Min finaste och enda syster har börjat blogga. Skriv nu många vänlig kommentarer i hennes blogg så kommer hon att lägga ut fler recept. Hon är mycket duktig på att laga mat. Och det är en underdrift att säga att hon tar över alla fester
Jag har lite svårt för kokta morötter som jag tycker får en sötfadd efterhängsen smak. Men picklar man dem försvinner den i ett trollslag.
Receptmakare Lisa Förare Winbladh
Tid: 20 minuter
Ett kondiment som går att äta redan efter några timmar, men håller sig i flera veckor. Variera med de kryddor du har en crush på för tillfället. Ett smart drag är att skölja lock och burk med en het natriumbensoatlösning innan du lägger ner morrötterna. Gott som tilltugg till dry martini och till fläskkött.
Det kanske beror på att jag alltid väjer för det uppenbara. Eller att jag försöker vara lite konträr och märkvärdig. Men få saker gör mig så upphetsad som krogutvecklingen i Helsinki. Eftersom jag åker tillbaka til Finland nästa vecka kommer jag att rapportera mer därifrån då. Jag vill bara flagga lite för vad som komma skall.
Jag är just hemkommen från Finland där jag varit på konferens på trevliga Hanaholmen om det nordiska matspråket. Själva projektet är tämligen luddigt och seminarierna var den här gången på låg gymnasienivå. Men vilken fröjd och stimulans att träffa begåvade kolleger från hela Norden under så trivsamma (läs: snapsiga) former.
Mer snart för jag är sinnessjukt trött och utfestad.
Just nu befinner jag mig på Hanaholmen just utanför Helsinki. Imorgon blir det konferens om något så esoteriskt som det nordiska matspråket. Jag och A har just mumsat på karelska piroger, rökt fårkött, finska tomater och saltgurka.
Jag hoppas att maten blir mindre överkreativ än på förra konferensen i Norge, då den råa laxen med svartvinbärssås försatte halva sällskapet i svårmodig stämning.
HJÄLP!
Har gjort en stor sats päronmarmelad.
Nu vet jag inte om jag kan frysa in en del eller om jag måste använda mig av natriumbensoat (som dessutom gick ut 2006), vilket jag inte är så förtjust i att göra. Vet att detta inte har ett skvatt att göra med ditt inlägg men jag är DESPERAT!!! Har mest bakat och lagat mat tidigare, är lite halvny på det här med sylt om man inte räknar med det årliga koket av lingon. Dessutom så ser den ut att bli otroligt rinnig, något mer tips(jag använde inte syltsocker m pektin)? Tack på förhand!
Ta det kallt! För det första är inte din päronmarmelad misslyckad. Du har bara, givetvis helt med avsikt, gjort en persisk marmelad. Den ska vara rinnig för att kunna ringlas över yoghurt eller bröd med färskost. Smaksätt gärna marmeladen med kardemumma och rosenvatten och skriv nu ”Persisk marmelad” med snirkliga bokstäver på etiketterna. Själv föredrar jag min marmelad rinnig, så du kan ju alltid skicka den till mig.
Förmodligen är marmeladen lösare än du räknat med för att du dubblat ett recept. Det är bättre att koka i fler grytor när du dubblar recept. Grytans yta avgör nämligen hur mycket som dunstar vilket har betydelse för konsistensen. Koka om marmeladen i omgångar och glöm inte göra marmeladprovet. Marmeladprovet gör du genom att hälla ut en sked marmelad på en kall tallrik, om marmeladen stelnar och inte flyter ut är den klar.
Du kan absolut frysa in marmeladen. Jag föredrar oftast det framför att tillsätta konserveringsmedel.
Ett annat knep är att diska ur burkarna mycket noga och sen skölja dem (och locken) med kokhett vatten med natriumbensoat. Häll upp den skållheta marmeladen i burkarna. Skruva kvickt på locket och låt dem svalna upp och ner. Då får du en lättkonserv som brukar hålla länge med minimala mängder konserveringsmedel. Ju mer socker och syra du har i marmeladen desto bättre håller den.
