Trots att jag växte upp i ett välbärgat område var det knapert hemma i perioder. Inte Svinalängorna-knapert så att jag skulle kunna skapa storartad litteratur av min förnedring utan bara lite småknapert. Så där så att det kan bli pittoresk krydda i en matblogg. Mamma var konstnär, pappa forskade. Maten och kläderna kom från fyndlådor. Någon gång grät mamma för att vi måste låna pengar av farmor och farfar. Men pengarna fanns.

Mina klasskamrater ville aldrig att vi skulle äta mellanmål hos mig, för hos mig fick man härskna pepparkakor och billigsaft på plastdunk. Storsmåkaksbaket från julen varade ända till påska och sparades i plåtburkar där den härskna doften aldrig riktigt gick ur. När vi var ute och seglade på somrarna (fem personer och en katt i en M30) åt vi blodpudding och pölsa på burk. Mamma tyckte att det var för dyrt att köpa många kryddor så en sommar hade hon mald bockhornsklöver i precis allt. Även i den hemgjorda dippen till chipsen.

Jag brukade snegla upp i de andra större båtarnas sittbrunnar, där det åts annorlunda. Chipsdipp på riktigt pulver. Franska ostar, rösti i folieförpackning. Men jag visste att vår båt seglade snabbast och vackrast av alla. Det hade pappa sagt.

Mamma lagade ofta gott med små medel. När det bjöds på fest tog hon på sig sin fotsida stormönstrade indiska klänning i grov bomull. Hon släppte ut sitt långa hår, ibland fick vi barn kamma det blankt och mjukt medan hon låg på golvet och blundade. Hon tog av sig skorna, på nätterna efter otaliga glas rödvin och John Silver utan filter brukade hon dansa i timmar, barfota. Hela eftermiddagen var huset fyllt av kittlande och främmande ångor från mammas berömda sydostasiska curry. Varje gång, precis varje gång, brukade pappa berätta om den gången vi hade gäster från Indien som storknat över kryddhettan. Jag vill minnas att det var ansjovis i den egenhändigt mortlade currypastan, det här var före sardellernas era. Och ännu längre före de torkade räkornas.

Mamma brukade stolt berätta om att hon kunde få en kyckling att räcka till fem personer. Precis som M30:an. Då talar vi om en liten tanig broiler. Minnas ni broilern? Om ni likt Hakke gör det kan ni bara inte komma och säga att allt var bättre förr.

Vi lever också sparsamt. Men eftersom vi varken har bil eller andra dyra vanor kan vi, och vill vi lägga pengar på mat. Framför allt finns det ett helt annat utbud idag. Vårt kryddskåp rymmer hundratals kryddor. Vi har tre sorters torkade räkor i frysen.

Häromdagen åt vi en enkel vardagsmiddag. Apelsin- och fänkålsdoftande ratatouille på Muttis perfekta körsbärstomater och ekologiska grönsaker från Årstiderna. En halva av en jättelik ekologisk kyckling köpt på Matbruket . Trots att vi åt så att vi blev mätta och lite till lyckades vi inte äta upp kycklinghalvan. Smakrik, köttig och uppväxt på ett sätt som får de mentala smaklökarna att stå i givakt. (Nu har vi spanat in en fågel från Bang på Vi Hornstull som ska ätas i helgen. )

Ofta när vi äter kyckling tänker jag på broilern i min barndom. På något vis blir jag förvånad att kyckling kan smaka så mycket mer än så. Och fortfarande kan jag plocka ut den lite ostiga doften av bockhornsklöver även i de mest komplexa kryddblandningar. Som en madeleinekaka för den mig tillbaka. Till sommaren på hisnande vackra karga skärgårdsöar och dipp på gräddfil med utgånget datum

Folk som inte gillar kycklinglever faktiskt går miste om något storartat. Att den dessutom är billig och nyttig gör att motargumenten är sorgligt få.

Men kycklinglevern måste naturligtvis behandlas rätt. Krämig, välkryddad och vackert rosa måste den vara. Lite sötma, som den uttalade hos russin och den mer subtila i kanel lockar fram det bästa hos levern. Fryst försiktigt tinad kycklinglever går utmärkt men godast blir det med färsk lever, och lagas bruschettan med majskycklinglever är vi uppe i den högre kulinariska skolan.

