Efter att ha jobbat mycket sent och haft ryggvärk på natten insåg jag i morse att jag måste fixa tre smakprover till föreläsningen för Arla. Eftersom jag inte hade tid och resurser att laga standardnumren var jag tvungen att improvisera hop en liten paprikagucka att servera till gräddfil. Säkerligen har den uppfunnits tusentals gånger förut; men låt mig vara lite lycklig över den ändå.

Jag tänker mig att man klickar den tillsammans med gräddfilen på långkokt nötkött. Och så en liten potatiskaka till. Och en linssallad eller så. Säkert gott till linsbiffar och ugsnrostade grönsaker ochså om man ligger åt det hållet. Men glöm inte gräddfilen!  Hackad persilja hör till. Eller ännu hellre: färsk mejram.

Well, here goes!

1. Torrosta 1 tsk kummin i botten av en kastrull. Tippa ut i bästa morteln och krossa lätt.
2. Hetta upp 1 dl olja, 50 g hackade valnötter tills nötterna blir en gnutta ljusbruna. Pressa ner 1 stor vitlöksklyfta (kanske 2) .
3. Slå på 1/2 dl kall olja, kumminen, 1/2 tsk salt och 1/2 dl paprikapulver, helst rökt. Låt stå och dra minst 2 timmar.

Idag åt vi rester till middag. Eller kan man verkligen kalla det rester när man med vett och vilje lagat för mycket potatismos dagen innan för att få göra potatisbullar dagen efter? Dessa filosofiska spörsmål gnager mitt inre. Tur att jag bara skriver om något så föga förargelseväckande som mat. Dessutom åt vi en pytt på rotsaker och tärnad vinmarinerad älgstek som jag tyckte var rätt rälig men barnen lite otippat tyckte var jättegod.

Så jag slänger ut frågan: Exakt när blir rester rester? När en tugga är tagen? När alla ätare fått sitt lystmäte men det ändå är kvar i kastrullen. Dagen efter? Är det rester även om man planerat in ett överskott? Den som svarar mest övertygande eller underhållande blir nästa Veckans matnörd och får desutom en liten ätbar och mycket intressant present på posten som varit fotomodell för ett nyhetsbrev.

I och med att vi prenumererar på grönsakslådor lagas många rotsaksrätter i rent självförsvar. Det här trevligt smörfeta tillbehöret serverades i går till garam masala-kyckling, fräst vitkål med senapsfrön och ingefära samt ett hederligt potatismos. Jag hade gärna serverat lite tjockyoghurt till också men jag glömde.

Morot med jordnötssmör och mer smör och lite annat

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4

Tid: 15 minuter max

• 4 små vintermorötter
• 1 msk finhackad eller grovriven oskalad ingefära
• 2-3 msk smör
• 1 tsk curry eller garam masala
• 1 tsk socker, gärna ljust muscovadosocker
• 2 msk jordnötssmör
• 2 tsk pressad citron
• salt efter behag

1. Skala morötterna och skiva dem ganska tunt, ca 3 mm. Hetta upp dem med ingefära och smör på ganska låg värme tills morötterna mjuknat något, några minuter. De får inte bli brynta.
2. Tillsätt curry och socker och fräs vidare några minuter. Blanda ner jordnötssmör, citron och salt. Låt puttra ytterligare någon minut. Tillsätt någon msk vatten om det behövs.

Det alla PR-muppar (i det här fallet är öknamnet berättigat) drömmer om är ju att journalister ska ta deras pressmeddelanden och publicera dem rakt av. Och ibland kan man ju bara inte låta bli!

Het chili, kryddig ingefära och syrlig passionsfrukt är spännande smaker med en egen karaktär som alla förknippas med passion i olika former. Och nu har den har drabbat Loka likes Passion, som blickat ut över världen och låtit sig inspireras av hetta, syrlighet och kryddor. Mötet mellan det friska vattnet från hälsokällan och de passionerade smakerna från hela världen väcker sinnena och passionen som lurar i oss alla.

- Loka likes Passion är både en hyllning och en uppmaning att ge sig hän till all sorts passion – den man drabbas av när man är kär, ett passionerat intresse eller en passionerad vänskap. Vi vill gärna bjuda på en upplevelse och därför kommer vi att genomföra events och aktiviteter där vi involverar konsumenterna, säger Helena Augustson, marknadschef för vatten, läsk och juice på Spendrups.

Det är som att skjuta prick på en strandad blåval. Det är så enkelt att sarkastiskt ramponera flosklerna, den till intet förpliktigande gesten. Ändå släcker jag lampan en timme ikväll. Att inte göra det vore nämligen ännu fånigare. Att visa sin intellektuella och moraliska överlägsenhet genom att ställa sig inte bara utanför utan över den oförstående pöbeln. Att markera att man vet lite mer, lite bättre.

Vi vet nog alla innerst inne att det inte räcker att köpa ekologisk mjölk, att källsortera metallburkarna, att tvätta fosfatfritt. Lika lite som en tyst minut kan väcka de döda till liv.

