Efter att Seyhmus firat triumfer i fredags är det kanske dags att bjussa på ett litet recept. I själva verket är hans mat mycket enkel, men råvarorna är suveräna.

En del experter anser att skalet på kikärtor och bönor blir hårdare om de kokas i saltat vatten och saltar därför rejält  i blötlöggningsvattnet i stället. Själv har jag aldrig märkt någon större skillnad men har å andra sidan inte blindtestat. Dessutom använder jag oftast burk. Inte för att det är bättre utan för att det bara blir så.

Eftersom jag är så snäll och ordnar fester tycker jag gott att ni kan rösta på mig i Stora bloggpriset. Det är en idiotisk regel att man får rösta varje dag. Jag vet att det är under er värdighet och jag kommer ändå inte att vinna. Jag är galet nöjd med att vara nominerad.

Kikärtor i paprikadressing

Receptmakare: Seyhmus Ceylan

Portioner: 4

Tid: 10 minuter

Den här rätten blir inte riktigt bra på burkade kikärtor. Tänk på att överkoka kikärtorna lite eftersom de hårdnar när de får stå i en syrlig dressing. Paprikapuré finns i specialaffärer med mat från Mellanöstern och Balkan och på Hötorgshallen. Malmö Kötthandel har den också. Servera på vegobuffé eller till en köttbit eller med stekt ägg och grönsallad.

• 4 dl kokta kikärtor
  1 msk paprikapuré
  1 msk tomatpuré
  1 tsk mynta
  2 klyftor finhackad vitlök
  1 msk mild vinäger
  1/2 dl olivolja
  nymald svartpeppar

1. Skölj noga kikärtorna i kallt vatten om du använder konserverade.
2. Blanda samman alla övriga ingredienser till en tjock dressing.
3. Vänd runt kikärtorna i dressingen.

Tills för en kvart sedan tyckte Johans yngste son inte om grapefrukt. Nu älskar han det. Förklaringen är det lilla mirakel som låg i Årstidernas sändning. Den slår inte den vidunderliga grapefrukt vi fick i somras men den här var mild med nästan parfymerad smak. Nu ligger ungen bredvid mig i sängen med ett lyckligt leende.

Skalet på grapefrukten kokar jag in i sockerlag med ingefära.

Sluta aldrig att ge barnen smakprover. Och att servera samma sak många, många gånger utan att ge tappt. Man lär sig tycka om nya saker hela tiden. Just nu utvidgas den äldre sonens matuniversum med Big Bang-hastighet. igår älskade han Seyhmus linssoppa, de vegetariska, kåldolmarna, falafelarna, ingefärsdrickan … För ett år sen rynkade han på näsan åt allt på samma buffé. Dessutom skvätter han anslånde mängder het chilisås av en vuxen osöt variant på mycket mat.

Årstiderna har både sisådäriga produkter och pinsamma bottennapp i sina sändningar men medelnivån på våra grönsaker och frukter är betydligt högre än den skulle ha varit utan leveranserna. Och nästan varje vecka får vi någon frukt eller grönsak som är så där bisarrt bra som vore den odlad på en annan planet. Och vi äter dessutom många fler olika sorters grönsaker och rotsaker.

Nu sjunger de tre männen i min familj en fin sång med den enkla, men mycket vackra texten: Lisalisalisa lisalisa lisalisalisa. Och en ny dag kan börja.

Tack, tack, tack alla ni underbara människor sm gjorde Taffelmiddagen så underbar. Vi var drygt 60 på middagen och en drös tillpå minglet. Tack Seymus för den underbara maten. Burkbytet med så många gick oväntat bra trots att jag fick tvinga några att vara småtarvliga för att vara där.

Bland gästerna syntes en hemlig morsa, en Doris och Rita (jo bara en), några rara barn, en Smaskens, en Pytte, en ex-man, en ex-fästmans exfru, några Tafflare, någon Ninna, en och annan Patrik, en storebror och en hel hoper andra.

Ja och så jag och Johan förstås.

Och för er som undrar: det var inte snobbigt, bara kul. Men när jag gick var det mest hardcore-matnördar kvar som diskuterade fasanens muskelmage och annat delikat.

(Lägger ut länkar i morgon då jag är vid sans igen.) Av begripliga skäl blir det inga bilder från mig.

Puss och godnattt!

I diskussionen om choklad glömde jag bort att ta upp aspekten med de mentala smaklökarna. Som många av er vet är kakaoodlingar en av de mest vidriga produktionerna att jämställa med kaffe och bananer.

Det enskilda märket vi köper mest av är Green&Black som finns på bland annat Hornstulls hälsokost. När de är färska håller de mycket hög kvalitet. Fair trade och ekologiskt. Vad jag har fått fram produceras Valrhona och Amadei under rätt acceptabla förhållanden. Generellt sägas att den dyra chokladen är mindre blodbesudlad än den billigare. Kan någon kolla upp Marabou och lite andra svenska märken?

