asiatiska smaksättare skyla över de värsta bristerna i det hemgjorda maskrosvinet av obestämd årgång. På pappret är det ingen dum idé, i glaset är katastrofen ett faktum. De senast ingifta släktigarna håller god min, vi övriga häller mer eller mindre diskret ut den i blomkrukor, vaskar eller vad som finns tillhands. Vi äter sju sorters kakor, biter barmhärtigt huvudet av marsipangrisen och blodsockret närmar sig nu toxiska nivåer. Vi sjunger med den självbelåtenhet som bara är möjlig vid den extrema grad av genetiskt betingad tondövhet som gör det omöjligt att lida av falska toner.

Kvällens julbord med pappas släkt innebär fler trauman. Pappa envisas med att år efter år laga patéer, med åren har de gudskelov blivit bättre men länge var det bara han och katten som åt de oformliga missfostren. I rättvisans namn måst tilläggas att katten faktiskt föredrog dem framför Whiskas.

Samma mur av kompakt misstro mötte mina missionsförsök när jag under mina dietiststudier försökte förvandla julbordet till en fettfri zon. Som tur var lyckades jag inte. Och jag vill helst dra en barmhärtighetens slöja över det år jag lagade en lammleverpaté på en inte helt purung lammlever. Låt oss bara säga att det märktes tydligt att levern är kroppens eget lilla reningsverk.

Nu låter det som om det som om vi är inkompetenta matlagare, det är vi inte. Mamma lagar den i särklass bästa janssons frestelse jag ätit och en renkalvssylta med distinkt ton av ättika jag skulle välja som min sista måltid på jorden. Pappa presterar nästan alltid en förunderligt saftig skinka och briljerar risgrynsgröt som lättas up av tre deciliter mjukvispad grädde så att resultatet blir ett ljuvt moln av cement. Tyvärr är vi dock fullkomligt oberäkneliga i köket. Vi satsar högt, faller hårt och det är misslyckandena som blir till legender – en del av vår familjehistoria.

Det finns alltid nya orsaker till gräl. Jag vägrar numera äta ålen eftersom den är utrotningshotad. På mitt vanliga finkänsliga sätt deklarerar jag det högt och med lidande min. Min roll i familjen är världsamvetet, den missförstådda. Mamma förklarar att det dels är en present-ål, dessutom faktiskt är lite för sent. Visserligen är det fint att återföra vilda djur i naturen igen, som lejonet Elsa, men Elsa var till skillnad från ålen inte flatrökt. Det är kört för ålen i alla fall så kan jag inte vara snäll, hålla tyst och äta upp? Jag ger upp diskussionen och tröstar mig med sju sorters snaps som min faster och hennes fru bidragit med. Ljudnivån ökar, vi skroderar allt högre om verkliga och inbillade framgångar.

Ändå är de lugnare nu, våra julmiddagar. Det fanns en tid då julhetsen nästan slukade oss alla. Ljus, det måste finnas mer levande ljus, brukade pappar upphetsat ropa när jag var barn, då när vi bodde i den stora, röda villan nere vid sjön. Där draget från otäta fönster fick alla ljuslågorna att fladdra ängsligt som hattifnattar. En jul räknade vi barn alla ljusen, sprang från den iskalla hallen, kanade över bonvaxgolven, in i det plommonlila köket med trasmattor av kasserade nylonstrumpor på korkplastgolv, fram till julbordet där änglaspelet klingade sprött. 117 ljus. Pappa var ändå inte nöjd. Inte med ljusen, inte med julen, inte med livet. Dagen efter, på själva juldagen, berättade han att han ville skiljas. Julen därpå minns jag inte. Bakade vi pepparkakor? Saknade någon pappas paté? Åt vi något alls?

Ett par år senare var han hos oss igen, lite lugnare, han lagade två patéer istället för fyra. Ljusen var lagom många. Han och mamma satt helt nära varandra. Åter inbegripna i det lågintensiva evighetsgräl som fortfarande pågår dem emellan. Är vin med slott och kork egentligen bättre än bag-in-box? Går fryst kungskassler från bensinmacken överhuvudtaget var att betrakta som människoföda. Lycka. Måhända av det mer enerverande slaget, men likväl en lycka som är få förunnad. Matgrälen är ett kitt i min familj.