Det är inte där poängen med att släcka lampan ligger. Det handlar om något så grundläggande som flockmentalitet; ett begrepp som så ofta använts föraktfullt men i själva verket är den grundläggande instinkt samhället vilar på. Vi vill känna samhörighet. Vi släcker ljuset. Du släcker ljuset, jag släcker ljuset. En bakfull student i Beijing, ett snorigt barn i Vancouver, ett nyförlovat par i Cape Town, en pensionerad lärare i Murmansk släcker ljuset.

Förändras något? Nej, inte i praktiken. Lika lite som när du ber en bön. Men du har varit en del av en ritual. Verkningslösa ritualer har existerat sedan urminnes tider och fyller ett behov hos de flesta människor. De får dem att känna sig betydelsefulla. Jag har inte behovet av den här ritualen, säger jag till mig själv. Den berör mig inte.  Jippot är ett sockerpiller. Sliskigt och verkningslöst.

Men jag vet: placeboeffekt verkar även på dem som påstår sig inte tro på den. Deltagandet kommer att påverka mig en smula. För under en timme accepterar jag att vara lite mindre kritiskt tänkande individ och istället vara en del av en global flock. Vi speglar varandra. Vi bekräftar varandra. Vi delar något. Vi vet alla att betydelsefulla relationer ofta uppstår i löjliga symbolhandlingar. Vi skakar hand, vi splittar en cigg, vi bryter bröd. Vi tackar inte nej till det som erbjuds. Vi tuggar snällt i oss översöta kakor, friterade larver. Vi släcker ljuset.

Det hela skaver givetvis lite för stora egon som mitt; men enda alternativen är att nonchalera eller idiotförklara flocken. Att tala om för dem att deras behov av ritualer är oberättigat. Och det är precis det en mängd debattörer gör nu. Istället för att utnyttja tillfället, avstå från det moraliska och intellektuella överläget och vänligt förklara att manifestationen inte är en aktion i sig. Vi släcker ljuset. Och sen säger vi:

– Jaha, nu är det dags att tända igen. Visst hade vi det rätt mysigt allihopa? Och hörrni, nu när jag ändå har er på tråden: Nu är det väl ändå dags att göra något rejält?

Edit: För tusan! Jag har just kommit på att det allra smartaste är att först halvdissa hela idén på inellektuella grunder och sedan berätta att man ställer upp ändå bara för att man är en sån hyvens prick. Snacka om att plocka plocka de bästa russinen av två världar.

Eftersom jag bara har en kokplatta i mitt lilla lånepörte passar jag på att äta ute lite i Malmö. I synnerhet när snälla redaktörer betalar.

Först ut var Mrs Saigon som jag var rätt peppad på. Jag älskar vietnamesisk mat och stället hade hyllats i både Nöjesguiden och White Guide. Och allt började så bra. Trevligt bemötande, neutral och småtrivsam pizzeriamiljö med röda stolar och tegelfärgat stengolv. Vinlistan var liten, tajt och ganska snällt prissatt. Menyn intressant. Jo, jag vet att jag stack ut huvudet när jag besällde sommarrullar med stenbitsrom, gurka och avokado till förrätt. Men när den dessutom anlände med söt thaibasilika, vietnamesisk chilidipp (nuoc cham)  och dekorativa strängar av wasabi och chilisås (typ sriracha) var katastrofen ett faktum. Det krockade så vådligt i munnen att vi faktiskt fnissade fascinerat. Jag använder sällan ordet äckligt om mat men här var det på sin plats.

Varmrätterna var en godkänd karamelliserad lax med vitt ris utan grönsaker och en rätt oinspirerad bánh xèo med torra räkor, blöta salladsblad och söt thaibasilika som enda ört, samma halvhjärtade nuoc cham serverades till.

Det är möjligt att vi hade otur men det var lite beklämmande. Kanske får de en chans till. Berätta gärna i kommentarerna om ni haft bättre erfarenheter av Mrs Saigon, jag vill så hemskt gärna ha fel.

Jag erkänner villigt att jag får VIP-behandling när jag går till Asien, men jag åt där länge innan jag blev igenkänd stammis och jag tycker att maten redan då var otrolig för de låga priserna. Gå dit och säg med fast stämma att ni vill äta det Lisa brukar äta så blir ni nog nöjdare än jag var på Mrs Saigon i tisdags. Annars får ni väl stämma mig.

I går kväll hamnade jag på min kvarterskrog hyperekologiska Salt & Brygga och åt sympatisk gös med korrekt behandlade linser, rödbetor, svartrot, morot och potatis. Utsikten över bron, broderlandets konturer och den ilsket rodnande kvällssolen gick inte heller att klaga på.

Men godast den här gången var den långlagade rökta grissidan med korianderfrö och pomerans som jag fick till lunch på The Vision. Den var så god att jag till och med nobbade Delicato-bitarna som jag flott erbjöds i Sydsvenskans matsal.

Att komma tillbaka till Möllevångstorget är lika underbart varje gång. Leenden, ljuva dofter, ampra lukter och till och med lite vårsol som dock inte förmådde driva kylan på flykten. Jag och vår fina Sofia kom, såg och shoppade. Först värmde vi oss med te och en liten skål krabb- och majssoppa (godkänd utan anmärkning) på China Garden. De är annars bättre att besöka för dim sum på helgerna.

