Redan dags för ny tävling! Kolla in den märkliga råvaran till höger. Tre frågor ska besvaras för full pott.

a) Vad i all sin dar är det här?

b) Vilket land (grannland accpeteras till nöds som korrekt svar) kommer de ifrån?

c) Vad vill du laga på dem? Svara gärna med recept på egen blogg så länkar jag.

Förstapriset är det vanliga. Respekt, ära och en hedersplats till höger.

För övrigt vabbar jag små, stackars febriga barn. Mycket chokladkakor går det åt. Mig är det ingen som tycker synd om trots att jag har en febertopp på 37,6. Inget anmärkningsvärt om man inte känner mig så väl att man vet att jag i normala fall snittar på 36,0. Förmodligen är jag en iguana.

Sjävberöm luktar illa så jag nöjer mig med att länka till andras beröm (det bara osar lite, kanske?). Naturligtvis kan Taffel.se bli ännu bättre. Tack för alla smarta och roliga förslag. Vi jobbar på allt vad vi kan!

Vi har aldrig trott att vi ska bli rika på det här för Taffel.se är inte uppbyggt och tänkt på det sättet. (Då hade ni sett mycket mer om Let´s Dance-stjärnornas frukostvanor.) Men vi hoppas på att på lång sikt kunna få en deltidsförsörjning. Och vi hoppas på läsarnas kärlek.

Hjälp oss att växa så att vi kan fortsätta vara en motvikt till snuttifiering och utslätning! Tipsa alla vänner om oss och vårt nyhetsbrev!

Det är förtretligt att ha tänder röda av bourgogne. Men en viss tröst att missfärgningen (i alla fall delvis) kom från tusenkronorsbourgogne. Det låter förfärligt glassigt, ja rent av depraverat, att gå på vinprovning på Brasserie Bobonne och äta ostron- och tryffelsoppa följd av en delikat duva med rara vitlöksfrästa svampar och vad jag anar är influgna kenyanska bönor. Den sorgliga sanningen är att man som frilans inte har tid och råd med sådana utsvävningar särskilt ofta. Även när de är gratis.

Strunt samma, sådana här dagar känner man att man har världens bästa jobb. Inte bara för vinprovningens skull som att jag före den föreläste om sichuanpeppar, citrongräs och olika russinsorter för 60 stojande niondeklassare.

Hur som helst har jag fått ett nytt husvin för ett tag framöver. Ordet budgetborgougne var för mig tidigare ett deprimerande och lite desperat ord. Men den vita för 99 pix är Bourgogne Blanc Couvent des Jacobins (5708) så utomorträffligt prisvärd att jag slank in på bolaget på hemvägen och beställde tre flaskor. Årgångarna varierar men det har varit ett pålitligt vin flera år, jag har druckit det förut men glömmer ofelbart vad alla viner heter. Bra balans (vilket betyder att man inte irriterar sig på just något), trygga toner av rostat bröd, frisk fruktighet med drag av citrongräs. Bra till klassiska fiskrätter gärna med lite grädde i såsen.

Nu måste jag jobba i kapp, men i kväll publicerar vi nya artiklar här på Taffel.se!

Start! Premium Sensation från Axa Lantmännen
Betyg: 4/5 (som kaksmulor). 1/5 (som müsli).

Nöjesdödande kan vara en god gärning. Det inser man när man läser sånt här:

”Premium Sensation är vårt absoluta flaggskepp i sortimentet och valet för dig som söker det goda i livet.” Jag rös. Inte bara av den floskliga copy-texten utan av den vällustiga insikten att lyxmüslins näringsdeklaration skulle vara en rysare. Mina farhågor besannades. Flagskeppet frå AXA Lantmännen kommer lastat med 25 procent socker och 21 procent fett. Ganska exakt lika mycket som havrekakorna i samma affär.

Det är i sådana här lägen matskribenter åkallar Sweeney Todds ande (gärna i form av Johnny Depp, tack så mycket!) och förbereder sig för lustmord. Inte minst när produkten i fråga innhåller kokos. En ingrediens som vid omild behandling ofelbart ger Hawaiian Tropic-varning i sötsaker.

Tyvärr måste jag säga att produkten är riktigt bra. Den saknar helt den där billiga stickande vanilinaromen och trista tonen av billig olja som vanlig Start! har. Den är betydligt renare, knusprigare och mer intressant i smaken är de havrekakor jag hånfullt liknade den vid. Jag gillade särskilt de hela rostade hasselnötterna. Kort sagt: kalasgott!

