Undrar ni vad jag använde purjon till igår? Här kommer svaret! Igår lagade jag kinesiskt eftersom jag var så rysligt sugen på gris. Och i Kina vet man sannerligen hur gris ska lagas. Alltid ingefära och till fetare stycken gärna stjärnanis som ger fin fyllighet.

Jag hittade fint magert sidfläsk från Nibble Gårdsgris på Vi Hornstull. Idag blir det salsiccia till middag och indisk lunch på Shanti Soft Corner.

Kinesiskt fläsk med chilibönpasta och söta kryddor

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4

Tid: drygt 1 eller 2 timmar

Det här är en enkel och egentligen lättlagad rätt, där den enda dyrbara ingrediensen är tid. Om du har bråttom kan du hoppa över marineringen och bara blanda köttet med smakgivare. Variera lite med vad du har hemma.

Ett fiffigt knep är karamelliseringen av sockret i olja som ger djup i smaken, vacker rödbrun färg och minskar sockrets sötma.

Leta rätt på en så mager bit sidfläsk som möjligt. Givetvis ska det inte vara rimmat utan färskt.

Receptet är en spinoff på Fuchsia Dunlops rödbräserade fläsk från The Revolutionary Chinese Cookbook.

• 500 g magert sidfläsk i bit
• 2 msk chilibönpasta
• 2 msk ljus soja
• 2 msk finhackad eller grovriven ingefära
• 1/2 msk strimlat mandarinskal ev kinesiskt torkat
• 2 msk socker
• 2 msk jordnötsolja
• 1/2 kanelstång
• 1 stjärnanis
• ca 3 dl vatten
• 15 cm kraftig purjo, nedre delen
• Till servering:
• Korianderblad
• Broccoli eller annan grönska
• Nykokt råris eller annat ris

1. Skär bort svålen på köttet och tärna det i bitar 3 x 3 cm, Blanda med chilibönpasta, soja, ingefära och mandarinskal. Låt helst marinera en timme.
2. Hetta upp oljan och sockret under omrörning i en liten tjockbottnad kraftig kastrull tills det är nötbrunt. Passa noga så att det inte bränns.
3. Släng snabbt ner kött, marinad och kryddor och fräs det under omrörning på högsta värme en dryg minut. Slå på vatten så att det precis täcker. Låt puttra under lock på mycket svag värme ca 50 minuter.
4. Skiva purjon grovt och  vänd ner den. Låt puttra några minuter tills den är spänstig.

Mina bästa investeringar i år är dels min Nikon D300 som jag älskar med den intensiva kärlek som annars bara tillkommer min make. Dels mitt abbonnemang på Årstiderna. För oss som inte har möjlighet till egen täppa är detta det bästa sättet att få bra grönsaker och det med betydligt mindre arbetsinsats. Trots att de fortfarande är irriterande ojämna (tomaterna håller visserligen jämn men beklämmande låg kvalitet) levererar de i regel grönsaker som får en att baxna.

Till exempel har jag tack vare milt tvång lärt mig älska purjo; en grönsak jag fattade innerlig antipati mot under det quiche-täta 80-talet. Årstidernas purjo är helt utan den där kvalmiga beska och med fantstisk turgor. Se själv så vacker den är!

Jag tillhör de lyckliga som får leveranser på torsdagar. Jag har hört att fredagskunderna är mindre nöjda.

Att äta med händerna. Jag älskar det. Och jag älskar att betrakta människor som kommer från en matkultur där händerna, eller rättare sagt högerhanden, är ätredskap. Elegansen när matbitarna plockas upp med fingertopparna hänför.

I torsdags var jag på pressis för Marcus Samuelssons Africa on my mind. Vi åt olika grytor från boken serverat med injera. Injera är en disktraseliknande starkt syrlig pannkaka som helst ska lagas på det etiopiska grynet teff. De kan ibland beställas på Latinamerikanska livsmedel på Hötorgshallen.

En del av oss åt med händerna, för det är bara då det smakar precis rätt. Om recepten i boken är lika bra som det vi åt då kan jag varmt rekommendera att du köper den. Mer om boken och ett par recept kommer senare här på Taffel.se.

1. Förmodligen är de flesta som läser här devota Shampoo Rising-läare redan. Men om någon till äventyrs missat Anninas brodetto så rekommenderar jag ett besök.

2. Filmen Förtrollad är ett förtjusande stycke trams. Substans som en maräng och lika fånigt ljuv. Om familjen har problem att enas om en film kan detta mycket väl rädda skivan.

Och så bekännelsen (erkänn att det var den du var ute efter). Jag gillar verkligen äppelskrutt. Mest på svenska äpplen och helst ska de vara lätt omogna. Jag njuter av det lite kärva, sträva. Kärnornas lätta ton av bittermandel. Och barnens imponerade blickar när jag spelar över lite och till och med tuggar i mig stjälken.

Godnatt!

Genom läsvärde Pontus Schultz hittar jag följande citat  som inledde en debattartikel av Sandviks ex-VD i Dagens Industri.

”Koldioxid är livets gas, oundgänglig för allt liv på jorden. Kan verkligen klimatet vara hotat av livets gas? Och är det meningsfullt eller ens möjligt att försöka styra klimatet?”

Ibland hör glunkas det om att lönenivån för svenska VD:ar är för låg. Nej, det är nivån på intelligensen som är problemet.

