Jag gillar egentligen den karakteristiska beskan hos vit sparris. Men just i den här rätten är det viktigt att skala sparrisen ordentligt så att det mesta av beskan försvinner. Den dödar nämligen de fina tonerna hos forellrommen. Försök att få tag på Rossinis forellrom, den är sju resor bättre än all annan jag smakat.(Nej, jag får inte ett öre av dem för att skriva det.)

Du får gärna lägga upp lite tjusigare än jag gjort på bilden. Vi åt den snabba förrätten på stående fot i köket och jag var tvungen att plåta snabbt som attan för att den inte skulle kallna.

Stekt vit sparris med citron och forellrom

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4

Tid: 15 minuter

• 8-12 knubbiga vita sparrisar
• 1 msk smör
• 1/2 msk neutral rapsolja
• 2 krm socker
• lite raspat citronskal
• 2-3 tsk pressad citron
• 100 g forellrom eller annan god rom
• finhackad gräslök eller finskuren lökblast
• nymald svartpeppar

1. Skala sparrisen ordentligt och skiva den sedan tunt på snedden.
2. Värm smör och rapsolja i en panna på medelvärme. Stek sparrisen med sockret ett par minuter tils den är mjuk men spänstig och har fått en gnutta färg.
3. Vänd ner citronskal och smaka av med salt (tänk på att rommen är salt!) och pressad citron.
4. Lägg snabbt upp på små tallrikar. Toppa med forellrom. Strö över löken. Peppra lätt.

Missa inte den här underbara bloggen om Trines matäventyr i Köpenhamn och andra ställen. Trine förtår sig på mat och dessutom tar hon finfina bilder. (Jag vet själv hur jobbigt det är att plåta när man vill koncentrera sig på smakintrycken.)

Jag har aldrig tillhört dem som påstått att ekologiskt är bra för hälsan. Eftersom det inte funnits stora välgjorda studier har det inte varit ett hållbart argument, helt enkelt. Nu finns alltså resultat från en stor EU-finansierad studie: Ekologisk mjölk är nyttigare än konventionell. Men det är inte ekologin som likt en trollformel gör mjölk nyttigare. Det är det enkla faktum att kor mår bäst när de äter sin naturliga föda. Gräs. Inte kraftfoder: Hur svårt kan det vara?

Tidigare har det från samma stora studie rapporterats att ekologiska frukter och grönsaker innehåller 20-40 procent mer antioxidanter än konventionellt odlad frukt. Jag är en sucker för vetenskapliga studier och försöker leva evidensbaserat. Med det inte sagt att jag anser att man ska lita på alla studier. Men allt fler studier pekar på att inte bara klotet utan även kroppen mår bättre av ekologiskt.

Nu finns det alltså skäl även för fullblodsegoister att välja ekologiskt.  Nu hoppas jag att det snart kommer en rapport om att flygning ger rynkor.

Den vansinnigt vackra kålrabbin fick jag i min senaste leverans av ekologiska rönsaker från Årstiderna.

Det bästa med att ha så kreativa läsare är att man inte behöver tänka själv. Nu utmanar jag er alla. Här är fem saker jag vill äta innan jag dör. Vilka är era? Den som skriver skojigaste listan blir Veckans Matnörd. Skriv gärna listan på era egna bloggar ock skicka utmaningen vidare. Alltså bara ingredienser eller rätter, inte krogbesök etc.

1.  Mirakelbäret Synsepalum dulcificum
2. Den perfekta lasagnen
3. Fugu (mest för att säga att jag gjort det, mammut går lika bra)
4. Färsk huitlacoche (har bara ätit konserverad, mycket gott!)
5. Gnurgla (låg vaken på nätterna som barn och undrade hur de smakade)

Ytterligare en sak på listan med saker jag vill äta innan jag dör.

Jag har just dansat med min man i köket till musik som gör bröstkorgen lite för trång för hjärtat. Ankkrävorna puttrar på spisen, hjälpta på traven av lite extra gåsfett. Senapsfrön och fänkål rostas till salladen med färsk lök. Vi skyller på löken och lite på pinot noiren när vi blir tårögda när vi pratar om det här. Läs, bara läs!

En av de bästa nyheterna för matgalna Köpenhamnbesökare är att det öppnat en synnerligen trevlig butik mittemot centralstationen. Komplett med ett dekorativt mikromejeri i lokalen.Lägg namnet Nimb på minnet.

Egentligen är Nimb ett helt gastronomiskt komplex med brasserie, finkrog, vinotek och hotell. Projektet är ett samarbete mellan Tivoli och mejeri- och matföretaget Løgismose. Løgismose är för övrigt delägt av Skånemejerierna. Finkrogen heter Nimb Herman, har sikte mot stjärnorna och kommer snart kommer att recenseras på en sajt nära dig. Här kan den äventyrlige köpa konfiterade ankkrävor och den mer konservative konfiterade anklår. Ekologiska viner, färdiglagad mat och smarrig choklad. Rossinis underbara lax- och forellrom. Och mycket mer.

De dåliga nyherna är att det från och med nu kommer att bli dubbelt så dyrt att besöka Köpenhamn.

