Den här kalasgoda soppan kom till i desperation när jag skulle laga långa, en fisk jag aldrig kommer att kila stadigt med. Men soppan blir god, faktiskt så god att jag inte önskade någon annan fisk i långans ställe. Bacon och palsternacka räddade alltså dagen som de gjort så många gånger förr i andra sammanhang. Rätten är lite vagt inspirerad av den gravt underskattade skotska soppan Cullen skink.

Du kan ersätta ölet med lika delar oekat vitt vin och vatten om du är lagd åt det hållet. Egentligen gillar jag inte grädde i soppor eftersom jag tycker att det blir jolmigt. (Jens har däremot inga som helst spärrar och öser ner skamlösa mängder.) Lustigt nog funkar det dock med grädde så fort det är en palsternacka eller två med i bilden.

Mustig soppa på långa, bacon och palsternacka

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Antal portioner: 4

Tid: 40 minuter

• 500 g fiskfilé gärna långa
• 1/2 tsk socker
• 2/3 tsk salt
• 1 gul lök
• 1 stor palsternacka
• 1 stor morot
• 3 potatisar, fast typ
• 1/2 pkt bacon
• 1 msk smör
• 4 dl matlagningsgrädde
• 1 msk konc fiskfond
• (1/2 tsk asiatisk fisksås)
• 1 msk finhackad färsk kraftig timjan (eller 2/3 tsk torkad)
• 1+1 lagerblad
• 2 dl öl med låg beska, gärna veteöl
• (1 msk akvavit med mycket kumminsmak)
• dubbelt så mycket nymald svartpeppar som du tror
• Till servering:
• 1 dl finskuren salladslök (eller det gröna på en purjo)

1. Tärna fisken i bitar dubbelt så stora som sockerbitar. Blanda med salt och socker. Ställ i kyl, gärna ett par timmar.
2. Skala och tärna palsternacka, morot, lök och potatis i knappt centimeterstora bitar. Strimla baconet fint med vass kniv eller sax. Fräs rotsaker och bacon i smöret i en tjockbottnad kastrull tills löken blivit genomskinlig, ca 5-10 minuter.
3. Slå på grädde, fiskfond och ev fisksås och låt puttra 5 minuter. Tillsätt 1 lagerblad, timjan och öl. Låt sjuda sakta under lock tills rotsakerna är helt mjuka, ca 15 minuter.
4. Smaksätt med lite akvavit om du vill. Krossa lagerbladet fint och vänd ner det. Rör ner fisken 1/3 i taget i den sjudande soppan. Vänta tills det kokar upp mellan. Låt fisken gå färdigt på låg värme, några minuter. Smaka av med mer timjan, svartpeppar och kanske salt.

I kväll är vi frenetiskt upptagna av att fixa receptmallen så att vi kan börja lägga upp alla goda recept som väntar i lager.

Men först ska vi äta Årstidernas fina vitling med sallad och improviserade krumbukter med grönsakerna i dagens leverans. Förutom de (som alltid) mjöliga tomaterna höll lådorna god standard. Närmaste veckan ska jag också spana in Matbruket som ligger nästgårds, bekvämt bredvid ungarnas fritis.

På köksbänken gonar sig just nu några ostar från ostdisken på NK Saluhall. Utbudet och kunnigheten imponerar altid lika mycket. det är bara ett problem: I sin iver att sälja udda ostar glömmer personalen ibland att det finns en variabel som är viktigare än terroir, djurslag och hantverk. Nämligen mognad. Så spänn ögonen i dem och kräv det mognaste de har. Eller be att få en ost du själv kan låta få perfekt mognad i kökets varma kuvös. Hota med mig om de inte lyder.

Kylen är fulladdad nu kan helgen få komma!

Vad ska du äta i helgen? Den som presenterar den nördigaste helgplaneringen vinner den åtråvärda titeln Veckans matnörd.

Edit: Så jätttenördig behöver den inte vara. Bara god.