Varvad med krämig yoghurt och hemlagad plommonkompott blev kaksmulorna en utmärkt dessert. Och till företagets försvar måste sägas att man inte föreslår på paketet att den ska serveras på frukostfilen.

Nej, ställ paketet i kaksektionen där den hör hemma.

För övrigt: när jag försökte Googla ”Premium Sensation” i efterhand för att kolla lite siffror på innehållet fich jag mest träffar på kondomer. Jag hade riktigt svårt att hitta fram till produkten. Ett tecken så gott som något på att

a) reklambyråerna borde städa upp i ordförrådet.

b) näringsdeklarationen inte är något Axa skryter med

Just nu puttrar en tam variant av vildsvinsgrytsteken i ugnen. Ett block asiatiskt krabbkött står på tining i väntan på att bli till crabcakes. Var snälla och berätta inte hur vansinnigt uselt det är för miljön förrän vi ätit upp våra krabbkakor vid sju-snåret. Det är kört för just de här krabborna i alla fall.

För att kompensera var vi tvungna att trycka i oss varsin liten PK-smoothie nu på eftermiddagen, enligt principen att lasternas summa bör hållas konstant.

Det finns undersökningar (jag tror Cook´s illustrated gjort dem) som visar ett icke-homogeniserad mjölk upplevs som gräddigare än vanlig mjölk med samma fetthalt. Använd därför gammeldagsmjölk när du laga till exempel bechamel. När man har smakat det här mjölkskaket är det bara att hålla med.

Homogeniseringen av mjölk tillför, vad jag vet, ingen som helst fördel för konsumenten utan görs för att maskienriet på de stora mejerierna inte ska kloggas igen av mjölkfett. Den goda mjölken från Järna hittar du på Cajsa Warg eller Bondens Matbod i Hötorgshallen.

Skälet till att jag använder fruktsocker har absolut inget med hälsa att göra, det blir bara enormt mycket godare och friskare i smaken. Fruktsockret löser sig dessutom galant i den kalla drycken. Stora mängder fruktsocker har visat sig ge alla möjliga metaboliska störningar så tro inte att det är någon hälsokost. I små mängder är det en mycket trevlig krydda.

PK-smoothie med hallon och helmjölk

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4 pyttesmå eller 2 stora

Tid: 5 minuter

• 5-6 dl mjölk från Järna eller gammeldagsmjölk
• 4 isbitar
• 3 dl frysta Krav-hallon
• 1 msk fruktsocker
• (ev 1 msk hallonbrännvin eller 1 strimlat limeblad)

1. Kör alla ingredienserna i mixerkanna till skummande dryck. Smaka av och tillsätt mer mjölk och socker om det behövs. Servera bums, gärna i kylda glas.

Jag blir bara mer och mer förälskad  i Hötorgshallen och har redan planerat för Taffels stora guide över de olika saluhallarna. I morgon ska jag fotografera några av fynden men ett är redan slukat. Ena stunden var osten där, nästa var den borta. Österqvistarna visste vad de gjorde när de trugade på mig en bit robiola med mjölk från tre sorters kreatur. Förledande mild men med ett smakdjup och arom som hette duga. Ät med fikonmarmelad och inse att livet är vackert.

När ni ändå är där: be att få smaka på den mycket prisvärda pata negra-korven och den ekologiska prosciutton från Toscana. Och lite av den ekologiska gorgonzolan, som jag tjatat om tidigare. Risken är stor att ni drar på er spenderbyxorna.

Det har tagit ett tag att formulera och jag tror inte jag är klar ännu. Men. Jag reser ragg när jag hör uttrycket högklackad ekologi som var temat på festligheterna för Årets Kock. Kanske beror min irritation på att jag i hela mitt liv hyst en innerlig avsky för just högklackade skor. I mina ögon är det den perfekta symbolen för hur vi kvinnor ålägger oss själva restriktioner för att behaga; både män och andra kvinnor. En ängslig eftergift för att bedyra att vi inte lämnat det kvinnliga kollektivet. Att vi fortfarande underordnar oss. Det brukar sägas att Ginger Rogers dansade lika bra som Fred Astaire trots att hon dansade baklänges och i skyhöga klackar. Jag säger bara: Ginger, varför tog du inte av dig skorna och dansade röven av honom?