Igår hade vi gäster på Matlabbet. Bonusbarnens bästis och mitt favoritlånebarn S var på besök med sin familj. S är en matvägrare av rang och har långa perioder livnärt sig på enbart gröna ärter och äppeljuice. Jag törs inte tänka på hur hans kapacitet skulle varit med en mer stärkande kost. Eftersom jag själv praktmatvägrade som barn (min enda ätstörning någonsin) tar jag det inte så allvarligt eller personligt.
Igår fick barnen göra gnocchi. De älskar att laga Johannas mat. Storleken på de små klimparna (gnocchin, inte barnen) var kanske mer åt palthållet. Vi vände runt dem (gnocchin fortfarande, schmucko) i en god tomatsås med lite extra rosmarin och serverade långlagade tjocka revbensspjäll till. Och S förvånade oss alla genom att äta som en smärre häst.
Har jag sagt att jag hatar att skala potatis? Jag menar inte att jag ogillar det, jag avskyr det passionerat. När jag gör gnocchi kokar jag potatisen med skalet på, då blir de mindre blöta. Sen delar jag dem på mitten och kör dem en eller två i taget i potatispressen med skalsidan uppåt. Varje gång jag lägger i en ny potatis ser jag till att klägget stannar uppe på pressplattan och inte nere vid hålen, men jag tar inte bort det förrän allt är pressat. Då minskar svinnet. På så vis slipper jag skala och det blir inte ett dugg jobbigare att pressa. En pillignutt potatisskal kan åka med om man slarvar eller bara har otur. Men det brukar ingen märka.
Däremot måste potatisen vara hyfsat ren innan du kokar den. Men jag får ofta tag på fin tvättad potatis. Annars kan du bara lägga dem i kallt vatten ett par timmar så brukar det gå snabbt att torka av sen. Allt för att slippa att skala.
Jag gör potatismos på samma sätt, på oskalad potatis. Eftersom det ska bli lite lösare halverar jag då potatisen före kokning för att minska koktiden.
Gnocchi på bakad potatis är vansinnigt gott med ett fint smakdjup och sötma. Men det är mer omständligt. Och när det gäller potatis är jag ännu latare än annars. Jag ska trotsa min lättja och göra ett recept på bakpotatisgnocchi när potatisen vuxit till sig. Jag har lite idéer om skojiga smaker men här finns ett recept så länge.
För övrigt tycker jag att det var hysteriskt roligt att gnocchin i SvD:s artikel skulle kokas al dente. Som ni alla vet ska gnocchin vara som små moln i munnen och cement i magen.
Eftersom det var två vegetarianer med igår svängde jag ihop en snabb sallad på feta och kikärter.
Kikärtor på burk är lite knepiga för man måste verkligen skölja dem noga för att de ska smaka bra. Å andra sidan är de perfekta att ta till när man inte hunnit koka egna.
Den här salladen är så enkel att det knappt behövs ett recept. Jag gjorde den på syriansk oregano men jag kan tänka mig att lika delar av oregano och salvia blir toppen.
Receptmakare: Lisa Förare Winbladh
Portioner: 4
Tid: 10 minuter
Ikväll ska vi laga gnocchi och tomatsås med ungarna och ett lånebarn på Matlabbet. I morgon hägrar säsongens första krabba. Vad ska ni äta? Den som gör mig mest hungrig blir nästa Veckans matnörd. Ljug gärna lite, drömda måltider smäller lika högt som verkliga.
Förra Veckans matnörd blev sent om sider Annette för den poetiska frasen skyddande osttäcke under vilket hon gömmer rester.
Det är något slags axiom att all mänsklig verksamhet går från det enkla till det komplexa. Så inte min matlagning. Den blir faktiskt mer och mer sparsmakad. Det beror inte på mig utan på den mirakulösa förändringen i råvarutbudet runt om kring.
När jag var lite matvägrade jag konstant. Envetet knep jag ihop munnen vid bordet. Kronolja, burkmajonnäs och vitt fyrkantigt bröd var värst. Saker som jag inte äter idag heller om inte betydande summor tillfaller välgörande ändamål.
