Hur ska man hinna blogga när man bara jobbar, jobbar och jobbar? Just nu befinner jag mig i min forna hemstad Lund hos den alltigenom charmerande Anders Fagerström som är Sydsvenskans vinskribent. Vi ska samarbeta om ett par artiklar om mat och vin i kombination.

Vi har gjort webbteve, utforskat ostar och lagat en middag där vinter möter vår. Och diskuterat vår kommande matblogg på Sydsvenskan (Var lugna, jag ska bara blogga sporadiskt där.)

Nu är det dags att sova middag och sedan ska jag försöka få liv i resterna från matplåtningen så att de kan utgöra middagsmat åt en hungrig skara!

Äntligen drar fler samma slutsats som jag gjorde redan efter den israeliska studien: Det är jäkligt svårt att gå ner i vikt. Även om du får hjälp av proffs. Det visare en tvåårig välgjord studie som följt 800 överviktiga. Och att utlova snabb varaktig viktnedgång är oseriöst. Under dietistutbildningen fick vi lära oss att 0,5-1 kilo i veckan var en rimlig och önskvärd viktnedgång. Om man inte tar till drastiska metoder är det alltså orealistiskt att begära.

Dock glömmer Karin Bojs i sitt resonemang om den begränsade framgången en viktig aspekt: Hur skulle viktutvecklingen sett ut för gruppen helt utan intervention? Förmodligen skulle det skett en viktuppgång med ett par kilo och en örsämring av blodvärdena  om de överviktiga inte fått kostrådgivning alls.

Men en slutsats är oundvilklig. Det fettsnåla dieterna ger inte bättre resultat än de mer fettrika. Snarare sämre med tanke på insulinnivåerna.

Det skulle vara intressant att se fler stora studier på LCHF-dieter (en striktare kolhydratreduktion), men vi måste vara medvetna om att det är en diet som är svår att följa för många. Hos Kostdoktorn förs ofta en intressant debatt även om isterhaveristerna (och här avser jag ordet haverist i dess ursprungliga betydelse: att hava) ibland är både evangeliska och aggressiva på ett sätt som blir lätt påfrestande.

Ni har säkert hört talas om radiokaka. Men uttrycket radiofrisyr används mest av de initierade, för att inte säga luttrade. Till skillnad från det mer genetiskt betingade radioutseendet är radiofrisyren till stor del självförvållad. Det är den som uppstår automatiskt när man många dagar i rad går upp vid fyrablecket och de estetiska imperativen gradvis klingar allt svagare. Till höger sportar allas vår (i allt övrigt undersköna) Lotten en ömt underhållen radiofrisyr. Jag fångade henne på Radio Sörmlands i fredags.

Själv har jag absolut inget att skryta om för jag missade en klipptid för fem veckor sen och har sen dess godtyckligt tuktat min frisyr med kökssaxen. Jag går i min mors fotspår. Hon har radiofrisyr helt utan att medverka i radio. En piffigare väninna meddelade henne för åratal sedan:

– Kära du, ditt hår skriker efter balsam.

Varpå min mor (som aldrig ägt ett balsam) okänsligt svarade:

– Det hör jag inte. Och då sitter håret ändå rätt nära öronen.

Så var det med det. Min mor fortsatte med shampoo på tvålitersdunkar från överskottslagret och fortsatte att vara en av de lyckligaste människor jag känner. Det är lite lättare att vara lycklig om man har förmågan att slå dövörat till för hårets dödsskrik.

Men hjälp, nu blev det hår i maten. Och jag som lovat att inte irra off topic. Nåja, på radion lagade jag en förenklad och mer insmickrande variant av de små asiatiska parisarna som jag har ett tuffare recept på i boken.

Asiatiska parisare

Portioner: 6

Tid: 20 minuter + tid att svälla

Miniparisare kan lagas med vilken smaksättning som helst. Kanske en italiensk variant med pesto i smeten? Ersätt då kokosen med ströbröd osv, det blir lugnast så …Dessa små smakstarka mackrackare blev favoritfrukost på Radio Sörmland. Allra godast blir dessa med djupfryst färsk kokos som finns på asiatiska affärer. Då hoppar du över mjölken eftersom den kokosen redan är så saftig.

• 1 msk fisksås
• 1 msk ljus soja
• 1/2 dl kokosflingor
• 2 msk mjölk eller grädde
• 1 msk finriven ingefära
• 1 msk finhackat citrongräs eller 1/2 msk finrivet limeskal
• 1 klyfta vitlök, pressad
• 1/2 -1 msk röd curry
• 250 g fläskfärs
• 1 baguette, gärna dagsgammal
• rapsolja eller jordnötsolja till stekning
• Till servering:
• Limeklyftor
• Färsk koriander

1. Rör samman fisksås, soja, kokos och mjölk. Låt svälla 5-15 minuter.
2. Blanda samman alla övriga ingredienser till färsen. Låt gärna stå i kyl ca 1 timme eller 2 så blir färsen extra saftig och smakrik.
3. Skär baguetten i tunna skivor. Mura fast färsen med en gaffel.
4. Stek parisarna i olja på båda sidor (börja med färssidan neråt. De ska vara vackert gyllenbruna.
5. Pressa lime över precis före servering. Dekorera med korianderkvistar.