Metaforen högklackat är i och för sig ypperlig i miljöfrågor. Om den används precis tvärtom. Som metafor för vår imponerande förmåga att dupera oss själva. Vi vet ju alla att högklackat gör ont i fötterna. ( Jag såg senast på Årets Kock en av de skarpaste kvinnor jag vet halta ut efter en heldags tävling. Hon erkände själv att skovalet inte var smart. Inte mindre än tre kvinnor klagade dagen efter på fotvärk i mejl.) Vi vet att fötter, knän och ryggar tar stryk av den onaturliga hållningen. Risken för stukningar och vurpor ökar dramatiskt. Vår färd framåt går långsammare. Ändå sätter vi på oss de där skorna grund av vår njutningslystnad och fåfänga. Den kortsiktiga vinsten. Kort sagt: I min värld är högklackade skor en metafor för människans dumhet.

Jag skulle vilja säga att en del av problemet med ekologin är just att den har varit glamourös och ytlig de senaste åren. När den borde vara en vardaglig självklarhet. Det var länge sen ekologiska produkter var gråa och tråkiga och förknippades med näbbskor. Många av oss har använt ekologiska produkter som statusmarkörer. Och den har berett oss självgod njutning.

Vi har köpt biodynamisk dinkel till överpris, löjligt dyr marmelad med små mössor av linnetyg. Precis som Ingela Stenson tror jag på att ekologiska varor och tjänster måste vara ha hög kvalitet, vara vackra, smakliga … Ja, allt det där vi vill att all mat ska vara. Säck, aska, havrekli och självspäkelse vinner inte anhängare i längden. Fortsätt köpa marmeladburkar med mössor och handystad ost. Men gör det för din njutnings skull, inte för att det kommer att lösa miljöproblemen.

Och medan du äter din marmeladsmörgås: lyssna på fakta. Som de Anders Wijkman presenterade under föreläsningen på Årets Kock. EU:s befolkning utgör sju procent av världens befolkning. Vårt ekologiska fotavtryck är 20 procent. Hur många sinnliga marmeladburkar måste vi köpa för att ändra på det? Fatta: Det är just till fest vi kan få klämma i oss en och annan influgen mango, sluka en trålad havskräfta.

Ekologi och hållbar utveckling är inget vi kan välja att dra på oss för att vara lite piffiga som ett trendigt tema på en fest. Det är inte som högklackat. Det är blodigt allvar. Det handlar om vår överlevnad. Vi behöver snabba politiska beslut och vi behöver politiker som är beredda att ta de obehagliga besluten. Hittills har jag inte sett röken av dem.

Oj, det börjar bli dags att utse en ny matnörd. Without further ado: Vad kan månne detta vara? Och vad vill du använda dem till?

Ledtrådar: de håller inte att spela golf med och jag tycker att de smakar riktigt gott!

Den som gissar rättast och mest kreativt utses till Veckans Matnörd och höljs i makalös ära.

Av Klimakteriehäxan har jag fått uppdraget att skriva om en middag med Tore Wretman. Ihopsvängd med en timmes varsel. Nu råkar ju Tore Wretman vara död. Döda män klär varken i rutigt eller äter paté. OK, det är serverat!

Det är sent, mycket sent. Mörket utanför är kompakt som en hemlagad blodpudding. Stjärnorna gnistrar blekt vita som späcktärningar. Dofterna av tjugorättersmiddagen dröjer kvar i matsalen. Glasen är sen länge urdruckna; nu återstår bara en bottenskyla i flaskan med isländsk pirattillverkad pastis. I skenet av de flämtande ljusen rör sig champagnekupan över ouijabordets bokstäver. Visst är det väl våra darrande fingrar som styr?

ni får en gäst

”Men det var ju inte det jag frågade!” Isobel är upprörd. Hon viskar åter en fråga i glaset och än en gång lägger vi under tystnad fingrarna på glasets fot. Det tycks ha fått en egen vilja.

tore har en hel del han vill ta upp med er

Vi tittar på varandra. Luften är tung av anklagelser. Frågan är inte vem som fuskar, utan vem som fuskar så genomuselt. Jens rycker på axlarna. Han tyckte aldrig den här fåniga leken var en bra idé, inte ens efter inspiration från Oxford Gold, chenin blanc, retsina, chablis, champagne, shiraz, bourgogne, sauternes och ansenliga mängder bag i box av en sort vi inte minns namnet på. Nu får glaset eget liv, helt utan hjälp av våra händer drar den kaxigt ut på turné bland bokstäverna. Ett svagt grönt sken omger kupan. Plötsligt känner vi : en svag men omisskännlig doft av kåldolmar.

tore är inte glad

Gitto bleknar.

tore är hungrig

Nu bleknar Malin också

tore föreslår en skagen och hälsar att han hoppas att du inte tänker använda den där burkmajonnäsen du har i kylen

”Det är ett varuprov, faktiskt.”