Jag tänker på mina julmiddagar och inser att jag är välsignad. Vi skrattar, gråter, retas men det blir aldrig tyst runt bordet. Vi fortsätter att angå varandra. Varje kaotisk julafton bland rullrån, köttbullar, kålrotslådor och – hoppsan! –  sill med banan, apelsin och koriander är en påminnelse att det som är trasigt kan bli helt. Och jag tänker att jag så här i juletider kanske borde ta till mig det kristna kärleksbudskapet och dricka lite av mammas thaiglögg i år. Eller inte.

Den här krönikan har tidigare publicerats i Allt om Mat. I år kommer julen äga rum i stillhet eftersom jag opererar båda händerna i morgon. Bästa julklappen blir om jag klarar att gå på toa själv. Mina älskade föräldrar firar hemma hos mig, Johan och världens vackraste bebis. I kväll 21:00 är det sista frågelådan på Twitter för ett tag.Vi ses väl där?

God jul!

”Min nya favorit i mejerikylen är rysk yoghurt. Härligt krämig och med fin syra.
Mitt problem är följande: när jag öppnar en ny burk så är den fast och fin. Följande morgon har den tappat fastheten och har börjat vätska sig, en utveckling som fortsätter tills yoghurten är slut. Vad kan det bero på?”

Eftersom du trots allt äter upp yoghurten och svältdöden därför inte är omedelbart förestående känner jag inte att jag behöver be om ursäkt för att det tagit mig några månader att svara på din fråga. Skälet till dina bekymmer är i grund och botten att äkta yoghurt är känslig kulturmiljö med levande varelser. Se där! Ibland är det bättre att leva i ovisshet, för börjar man betrakta yoghurten som en (eller rättare sagt miljontals) levande varelser uppstår etiska betänkligheter. Varje sked motsvarar plötsligt ett massmord. Och det är inget vidare sätt att börja dagen. Tillhör du dessutom typen med livlig fantasi kan du börja få vaga mardrömmar om hur den (kanske korsbefruktad av den ruttnande rödkålen i ett mörkt hörn av kylen) tar över först kylskåpet, sedan hela ditt hem och till slut resten av världen. Ja, det där var ett försök att distrahera dig så att det inte blir pinsamt uppenbart att jag inte är helt säker.

Vi tar det från början. Mjölksyrabakterierna i yoghurten, ofta Lactobacillus bulgaricus och Lactococcus thermophilae, producerar bland annat mjölksyra som sänker pH i mjölken. (Dessutom producerar de små mängder aceton, som ger yoghurt den karakteristiska smaken.) Blir det tillräckligt surt påverkas  kaseinmolekylerna så att de först vecklas ut en aning, sedan bildas nya bindningar mellan molekylerna så att ett tredimensionellt nät uppstår. Vätskan i mjölken blir då mindre lättrörlig, mjölken stannar till och krämigheten är ett faktum. Ett gel har bildats som påminner om en finporig tvättsvamp. Om nätverket bildas snabbt blir det grovt och bräcklig vilket ökar risken för vasselläckage. Fetare yoghurt blir särskilt tjock, bland annat eftersom det mättade fettet gör vätskan mer trögflytande vid låga temperaturer. Proteinrik mjölk ger en krämigare yoghurt eftersom kaseinnätverket blir större, det är därför man tillsätter mjölkpulver i mjölken innan bakterier tillsätts. Men för mycket kasein ger en grynig konsistens. Hur länge mjölken upphettas innan den blir till yoghurt är också av betydelse för kasiennätverkets stabilitet.

Turkisk och rysk yoghurt är av typen som fått koagulera i burken. (Så kallad set till skillnad från stirred.) Den är känsligare till sin natur.  Så länge yoghurten får vara i fred i burken är den ganska, men inte helt, stabil. Hur stabil den är beror på hur den är framställd. Men när du öppnar locket och rör om lite i yoghurten pressas det ömtåliga proteinnätverket samman som en tvättsvamp. Vassla sipprar sakta ur det förstörda nätverket. Om du vill ha ett namn på din misär kommer det här: syneresis. I en vanlig mager och tunn yoghurt märks inte det här så mycket eftersom vattnet fördelas ganska jämnt i den tunna yoghurten. Men om du till exempel skakar den rejält eller vispar den så blir den betydligt tunnare. Det är orsaken till att du ska röra försiktigt i gräddfilssåser och röra ner yoghurten på slutet i din smoothie om du vill ha den krämig. Till viss del stabiliseras yoghurten igen och vätskan kan under vissa förhållanden sugas upp i nätverket igen, beroende på hur det är beskaffat. Här svävar jag på målet, det erkänner jag – och välkomnar gärna en mejeriexpert in i diskussionen.

