Precis som Isobel laddar jag inför Hannukkah. Som varandes hedersjudinna* plockar jag russinen ur den judiska matkulturen. Latkes är helt klart ett sådant.

I själva verket är latkes inget annat än en variant på råraka. Ingen skugga över rårakor. Men det känns så sofistikerat och kosmopolitiskt att säga latkes. Plötsligt är det helt OK, ja rent av nödvändigt, att smita i väg till NK Saluhall och köpa en burk av Rossinis forellrom för över 100 spänn fast man inte har råd med det. Är man judisk prinsessa för en dag så är man. Och en judisk prinsessa kräver naturligtvis att få sina latkes toppade med lyxtillbehör.

Trots att tillagningen är enkel så är det mycket som kan gå fel. Jag gillar latkes bäst på den här sidan om nyår, sen blir potatisen för stärkelsesmakande i mitt tycke. I helgen ska jag prova några olika recept och återkommer med resultat.

Medan ni väntar kan ni läsa om hur marknadsföringen av vatten tar sig allt mer bisarra former.

• * Med hedersjudinna avses att jag under nästan ett halvt år lagat koshermat i min judiska nästanfamilj. Samt caterat en bar mitzvah till min judiske nästanbror och fått mina knivar välsignade av en bindgalen rabbin. Inte illa för en inbiten ateist.

Och så det ni alla väntat på: utnämningen av Veckans Matnörd. Faktiskt så blev det dött lopp mellan Johannes och Carls mer storvulna ansats och Veras pepparnötter. Pepparnötter? Nördigt? Ja, men bara om man tubbar sin pappa att turistimportera kardemumma från Zanzibar. Det är detaljerna som avgör i detta högst oförutsägbara och smått godtyckliga juryarbete . Grattis båda två!

Nästa Veckans matnörd blir den som presterar det mest oväntade receptet eller tipset på pasta. Lägg in ett recept i kommentarerna eller lägg en länk till din blogg. Eller skicka till redaktionen om du är blyg. Enkelhet premieras (men bara om den är genial och nyskapande). På bilden ses resterna av Kajas legendariska makaronilåda. En rätt jag på grund av en tidig prägling är pinsamt svag för.

Idag var jag karavanförare för första gången på länge. Jag vikarierade för matexcentrikern Dag Hermelin som befann sig på kryddigare breddgrader. Det innebar att jag under två timmar vallade en arbetsgrupp matnörds-trainees genom Hötorgshallen, Omi Food och Taj Mahal. Nu stampar ni otåligt: när kommer hon till maten? Jorå, det finns fynd att göra.

Jag uppmanar alla som befinner sig i närheten att rusa til Taj Mahal som just nu har hyfsade curryblad i inre kylen. Färska curryblad, gärna i kombination med hing, gurkmeja och rostade senapsfrön är så gott att jag i mitt utmattade tillstånd inte finner ord som räcker till. Laga ris eller ett kålfräs (tillsätt currybladen precis före kålen) och läs om The God of Small Things. Ett par drypande feta, sockerknökade laddoh på det så sover du gott om natten.

Dessutom ber jag att få tipsa om boken Matsafari som just kommit ut. Afrikansk mat är inte lätt att få tag på i Sverige, så det är lika bra att laga själv. Jag tänkte både åhå och aha under snabbläsningen idag vilket var gott betyg. Bland annat fascinerades jag av en rostad müsli med mjölkpulver som jag tänker shanghaja receptet till och publicera här snart.

I morgon kommer mitt nya objektiv och då blir jag glad igen.

En av de nyttigaste sajterna på nätet heter Household Hacker. Nina Yunkers framstår plötsligt som astrofysiker. Så här lagade vi naturligtvis årets kalkon till Thanksgving. Resultatet blev utsökt!