Färska örter sätter myror i huvudet på receptmakare. Det går fantamig inte att ange mått på hur mycket timjan som ska vara i recept. För mig som ofta får tag å sprätt-timjan räcker det med pyttelite. Använder man det där anemiska rufset på kruka går det åt hur mycket som helst. Måste dock erkänna att producenterna numera fått ordning på krukbasilikan som är riktigt bra ofta.

• Italiensk tomatdipp med kapris

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner:4

Tid: 10 minuter + 30 minuters blötläggning

• 6 torkade tomater (ej inlagda)
• 4 medelstora smakrika tomater
• 1 msk avrunnen kapris
  2 små klyftor färsk vitlök
  1/2 tsk fänkålsfrö
  1/2 dl olivolja
  1 msk finhackad färsk oregano
• 1 nypa torkad timjan eller lite färsk
  socker, salt, balsamvinäger

1. Slå 2 dl kokande vatten på de soltorkade tomaterna och låt stå i ca 30 minuter. Hacka de färska tomaterna grovt.
2. Krama ur de soltorkade tomaterna lätt. Kör till fint mos i maberedare med kapris, vitlök, fänkål och olja.
3. Mixa ner de tärnade tomaterna och örterna. Kör till önskad konsistens.
4. Smaka av med socker, salt och några droppar balsamvinäger. Låt stå och samla smak minst en kvart före servering.

Idag fick jag mejl av en desperat Bokhora som skulle göra vegopaj utan äggstanning.

Mitt tips:

1. Gör en pajdeg på smör, vetemjöl, 1/4 graham samt någon matsked linfrö. (Linfrö är fantastiskt gott i pajdeg, graham också; de är inte där av nyttighetskäl.)
2. Gör pajskalet som du brukar fast förgrädda pajskalet helt färdigt, gärna lite brunt.
3. Gör en väl hopkokt, fast ratatoille. Ratatouillen kan du gärna krydda med anis och lite apelsinskal. Rosmarin istället för anis om du ska toppa med getost. Mycket vitlök. Hit kan du förbereda i god tid , men pajskalet tappar i smak om du gräddar det för långt i förväg.
4. Precis före servering: Fyll skalet med varm ratatouille (den får verkligen inte vara blöt då blir botten soggig).
5. Grovriv lagrad kryddost eller fransk getost och strö över. Gratinera snabbt i ugn med ovanvärme.

Efter sol kommer regn makrill.

Nu har jag gnölat klart så här får ni en bild på några makrillar.

Man blir nämligen glad och frisk av makrill (om den är fångad på eko-korrekt vis) och snart ska jag köpa hem några och servera med sås på färska tomater och kryddor från Kerala.Typ den här fast på färska tomater.

Vad ska man ha en blogg till om man inte får gnälla lite? Gillar ni inte jeremiader kan ni sluta här, ingen tvingar er att läsa vidare. Om ni undrar varför jag  övergår allt mer konsultverksamhet så beror det på att mitt arbete som frilansskribent värderas till typ ingenting alls.

Förra sommaren kom droppen. Då ville en redaktör ha betalt av mig för att publicera ett utdrag ur min bok. Detta trots att jag hade fixat gratis opublicerade bilder samt skrivit en massa unikt material gratis till tidningen som skulle publiceras ihop med utdraget ur boken. Inte särskilt etiskt va? Samme redaktör mejlade mig efter att jag skickat en faktura på överenskommet belopp för ett annat uppdrag och undrade om jag inte kunde pruta lite eftersom budgeten var lite dålig just nu. För att inte tala om redaktören på den stora tidningen som ville pruta på en faktura för att artikeln jag skickat måste kortas för att få plats i tidningen eftersom de planerat om. Listan på liknande absurditeter kan göras sorgligt lång.

Och idag fick jag ännu ett av de där typiska mejlen från en annan journalist som ville ha en lista på mina tio (!) favoritmatmarknader och en motivering till varje. (Jo, jag brukar själv fråga sådana saker. Det var mängden som fick mig att baxna. Jag erbjöd mig att lista tre.) För några veckor sen ville en journalist som  intervjuade mig som expert att jag gratis skulle skapa ett unikt recept med anknytning till ämnet. Helst skulle jag fixa gratis bild också. För att inte tala om reklambyråer som ringer och vill ”intervjua” mig om ditten och datten för en kunds räkning. Eller att jag bara utan ersättning ska skicka listor, gamla artiklar, skriva nya artiklar  eller vill ha tips om hur de ska lägga upp en pressträff.

Ursäkta om jag gnäller. Men jag får ofta frågan om hur man blir matskribent. Jag säger bara: Vad ni än gör: bli inte frilansande matskribenter om ni vill ha god ekonomi eller bli behandlade med respekt.

Tyvärr är det så i Sverige att man får betalt efter hur långa artiklar är. Sällan hur bra de är. Nördande och ordslöjdande är helt enkelt bisarrt olönsamt. En del skribenter skriver i princip inte artiklarna själva (eller sina böcker heller): det gör redaktören eller en betald spökskrivare åt dem.

Därför är jag glad att det finns företag som betalar mig för att nörda. Så att jag slipper bli en bitter rättshaverist.

Övriga uppdragsgivare i höst: Jag håller på att avsluta ett researcharbete om fullkorn för Wasa. Vansinnigt kul! Mer om detta senare. Dessutom kommer jag att göra internutbildningar för ett par stora livsmedelsföretag. Så jag är glad ändå!

Är det skillnad på salt och salt? Och vilken är din favorit? Fleur de sel, koshersalt, himalayasalt eller rött salt från Hawaii? Nörda loss i diskussionen nedan.