Santa Maria var på vippen till något stort redan med sin pastakrydda Pasta Rossa. Den hade varit alldeles utmärkt om man bara hade avhållit sig från att tjoffa ner för mycket natriumglutamat som gav en rälig metallsötma. Santa Maria kan inte på långa vägar mäta sig med företag som Frontera i USA, men i Sverige är de faktiskt ofta bäst i klassen.

Förra veckan fick jag varuprover av nya kryddblandningar från serien more. Det anmärkningsvärda är inte att alla produktnamn saknar versaler utan att man helt sonika uteslutit natriumglutamat (a k a E 621). En tillsats som obevekligen får mat att smaka industrilagat. I alla fall lyste tillsatsen med sin frånvaro på de tre kryddor jag testade. Jag undrar om någon kommer att sakna den.

En annan trevlig egenskap är att salthalten är mycket låg. Det förklarar de något höga priserna. Många kryddblandningar består ofta till största delen av billiga ingredienser som salt och natriumglutamat.

Jag inleder provsmakningen med cacao & chili Det börjar bra med hög smak av kakao och mör krunchighet från så kallade nibs, rostade bitar av hel chokladböna. Chilin är ganska balanserad. Kaneltouchen pryder sin plats. Ojdå, trevl … Asch, så kommer den där artificiella aromen och chansen att få dela ut ett riktigt högt betyg ryker.

Samma sak gäller chili & lime som hade en svag smak av hårbalsam. Viserligen ett ganska dyrt hårbalsam, men i alla fall.

Wasabi & sesame gillade jag faktiskt, även om det är bisarrt att kalla kryddblandningenför wasabi när det egentligen är vanlig pepparrot som ger schvunget. Om du till äventyrs råkar få wasabi på krogen kommer du att märka det på den svidande känslan. Inte i munnen utan i plåboken. Äkta wasabi kostar nämligen många tusen kronor kilot och ersätts därför av lika tungrungande senap eller vanlig pepparrot som färgas grön.

En liten varning för att mixerna har kort hållbarhet. Jag gissar att de kommer att förlora en del av sin charm ganska kvickt just för att så mycket av ingredienserna är naturliga. Det är priset vi betalar för att slippa onödiga kemikalier. En mörk burk hade skyddat smaken men tilltalar tyvärr inte konsumenten.

Trots vissa invändningar så ger jag de tre blandningar jag testat 4 Taffelgafflar av 5 möjliga. Jag använder inte själv den här typen av kryddblandningar eftersom det är mitt jobb att hitta på nya smaker. Men Santa Maria visar att det är möjligt att laga användbara och fyndiga kryddsalter utan natriumglutamat. Och det är värt en massa.

PS. Bilden ovan är inte en gratis produktbild, jag har tagit den i mitt kök. Vet inte varför det ser ut som en produktbild från 1992, kameran lever sitt eget liv. Hoppas att det är en fas vi kommer över, den och jag.

Redan nu börjar jag gotta mig i tanken på alla goda rätter jag ska laga under den utlovade gröna veckan. En sak som är säker är att det kommer att bli mycket ägg. Det blir det ju i vanliga fall också. Men jag tänker ta tillfället i akt och damma av recepten på hamine-ägg och kinesiska te-ägg. För den som har bråttom medelas att Omi Food på Olofsgatan i Stockholm har utmärkta teägg (se bilden). Perfekt att mumsa på när matshoppingrundan går mot sitt slut. Jag gillar att doppa äggen i chiliolja, i Kina äter man dem i regel som de är.

Dessutom längtar jag efter att plocka fram mina indiska recept med smaker från Kerala. Nu när jag fått tag på färska curryblad kommer det avra ännu roligare att laga rätterna.

Igår åt vi en osso bucco-spinoff på kalvlägg ungefär som min vanliga lammgryta. Orsaken var att Johans minsting önskat sig märgben (det går framåt i barnens kulinariska fostran). Alltså tillredde jag extra sås och lät 4 stora märgben sågade i bitar puttra med. Märgbenen hittade jag på Latinamerikanska Livsmedel. Du kan också rosta benen i ugn, men jag tyckte att det här var en bra tillvänjning för ungarna. Mycket riktigt petade de girigt ut märgen. Minstingen föredrog det rent av framför köttet. Den äldre var något mer reserferad. Nåja, ytterligare ett steg på vägen till knorr-till-tryne-tänket. Den som inte äter hela djuret lever både dyrare och tråkigare.