Kanelstekt kycklinglever med russin

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

2 portioner (eller 4 pintxos)

Tid: 15 minuter

• 4 små bitar gott bröd

• 4 stora kycklinglevrar
  1 liten schalottenlök
  1 krm kanel
  1 krm finstött fänkål
  2 msk gröna eller blonda russin
  balsamicosirap
  1 msk balsamicovinäger
  2 msk portvin
  1/2 msk konc kycklingfond
  smör till stekning

1. Dela levern i stora bitar. Finhacka löken. Rosta brödet i ugn eller i torr panna. Pensla ev med lite smör eller olja först.
2. Hetta upp smör i en liten teflonpanna eller kastrull. Fräs lever och lök tills leverbitarna är vackert rosa i mitten. Salta och peppra generöst i början av stekningen.
3. Vänd ner russin och kanel när levern börjat få färg. Fiska upp lever och russin. Lägg upp på bruschettan.
4. Slå balsamvinäger, portvin och fond i pannan. Koka ner till simmig konsistens. Runda ev av smaken med lite socker och en nypa kanel. Ringa lite sirap över kycklinglevern. Ät!

När jag nu tjatat om vårgrönt känns det lika bra att rota fram en spenatsoppa. Jag älskar nämligen spenatsoppa.Och den frysta spenaten är i regel bättre än den färska så här års. Gör en djupdykning i frysdisken alltså!

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Foto: Joel Wåreus (from the hip!)

Portioner: 4

Tid: 25 minuter

När jag lagar den här soppan på våren brukar jag köra ner vilda blad som löktrav, skogslök, ramslök och annat gott i den. Låt de hela oskalade vitlökslyftorna puttra med i soppan ett par minuter innan du fiskar upp dem och sen mixar ner dem i getostkrämen. Då får de en rund och fin smak.

Den här soppan kan varieras hur mycket som helst. Välj grönsaksbuljong (helst lantbuljong) i soppan om du vill ha en vegetarisk soppa. Känns soppan för vegetariskt kan du ersätta getostkrämen med creme fraiche med finhackad rökt lax och massor av hackad gräslök.

Om du vill ha soppan extra slät kan du köra den i kannmixer.

• 4 små shalottenlökar
• 1 msk olivolja
• 2/3 tsk fänkålsfrö
• 50 g smör
• ev 2-3 msk torr vit vermouth
• 1 stort lagerblad
• 300 g finhackad fryst spenat
• 7 dl kycklingbuljong
• 2 tsk Maizena
• salt, socker, svartpeppar
• Getostkräm:
• 2 kokta vitlöksklyftor
• 75 g getost
• 1 ½ dl matlagningsgrädde

1. Skala och finhacka schalottenlökarna. Fräs dem mjuka i hälften av smöret på låg värme tillsammans med fänkålsfröna. Låt det ta tid, det är nu alla fina smaker utvecklas.
2. Dra pannan av värmen och slå på vermouthen. Låt puttra in mycket försiktig. Hög värme förstör smakämnena.
3. Blanda ner lagerblad, spenat och slå på buljongen. Lägg ner vitlöksklyftorna. Koka upp och puttra i drygt fem minuter. Vispa ut maizenan i kallt vatten och vispa ner lite i taget i den sjudande soppan till lagom simmig konsistens.
4. Skala vitlöksklyftorna och mixa dem med getost och grädde. Använd gärna stavmixer. Värm gärna blandningen snabbt i mikro.
5. Vispa ner resterande smör i soppan. Servera soppan i skålar och skeda i den tunna getostkrämen.

Jag var länge lite petig vad det gäller ostar som har en slorpa med odefinierade mikrober och annat guck runt om. Lite på grund av en otrevlig matförgiftning där mina mistankar riktades mot den här typen av ost. Tack vare min ömme mans insisteranden jar jag återfått tron på ystra ostar. I vår närbelägna Vi-butik finns ofta Langres till bra pris. Mild men inte mesig. Söt med frisk syra och betagande smak av kossan den kom från. Lite sträv tills den smälter i munnen. Den är lite släkt med den andra Vi-favoriten Chaource.

Vi äter helst våra ostar före maten, närmare bestämt när vi lagar den. Det är just när man är hungrig det sitter fint med ost. Rakt upp och ner i stora bitar. En ost brukar vara lagom för två. Och så tackar jag gud att jag inte blev dietist.