Är det inte konstigt: När man har så där skrämmande mycket att göra längtar man efter långsam mat. mat som tar tid, måste få ta tid. Aubergine till exempel. Den måsta lagas sakta, sakta för att beskan och svampigheten ska ersättas av en rökig fyllighet. Den som ätit riktigt vällagad baba ghanouj kan aldrig riktigt hemfalla åt xenofobi igen.

Jag har just slängt en skrumpen aubergine som jag hittade i kylen. Den dog oälskad. Och hur ekologisk den än var gjorde den ingen lycklig i min soptunna. Den här rostade auberginekrämen hade varit ett smartare val, min väninna Maria bjöd mig på den. Hon hade fiffat upp den med lite finfin oivolja, vitlök och spiskummin. Här ses guckan i sitt naturliga habitat på Egeisk import i Malmö. Nej, den är inte perfekt för den har en liten, knappt skönjbar kemisk syra. Men som långsam snabbmat är den banne mig så bra som det blir.

Snälla berätta var den finns i Stockholm!

Senaste veckan har det blivit tafflande nästan dygnet runt. En sådan tur att vi hittade en rådjursgryta i frysen när vi glömt köpa middag! Den varianten jag fryst in hade jag kokat längre än som står i receptet och tillsatt rejält med finrivet apelsinskal och en extra dos av alla kryddorna den sista kvarten. Det livar upp smakerna på ett förträffligt sätt. Just kombinationen apelsin och enbär är lite magisk eftersom den trollar fram de bästa sidorna hos vilt.
Kom ihåg att grytans koktid varierar med köttsorten. Hellre lite för länge än lite för kort.

Eftersom det var tomt i grönsakskylen öste jag ner avsköljda burkade linser i grytan. Jag föredrar egenkokta svarta linser och brukar ha ett lager i frysen. Men man kan ju inte ha hur mycket tur som helst.

Det finns bekännelser som kan vara svårt att klämma fram med i finsmakarkretsar. Som att man inte gillar espresso. Alls.

Jag och espresson hade en kort fling i början av nittotalet när jag jobbade på italiensk krog där ägaren sällan hade pengar till hyran men ändå investerade i en örnprydd espressomaskin som var större än jag. Detta för att prestera uppskattningsvis 30 koppar om dagen, varav tio till sig själv. Det var i och för sig rätt gott men väckte en viss skepsis vad gällde manligt identitetsbyggande och espresso. En sejour som domare i en barristatävling med grav koffeinförgiftning som följd dödade definitivt de sista ömma känslorna för espresson. Därför läser jag idag med glädje i The Economist att espressons hegemoni är över.

Vill man vara elak mot espresson kan man säga att det är som att göra konjak. Potent, berusande och oomtvistligt ljuvligt, men lite av druvkaraktären går onekligen förlorad på vägen. Men en konjak sippar man i alla fall. Espresso är snabbmat. Nestlés Nespresso slimmar numera produktionen ytterligare genom att erbjuda färdiga ampuller. Jag känner mig inte bekväm med det. Espressomaskinen och elixiret den producerar designades för att ge stressade italienska pendlare en snabbkick på stående fot, inte för svenskt makligt fikande.

Orsaken till The Economists profetia är nog så trevlig: intresset för ursprung och småproducenter. Dessa kaffen kommer ofta bättre till sin rätt med mildare rostning och mjukare tillagningsmetoder.

Nästa kultpryl, skriver The Economist, är därför Clover en apparat som ger perfekt bryggkaffe för bara 11.000. Dollar, alltså. Och så är vi tillbaka i apparatvurmen igen.