Jag gjorde dock en liten förändring i förfarandet. I stället för att tillsätta all tomat från början tillsatte jag två burkar tomater. Sista dryga halvtimman slog jag i en burk Mutti körsbärstomater. På så vis fick gryta en renare, klarare tomatsmak. Överhuvudtaget bör man friska upp alla smaker på slutet genom att tillsätta mer kryddor och en pressad vitlöksklyfta. På så sätt balanserar du murrigt djup och hög smaker.

Nästa vecka utser vi de första taffelhjältarna på Taffel.se. Det vill säga hängivna matälskare som förtjänar lite extra uppmärksamhet. Vi kommer även att kora vinnaren i palsternackstävlingen.

Ljuva förhoppningar grusades grundligt igår. Musslorna var förmodligen de sämsta jag ätit (i alla fall av dem jag behållit). Redan när Johan utförde den obligatoriska påknackningen började vi ana oråd. Ett stort antal slöt sig inte, som pigga musslor ska, och fick kasseras. Resten knep igen, men erbarmligt slött. De små molluskerna var helt enkelt inte i toppform.

Vi gjorde två smaksättningar. En i portugisk stil med tomat, bacon, chiliflingor och koriander. En med kokosgrädde och curry. Ingendera hjälpte. Musslorna var taniga, smaklösa och utan den markanta sötma som gör musslor så värda att älska.

Orsaken var förmodligen att musslorna på ena eller andra sättet förbrukat sitt glykogen, ämnet som ger den underbara sötman. Glykogen är ett ämne som bildas för att lagra energi, precis som i våra muskler och lever. Antingen hade de haft det väl livat eller stressats under en alltför lång transport. Eller så hade de rackarna satt igång och producera gameter (fint ord för könsceller, din obildade slusk). När musslorna har sin brunstperiod (eller vad det nu kan heta) går all energi åt till sådant och glykogenhalten minskar. I och med att musslorna tacklar av och blir magra tappar de även andra fina smakämnen.

Fler musselrecept blir det i alla fall på Taffel.se närmaste tiden. Samt en titt på mer ovanliga musslor.

Musslorna på bilden har inget med musslorna i artikeln att göra. De är helt oskyldiga. Och eftersom jag plåtade dem på Borough Market i London smakade de förmodligen hur bra som helst.

Om kraften är med mig orkar jag nu stappla till Vi och köpa ett par nät musslor. (Om det finns, annars blir det något annat marint.) Som ni redan vet är musslor trendtugget för 2008, så det är lika bra att köra igång hårt. Jag hade tänkt göra en variant med veteöl och rökt sidfläsk. Och kanske en med lite anis, tomat och en yttepyttenypa saffran. Eller har ni någon bra idé? Vi har pinsamt få muselrecept på Taffel.se än så länge.

Inspirerad av Gitto tänker jag dessutom laga mat med cider i helgen. Barnen har önskat sig märgben, jag har en idé om att sjuda med dem samtidigt som man lagar en osso bucco. Fler förslag på märgben?

Dessutom har jag fått ett otroligt coolt läsarrecept på knäckebröd som ska testas.

Eftersom jag tycker att det är viktigt att vara öppen med sina uppdrag ber jag härmed att få meddela att jag närmaste månaderna kommer att skriva några korta rapporter om matbloggvärlden för organisationen Min Mat. Det innebär inte att jag kommer att ändra min inställning till LRF. Jag ska analysera material och sammanställa det.

Jag gillar kriget mot plastkassar. Även om frågan är komplex behöver vi inte använda så förpipplat många.  Visserligen brukar vi gå jämnt skägg, eftersom vi använder dem som sopkassar. En in, en ut, precis som på populära diskon i min svunna ungdom. Men nu ska vi börja (har tjuvstrtat men glömmer) med nedbrytbara miljösoppåsar (vanskligt sköra) och stoppar ner inköpta pryttlar i min tantiga dramaten. Hoppas att inte sopgubbarna löper amok.
Det kan anföras att korståg mot kassar en struntsak, men sopbergen består av massor av struntsaker och någonstans måste man ju börja.

Apropå struntsaker så börjar vår gröna vecka 19:de januari och pågår en vecka framåt. En struntsak för miljön men en utmaning för en familj av köttälskare. Hur många av er vill hänga med och äta laktoovo-vegetariskt en vecka? Vi byter recept, tipsar och diskuterar här på bloggen (och på era). Anmäl er i kommentarerna nedan så gör jag en länklista dagen det börjar. Ni som redan äter grönt får fungera som mentorer. Bland annat kommer Matälskarna att våga sig på ingrediensen på bilden, inköpt på Hötorgshallen. Kom inte och säg att det är trist att vara vegetarian!