Jag var frestad att köpa druvor stora som små plommon men avstod eftersom jag hade så mycket att bära. Däremot köte jag underbara hasselnötter som saltats och rostats i sitt skal (bl a på Nassim).

Mladen på Malmö Kötthandel bjöd på nyfriterade fläsksvålar och beklagade sig över bristen på lagrad kaymak. Politiken lägger fälleben för gastronomin i Europa. Missa inte den fina, prisvärda pumpafröoljan han säljer. Dolskt skimrande grönsvart; den perfekta smakpartnern till rostad röd paprika.

Underbara Ke på Kina Center berättade bedrövat att jag precis missat den korta säsongen för plommonmango (gandaria). Men lyste upp när hon visade mig säsongens första litchi; små, mörka och söta. Dessutom hittade jag en massa kuliga saker från Korea som jag snart presenterar här när jag smakat på dem och klurat ut hur de ska passa in hemma i mitt kök. Det koreanska köket är på kommande, tro mig!

Nå, det här var några smakbitar, mer finns i skafferiet och en del kommer i morgondagens nyhetsbrev.

Återkommer även inom de närmaste dagarna även med en skakande skildring av matövergrepp på vad som anses vara en av Malmös bättre asiatiska krogar.

När jag arbetar för mycket minskar matambitionerna, vilket gör att jag får mindre att blogga om och då får jag mer tid att laga mat så att jag får mer att blogga om.

Just nu sitter jag på tåget till Malmö och skriver på en artikel för Gourmet som bara kan beskrivas som esoterisk. Eller kanske desperat. Och i morgon ska jag gå på Möllan med fina, duktiga Sofia som vi haffat till Taffel. Kameran får följa med och förhoppningsvis blir det en fyllig rapport här på bloggen om återseendets glädje.

Roligare läsning finns dock redan nu… Här får du en liten länk till en artikel om mat-twittrande och twecept. Och en om Vita husets köksträdgård.

Idag lägger jag ut texten om kycklingbuljong i Sydis. Och nu ska jag iväg till Matlabbet och laga små rara puddingar inför morgondagens fotografering. Och plåta lite själv. Igår jobbade jag på Hötorgshallens nyhetsbrev och svabbade golv.

Nästa helg vill jag verkligen vara ledig. Två dagar i rad.

Enligt Statistiska centralbyrån är grönsaker dyrare än på 15 år. Huvudorsaken är den klena kronan. Om man handlar på torget får man mycket mer för slantarna men pass upp så att du inte blir lurad. På vissa torg, inga nämnda, kan man få både halvruttet och för lite i kassen.Men kvart i stängningsdags en lördag kan man ofta göra fynd.

Själv väljer jag att lägga ännu mer på grönsaker genom att köpa ekologiska. Och belönas med mer vitaminer, mineraler, midre bekämpningsmedel och godare smak. Typiska överklassfasoner? Nåja, i alla fall matnördig medelklass, kan jag väl gå med på.

Men en sak som är säker är att det är idiotiskt att köpa gurka och tomater på vintern. Köp konserverat, inlagt och fryst istället. Eller soltorkat. Men oj, nu blev det dyrt i alla fall! Nåja, det här är en sån där sallad utan sallat som Sofia kör med. Kör ner lite rester av kokta grönsaker om du har det hemma!

Småklyschig bönsallad med smak av Medelhavet

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4 som tillbehör

Tid: 10 minuter + tid att dra

Som alla matnördar vet är torkade tomater knökade med guanylsyra, ett av de ämnen som ger en underbar umami-upplevelse. Jag ogillar däremot de soltorkade tomater som ligger i (ofta dålig) olja eftersom de har en kläggig konsistens och ibland unken smak. Zeta är ett trevligt undantag, de är lite bättre men långt ifrån perfekta. Bästa tomaterna har jag köpt på NK, de var rätt dyra men jag slapp betala för en massa usel olja så det blev faktiskt billigare än inlagda.  Om tomaterna är mycket torra kan de blötläggas i ljummet vatten ungefär 20 minuter innan de används. Om du inte har zestjärn kan du skala citronen med potatisskalare, noga skära bort allt det vita, och sedan finstrimla.

• 1 nypa saffran (ca 1/4 pkt
• 8 finstrimlade soltorkade tomater
• 1 burk cannelinibönor eller 4 dl hemkokta
  finstrimlat skal av 1/2 citron (använd zestjärn)
  1 msk pressad citron
  2/3 tsk fänkålsfrö, mortlat
• 1/2 tsk spiskummin, mortlat
  2 msk olivolja
  2 msk finhackad schalottenlök eller rödlök
• 1/2-1 tsk torkad mynta
• 1 dl grovriven pecorino, feta eller annan trevlig ost

1. Lös upp saffranet i 1 msk kokande vatten. Låt dra minst 10 minuter.
2. Skölj bönorna i kallt vatten och låt dem rinna av ordentligt.
3. Blanda alla ingredienser och låt stå och samla smak, gärna 1/2 timme eller längre. Vänd runt då och då så att saffranet löser sig.