När jag själv lagade mat upptäckte jag snabbt hur komplexa kryddningar kunde rädda slätstrukna råvaror. Tomatsåser boostades med vanilj, kanel eller nejlika. Röd curry slätade över smakskavanker hos ditten och datten. Sisådärig fryst torsk dränktes i ett hav av currydoftande grädde.
Nu finns för första gången fantastiska råvaror som är sig själva nog att få tag på för gemene man. Och behovet av att krydda maten är inte längre ett behov utan en valmöjlighet. Idag när jag rev ner en gnutta fint ekologiskt citronskal i senapssåsen tänkte jag på att kryddor visserligen är fantastiska men inte längre livsnödvändiga. Såsen till den pankopanerade pinfärska flundran kom att bestå av tre ingredienser. Liss-Ellas senap, gräddfil och citronskal. Och när jag smakade av den så insåg jag att den inte skulle bli bättre av att jag lade till yterligare en smak. Annorlunda, men inte nödvändigtvis goodare.
Den minimalistiska matlagningen är i viss mån klassbunden. Den förekommer främst i den idag så föraktade bildade medelklassen. Där är är lite fult och brackigt att sporta iransk kaviar och rödlistad marulk. Men att kärleksfullt skiva en polkarödbeta och begjuta den med ypperlig olivolja och strö över ett par fjun biodynamisk citrontimjan är så rätt det kan bli. Inte på något sätt övermaga. För att lägga vantarna på den typen av råvaror krävs inte pengar utan kunskap och engagemang. Insiderinformation.
Jag kommer inte sluta med komplexa recept med långa, vindlande ingredienslistor. Men något har hänt och jag tycker att ni läsare har rätt att få veta det först.
Hmm, dålig ordvits men det är tidigt på morgonen. Idag får vi långa av Årstiderna igen. Burfångad vilket gör att den är rätt OK, ur ekosynpunkt. Långa är en svår fisk, det ska inte hymlas om det. Barrig och grov i konsistensen. Eftersom ni som också prenumererar på Årstiderna kommer att få deras recept av mycket varierande kvalitet med vill jag komma med ett sanningens ord: Du skall icke baka den. Du må icke steka den. Ni skola stuva den, och det med besked och gärna grädde.
Det finns bara ett bra sätt att servera långa och det är bitar i en krämig sås eller en klassisk stuvning. Då är den å andra sidan riktigt bra. Till och med så bra att man inte vill byta den mot någon annan fisk.
Här får du ett recept med långa i kaviarsås.
Och ett annat på vår favoritfisksoppa.
Förra veckan lagade vi långan med den kokoslena currysåsen som barnen älskar. Men äldsta bonussonen kände sig lite lurad eftersom han var van vid kyckling i. Ikväll ska jag göra den i en klassisk citronsås med lite muskotblomma.
TILLÄGG: Så har veckans lådor kommit och det var ju så klart flundra och inte långa. Då är saken enkel. Rulla ihop till små rulader. Rulla i mjöl, doppa i ägg och rulla i panko. Sallad och kokt potatis till. De vuxna får en chilihet salsa också.
Ni som följer den här bloggen vet att jag har ett gustavskt förhållningssätt till lasagne. Det finns nästan inte oätlig lasagne. Det finns hemskt mycket medioker som jag glatt äter ändå. Och så finns det paradisisk lasagne. Som den min man lagade åt sin stackars sjuka fru (bara en sån sak att laga lasagne i timmar fast det bara var vi två till middag). Smältande mjuka aubergineskivor, välkryddad tomatsås, len bechamel på mjölk från Järna, besk balans av persilja, fyllighet av parmesan.Och pastan perfekt medgörlig utan att vara undfallande klibbig.
— Nu bloggar du det väl, sade jag drömskt ljuvt innesluten i den lasagnekoma som infinner sig när man förtärt en veckoranson av kalorier på en kvart.
— Eh, jag kan nog inte. Jag höftade mest …
Jag är förstummad. Kära läsare vad gör man nu? Han vägrar blogga den. Ni kommer aldrig att få smaka den. Ni är förvägrade en smak av paradiset.
RSS 2.0