Jag undrar om den stackars kocken Martin  någonsin hade haft en så oambitiös hord kvinnor i köket. Visserligen var de flesta professionella matskribenter men laga mat gör vi helst mot betalning, i synnerhet andras recept. Vi var mer intresserade av att dricka gott kökstempererat rödvin, flamsa och skvallra om folk i matbranchen (era öron skulle trilla av om jag berättade allt …)

Kockmartin berättade i sitt inledande anförande att det var så trevligt att vi var kvinnor eftersom de alltid läste recept innan de lagade. Föga vet Kockmartin om kvinnliga matproffs. De läser och negligerar.

Jag läste alltså att han tyckte att man kunde ha upp till sju örter i den skandinaviska peston. Men jag tycker det är bättre med en eller ett par som verkligen trivs ihop. Jag mortlar helst min pesto sammetslen men de smakstarka örterna klarade misshandeln i mixern oväntat bra.

För övrigt hade Kockmartin en ängels tålamod, mycket bra matidéer, starka nerver och en hel del humor, vilket kom väl till pass. Jag rekommenderar verkligen en kväll i hans sällskap på Meyers Madhus.

Pesto på mitt och Martins vis

Receptmakare: Martin, Lisa och ett glas med provensalskt rödtjut

Portioner: Lagom mycket

Tid: Beror på hur mycket man tramsar

• 1 stor näve ramslök
• 1 liten näve libbstickeblad (mängd beror på hur smakstarka de är)
• 2 stora nävar persiljeblad
• 75 g äkta parmesan
• 2 1/2 dl kallpressad rapsolja
• 3/4 dl mild olivolja
• 1liten näve brödinkråm
• 1-5 tsk pressad citron
• salt, nymald svartpeppar

1. Skölj och torka örterna. Gärna i salladsslunga. Hacka dem grovt med mycket vass kniv.
2. Skär osten i strimlor. Kör till mos med oljan i mixerkanna i matberedare med vass kniv.
3. Lägg ner örterna och kör till slät massa. Kör korta perioder och ta av locket då och då för att peta ner örterna. Dela brödet i bitar och mixa ner det också.
4. Om du är Martin tar du nu i en hel del citronsaft och salt. Om du är Lisa tar du i ganska lite av vardera. Det är också fullt möjligt att du har en egen uppfattning. Samma sak gäller pepparn.
   

Jag skyller på regnet. Allt var verkligen regnets fel. Trots mitt nya ekonomisanerade liv gick jag på dyr krog med stjärnambitioner redan till lunchen.  Ursäkten är alltså att den ligger tvärsmittemot centralsationen.

Och sedan åt jag mer sprättgris än man kan förvänta sig av någon av kvinna född. Jag har desutom komponerat en ny bra pesto på en del ramslök, två delar persilja och en del libbsticka. Ny och ny … Gissar att ett tjog skandinaviska kockar redan kläckt samma idé. Stinn och perplex ligger jag nu i en hotellsäng och säger bara: Fortsättning följer. Recept också.

Nu sitter jag och vibrerar på X2000 mot Köpenhamn. Det är inte ofta jag åker på pressresor i synnerhet inte när danska motsvarigheten till Köttinformation bjuder. Jag har en del synpunkter på dansk grisuppfödning. Inte bara är den ett betydande miljöproblem, det är fortfarande tillåtet att surra suggorna när de har grisat. Visserligen håller en hel del av oskicken på att fasas ut till 2013 tack vare nya EU-regler, men jag äter inte dansk gris efter att ha sett bilderna på suggorna.

Skälet till att jag nu låter mig bjudas är att vi ska kika på ekologisk grisproduktion, något jag är intresserad av. Är ekologistämpeln bara kosmetika; ett sätt för oss att för ett någre högre pris köpa oss fria från debatten om köttkonsumtionens konsekvenser? Eller finns det ett vettigt sätt för oss att stilla vår köttlusta? Blir vi manipulerade av danskarnas köttintressenter när den ekologiska mönsterfarmen visas upp  som ett slags Theresienstadt?

Eh, jag försöker i alla fall intala mig att det är ren och skär profesionalism som är orsaken till att jag sitter på tåget nu. Inte det faktum att arrangörerna sockrade erbjudandet med en kvälls matlagning på Meyers Madhus osamt en lunch på noma.

De andra inbjudna skribenterna är inte på tåget. De flyger. Något barnsligt och egensinnigt  i mig gjorde uppror mot tanken på att flyga fram och tillbaka till Köpenhamn och se på ekologisk grisuppfödning. Jag fixar inte att rättfärdiga det med att det är en jobbresa. Det är med utsläpp som med kalorier: alla räknas. Det vi äter stående, födelsedagstårtor, jobbaöver-dajmen, produktprover och bakfyllepizzan. Varken kroppen eller klotet bryr sig om våra ursäkter.

Jag gick upp vid 5 i morse för att ta ett tidigt tå och sitter här ångande av självgodhet. Problemet är förstås att om alla andra matskribenter kräver att få åka tåg nästa gång måste jag kanske cykla för att få samma moralkick.