Kommentarer till Artikeldiskussion: Är du köpgalen?

Av: Lisa Förare Winbladh

Lisa Förare Winbladh — Sun, 11 Sep 2011 16:45:43 +0000

Swedenborg: Tack för en kommentar som tar upp en frågeställning som ofta kommer upp: när ska man använda svenska namn? Mitt svar blir: när det är relevant och underlättar för läsaren. Släktet akacia uppgår till en bra bit över tusen arter. Bara 120 sorter av autraliensiska akacior ger det åtrådda fröet som enbart säljs som under namnet wattle seed.

Tills australiensiska akaciefrön finns till försäljning under det namnet tycker jag att det ” gynnar läsaren mest att få handelsnamnet. En hel del av mina läsare vet redan vad wattle seed är – medan endast en promille skulle associera rätt om jag hade skrivit australiensiska akaciefrön och hade jag bhövt skriva en förklaring hade jag tappat i fokus, rytm och tempo. I en artikel om enbart produkten i fråga hade jag kanske gjort ett annat val. Självklart hade jag också skrivit akaciefrön om det hade varit en botanikartikel. Men det hade också ökat risk felaktig användning av frön från andra akacior.

På samma sätt tycker jag det finns en poäng att använda namne goji-bär och zereshk. Inte bara för att det underlättar för läsarna att hitta produkterna utan också för att det i vissa fall indikerar att det kanske är en matingrediens och en specifik underart som är läcker. Och visst hade jag kunnat kampanja för att shiitake sk akallas ekskivling, men jag känner att det vore en fruktlös kamp.

Av: Swedenborg

Swedenborg — Sun, 11 Sep 2011 13:29:34 +0000

Man bör inte använda utländska låneord i de fall det finns en adekvat inhemsk vokabulär disponibel.

Svenska: Akacia
Engelska: Wattle

Av: Margit Richert

Margit Richert — Wed, 06 Jan 2010 18:34:57 +0000

Adam: jag upptäckte dig nu (ett och halvt år senare) och jag skrattar just nu så att jag gråter!

Av: Adam

Adam — Thu, 31 Jul 2008 13:53:43 +0000

(Jag är så sent ute att ingen kommer att upptäcka detta, men jag vill känna mig delaktig.)

Jag känner igen mig i er alla. Tack för att ni finns, jag är nämligen den enda i min bekantskapskrets som lägger pengar på exotiska grejor jag varken har plats, tid eller egentligen smak för. Jag är speciellt svag för flashiga förpackningar och spännande former. I Japan hittar man det överallt. Och inte för att jag äter särskilt mycket smågodis eller artificiellt smaksatta gelégrejor, men med lite sake innanför kimonon (Björn Feltén: det finns sake som smeker själen, jag har bara aldrig hittat den i Sverige. Kanske har du haft otur och råkat få i dig systemets Gekkeikan?) fick jag en superstark impuls att köpa den där glittrigt folieförpackade, persikosmakande godiskakan på glasspinne som jag sett överallt sedan jag kommit till Tokyo.

Jag slet av det glittriga och började bearbeta den underligt hårt inplastade godisbiten (såg ut ungefär som en korsnig mellan vaniljpuck och rosa dextrosol). Efter två minuter hade jag fått av skyddsplasten och började bearbeta det vita pappret med japanska tecken och utropstecken i rött (här borde jag, eller åtminstone min japansktalande vän, anat oråd och börjat läsa på förpackningen). Slutligen var den avmaskerad och jag tog ett ordentligt bett.

Parfymerat salt med en touch av gift är nog den bästa beskrivningen jag kan ge. Munnen snörptes ihop, tungan torkade så att jag knappt kunde spotta, ansiktet förvreds och rodnade.

– Va i helvete! Va är det med japanerna!? skrek jag förtvivlat.

Min vän smakade och konstaterade att det inte var någon höjdare. Så lästa han på förpackningen och började fnittra.