Lyckligtvis finns det kaféer som inser charmen med lo-tech. På Johans och mitt favoritfik i London, Monmouth Coffee just bredvid myllriga Borough Market, serveras det godaste kaffe jag druckit. Köerna ringlar sig långa och det är vanligt hederligt filterkaffe som drar mest. Lite vill jag tro att man här på Monmouth hittar ytterligare en orsak till det sävliga kaffets återkomst. Även om köerna är långa och den förtjusande personalen stressad sitter man gärna och hänger en stund över koppen. En kopp som är trevligt bastant för att hålla värmen ett bra tag.

Hemma lagar vi varje morgon en stor presskanna med sprillans nymalt kaffe och till bara för en vecka sen var det Monmouths oslagbara bönor som gällde. Nu är de slut. Är det någon som är på väg till London?

Isobel skriver om lardo så att jag vill rusa och köpa på stört. Men vart rusar man? Tja, den bästa lardon jag ätit i Sverige importeras av den underbara tokan Gina Hjort. Med största sannolikhet hittar ni ett par av hennes lardosorter på NK Saluhall.

Lardolindat är varit ett stående epitet på krogarna senaste åren. Orsaken är helt enkelt att det mesta som är gott blir ännu godare i lardons mjuka omfamning. I synnerhet fisk och skaldjur trivs med lardon. Själv är jag mer inne på mer burdust bacon just nu och så fort receptmallen till Taffel.se är färdig presenterar jag den hittills enda kända kuren mot långtråkighet. Det vill säga den dystra känsla som ofelbart uppstår när jag kikar ner i Årstidernas fisklåda och ser långa. Behöver jag säga att boten är baconbaserad?

Långa är helt enkelt en mycket svår fisk. Tarvligt grov och liksom barrig och ullig samtidigt. Mysko, lite stearinlik smak. Jag har senaste veckan börjat inse att det inte är lutet i lutfisk jag avskyr utan helt enkelt själva fisken.

Enda gången jag drabbats av en liknande antipati för en fisk var under en semester på Madeira då jag råkade på ett särdeles misshandlat expemplar av den hajpade djuphavsfisken espada. Samma jolmiga ullighet, samma dävna smak. Här hade inte ens den omsorgsfullaste lardolindning hjälpt.

Eftersom jag redigerar recept för tidningen Gourmet har jag lagt märke till att de flesta kockar numera nöjer sig med röd spansk chilipeppar. En tämligen trist chili, i synnerhet när den massproduceras i Holland. Har chili blivit otrendigt efter hypen under det fusionsglada nittiotalet? Eller vill kockarna behålla sina hetaste hemligheterna för sig själva?

Själv sitter jag med kylen full av gom- och ögonbedövande chili i alla tänkbara färger. En välvillig odlare skickade ett paket för att visa upp sina produkter. Långsamt återupptäcker jag till fullo charmen hos de heta frukterna. Min man undersökte häromveckan exakt hur vrålstark en scotch bonnet är. Hans plågade stön den närmaste halvtimmen var svar nog.

Frågan är om jag inte älskar habanero mest av alla sorter. Ofta vackert orange, lika illande het som scotch bonnet men med en frappant parfym av passionsfruktsspetsad exotisk fruktcocktail. Aromen är så kraftig att den slår igenom även när du använder chilin knivsuddsvis. Allra bäst passar den kanske till aprikos. På sommaren använder jag färska aprikoser. Vintertid blir det torkade. Ibland mixar jag en sås på aprikoser, konserverad tomat, kanel, spiskummin, limeskal, lime och rödlök. Ibland får aprikoserna och habanero göra en långlagad fläskkarré sällskap i ugnen upp till fyra timmar.

Om du inte får tag på färsk habanero finns rungande räddning på flaska. Den här såsen hittade jag på Latinamerikanska Livsmedel i Hötorgshallen.

Tabula rasa, oskrivet blad, jungfrulig mark. Bör man börja med ett dånande anslag eller låtsas man som om ingenting hänt? Kanske en högtidlig programförklaring?

Äh, vi drar igång med nörderierna direkt. Ni fattar nog galoppen så småningom!

Jag nöjer mig med det vackraste ord jag vet: Välkommen!