Jag blir numera något VIP-behandlad på Österqvist i Hötorgshallen. Fast å andra sidan är jag rätt devot tillbaka.

Idag lät jag mig skamlöst mutas med en rejäl bit fikonkaka. Ett alltmer populärt tillbehör till ost. Lyckligtvis gillade jag den inget vidare, så jag behöver inte ha så mycket moraliska betänkligheter. Gratis är inte alltid gott. Fikon i kubik blir lite för sötkladdigt för mig. Jag gillar bara den varianten som är sammanpressad med lagerblad vilket ger en pikant brytning. Fikon och lagerblad är en av jordens bästa kombinationer.

Däremot är den ärligt ofådda osten som ligger bredvid något av det ljuvligaste du kan sätta tänderna i just nu, Inte för att du behöver använda tänderna eftersom osten är så smältande len. En robiola på tre sorters mjölk med en smak som jag faktiskt ännu inte satt ord på. Det kanske kommer.

Dessutom har jag för första gången ätit en mortadella värd sitt pris. Du hittar den på samma ställe. Den är gjord på vildsvin och har inte den där salviga konsistensen och falukorvsodören som andra mortadellor har.

Sen brände jag och min syster monstruösa summor på Bondens Matbod. mer om detta senare.

Idag har jag en låååång artikel om toppkockarnas vurmande för tillsatser i maten. En märklig paradox i en tid då konsumenterna stormar mot den kemikaliestinna maten. Jag och hi-tech herrarna Frantzén/Lindeberg var dock rörande överens i en fråga. Uppsåtet avgör om det handlar om fusk eller konst. Att pimpa kackiga råvaror med natriumglutamat och att binda vatten i köttet med polyfosfater är rätt skunkigt. Att piffa en svindlande dyr pilgrimsmussla med ett skum stabiliserat med lecitin är en annan femma.

Ni behöver inte alls hålla med. Kom gärna med era synpunkter i kommentarerna nedan.

Andreas och jag har en passion för gris gemensamt. Grisens ultimata manifestation kan nu avnjutas på Matbaren i Stockholm.

Långrostad spädgris parfymerad med toskanska kryddor med kronätskocksdressing. På salladsbädd med hyvlade majrovor. överst ser du knaperiknus av grisens knuspriga svål. Extas på ett fat. Trots att grisen var lite för kylskåpskall och vitlöken en aning för framträdande slog den med flera trynlängder det mesta jag ätit i grisväg.

Personalen är bedårande, viner kan fås på halva okynnesglas och stämningen på topp.

Det blir nog lunch där igen nästa vecka.  För det finns blodpudding på menyn …

Jag brukar redigera recept för Gourmet. Det är ibland ungefär lika roligt och glamouröst som att stå i disken på krogen. Och med samma fördel: man har ett gjutet tillfälle att pladdra lite extra med svenska toppkockar som gör de fantastiska recepten.

Zvonco Sokcic (som lyckligtvis lystrar till det mindre tungvrickande namnet Zwampen) tog en tuting i Kalifornien för knappt sju år sedan. Världen stannade. Det var destillerade droppar från det lilla huset Germain Robin. Nu importerar Zwampen destillaten i pluttskala genom företaget Sardodeli. Just nu finns ett fåtal flaskor på Pontus!, Grand och Sundbyholms slott (utanför Eskilstuna).

Jag dricker mycket sällan starksprit men Swampens lyriska skildring av äppelbrandyn fick mig att lystra.

Vi ses i baren!

De två senaste åren har kallpressad rapsolja blivit allt mer populär. Det med all rätt. Nyttig, nötig, nationell och gyllengul gör den livet i köket roligare.

Men den passar inte överallt. De tydliga tonerna av halm och valnötter tar knäcken på finstämda sallader och smakar rent av förfärligt i de flesta asiatiska rätter. Men i en svensk gravlaxsås är den rent ut sagt sagolik. Om du är ovan vid smaken kan du använda tvåtredjedelar neytral rapsolja. Pressa i några droppar citron också. Mer exakt recept utlovas närmaste dagarna. I kväll lägger vi ut Jens härliga artikel om gravlax …

Få saker är så goda som ägg och sardeller ihop. Krydda med söndag och lyckan är total. Brödbitar med röran är perfekta att okynnesäta medan du lagar middagen. Naturligtvis är det ett smart sätt att göra av med överblivna ägg från påskexcesserna.

Gör en ordentlig sats och lägg på frukostmackan i morgon också så börjar veckan bra.

Servera den smarriga röran på knäckebitar, gärna Fäbodsknäcke. Trekanter av rostat fullkornsbröd är ett alternativ. Viner av chenin blanc passar märkligt bra till kokt ägg som ibland kan vara lite knepiga att kombinera med dryck.

Äggkräm med sardell och gräslök

Portioner: 4-6  (som förrätt)

Tid: 5 minuter (om äggen är kokta)

• 4 hårdkokta ägg
• 1 1/2 dl hemgjord majonnäs
• 1/2-1 msk fransk senap (beroende på styrka)
• 6 sardellfiléer, finhackade
• 1/2 dl finskuren gräslök
• lite finhackad färsk timjan
• salt, mycket grovmald svartpeppar

1. Hacka äggen grovt och lite slarvigt. Rör ihop alla ingredeinser. Låt stå och samla smak i kyl någon timme.

Jag har av Kristina i Bloggstafetten fått uppdraget att skriva med ämnet Bra sås reder sig själv. En rubrik som ger mig lätta rysningar helt enkelt för att den för oss som skriver om mat är en uttjatad klyscha.