Däremot är det ingen struntsak att Ung farbror blev Veckans matnörd för att han lovade att bli bråkigare mot producenter. Utmärkt och ingen bekväm halvmesyr. Grattis!

En läsarfråga förmedlad av Jens satte myror i huvudet på läsarna. Gröna blad till vårrullar? Menade han månne sommarrullar? Förslagen haglade.

Tja, nu visade det sig att det snarare var frågan om bladrullar och då blev det lättare. Inspirationen flödade och jag rusade till China Market och köpte gröna blad. Turligt nog var det tisdag och då är de asiatiska grönsakerna ochörterna nyinkomna. Naturligvis impulsköptes en del annat smått och gott. Och så gjorde jag en tur till Omi Food och skaffade torkade mikroräkor som jag friterade till sprött umamirikt fnas. Mer om torkade räkor senare.

Mina miang blev en succé; spelet av texturer och smaker är hänförande. Se det som matnördens motsvarighet till taco, trevligt middagspyssel som ger utdelning.

Cha plu, som ofta och felaktigt kallas vilda betelblad, används i Thailand och Vietnam för små förtjusande snacks som kallas miang. Ditt och datt med mycket smak sveps in i bladen och stoppas in i munnen. Torkade räkor, chili och schalottenlök är vanliga inslag. Variera efter eget huvud men se till att få med många olika konsistenser för bästa resultat. Om du inte får tag i cha plu kan du ersätta med salladsblad.

Visserligen försöker vi undvika influgen mat men lite grönska kan man unna sig i vintern, inte minst när man klimatkompenserar innehållet i dolmarna. Dessutom är det tveksamt om drivhusodlad svensk sallad verkligen är bättre. Smaken av bladen är en intressant blandning av selleri, metallisk grön paprika, rölleka, trollfläder och lite krasse.

Jag har experimenterat fram flera oortodoxa varianter som du snart hittar i receptbasen. Den på bilden är baserad på rester av rostbiff som frästs i chilipasta. Receptet nedan bygger på hjort och ananas i en ljuv men ohelig allians. Jag använde en sichuanesisk chili bean paste till min färs ftersom det var det jag hade hemma. Men använd gärna en thailändsk chilipasta istället.

Vegetarian? Gör ett fräs med t ex shiitake och linser. Eller använd quornfärs. Ersätt räkorna med friterad lök.

Miang på mitt vis

Receptmakare: Lisa Förare winbladh

Portioner: 4 som förrätt

Tid: 20 minuter

• 2 msk grovriven ingefära
• 300 g hjortfärs eller vildsvinsfärs
• 1/2 msk ljus soja
• 2 tsk ljust muscovadosocker eller farin
• 2 stora klyftor vitlök, finhackade
• 1-2 msk asiatisk chlipasta efter smak
• 2 tsk fisksås
• Till servering:
• En bunt cha plu-blad eller 2 krukor sallad
• Skivad schalottenlök, gärna asiatisk
• Friterade torkade räkor
• Finhackad väl mogen ananas
• Grovriven morot
• Grovhackade nyrostade jordnötter
• Extra chili
• Lime i klyftor

1. Hetta upp oljan i en panna och fräs ingefäran någon minut. Tillsätt köttfärsen i omgångar så att annan inte blir kall. Skvätt över sojan lite i taget, tillsätt sockret och bryn.
2. Vänd ner chilipasta och vitlök och fortsätt steka på lägre värme. Dutta i fisksåsen och smaka av. Fortsätt steka tills färsen är knaprig, vackert brun och rätt torr.
3. Skölj bladen mycket noga och klappa dem torra. Duka fram alla ingredienser till bordet. Låt var och en fylla sina blad, vika ihop dem och mumsa.

Skälet till att jag kommer att presentera lite andlig spis i form av litterär mat närmaste framtiden är två. Äras dem som äras bör.

För det första har mina artfränder på Bokhora varit en enorm inspirationskälla vad gäller läsande senaste året. För det andra fick jag idén när jag besökte underbara Bjäre Bokhandel i höstas. Maken till ljuvlig boklåda och entusiastisk personal får man leta efter. Jag lovade att skriva en recension av boken jag just köpt till deras fina blogg. Och nu har jag fått blodad tand. Hmmm, ”Låt den rätte komma in” ur kulinariskt perspektiv nästa, kanske?