Ytterligare en anledning till vattnig yoghurt är att bakterierna kanske tagit ny fart. I den färdiga yoghurten har mjölksyrebakterierna slagit sig till ro efter att ha producerat så mycket syra att den sura miljön får dem att tappa orken. Ökad temperatur, som när yoghurten får stå framme eller i en för varm kyl, kan sen sätta fart på bakterierna igen. Ju mer mjölksyra de producerar, desto tajtare blir nätverket av denaturerade proteiner vilket kan leda till att mer vätska pressas ut.

Det enklaste sätet att åtgärda problemet med gråtande yoghurt är att helt enkelt slå bort vätskan och äta av den fastare yoghurten. Vill man ha den avrunna yoghurten lite krämigare får man helt enkelt röra om i sin portion strax före servering. Eller också kan du köpa en yoghurt stabiliserad med exempelvis gelatin eller andra tillsatser, men hur kul är det? Men jag antar att det absolut viktigaste är att röra så lite som möjligt i yoghurten när du tar upp din portion.  Och håll yoghurten kall! Det är fullt möjligt att det hjälper att offra en svart tvåhövdad katt vid nymåne också, men det är kanske ändå lättare att röra om i yoghurten?

Häromdagen försökte jag prestera ett enkelt blogginlägg här genom att besvara en ”enkel” läsarfråga. Klockan var 23:00 när jag började och 02:00 satt jag fortfarande och surfade på en smärre tsunami av rön från olika vetenskapliga artiklar. Svaret kommer snart, men just nu är förklaringen till ett trivialt varjedagsproblem som en mindre roman i omfattning. Det finns en fördel med den korthuggna frågelådan på Twitter, man förirrar sig inte i långrandiga utläggningar.

Hur som helst vill jag bara kort meddela att Malin och jag signerar Matmolekyler på Matdistriktet i morgon 18:00-19:00. Välkomna att säga hej och smaka på något litet och gott. Vi ses väl?

Hur kan tiden gå så snabbt? Det var ju torsdag för en kvart sen. Jag har mest ägnat mig åt viktiga ting som att fintrimma blöjbytestekniken. Det kan nog behövas. Jag och bebisen har lite olika åsikt om mig som blöbytare. Jag tänker: Öm moder … Bebisen tänker: Pol Pot!

Jag saknar er. Saknar ni mig? Lite?  Åh, det måste vi göra något åt! På lördag kan ni träffa mig i Lund på mässan Mat & Molekyler där jag pratar om umami och vispar hop en majonnäs snabbare än en gris blinkar. Eller så kan du hänga på Twitter ikväll 21:00 – 22:00. Där svarar jag på matfrågor som du adresserar till mig eller bara märker med det hemliga tecknet #frl.

För att göra det enkelt ställer du bara en fråga i taget men hur många du vill. Större frågeställningat delar du fiffigt upp i mindre så blir det lättare för mig att svara, och lättare för andra att hänga med.

Det tar två minuter att registrera ett Twitterkonto och vara med i leken. Varmt välkommen!

Livet ångar på och struntar fullständigt i att jag har en blogg att sköta. Bebisen har lärt sig många förunderliga ting som att säga hej och vinka. Ganska urskillningslöst. Bland annat hejas det och vinkas till alla hemmets bananflugor. Jag tror det finns något vackert att lära här: Sänk kraven en smula, lägg dina fördomar åt sidan och du får hur många vänner som helst.

Ett annat sätt att få vänner är att hålla frågelåda. Därför gör jag det även denna torsdag. Möjligen är jag något distraherad av att jag kokar ca 80 portioner soppa samtidigt, men mer om detta senare (om livet håller sig ur vägen).