Gitto marinerar kycklinghjärtan så att det står härliga till. Har inte provat hennes variant, men den låter klockren. Jag brukar marinera mina med vitlök, salt, smulade lagerblad, finhackad chili och  fulpastis (är man så dum att man köper billig pastis på Reykjavik får man kanske skylla sig själv).  Sen bryner jag snabbt i het olivolja eller smör och slår på en burk körsbärstomater och lite vitt vin. Och så får det puttra ganska länge. Smaka av med mer av alla kryddorna. Avsluta med en driva färska örter och finhackat citronskal.

I min erfarenhet (rätt begränsad) är kycklinghjärtan lite som bläckfisk. Grilla antingen snabbt som attan eller låt dem puttra länge tills de blir möra. Dessutom kräver kycklinghjärtan väldigt mycket kryddor eftersom de har en trevlig men lite platt smak.

Gitto som var först på det får ta diskussionen om kycklinghjärtan. Här nedan får du gärna berätta vad jag ska göra med en jättepåse bläckfiskbitar som tar upp plats i frysen. De är vackert rutristade men eftersom de legat i ide ett tag nu lutar jag åt långkok snarare än ristning i het panna.

Om man får tro Tommy Myllymäki bjuder pyttelilla krogen Coi på en av de största matupplevelserna i San Francisco just nu. Och man vill gärna tro Tommy Myllymäki, Årets Svårstavade Kock 2007, som just kommit hem från sin vinnarresa. Han tillhör den nya generationen kockar: talför, smart och med en förmåga att analysera sin mat som gör honom till en godbit för matskribenter. Att han är förtjusande uppnäst gör inte saken sämre.*

Så vad kännetecknar då Coi som hänförde så till den grad att Tommy frankt erkänner att han snott en hel del idéer därifrån till sin egen nystartade krog i Julita? Fokus på grönsaker är en aspekt. Enkelheten är en annan.

— Mogen matlagning, summerar Tommy gillande, när han visar bild på en till synes frugal tofupudding med bok choy. En rätt som han medger måste gömmas i en avsmakningsmeny för att den ska hamna framför gästen. Tofupuddingen var givetvis sublim. Jag undrar i stilla, småelakt sinne hur många svenska gäster som skulle uppskattat rätten utan ett par vinpaket innanför västen. Jag skulle förmodligen älska den, men jag är ju inte riktigt frisk.

Kökschefen på Coi, Danniel Patterson, är berömd för sin intellektuella approach och besatthet av dofter och kunskaper som parfymör. Efter en utflykt i molekylärgastronomins värld brukar han numera sifon och agar med besinning och har taggat ner maten. Kritiken har varit blandad. Coi, som betyder fridfull på franska, anses helt enkelt lite temperamentslös av kaliforniska kritiker som ofta föredrar mer livliga smaker. Men skandinaver har måhända ett annat förhållningssätt. Det låter som mat i min smak.

En kär souvenir Tommy tog med sig var minnet av Cois klorofylltäta soppor. Idén hade han redan bekantat sig med under sin tid hos örtdrottningen Karin Fransson, men här var de kanske strået vassare i sin avskalade elegans. Ja, själva spenaten till spenatsoppan var så rik i smaken att soppan lagades på vatten. Här hemma tar Tommy till en mer smakrik, publikfriande kycklingbuljong för att gardera sig mot spenat som inte håller den kaliforniskt svindlande höga standarden.

Något mer värt att notera under resan? Ja, ekologiskt är en livsstil i Kalifornien, konstaterade Tommy. Och han uppskattade gastronomins motsvarighet till röjarskiva, det vill säga ett besök på Boulevard, där kocken Nancy Oakes regerar. I New Yorks Meat packing district fann Tommy det särskilt värt att notera att det fanns en Milk Bar. En förtjusning som kan ha visst samband med att Svensk Mjölk sponsrade dagens pressträff.

Påsen med mutostar och eko-yoghurt som jag ogenerat bar hem till den glupande familjen kommer att recenseras skoningslöst här de närmaste dagarna. Receptet nedan är utmärkt gott och innehåller föga förvånande en hel del mejeriprodukter. Men jag gillade den och då kvalar den in.