Förkylningen har gått ner i luftrören och jag har tappat rösten. Och det förtretar mig storligen att ingen utom jag tycks sakna den. Så jag ligger lite lågt med skrivande tills jag kurerat mig. När jag bara redigerat en massa recept kommer jag såga en asiatisk krog i Stockholm. Inte för att den är för dyr utan för att de är för fega.

Kika gärna in i vår nya receptbas, det kommer upp nya recept varje dag.

Tio minuter in i boken vet jag. Inte om det är en bra eller dålig bok, det har jag inte tid att fundera över. Det jag vet är att jag kommer att vara borta ett tag. För torr sol bränner redan huden och får den att lukta av ozon, hattifnattelektriskt. Fint, hett grus skaver mina fotsolor och doften av damm och jollof rice sticker i näsan. Jag kan inte värja mig, du vet — som det är med vissa böcker.

Half of a Yellow Sun är Chimamanda Ngozi Adichies andra bok och handlar om republiken Biafras uppgång och fall. Boken har belönats med The Orange Prize. Biafra var en dröm, hägring, katastrof, som varade i tre korta år och kostade minst en miljon människor livet. Jag växte upp med uppmaningar om att äta varenda snabbmakaron och falukorvsgnutta av lojalitet med barnen i Biafra. Jag minns: svartvita flimrande bilder av barn med åldringars ansikten och uppsvällda magar. Ändå har jag knappt vetat något om Biafra förrän nu.

Som du förstår är det omöjligt att skriva en roman om 60-talets Biafra utan att skriva om mat, ätande, svält. Här möter vi Ugwu, bypojken som får anställning som houseboy hos den politiskt aktive akademikern Odenigbo. Ugwus hunger efter böcker, nej längtan efter den status och känsla av kontroll kunskapen ger, är lika glupsk som begäret efter den stekta kycklingen han stoppar i fickorna första dagen i sin husbondes hus. På besök i sin hemby gör sen hela kroppen uppror mot den tidigare,  alltför bulkiga, svårsmälta dieten baserad på mortlad akpu. Magen har gjort en klassresa.

Här finns Richard, den vite utbölingen som trots sitt strukturella överläge är den mest hjälplöse, hjälplös inför sin älskade, inför drömmen om Biafra och den smärtblandade njutningen av den alltför heta chilisoppan. Han ser sig i grunden som lika redundant som de exklusiva europeiska rätter som lämnas orörda på Odenigbos fester medan de inhemska rätterna går åt.

Men de starkaste, mest fascinerande personerna är systrarna Olanna och Kaneine som jag inte vill avslöja mer om. Du måste få möta dem själv i boken där hunger är en del av handlingen. Ett överflöd av importerade råvaror blir till två mål om dagen för att senare bli ett mål om dagen under den nigerianska blockaden. Hungerns tid är garrins tid. Fattigmansmaten gjord av kassava leder till långsam död genom kwashiorkor när den inte kompletteras med protein och andra mer näringsrika livsmedel.

Och sedan: Lyckan av att av att återigen äta oljeglänsande jollof rice när livet sakta återgår till, om inte det normala, så i alla fall något mer än en kamp för att överleva. Rätten och dofterna är densamma men de som äter den är förändrade. De som överlevt.
Läs nu inte Half of a Yellow Sun för matskildringarna, men notera dem särskilt. Matskildringar i böcker är ofta påklistrade, de ses av författarna som ett tillfälle att excellera i sinnlighet och den används tröttsamt ofta som en övertydlig statusmarkör.

Adichie utnyttjar inte maten för briljanta metaforer, den utgör komplexa pusselbitar som i sin tur tålmodig fogas samman till en berättelsens väv så skickligt att fogarna inte kan skönjas. Det är just så jag älskar mat i litteratur. Maten har mening utan att vara ett mål i sig. Att motstå frestelsen att använda lättköpta klyschor, att ändå förmedla det sensoriska, taktila, är lika viktigt och lika svårt som när sexuella begär och handlingar ska skildras. För sexuellt begär och vår fåfänga längtan efter bekräftelse är lika självklara drivkrafter som hungern. Så också i denna bok. Men Adichies människor är inte rön för vinden. Och det är i just detta bokens storhet ligger.

Författaren har nämligen mage, ja den oerhörda fräckheten, att försöka tala om för oss vad kärlek är. Mer än något annat är Half of a Yellow Sun en lågmäld men intensiv berättelese om att kämpa för kärlek och värdighet under omständigheter vi inte kan föreställa oss. Stillsamt, outröttligt i vardagen, som det prosaiska sökandet efter magra ödlor att grilla över öppen eld. Proteintillskott som innebär skillnaden mellan liv och död för ett älskat barn.