Annars då? Det handlar om barn utför slavarbete på plantager för att vi ska få billig choklad. De använder bekämpningsmedel utan skyddsutrustning, de arbetar 12 timmar om dagen. De får inte gå i skola. Runt en kvarts miljon barn arbetar på chokladplantagerna Elfenbenskusten i Afrika. Det finns starka misstankar om trafficking i tiotusentalsfall och många bevisade fall.

Fastnar fulchokladen i halsen?

Om du nu vill satsa på några rättvisemärkta produkter kan du börja med kaffe, bananer och choklad. Jag säger inte att det är ett perfekt system, men det är en mycket tydlig signal om att vi konsumenter är beredda att betala mer för maten om de som producerat dem inte lider. Kanske kan du i alla fall låta en del av det du köper vara Fairtrade?

Faktiskt är det de mentala smaklökarna som gör att vi beställer hem ekologiskt till dörren. (Dessutom är det ju trevligt att preliminära undersökningar visat att ekologiska frukter och grönsaker  innehåller 20-40 procent mer nyttigheter. ) Där kommer det mesta av grönsakerna och godakerna från små kooperativ. Apelsinerna och tomaterna har inte plockats under vidriga förhållanden av illegala invandrare i Italien eller Spanien. I USA har kedjor som Taco Bell och Burger King fått mycket dålig press för sina sjabbiga afärsmetoder. Personligen har jag mycket mer invändningar mot sådant än att det kanske är en del tillsatser i maten eller att den inte är nyttig.

Tilläggas bör eftersom frågan alltid kommer upp: Fair trade tillåter barnarbete under kontrollerade förhållanden så att barnen kan gå i skola. Kort sagt handlar det om att mänskliga rättigheter följs.

Lyckligtvis såldes inte Matlabbet eftersom den förträffliga pralinpersonen Mia Öhrn tog över hälften. Kreativa matskribenten Mia Gahne är hyresgäst. Allas vår Pain de Martin har suttit hos oss och skrivit sin snart legendariska bok. Men nu när han satt sin sista deg finns det en plats ledig på Matlabbet igen från och med första februari. Kanske väntar den på just dig?

Vill du ha ett skrivbord och del i kök och förråd på charmiga Hornstulls strand? Vill du ta del av kreativitet, brända stekar och ljuvliga bullar? Är du skribent, fotograf, matkonsult, AD eller något annat som passar in? Är du glad, trevlig och hyfsat ordningssam?

Mejla lisa/på/taffel/punkt/se

Det spelar ingen roll hur grätten och nördig man är. Det finns alltid de som är värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det. Jag gillar verkligen choklad och en kaka Amadei kan få mig att falla i hänförd tystnad flera sekunder. (Jo, det är sant.) Pralinerna från Xoko och Lux kan mycket väl vara tillverkade i paradiset. Och jag tycker att det är vansinnigt roligt med en chokladprovning, om det får gå några månader emellan.

Det som gör mig irriterad är föraktet för andras smaklökar. Och när matkreatörer vägrar att låta annat än märkeschoklad komma över tröskeln. Löjligast var detta i början av chokladboomens era när de nykläckta experterna dängde procentsatser i huvet på varandra. Ju högre desto bättre. Man valde alltså choklad på samma begåvade sätt som tonåringar valde dricka till helgfyllan. Mjölkchoklad talades det inte högt om.

- Ät kakaopulver då! 100 jäkla procent kakao, ville men vågade jag inte väsa.

Och undrade i stilla sinne hur stor roll kakaoprocenten spelade för roll när chokladen skulle användas i en kaka eller en mousse. Hur många som ens skulle känna skillnaden mellan finchoklad och fulchoklad i ett blindtest.

Visst blir det marginellt bättre med en choklad av yppersta klass. Men ska du smaksätta chokladen med tre, fyra kryddor, en slatt sprit, blanda ut den med grädde och servera den efter middagen kanske det är en smula onödigt att lägga ner en hundring på chokladen. Eller hoppar du rent av över chokladdesserten när du inte hinner vallfärda till chokladbutiken?

Gillar du choklad med rostade toner av kaffe? Jamen tillsätt lite kaffe!

Gillar du kryddiga toner? Krydda på!

Gillar du krämighet? Några droppar nötolja eller olivolja gör susen och plussar på smaken.

Idag åt jag en tryffel på habil konditorchoklad smaksatt med nougat. Och änglarna sjöng som de gör när jag slukar Amadei. Jag har insett: När det gäller choklad är min lyckokod binär. Endorfinpumparna har bara två lägen: av och på. Det är med choklad som med föräldraskap. Det krävs inte perfektion; det gäller bara att vara ”good enough”.

Det innebär inte att jag är en tolerant allätare. Jag får snobbiga kväljningar och högfärdshosta om jag tvingas äta ett Kinderägg men kan gladeligen peta i mig Marabou mjölkchoklad. Och vad som är tillräckligt bra för dig kan bara du avgöra. Det är bara du som ska äta med din mun.

Var går din chokladgräns? (Olle har ingen.)