Det var första, och förhoppningesvis sista, gången jag åt badsalt.

Av: Illan

Illan — Thu, 15 May 2008 20:37:48 +0000

Erkänner! Ja jag är också matshopaholic. Jag handlar inte inredning, inte skor, inte kläder – men mat. Rosenvattnet står där och tittar på mig och jag vet fortfarande inte vad jag ska använda det till. Carob syrup var inte ens gott… men jag måste ju göra av med det på nåt.

Inne på snacket Mat & Dryck på alltforforaldrar.se är vi många som erkänner vår matshopaholicgen – och bejakar den! Tillsammans stöttar vi varandra så att även de knepigaste inköp blir meningsfulla och användbara.

Av: Rebecca

Rebecca — Sat, 19 Apr 2008 07:13:08 +0000

Jag kom att tänka på en resa jag gjorde. När jag fyllde 16 fick jag en Londonresa tillsammans med mamma och mormor. Vi åkte i mitten av augusti, och kom dit under de varmaste dagarna som uppmätts på 30 år (och vi förlorade vårt bagage…). Dock brydde jag mig inte om bagaget. Det enda jag fokuserade på var att hitta alla chokladbutiker jag kollat upp. Eftersom det var så varmt var jag tvungen att förvara all choklad på hotellrummets toalett, vid fönstret. För att inte städerskan skulle kasta chokladen skrev jag en lapp ”Don¨t throw this away, it is chocolate”.

Snacka om att vara chokladfreak…

Av: Ana Valdés

Ana Valdés — Fri, 18 Apr 2008 07:27:13 +0000

Min vän författaren Birgitta Stenberg, som har levt ett äventyrligt liv (Kärlek i Europa, Apelsinmannen, Alla Vilda, osv) berättade att hon åkte på femtiotalet till Grekland med dåvarande flickvän. Och att de levde på potatis och på ett lokalt producerad vin som var gjort på fikon. Hon gick upp nästan femton kilo. När hon kom hem passerade hennes mamma förbi henne utan att känna igen henne. ”Men mamma”. Mamman vände sig och igenkännandets fasa spred sig över hennes ansikte, hon gallskrek…
Sens moral: mödrarna kan också överraskas av våra mat- och dryckesvanor.

Av: Jessika

Jessika — Thu, 17 Apr 2008 20:33:54 +0000

Tove; Jag handlade ost som en julklapp till morföräldrarna ett år och stoppade i ryggan. Sedan tog jag tåget hem och tittade upp till mamma på jobbet.
”Jag har ostarna i ryggan”, sa jag.
”Åh vad bra”, sa mor. ”För en stund trodde jag att du hade glömt duscha på en vecka.”
Där ser man…
Leta upp närmaste orientalaffär så hittar du bra turkish delight.

Av: Tove

Tove — Thu, 17 Apr 2008 15:01:26 +0000

Jag köpte ”Turkish delight” i Paris, men de tvingade mig att slänga den vid säkerhetskontrollen på hemvägen – snyft! Det var den godaste jag köpt. Ett annat mycket kort Parisbesök resulterade i handväskan full av spännande ostar. När jag skulle kliva av planet och öppnade förvaringsfacket ovanför huvudet spreds en ”underbar” väldoft i kabinen. Mannen i stolen bakom grymtade till sin kompis – Nä fy fan här luktar ju piss! – Så kan det gå!

Av: Bondhustrun

Bondhustrun — Thu, 17 Apr 2008 09:17:00 +0000

Jag köper ofta lite märkliga saker. Min man släpade hem vildsvinskonserv från Estland, den kommer vi nog dock aldrig att våga öppna.

Det äckligaste var nog soursop candy som jag köpte på vår lokala orientaffär. De stod bredvid ingefärsgodiset som är SÅ gott, så jag blev väl förvillad. Sen smakade det varm urin. Och luktade överjävligt. Blä!