Efter det nesliga fiaskot med fullkornsriset (jag älskar det, de andra hatar det) har vi nu haft en betydande framgång med Frebacos kamutvete. Trevlig, stunsig liksom köttig konsistens och mild, nötig smak. Dessutom kokar det på 10 minuter. Inte hardcore-fullkorn, men ett bra alternativ till det ur näringssynpunkt bedrövliga kritvita riset. Dessutom är det väldigt vackert.

Jag kokar det gärna med en liten gnutta lantbuljong och någon krydda: ett lagerblad, en nypa saffran, en kanelstång eller en krossad kardemummakapsel beroende på vad jag ska anväda det till. Tänk på att fullkornsprodukter härsknar väldigt lätt. Det fleromättade fettet i grodden är känsligt för oxidation; en anledning till att det raffinerat vita slagit igenom. Köp bara fullkornsgryn där det är ruljans på varorna och snifa först grundligt på det.

Ett annat fullkornsknep är att knapra knäcke. Min favorit är surskorpor, helst Finn Crisp. Johan har just visat en överraskande fäbless för Wasa runda grova (ja, det var ett varuprov). Och jag håller just på att testa mig igenom Urtekrams sortiment av eko-knäcke.

Arla har nu börjat få kalla fötter i kyldisken. Ordet Keso, som vad jag minns kommer från en namntävling innan den lanserades 1958, är … för provinsiellt? Keso ska bort. Från och med nu ska det heta Cottage Cheese. De skickar ut pressmeddelanden till redaktioner där de mer eller mindre kräver att redaktionen lägger om sin policy. Namnbytet har även aviserats med annonser med så gravt felaktig fonetik att de fått korrigeras i efterhand. ( Tag en journalist, halvera begåvningen, dubbla lönen och vips har du en copy writer.)

Fast sen börjar jag misstänka att det hela bara är ett jippo i stil med när Coca Cola bytte ut sitt originalrecept. (Jag tar tillbaka det där elaka jag skrev om copy writrar, de hade förmodligen en pistol mot tinningen)

Arla vill ha uppmärksamhet för sin Keso. Arla vill ha folkstorm. Problemet är bara att Keso varken innehåller koffein eller socker eller har samma status som nationalsymbol och därför aldrig kommer att samla lika jihadbenägna anhängare som Coca Cola. (Och här avser jag jihad som generisk beteckning.)

Keso tolereras men älskas inte. Därför blir vi konsumenter inte upprörda utan bara förvirrade av Arlas utspel. De har överskattat varumärket Keso.

Jag föreslår namnet kretin istället. Enkelt att stava till. Enkelt att uttala. Och de flesta kommer att tro att det är ett kosttillskott.

Gris, jag säger bara gris. vad gör det om man är lite insnöad utan internet när man är ordentligt försedd med gris. Fortsättning följer. Ska bara äta lite karré.

Vi är insnöade, värre än vanligt, på landet utan internet (detta är skrivet på telefonen). Vi är uppkopplade igen i morgon kväll.

I morse gick jag upp okristligt tidigt (med mina mått mätt) för att i Radio Sörmlands högkvarter i Eskilstuna rosta cashewnötter och laga ett nytt trevligt recept på fläskfärssnittar. På väg hem tankade jag upp mig på pocketböcker och nu blir det långläsarhelg på landet.

Idag fick vi en löjligt bra grönsakslåda från Årstiderna. Till och med tomaterna var goda. och mangolden sor som en bebis, spänstig och grann så att mina ögon tårades. Mindre imponerad var jag av den ekologiska passatan (tomatsås för er tomatoinsatta) som jag köpt som tillval. Muttis är bättre.

Av spättan gjorde jag en barnvänlig 80-talsgratäng med purjo, bacon, passata, grädde och lite fin färsk timjan från grönsakslådan. Fylld av självförtroende satte jag den puttrande formen på bordet.

– Det smakar blod, sade E och gav mig en kall blick.

– Nähä, sade lillebror H med ännu tydligare avsky. För blod är ju gott.

Johan och jag åt med förtjusning upp hela gratängen själva. Barnen åt mos och broccoli. Sen åt vi Nigel Slaters chokladkaka allihopa.

Vi gillade Sofias blogg så mycket så vi bad henne flytta till oss. Jag tror det var hennes inlägg om golpar som gjorde att jag blev lite kär. Hoppas att ni kommer att digga henne ni också!

Nu hittar ni henne här!