Eftersom Anna Billing är så gräsligt blygsam lägger jag upp den här länken. Här kan ni spana in hennes stilige, men något ofokuserade man. Och läsa om den genialiska idén att använda rester även i affärer.
Bredspacklad som ett lyxfnask albeit ett med viss klass, deltog jag idag i TV4 Nyhetsmorgon och talade med emfas om hur bra det var att äta rester. Det var nästan så att jag trodde på det själv. Tills mitt äldsta bonusbarn kom hem från landet och frankt meddelade:
– Fast det var ju lite konstigt; det där du sa att man inte ska slänga mat. Du slänger ju jättemycket mat.
Hmm, ja det är ju pinsamt nog sant. Nyårslöftet om ökad återanvändning är det jag snabbast ger upp varje år. Jag skyller delvis på att jag ofta måste provlaga recept, delvis på att… Äsch, låt mig erkänna att jag är en neurotisk ekorre som bara är lycklig när förråden är överfulla.
Nåja, tillintetgjord av kritiken satsar jag nu på att bli en bättre människa. Och jag ska omedelbart hämnas på barnen och deras uppriktighet genom att servera samma mat flera dagar i rad. Det hatar de nämligen. Ha!
Ofta när jag vet att jag ska vara ensam hemma ett par dagar köper jag hem avokado, tomat och rödlök. Och så gott knäcke förstås. Eftersom jag ofta jobbar intensivt (när jag inte fastnar i kommentarstrådar) blir jag ofta akuthungrig. Mackan talar för sig själv, va? Möjligen ser ni inte att jag pressat lite lime över. Citron passar också fint.Så här på vintern har jag ibland lagt små burkade körsbärstomater oppanpå eftersom färska tomater ofta är ett hån mot både gom och miljö.
Det är viktigt att ha ett riktigt grovt, mört och sprött knäcke. Jag gillar både Finn Crisps fiberknäcke och Wasas runda, lite grövre knäcke. Jag har inte hittat en liknande sort av mindre företag men tipsa gärna.
Nu ska jag till Matlabet för att förbereda inför morgondagen. 09.00 ser ni mig på TV4 propagerandes för restfest.
Q: After I roast a chicken , there are all these ooky drippings in the pan. Can I use them for anything.
A: No. If you have to ask, you don’t deserve them. Pour off the fat, scrape the rest of the ”ook! in a jar and ship it to me by overnight express.
-Robert L. Wolke, ”What Einstein Told His Cook”
Jag har varit ensam hemma ett par dagar. Då är det lätt att man slarvar med maten. jag kunde svurit på att jag avbeställt firren från Årstiderna. Men igår stod en låda där vid dörren som ett sexhundragramshån mot min solostatus.
Idag tog jag motvilligt itu med firren genom att bestryka den med ett tjockt lager av en underbar färdig thailändsk sås med fermenterade bönor, chili och ingefära. Det antyddes visserligen diskret på flaskan att den skulle serveras till kyckling, men det gav jag katten i. Skvallra inte för fisken, den kan mycket väl känna sig kränkt.
Jag hittade såsen på Asian Market på Olof Palmesgata men jag lämnar en skiss längst ner på hur du kan röra ihop nåt liknande. (Kom gärna med input!) Vi har den nästan alltid hemma eftersom den är en livräddare i pressade situationer. Som den här. Jag hittar inget för mig uttydbart namn på den men med pyttebokstäver står det Foodex i ett undanskymt hörn.
Om du gillar din fisk lite saftigare och och mer lättlagad till konsistensen kör du den på 125°C eller rent av 100°C. Jag har upptäckt att jag inte gillar lågtempad fisk särskilt. Den utvecklar inte samma smak utan känns mest hal. jag gillar när den är söt, lite äggsmakande och ordentligt flakig. Det kan i och för sig vara klimakteriet (mitt, inte fiskens).