• Bild: Magnus Skoglöf

Spenatsoppa som på Coi

Receptmakare: Tommy Myllymäki

Portioner: 4 (som förrätt)

Tid: 25 minuter

• 8 dl hönsbuljong
• 1 gul lök skivad
• 1 klyfta vitlök skivad
• 1 msk fänkålsfrö
• 2 msk smör
• 2 dl crème fraiche
• 200 g babyspenat, sköljd
• 100 g bladpersilja, plockade blad
• Saffranskokta kronärtskockor:
• 2 kronärtskocksbottnar
• 1 msk smör
• 1/2 g saffran
• 1 klyfta vitlök
• 1/2 dl vatten
• Salt

1. Ansa kronärtskocksbottnar och skär noga bort hårda bitar, stjälk och skägg. Koka upp smör, vitlök och saffran med 1/2 dl vatten. Klyfta kronärtskockorna och sjud dem sakta i saffransspadet tills de är mjuka, ca 15 minuter. Om du använder burkade: sjud i 5 minuter och låt stå och dra 10 minuter under lock. Servera tillsammans med soppan.
2. Fräs lök, fänkålsfrö och vitlök i smör i 2 minuter. Tillsätt hönsbuljong och sjud i 10 minuter. Tillsätt crème fraiche och koka upp. Tillsätt babyspenat och persilja.
3. Mixa soppan grön och slät i en blender. Smaka av med salt, men bara om det behövs. Servera soppar med bitar av kronärtskockan i.

• * Jag är lite jävig eftersom Tommy ingår i min vampyrarmé på Facebook.

Det är när man läser bloggreaktionerna på sånt här som framtiden tycks ljus. Alla är ense: djur består inte av filé. Nästa steg som en miljömedveten karnivor är att faktiskt äta upp hela djuret. Och upptäcka att man länge missat de bästa bitarna. Den enda kropsdel jag verkligen inte kan rekommendera är juver, som smakar härsken välling. Mina favoriter just nu är lammtunga och lammtestiklar. Recept på de senare kommer i veckan.

Och eftersom jag just nu lagar lammtunga passar jag på att ge några tips. Tunga skalas enklast när den fortfarande är lite varm. Eller riktigt kall dagen efter med potatisskalare av den modesjangen som bara tar av ett tunt lager. Kalv och gristunga passar bra med kinesisk smak. Lammtunga älskar jag med kokta puylinser, vinägrett med schalottenlök och bladpersilja,

Eftersom få kommer att googla sig till sajten på ”lammtunga att skala” inser jag att vi kommer att bli tvungna att försöka få in fraser som ”Britney Spears visar brösten” på regelbunden basis.

Det är bara att konstatera att en viss typ av sorg blandad med resignation inspirerar till nytänk. Den där beslutsamheten som kommer från ingenstans precis efter den sista självömkande sucken. Jag tänker inte skriva om dramatiska livsavgörande händelser (det gör andra så mycket bättre), utan nöjer mig med att ta ett högst prosaiskt exempel från skafferiets mikrokosmos. Längst back på översta hyllan hittade jag en gigantisk påse stendöda gröna russin. Dammgråa, smaklösa och håglösa.

Det låter barnsligt, men jag blev faktiskt ledsen och skamsen.Russin råkar vara en råvara jag ömmar alldeles särskilt för och eftersom jag samma dag hade publicerat en aningens självgod drapa om ekologi var soppåsen helt enkelt inget alternativ. Någon timme senare stod en rad ångande heta glasburkar fylld med gyllenbrun russinchutney på köksbänken.

Det här är ett av de recept jag är mest nöjd med. Hittills har jag testat den med flera goda ostar, isynnerhet med getost är russinguckan underbar. Dessutom förgyller de söndagssteken med gammelgod gräddsås. Jag har blandat dem med gyllenstekt lök och serverat som vuxentopping på ett rotsaksmos. Dessutom är den en oöverträffad present, i synnerhet som julklapp.