Säger jag till ingen alls. Jag börjar tycka rejält illa om det där glaset.

tore kommer om en timme och har bara en sak att till att tillägga

Nu tar glaset sats och tar små ystra skutt över bordet.

ni kan skriva era testamenten

Glaset blir blickstilla och den gröna glöden falnar. Isobel tar av sig sin högklackade sko, måttar noga och slår efter glaset. Eftersom hon höll igen med patxaranlikören träffar hon redan vid tredje slaget.

”Det är ditt fel.” säger Gitto till mig. ”Det var du som började. Var det inte du som skrev att Wretmans välde över Krogsverige påminde om Brezjnevs sista år vid makten. Och vad var det egentligen för kolijox du bjöd på ikväll? Var det inte det jag sade? De chilidoserna kan väcka liv ur döda!”

”Nä, det var Lars Peder Hedberg som skrev det där om Tore, jag bara citerade. Och förresten är du inte rätt person att anklaga andra för gastronomisk blasfemi. I höstas prånglade du ut ratatouille med kikärtor. Redan då började Tore vända sig i sin grav.”

”Var lugna nu, vi måste hålla ihop. Vi har bara en timme på oss.”

Som vanligt är det Jens som står för klokskapet. Även han ser bekymrad ut, trots allt har han lagat ankconfit med chipotle.

Vi ser på varandra. Vi behöver inga ord. Vi vet vad som måste göras.

En timme senare börjar träden rista och gnälla som av storm trots att det är vindstilla. Doften av kåldolmar är nästan outhärdligt stark. Vi är beredda.

Malin står beredd vid dörren med en hink algin. I samma ögonblick det som en gång varit Tore passerat tröskeln får han innehållet över sig. Och sen tömmer hon hinken med Calcic över sitt offer. Precis som beräknat stelnar Tores ektoplasma omedelbart vid kontakten med den adra kemikalien. Malin ler.

”Prisad vare Ferran Adriá” muttrar Gitto mellan tänderna.

Men striden är inte slut. Jag smyger fram och sprayaer ett tjockt lager agarförstärkt yuzuskum ur sifonen över den förvridna getalten. Varelsen vrider sig som i kramp. Pustar av kokt torsk med äggsås avlöses av aromen från nygräddad pain riche.

Nu hörs Isobels entoniga mässande: tredje kapitlet ur Hervé This lunta. Gitto börjar ofelbart gäspa.

”Om inte innehållet gör slut på honom så gör stilistiken jobbet” viskar Jens gillande.

Inför våra ögon smälter Tores vålnad ihop till en liten pöl av något rött och kladdigt.

”Cumberlandssås, det hade man kunnat räkna ut” säger Malin med kännarmin.

Vi omfamnar leende varandra. Det börjar ljusna vid horisonten.

”Fast nu vore det ju onekligen gott med lite skagenröra” säger Jens.

Nästa stafettlöpare är Tungviktaren.

Mitt förslag till ämne är: Efter livet
För att fortsätta det makarbra temat.

Jag vet inte hur ofta jag får frågan om jag aldrig tröttnar på mat. Men det är ju inte bara maten, det är allt det där runt om kring. Som när jag i söndags blev inbjuden att fira kinesiskt nyår på sympatiska Restaurang Malaysia. Tack Dag Hermelin som tog mig med!

Vi åt friterad mjukskalig krabba, kinesiska friterade bröd, spröda kryddiga samosas som påminde oss om det indiska inflytandet i Malaysia. Vi njöt nudelsallad, fisk i svidande het chili, nonyasåsade räkor och kycklingspett med inställsamt len jornötssås.

När man är genuint intresserad av mat blir kulturskillnader mycket små. Den som inte tror mig borde få uppleva att höra Dag diskutera durian på en blandning av svenska och engelska med ett bord fullt av entusiaster från Malaysia. (Ni kommer snart att få veta mer om durian än ni trodde att ni ville på Taffel.se. )

Jag säger inte att mat är det enda som överbryggar kultur- och språkskillnader. Men jag kan inte komma på något som är mer effektivt. Gester, leenden och smackanden är självklara delar av det gastronomiska vokabuläret. Det är inte det att orden räcker till. Man behöver dem inte på samma sätt.

Bara som en sån sak att jag nu kan tossa en kinesisk nyårssallad gör mig till en bättre människa och mindre benägen att skaffa strategiska kärnvapen.