Eller rättare sagt: Känn kaffedoften och vakna! Ny forskning visar att labbråttor påverkas av blotta doften av kaffe. Goda nyheter för alla som gillar aromen men inte smaken. Om de är labbråttor vill säga.

Idag fick jag inget frukostkaffe eftersom jag tågade i väg till riksdagen för att protestera. Sen har jag:  fått löfte om ett ankleverinlägg av en favoritriksdagsman, presenterats för Morgan Johansson, träffat en av Sveriges erkänt bästa ekonomiskribenter  som visade sig vara ett Taffel-fan, upprörts med Isobel av ointresset för integritet, skanderat med en liberal bokhora. Samt åkt moppe med och druckit årets färsta fläderblomssaft en av Sveriges sötaste och blondaste tevekockar på ett lummigt Djurgården.

Säga vad man vill men det är inget trist liv jag lever.  Om jag inte vore så upprörd av rävspelet runt FRA-lagen skulle jag rent av vara nöjd.

Du har väl skrivit till riksdagsmännen som vill rösta för? Det är inte försent. Visa att du bryr dig om integriteten.

Igår var jag inbjuden på pressresa till Oaxen för att kika på deras nya holländska sluphotell. Båten är makalöst vacker och trots att vi lever ganska sparsamt svor jag lite över att vi inte kunde tillbringa bröllopsnatten i styrmanshytten efter att vi ätit bröllopsmiddag tumis på Oaxen för drygt tre år sedan. Historien om hur Magnus och Agneta EK transporterade upp båten från Holland är värd en lång artikel i sig. Och den vidunderliga inredningen förtjänar en kunnigare skribent än jag för att beskriva.

Men herregud, det här är en matblogg, så det är väl ändå maten ni vill höra om? Magnus Ek är en fantastisk matkreatör (fånigt ord, men nödvändigt i detta sammanhang) och Agneta sköter matsalsarbetet och väljer viner med bravur. Få är besvikna efter en kväll på den lilla svindlande vackra kalkstensön Oaxen även om det svider i plånboken.Magnus Ek var en av de första som vurmade för svenska råvaror och planterade ogräs på menyn, fortfarande är han kanske den som gör det elegantast.

I rättvisans namn ska det sägas att det svider i krögarnas plånbok också. Ta bara det syrade svenska getsmöret som smakade get i kubik och klokt nog serverades enbart med rostat bröd med fylliga inslag av korn och havre.

— Vi kan inte ha smöret på krogen längre för det är lite dyrt, ursäktade sig Agneta.

— Vaddå dyrt? fnös jag.  Det är ju värt det.

Men inte ens jag tyckte vid närmare eftertanke att det var värt en bra bit över 800 kronor kilot.

Sedan serverades en kavalkad av läckerheter på det soliga akterdäcket och jag lyfter fram några utvalda som var extra intressanta.

Ett havskräftsskum fick mig paradoxalt nog att förstå varför jag älskar bläckfisk. När skalen rostas så att fina nötiga toner träder fram accentueras den där speciella sötman som även är bläckfiskens speciella signum. Till det smältande moussiga skummet serverades en liten strut virad av svensk lufttorkad skinka fylld med Nyborgs milda rapsolja och en liten rimmad mandel och en vimpel av körvel. Jag tog två.

Jag tog dessutom två av den svenska ankleverterrinen med en krasande bubbla av isomalt fylld med Nyborgs rapsolja (mer om denna senare) på tryffelkräm och lökbrioche. Givetvis enbart för att kunna analysera munsbiten er läsare till fromma. Här låg en kvist vild bockrot som plockats på ön. Den smakade som morotsblast med en oinställsam beska som var lysande till det feta, milda. Bockroten är en primitiv föregångare till den mer namnkunniga pimpinellan. Magnus förklarade sedan på sit engagerade vis att terrine på svensk anklever är lika god som fransk fetlever men på ett helt eget, annat vis. De ska helt enkelt inte jämföras.

— Fransk anklever har mer av den speciella leversmaken. Den här terrinen har mer anksmak.