Jag är helt övertygad om att receptet fungerar finfint med annan mumifierad frukt du hittar i skafferiet. Men det är just konsistensen på russinen som gör chutneyn så speciell. Habaneron kan naturligtvis ersättas av annan chili men den ger en speciellt fin arom i just den här chutneyn. Habanerotabasco eller annan habanerosås är givetvis tänkbara alternativ. På bilden ser du chutneyn före puttring, färdig är den vackert nötbrun.

Russinchutney sprungen ur desperation

Receptmakare: Lisa Förare winbladh

Portioner: ca 900 g

Tid: 1 1/4 timme (varav 1 timme puttring)

• 600 g gröna russin
  ca 3 dl vatten
  1 ½ dl äppelcidervinäger
  1 dl ljust muscovadosocker eller farin
  1 msk bruna senapsfrön
  2 kryddnejlikor
  ¾ dl finhackad eller grovriven färsk ingefära
  3 små eller 2 stora kanelstänger
  2/3 tsk hing eller 2-3 klyftor vitlök, tunt skivade
  ½ finhackad habanero eller habanerosås efter smak
  (½ dl bocktörne wolfberries eller zereshk)
• (1-2 msk mörkt muscovadosocker

1. Lägg alla ingredienser i en tjockbottnad kastrull av teflon eller rostfritt. Koka upp och låt sjuda under lock ca 1 timme. Passa noga mot slutet så att det inte bränns. Skvätt i lite mer vatten då och då om det ser torrt ut. Exakt mängd beror på grytan, värmen och russinens skrumpnad.
2. Vänd ev ner bocktörne och mörkt muscovadosocker när 15 minuter återstår. Rör om då och då. Tillsätt mer vatten om det behövs.
3. Fyll på rengjorda burkar och sätt på locken. Låt burkarna svalna upp och ner. Förvara svalt.

Ett av skälen till att jag inte blev dietist efter min utbildning var att halva jobbet tycktes bestå i att få folk att äta margarin. Under utbildningen fick vi nämligen lära oss att en hög PS-kvot var meningen med livet. Ekvationen gick ut på att mängden fleromättade fettsyror (bra) dividerades med omättade fettsyror (usla).

De som har den minsta koll på nya näringsrön förstår säkert att jag bittert begråter min förspillda ungdom. Redan innan jag var utexaminerad hade PS-kvoten blivit omodern. (Hittar inte ens något vettigt att länka till på nätet.) Nu önskar jag också att den bisarra och ovetenskapliga teorin om energiprocent ska förpassas till den idéhistoriska kökkenmöddingen.

Det är inte det att jag anser bordsmargarin vara omedelbart dödande. Knappt ens långsamt dödande sen producenterna avlägsnade transfetterna efter den förra transfettdebatten. Det är bara en så förbaskat onödig produkt. Men något måste väl de bokstavtrogna på Livsmedelsverket valla sina 6-8 brödkivor med.

Om man nu av någon anledning vill valla mer kalorisnålt än med smör finns det utmärkta alternativ. Till exempel färsk getost med ynka 13 procent fett. En ost så fjärran från Kavli-Klister att den får mig att förfalla till den oförlåtliga matskribentklyschan ljuvligt krämig. Dessutom har osten en sublim mineralrik smak med den där trevliga getsötman som gör mig så lycklig. Perfekt som pålägg i kombination med tomater, rostade grönsaker, charkuterier och nötter. Du hittar den i de flesta större livsmedelsaffärer för ett skäligt pris.

Att den passar fenomenalt till knastertorr brutal-champagne gör inte saken sämre. Mineraltonerna möter upp varandra på ett enastående vis. Lägg stora klickar på lövtunna skivor sprödrostad baguette. Det är naturligtvis smaskens helt utan champagne.

Fin artikel om mig och Taffel.se i Sydvenskan. Naturligtvis uppmärksammade de allas vår uppstickare Gitto också.

Mer morgonläsning: Igår suckade jag över räkningarna från Årstiderna, idag känns det som ett pris värt att betala.