Nå, FRÅGELÅDAN: Varmt välkomna att ställa frågor här. Jag har bara några små önskemål för att min stackars hjärna inte ska koka över. Ställ frågorna så att de går att besvara enkelt och EN fråga per tweet. Men å andra sidan får du ställa hur många frågor du vill.

Är frågeställningen är komplex som: Hur friterar man? Ja,då kan du vara fiffig och dela upp den i flera småfrågor så blir det enklare att hänga med: Vilken olja är bäst att fritera i? Har du ett recept på bra frityrsmet till fisk? Kan man spara oljan?

Märk frågorna med #frl. Vi ses!

Häpen ser jag hur snabbt och skoningslöst vinterns förtrupper skövlar min trädgård. Den tidigare lummiga grönskan härjas just nu av frosten, som inte bara biter och nyper utan begärligt tuggar i sig allt ömtåligt levande den kommer över. Bara precis intill husknuten hukar ännu ett par tappra dragonplantor. De förtjänar ett bättre öde än att frysa till döds – som att hamna i min sallad till exempel. Myntan ser betänkligt blek och svartprickig ut, men har ändå kvar det mesta av sin arom och får göra tjänst för att friska upp den lite överdrivet söta och platta dragonen. Salladen får ses som trädgårdens sista farväl för det här första året. Jag räknar inte med att det finns ett enda levande blad kvar i morgon. Så får det vara, för i kylens mörker står redan bukiga burkar med dragonblad i vinäger, små besvärjelser mot vintertristess i köket. Men jag glömde: en ört trotsar kylan! Det mesta av salvian får stå kvar ett litet, litet tag till, lustigt nog tycks den nämligen repa sig smakmässigt när kölden kommer. Det är som om den faller in i en andra andning efter att ha varit kvävd, fadd och uddlös efter blomningen.

För övrigt har jag i sann ekorranda hamstrat 32 portioner lasagne, litervis av svampragu, lammfärsgryta och marockansk kycklinggryta i vår nya frysbox. Förmodligen har febriga drömmar influerade av Game of Thrones bidragit till hetslagandet. Nu sitter familjen i det fula lilla tegelhuset, snorig och hostig men omvälvd av den trygghet bara en fylld frys kan ge – och muttrar: Winter is coming!

Enkel oktobersallad med dragon och rostad mandel

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 2

Tid: 10 minuter

En enkel opretentiös liten sallad som lyfter tack vare en aning senap, färsk dragon och rostade mandeln. Om du, som jag, har några små förskrämda krasseblommor eller tagetes kvar i täppan är de goda och vackra att blanda i salladen eller lägga oppanpå.

• 1/2 medelstor morot
• 1/2 röd spetspaprika
• 1/2 liten gurka
• 1-2 tsk finhackad dragon
• några blad finstrimlad mynta
• 10 rostade mandlar

• Dressing:
• 1 tsk majonnäs
• 1 tsk grov fransk senap
• 1 msk pressad citron
• 2 msk fin olivolja eller mandelolja

1. Skala gurkan, halvera på längden och skiva i drygt 1/2 cm tjocka skivor. Kärna ur paprikan och strimla fint. Skala moroten och skiva tunt.
2. Vispa ut senapen och majonnäsen med citronsaften med gaffel i en liten kopp. Vispa ner oljan lite i taget.
3. Vänd runt grönsakerna med dressing och dragon. Smaka av. Mortla mandeln ganska fint eller krossa dem på en skärbräda med exempelvis en konservburk. Blanda det mesta med salladen och strö lite ovanpå.

Jösses, det är torsdag igen! Då är har vi ju hur kul som helst på frågelådan på Twitter. Varmt välkomna att ställa frågor här. Jag har bara några små önskemål för att min stackars hjärna inte ska koka över. Ställ frågorna så att de går att besvara enkelt och EN fråga per tweet. Men å andra sidan får du ställa hur många frågor du vill.

Är frågeställningen är komplex som: Hur friterar man? Ja,då kan du vara fiffig och dela upp den i flera småfrågor så blir det enklare att hänga med: Vilken olja är bäst att fritera i? Har du ett recept på bra frityrsmet till fisk? Kan man spara oljan?

Märk frågorna med #frl. Vi ses!