För att inte vara inkonsekvent tog jag sedan två av mjölkchokladmoussen med frasiga kanelsmulor och muskotinkokt rabarber. Ett litet mästerverk i all enkelhet. Konstellationen muskot och rabarber ska utforskas i mitt kök under midsommarhelgen (som kommer att tillbringas hemma i stan med tapetrivning och annat arbete).

För att inte vara rigid tog jag sedan tre av chokladmunsbitarna, ena sorten var fylld med saltlakrits den andra andra med curd och mjuk gelé av havtorn. Det var den jag var tvungen att ta två av.

Ikväll ska jag först på invigning av Esperantos champagnebar och sedan på en sjusärdeles middag på Frantzén & Lindeberg. Livet är ett långt lidande men ibland är det mindre påtagligt.

Att motarbeta FRA-lagen handlar inte bara om att det är en integritetskränkande lag som saknar internationellt motstycke. Det handlar om att politiker måste stå vid sina ideal och att hela systemet med att kryssa för önskade politiker på valsedlarna är redundant om de ändå inte tillåts följa sin övertygelse.

Det är också ett sätt att visa att vi bloggare har betydelse och att gräsrotsmakten är större än politikerna vill tro.

Därför kommer jag att sätta på mig min finaste vita blus och ge mig in till stan 8.00 i morgon. Vi ses väl där?

Fråga inte en matskribent vilka krögare hon gillar mest, lika lite som du frågar en mor vilket av sina barn hon föredrar. Nå, Magnus och Agneta Ek på Oaxen är hur som helst nationalklenoder. Jag har just varit på pressvisning på deras ljuvliga övernattningsbåt och serverats små läckerheter samt champagne ur magnumflaska. Mer om detta i morgon. Det är sådana eftermiddagar man tycker att livet som frilansande matskribent är drägligt trots den lusiga lönen.

I lördags frossade vi på friterade jätteräkor och bläckfisk som var ganska vintage. Jag hittade dem nämligen allra längst in i frysen, lätt frystorkade. Jätteräkorna kändes så inkorrekta att min man förbjöd mig att ens plåta dem. Jag minns att jag redan när jag köpte dem fick ett styng av dåligt samvete.

Numera finns ”ekologiska jätteräkor” men enligt alla auktoriteter går de inte att lita på. Ännu. Utvecklingen mot mer hållbar odling med plasttäcken i botten som skyddar de ömtåliga mangroveträsken är på gång. Den utvecklingen skulle inte skett om det inte hade funnits en opinion mot exploateringen.

För mig var det SNF:s rapporter om räkföretagens terror och  systematiska våldtäkter för att terrorisera de lokala fiskarna som fick mig att tappa smaken för de odlade jätteräkorna. Så det var en lite sorglig middag även om de var lika bra att äta upp de små rackarna.

Chilimarinerad bläckfisk i fantastisk frityrsmet

Receptmakare: Johan Swanljung, Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4 stora eller 8 små

Tid: 30 minuter + 1 timmes marinad

Det är lite si och så med bläckfiskens korrekthet. Bäst torde svensk bläckfisk vara. Man får helt enkelt kolla med försäljaren. Annan fisk blir också bra lagad på samma sätt.

Ett mer praktiskt problem med bläckfisken är att den släpper mycket vatten vid tillagning. Det är lätt att den blir kokt istället för stekt i panna eller att frityrsmet släpper i het olja. Herr Lager har en fiffig metod att komma runt det, men den passar inte för fritering. Jag tycker mig se att en marinad före gör bläckfisken saftigare och mindre blöt eftersom saltets (och kanske syrans) effekt på proteinerna binder vätska i bläckfisken. Helt säkert är att de små friterade bitarna alldeles vansinnigt goda eftersom de är kryddade inifrån.

Frityrsmeten är en riktig höjdare. Idealmjöl har samma egenskap som det dyrare tempuramjölet: eftersom det inte bildar gluten blir smeten riktigt mör och frasig. Det är dock viktigt att hålla temperaturen vid 175°C, är oljan kallare blir frityrskalet oljigt. Är den hetare bränns den lätt.

Jag  gillar att servera den här typen av rätter i köket så att gästerna får nibbla det nyfriterade allt eftersom med ett glas vin i handen.