”Att skiljas är att dö en smula, att smulas är att skiljas från sitt bröd.” Min kamera har slitits ifrån mig och det blir inga bilder på bloggen förrän min nyss hemklickade kopia kommer. Nå, lite gammal skåpmat kanske.

Om ni ser någon gå omkring med en Nikon D300 utan att se ut att förtjäna det: gå fram och sparka vederbörande på smalbena. Det kan vara tjuven som bröt sig in på Matlabbet och stal min högt älskade kamera och Martins dator. Vi brukar nästan aldrig ha värdesaker stående på Matlabbet. Och numera väldigt aldrig. Så det är ingen idé att du försöker igen, om du läser det här din nidning.

Nu ska jag ha matlagningskurs för ett trevligt gäng.

Som ni märkt är nästan hela min familj inblandad i Taffel.se. Manuset till våra familjemiddagar är skrivet av en Norén på ecstasy (vet inte riktigt vad jag menar med det men det låter bra).

Om man vill ha en syl i vädret är det inte lönt att vänta till såna där små naturliga tystnader i någons svada. Man får ta dem på inandningen. Visserligen kan alla i min familj prata på inandning också. Men inte lika snabbt. Man kan också passa på när de dricker eller stoppar något i munnen. Det gör de ofta.

Mest och högst av alla pratar min syster. Gudskelov är hon väldigt rolig. Inte minst när hon skriver om mat.

Jag har vänner som tror att jag bara kan skriva om mat, att det är det enda jag kan. Så nu tänkte jag skriva lite om känslor, närmare bestämt  mina egna sårade känslor. Det är fint att skriva om sina känslor.

Naturligtvis är jag ju förtretad (jag vill ändå inte drista mig till att använda ordet kränkt) över att Matälskaren nominerats till Stora Bloggpriset i kategorin Livsstil. Jag som alltid högljutt gapat om hur mycket jag avskyr det där ordet. Liv ska inte se ut, de ska inte formateras till en stil som just nu ligger rätt i tiden. De ska levas. Och levs de med eftertryck blir det lätt lite skevt, brötigt och oskönt. Jag inbillar mig att personer som eftersträvar en livsstil försöker tukta något som kanske stannar i växten när det inte får spreta fritt. som ett plommonträd eller kanske körsbär såna där mörka saftiga moreller som man kokar sylt på länge så att den blir karamellig och sen brer man den på Kanske har jag fel. Men jag vänder mig mot det ytliga och konformistiska som ordet livsstil antyder.

Om jag haft mer tid skulle jag kunna fördjupa mig i detta. vi ska snart nämligen äta kyckling och vet ni hur man får det bästa knaperskinnet utan att Och jag har märkliga medtävlare. Ska ni rösta på någon annan, någon som har en vackert brötig … OK då – livsstil, ska ni rösta på Johanna. Jag tycker faktiskt att Gynning är kul som programledare. Tyvärr tror jag inte att jag vinner med tanke på Gynnings läsarkrets. Men jag hoppas och tror att långt efter det att Gynnings rattar är bortglömda kommer någon någonstans minnas mina lökar. syltlök är gott har ni förresten smakat vietnamesiska inlagda schalottenlökar de är helt fantastiska med lite blommiga vitlökstoner men ändå

Någon annan kategori då? Nja, i kultur skulle jag få konkurrera med mina favoritbloggar Bokhora och Vassa eggen. Och duktiga Rosmari. det påminner mig om den där såsen med rosmarin och oliver jag brukade servera till marulk det var när marulk ännu var Å andra sidan skulla jag inte höra hemma i Sport och fritid heller. Mat är inte en fritidssysselsättning för mig. Och inte en sport heller för jag har då rakt ingen tävlingslystnad och blir hemskt nervös av alla formella tävlingar. och hungrig i synnerhet på korv det hör ihop med tävlingar en gång när Jag är nämligen både en usel skrävlande vinnare och en lika usel, bitter choklad ginochtonic grapefrukt hej vad det går och ogin förlorare. Vänta, så får ni se! ehum kycklingen blir kanske torr snart

Nej, Matälskaren är inte någon livsstil. Den är ett symtom. Dag för dag kan ni följa en skakande skildring av eett obönhörligt sjukdomsförlopp. Hur en i grund och botten stark kvinna med en sund själ bryts ner av en obsessive-compulsive disorder och en disintegration av jaget. Men tills kategorin Symtom dyker upp nöjer jag  mig med att skvalpa runt i uppsamlingshitet kallat Livsstil. är det färdigt nu så att man får mat ?

Jag har ingen skam i kroppen.

Jag vill att ni röstar på mig. Varje dag i en vecka om ni har lust.

Jag vill att ni ber alla era vänner och ovänner att rösta på mig. Glöm inte familjen! ja, den där bryllingen som du inte träffat på tjugo år också. Och den trevliga killen i kassan på ICA. Och brevbäraren.

Och rösta på de andra fantastiska bloggarna som ni gillar också!

Klicka här och gör det!

Jag skulle verkligen bli så hemskt glad om jag vann.