Ibland vill det sig inte. Trots de bästa intentioner uppför sig råvrorna inte som man vill. Eller är det hos kockarna det brister? Ikväll hade jag och min köksälskling bjudit favvogrannarna på middag. Min man lagade en räksallad. Krispig sallad från Årstiderna toppades med räkor som tossats med prima gräddfil från Järna kryddades med bland annat rostade senapsfrön, korianderfrö, paprika och sellerisalt. Gott? Jorå. Men …

Jag kirrade flankstek, som måste vara en av de billigaste styckningsdetaljerna man kan tänka sig, och en av de bästa så länge den serveras riktigt blodig. Till detta fina rotsaker som tärnades till pytt och smörstektes med rostade senapsfrön, ingefära och vanligt hederligt currypulver. Hemgjord plommonchutney till. Gott? Jorå. Men …

Det som räddade middagen var vinerna grannarna tagit med sig. Framför allt pinot noiren som var småtrevlig, absolut inte var märkvärdig i sig, men klockren till kötträtten. Inte konstigt att den hette Irony.

Sen lärde vi oss viktiga saker som att Konsum vid Zinken kallas Gay-Konsum. Det enda som saknas är diskokulan i taket, enligt grannarna som är insatta.

Off topic: För övrigt är Ensamma mamman lika briljant som vanligt.

Hur hanterar man kroppens vårkänslor och okuvliga längtan efter grönt i april? Importerat, fryst eller vilt?

Jag gillar verkligen idén att man kan summera sitt liv i sex ord. Allra mest gillar jag de kryptiska formuleringarna som får fantasin i sken. Gå in på sajten och skriv ert liv med sex små ord. I kommentarerna nedan får ni sedan det mer nischade uppdraget att summera er tillvaro i köket eller vid matbordet med sex ord. Kom igen ordet är ditt! (Eller alla sex rättare sagt.)

Bästa/värsta/fånigaste blir naturligtvis nästa Veckans matnörd!

Min matsummering kommer snart!

Ibland måste man få ge efter. Jag har tillfälligt sträckt vapen inför mikroberna som invaderat min kropp och ligger med täcke upp till näsan och saknar mässan lite grann. Men bara lite. Det godaste mest remarkabla jag ätit på länge åt jag nämligen igår när Gina Hjort bjöd på produktkavalkad på Café Opera.

Ni kanske har ätit den ost som gav besten ett ansikte, testun al barolo? Osten som kommer till liv när den lagras insmetad i urlakade nebbiolodruvor. Ni kanske rent av tyckte att ni var lite småcoola?

Huka er! Nu kommer testun inlindad i tobaksblad för alla förhärdade nikotinister. Tobak är faktiskt rasande gott vilket de toppkockar vet som tidigare blandade piptobak i chokladen för en dubbelkick utan dess like (möjligen undantaget nicotinin).

Ginas nya ost är inget annat än animaliskt fett och nikotin i en ohelig allians. Tänk en vällagrad Primadonna med kolatoner och lägg sedan i andanom till en dosa General. Ungefär så. Gott? Vet inte riktigt men jag måste bara äta det igen snart!

Det kan iofs ha varit en febrig dröm, men bildbeviset talar för att det verkligen hände.

I morgondagens nyhetsbrev får ni veta mer om vad vi hann spana in på Gastronord. Jag tycker att det är en tydlig trend att intresset för fina grönsaker ökar. Men den gladaste nyheten som jag inte kan reprisera i nyhetsbrevet är att söte Jens Dolk äntligen tagit in min favoritsardell. Om en månad kommer den att finnas till salu. Lita på att jag kommer att berätta var så snart jag vet.

Jag har nu introducerat Gitto, den charmerande nya bekantskapen Omar och pålitlige bloggräven Lager i denna umamisalta njutning. Alla krävde omtag.

PS: Jag lämnade två fribiljetter i helpdesken (förutom de paxade) så jag kan inte garantera att de är kvar men om ni ändå ska dit och tänkte betala er in är det värt en rövare. MEJLA mig så får ni det hemliga lösenordet. Själv har jag sabla, sabla ont i bihålorna och blir kanske hemma i morgon.

… har jag flera stycken. Mejla om du vill ha en. Jag är där från 11.00 i morgon.

Kom och lyssna på mig och ställ smarta frågor så blir jag glad. Om jag inte har koll på svaret lovar jag att ljuga ohyggligt övertygande.