• 400 g frysta bläckfiskbitar
• 2 msk chilibönpasta
• 2 msk finhackad koriander
• 1 msk grovriven eller finhackad ingefära
• 1/2 tsk salt
• (1 klyfta vitlök)
• 7 dl jordnötsolja eller annan till fritering
• Frityrsmet:
• 2 äggulor
• 3 dl ljust lättöl
• 250 g idealmjöl
• salt, nymald peppar
• Till servering:
• Asiatisk dippsås
• Vitkålssallad med asiatisk smak eller andra fina grönsaker

1. Vispa samman ingredienserna till smeten och låt den stå och svälla i ett par timmar (det går bra att fritera direkt men resultatet blir inte lika övertygande).
2. Klappa bläckfisken helt torr med hushållspapper. Blanda alla ingredienser till bläckfiskmarinaden och låt marinera i minst en timme.  Häll av ev vätska som bildas. (Det blev ingen alls när jag gjorde det.)
3. Hetta upp oljan till175°C  i en traktörpanna. Lägg ett par bitar bläckfisk i frityrsmeten och fritera allt eftersom.  Fritera inte för mycket åt gången då blir oljan för kall. Låt rinna av på hushållspapper och ät bums.

Alla ni som hävdar att naturvetenskap är ointressant: Skäms på er, ni har fel!

(FRA kommer för övrigt snart att använda speciella sensorer för att kolla vilka av er som andats opassande häftigt när ni spanat in sidan. Barasåattnivet! Bäst skriver som vanligt ADK om FRA.)

I folknykterhetens namn har jag beslutat att söndagar är den optimala dagen att ge vintips. Så att ni inte frestas at shoppa loss, supa till, bete er illa och trampa ner folks köksträdgårdar. Hur som helst har vi senaste året lidit av ett postlukulliskt syndrom orsakat av att vi unnar oss hutlöst dyra viner i vinbaren på Silja Serenade. Den vidunderligt ambitiösa personalen utgör en subversiv ficka av motstånd i en båtmatkultur på dekis. Ostbrickan är en av de bästa i Skandinavien. Finvinerna på glas bisarrt billiga. Vår nedre kvalitetsgräns för viner flyttas obönhörligt uppåt efter att vi bekantat oss med kärleksfullt valda baroloar och australiensiska pinot noirer.

Hur som helst. I helgen passerade spanska Ibice Verdejo Sauvignon Blanc 2007 (96030) för ynka 57 pix, besiktningen utan anmärkningar. Det är ett mycket anspråkslöst vin som lever högt just på sina modesta krav på uppmärksamhet. Rejäl men okontroversiell smak av citronlemonad med krusbär, grön paprika, hallonremmar och svarta vinbär. Vintertid med en mjäkig fiskgratäng smakar det nog apa. Nej, drick det väl kylt riktigt heta sommardagar.  Gärna till plockmat, det är garanterat vansinnigt gott till chilimarinerad friterad bläckfisk. Snäll av det blir man också.

På bilden ser ni en kuriositet. Ett oansenlig riesling som säljs som sparrisvin. Faktiskt trevligt i sin enkelhet, men finns inte på Bolaget. För vintips till sparris kan ni kika i kommentarerna här. Nya kommentatorfavoriten Magnus tipsar. Ni får alltid gärna komma med vintips i kommentarerna!

För övrigt: Att min favorit magsure Croneman överraskande hyllar min andra favorit solstrålande Ulf ”underbar” Elfving kändes perfekt en lördagkväll.

Jag gillar verkligen fryst mat. Inte all fryst mat, men många saker är både godare och miljövänligare i fryst form. (Nej, jag tänker inte tjata om ärter igen.) Bland annat gillar jag Findus små paket med frysta örter, i synnerhet den provensalska blandningen. Visserligen har örterna på kruka, som jag ständigt baktalat, spottat upp sig rejält men jag säkrar fortfarande med att ha lite örtpaket i bakfickan, nej, jag menar frysen.

Därför var jag ohyggligt nöjd när jag fick små gåvocheckar på posten som berättigade mig till två paket med frysta asiatiska örter. Koriander, chili, ingefära och citrongräs. Vilken genial idé! Som jag spanat likt en äggsjuk höna vi frysdisken i väntan på miraklet. Så idag dök askarna upp och då hade jag naturligtvis sen länge förlagt gåvocheckarna.