Adichies romangestalter förbryter sig; mot främligar, dem de älskar och mot sig själva. Hur lever man vidare? När Ugwu lagar sitt hemlands stuvning och smaksätter han med arigbe, glömskans ört. Orden är bedrägliga här och vi måste läsa varsamt för att kanske finna ett svar. Att det inte handlar om den glömska som innebär en förlust av minnen och därmed det förflutna; utan den glömska som är ett annat ord för förlåtelse.

Läs mer: Chimamamnda Adichie hatar garri, vilket hon skrivit om i New Yorker och hennes avstånd till garrin gör henne främmande, till en utlänning i det egna hemlandet.

Jag missade gårdagens ledare i DN. Inte särskilt förvånande konstateras det för femtioelfte gången att politikerna visserligen ägnar sig åt grön retorik och vi konsumenter oroar oss för miljön. Men i praktiken äter vi lika mycket kött som tidigare och flyger mer än någonsin. Vårt miljöengagemang blir till en läpparnas bekännelse. Vi köper eko-mjölk men åker på weekendresor till New York.

Vad sägs om att avge ett grönt nyårslöfte nedan? Välj ett realistiskt. Även små grejor hjälper, låt oss inspirera varandra. Mina löften är:

1. Att inte heller i år flyga inrikes (mer än i absoluta nödfall).
2. Att börja sopsortera metall (sopsortering är min svagaste gren)
3. Att bli mycket bättre på att ta tillvara på rester (inte lätt för en matshopaholic som jobbar med receptutveckling). Bland annat genom att ge bort mat till grannar och andra efter matplåtningar.
4. Och sen ett helt annat löfte för att se till att mitt myckna skrivande inte helt konkurrerar ut läsandet, vilket snudd på skett de senaste åren: En bok i veckan ska recenseras här ut mataspekt. Skönlitteratur eller facklitteratur … Låt oss kalla det vård av den mentala miljön. Aj, vad krystat men det får ni leva med.

Uppmana till gröna löften på din blogg och länka hit så lägger jag upp länkar till er. Uppmana alla dina läsare att göra samma sak. Tänk om vi kan få idén att sprida sig! Bästa gröna matlöfte blir dessutom Veckans Matnörd!

Ninna

Ung farbror

Kaospatrullen

En kreativ röra

Mellan sabb och skogis

Ett öppet fönster

Vera lagar

NewbieCooking

TBFKAEM

Ung tant

Saffran och citron

Bleckisen

Dievas liv och äventyr

Matderivén

Bondhustrun

Lunchlådan

Linas sida om mat

Gröna fingrar

Mitt liv som kund

Annamarias mat

Roslagsmat

Lata mammans receptblogg

Patrik blandar ihop

Salta Stellan

Kalaskokerskan

Med balkong

Mathimlen

Try not to look so pretty

Annas skafferi

Min smak

Mat och allt det där

Wasabilicious

Pain de Martin

Lotten

Pappa Brun

Camillas tankar

Mat och politik

Mamma mat

Bokomaten

Min brors kokbok

Saltflingan

Tre tjejer i köket

Kinnas mat 

En prenumerant för Taffels eminenta nyhetsbrev beskyllde oss (förvisso med all rätt) för att vara besatta av kött. Sanningen är att jag är besatt av mycket mat men kött är en favorit. Fast jag är nog mest besatt av ägg. Förut var det fisk och skaldjur men alla röda och gula listor gör mig så gravt neurotisk att kärleken svalnat.

Hur som helst fick jag mig en tankeställare och nästa vecka vi är barnlösa blir helgrön. Måste erkänna att vi båda hade feber när förslaget kläcktes. Nåja, mjölkprodukter och ägg är tillåtna.
Recept, våndor, nya fynd och funderingar kommer att publiceras här på bloggen. Kanske är det dags med ett nytt motto: en grön dag i veckan, en grön vecka i månaden och en grön månad om året?

Några som hänger på? Eh, vi börjar med veckan lite försiktigt va? Jösses, nu kan jag inte backa!

Sa jag förresten att käre K (som är värre köttnörd än någon på Taffel.se) , vann titeln Veckans Matnörd för sin referens till myrkotten? Jag skrattade så jag tjöt åt videon. Hedersomnämnande till Ella för att hon ökade på vår allmänbildning med lite tüska.

Förrestn kan ni lyssna på mig på P4 Stockolm från i morse 10.00-11.00-