Med det menar jag inte att den som en gång myntade meningen var lite sinneslö. Tvärtom. Klyschor blir till klyschor för att de är bra. De ligger bra i munnen första gångerna man uttalar dem, de får oss att tänka i nya banor eller le igenkännande. De funkar helt enkelt. Ord som sammetslen, teflonminne och salongskanon. Uttryck som hal som en ål, listig som en räv eller smidig som ett kassaskåp. Men när de vandrat runt ett par gånger blir de allt mer nötta, solkiga och smått pinsamma.

Min tes är att man även ska undvika kända citat när man skriver. I alla fall om man vill skriva lite bättre än bara bra. Faktiskt gäller samma sak när du håller tal. Den roligaste tanken och de mest välformulerade meningarna i din text eller ditt tal ska vara dina och ingen annans.

Undantaget är kanske när man citerar någon för att gå i polemik med citatet. Eller för att skruva det ett varv till. Eftersom den du citerar inte är närvarande (eller kanske rent av är död om du har riktig tur) är det stor chans att du får sista ordet.

Att vara professionell skribent är att alltid jagas av klyschorna, de kommer alltid  ifatt en och biter en i röven. Men det finns en värld av ord bortom ”ljuvligt krämig” och ”härligt krispig” och jag vill aldrig sluta utforska den.

Därför var det svårt för mig att skriva något riktigt under den rubriken. Förlåt. Det var svårt att skriva något alls. Men vad ska man göra när man fått ett uppdrag? Man får ta skeden i vacker hand helt enkelt.

Jag vet, jag vet. Att skälla på smakduellen är som att stjäla godis från småbarn. Eller som att lägga in ett skott mot öppet mål, som vår vän på Krubb trött påpekar. Men snälla. Sardellen är ingen fisk. Det är ett svenskt handelsnamn på ansjovis. Och att senare använda begreppet ansjovissmak för att beskriva sardellen är ytterst förvirrande om man inte berättat om det är samma fisk.

Att sardellerna sedan delas upp i kategorierna rakade eller rullade är ungefär lika informativt för läsaren som när personalen på Rikshistoriska delar upp alla djur i två huvudsakliga grupper: Döda djur och levande djur.

Det är mig en gåta hur man lyckas skriva en text om sardeller utan att lyckas informera om just någonting. Och om ni vill veta: Ett bra tips är att köpa sardeller i olivolja. Det är inget ofelbart knep men om fabrikanten kostat på olivolja är det i regel lite finare firrar i burken.

Lovar att publicera en mer uttömmande sardelltext lagom till påsk.

Igår var dagen då kopruttar och köttätande kom på agendan på allvar. Igår höll jag föredrag för Svensk Köttinformation om hur vi ska tillaga gris på bästa sätt. Paradoxalt? Nej absolut inte. Att äta upp hela djuret borde vara en plikt för oss köttätare. Och det trevliga är att det är de udda bitarna som smakar bäst.

I Sverige produceras varje år sex miljoner fläskfiléer. Även om just du väljer en svensk filé skapas ett vakuum på marknaden där en från Danmark eller Polen slurpas in. Att äta fläskfilé är dumt av tre orsaker: det ökar import av djur som haft det sämre än det svenska, det är dyrt, ett resursslöseri och det är dessutom grisens tråkigaste bit. Som matskribent borde man tänka sig för både en och två gånger innan man publicerar ett recept på fläskfilé. Det finns tillräckligt många redan.

En annan sak som vore bra att diskutera är hur mycket animaliskt protein människans bästa vänner sätter i sig. Som barn matades jag med ”sanningen” att de amerikanska katterna och hundar slukade så mycket kött och fisk att det ledigt skulle täcka Afrikas proteinunderskott. Jag minns en politisk film där en afrikansk ledare sade att hundmat till middag hade varit ett uppköp för folket i hans land. Jag känner mig ofta upprörd när min mamma köper köttfärs till jycken. Eller köttbitar som jag själv gärna skulla lagat något gott på. Jag har inte tänkt klart vad det gäller detta.

Det finns mycket man kan göra: Ge kossorna rätt sorts foder. Ät upp hela kossan eller grisen. Ge inte husdjuren saker människor gillar. Sluta elda upp höns. Ät lite mindre köttportioner och dryga ut köttet med bönor och linser. Hitta på något listigt sätt att använda hushållsrester från t ex storhushåll som djurfoder.

Hur kul tror ni det var för en oförbätterlig Besserwisser att inte få vråla: Mujka! Mujka! Mujka!

Nu har Gitto också fallit plask och pladask för den intagande firren som likt sardiner faktiskt trivs i burk. Fantastisk finsk delikatess som ger mig Finlandslängtan av galnaste slag.

Förra Veckans matnörd är utsedd (minikiwifrukter och pannkakskanter var rätt respektive bäst) så det är lika bra att klämma i med nästa tävling. Vad är det godaste man kan äta på burk och varför? Gärna tips och recept på era egna bloggar.

Om vinnaren inte har en egen webbplats får hon/han alltså önska en länk till något trevligt. Så ni behöver inte vara bofasta på nätet för att vinna.