Jag investerade i ett paket och snodde hop en snabb asiatisk dippsås med mixen och resultatet blev … sådär.

Det är nämligen ett gigantiskt aber med produkten och det stavas p-e-r-s-i-l-j-a. Persilja har inget i en asiatisk kryddblandning att göra utom att lägga till billig bulk. Den beska grönskan lade sig som en tung gräsmatta över de blommiga asiatiska aromerna. Den lockade fram det sämsta hos koriandern och dödade efektivt citrongräset och ingefäran. Leta i litteraturen och ni hittar få kombinationer av citrongräs och persilja eller persilja och ingefära. Gissa varför! Detta borde tagits som ett varningstecken av produktutvecklarna på Findus.

Möjligen skulle dill med sin fina lakritston ha passat bättre. Dill används i thailändsk matlagning och påminner dessutom i smak om den söta thaibasilikan.

Kanske kan kryddorna i sin nuvarande form vara ett alternativ i glesbygd (med gles menas här att det är glest mellan korianderkrukorna och citrongräset). Men jag fryser hellre in egna asiatiska kryddor för att slippa persiljesmaken.

Fredag kväll. Vi har just sett Viggo Mortensen visa

a) sin schlong

b) avsevärd skådespelartalang

i den eminenta rullen Eastern Promises.

Trött och däst planerar jag nu helgens mat. Dels ska vi äta upp bläckfisk och (o himmelska fröjd!) lite lätt frystorkade tigerräkor från frysens innersta som jag köpt för åratal sen innan jag blev oskuld miljömedveten. Sen är jag rätt inne på att göra vegobiffar på kikärtor, citron och curry eftersom jag just fått tre lådor kryddor. Jag har också en vag idé om att göra fegvegobiffar på vitabönor, rosmarin, parmesan och strimlad parmaskinka.

Den som ger bäst eller sämst tips om vegobiffar eller fegvegobiffar  blir nästa Veckans matnörd. Ni får gärna lämna recept i kommentererna eller på egen blogg, men det är idéhöjd som premieras.

Förra Veckans Matnörd blev En kopp Zen för sina initierade tekommentarer.

 Är det någon mer än jag som är lite trött på käbblet om vad som är den värsta miljöboven? Nu spelar etanolproduktionen ingen roll för matpriserna för den odlas bara på 1% av åkerarealen. Och så vidare.

En mig närstående person som har kylen fullt av eko-mat och pratar om grön skatteväxling, tar utan att blinka med hela familjen till andra världsdelar ett par gånger om året. Motiveringen? Flyget står bara för 6% av utsläppen, så ”det spelar ingen roll”. En av de största självutnämnda vurmarna för ekologiskt jag känner håller just på att titta på sommarhus i Frankrike. En annan ger sig själv ekologiska grönsaker men har en hund som livnär sig på köttfärs och kyckling. Jag föredrar omoral framför dubbelmoral.

Jag upprepar: Jag tror inte att man ska sluta resa, jag tror inte man ska sluta äta kött. Men om alla fortsätter som vanligt utan att ifrågasätta sina egna konsumtionsmönster kommer politikerna aldrig att vakna och fatta de nödvändiga men obekväma besluten som krävs. Just dina beslut spelar roll, precis som att det är viktigt att alla röstar.

Jag älskar kött. Djupt och innerligt. Dessutom blir man så mätt av det att det är lätt att hålla vikten. Vi väljer vilt, svensk gris och svensk kyckling i först hand. Nötkött då och då. Men vi jobbar konsekvent på att äta mindre kött och av udda styckningsdelar så att hela djuret utnyttjas. I Sverige är köttproduktionen i mycket en biprodukt av mjölkproduktionen, så det är svårt att räkna på miljöeffekterna för köttätandet.

Från och med nu blir det minst ett vegorecept i veckan här på Matälskaren. (Räkna med mycket ägg och feta!) Och ett fuskvego där en liten portion kött ger smak, lycka och hjälper till med järnabsorptionen. Och nu i augusti tar vi en helgrön vecka till! Häng på!

(Och nej, det här är inte skuldkänslor och vånda utan en rolig utmaning!)