Receptmakare: Lisa Förare Winbladh och försynen
Portioner: 4
Tid: ca 25 minuter+ev 30 minuters marinering
Lite sherry eller sake i såsen sitter nog inte helt fel. Koncentrerad äppeljuice kan ersätta socker och vinäger med intressant resultat.
Vispa samman alla ingredienser.
Politikerbloggen avslöjar att Rick Falkvinge (Piratpartiet) raggar tjejer genom Facebook. Jag är chockerad. Men bara över att Rick i kommentarerna avslöjar att han kombinerar kantareller med rödvin och chili. Rick, raring, du behöver faktiskt inte en dejt. Du behöver en matlagningskurs. (Fast det ena kanske leder till det andra.)
Dummaste inlägget av en klok person i Ipred-debatten hittills: Andreas Ekström förklarar att om man inte gillar att storföretag nu fått rätt att använda polisiära metoder och att misstänkta numera är tvingade att på egen bekostnad bevisa sin oskuld; ja, då är det bara att låta bli att fildela.
Kära Andreas: Jag har laddat ner en enda film olagligt i hela mitt liv. Det var nog första och sista gången. Jag är för upphovsrätt i någon mer begränsad form. Och jag tycker att man ska följa lagar även om man inte gillar dem. Det är inte av rädsla för mitt eget skinn jag engagerat mig mot Ipred. Problemet är att Ipred tillåter metoder som leder till rättsosäkerhet och att det godtyckliga straffet inte behöver stå i någon som helst proportion till brottet. Sist jag hörde resonemang liknande ditt var i Singapore när jag argumenterade mot dödsstraff och spöstraff med singaporianer. Två fel gör inte ett rätt.
Sätter ni påskchokladen i halsen när ni läser sånt här? Eller tittar ni bort? Ni behöver inte vara perfekta, men är det inte dags att ta ett steg eller två åt rätt håll?
Sen en tid sen har jag i princip slutat köpa Marabou och andra stora märken. Och förra matlagningskursen var första gången vi körde rättvisemärkt choklad till desserten. Jag håller inte på principen till 100 procent. Men jag försöker gå åt rätt håll.
Om jag som är patologiskt styrd av mina smaklökar kan välja rättvisemärkt kan du det också. Vad sägs om att köpa Rättvisemärkt varannan gång? Eller var fjärde? Och för er som inte tror att det gör nytta: tror ni på allvar att McDonalds hade bytt till Rainforest Alliance om det inte hade varit för att vi bråkade? (Och nej, jag nöjer mig absolut inte med den halvmesyrsmärkningen, men det är också ett steg åt rätt håll.)
Om ni inte vill köpa Rättvisemärkt så kan ni i alla fall satsa på dyr märkeschoklad, de har i regel bättre koll på plantagerna. För dyrt? Jamen, ät lite mindre då! Att äta choklad är ingen mänsklig rättighet. Organisationsrätt, sjukvård och att slippa svälta är det. Och när vi kräver billig choklad är det på bekostnad av andra människors mänskliga rättigheter.
Ibland blir jag så himla trött på hur människor gnäller över hur dyrt och jobbigt det är att undvika mat som inte tillverkas under slaveriliknande förhållanden. Det är det inte. Det jobbiga är att producera skiten. Och enligt alla forumregler förlorar jag nu diskussionen eftersom jag drar in nazizmen. Men jag kan ju inte motstå: Skulle du köpt en lampskärm från Auschwitz bara för att den var snygg och billig?
Så där, nu har jag dragit ner diskussionen på så låg, osmaklig och osaklig nivå att ingen som är värd att debattera med giter svara. Och jag kan därför med gott samvete och sjävgod värlsförbätrarmin återgå till mitt rödvinsglas och ostbiten. Fiffigt, om jag får säga det själv.
Det var alldeles fantastiska filosofiska diskussioner som drogs igång här i kommentrerna. Vad är en rest? Jag var tvungen att utse tre finalister.
Roligast var (som så ofta) Xtian på Fast Food Lovers:
”en avdankad möjlighet “waiting to happen”, typ som Elisabeth Höglund i Let’s Dance.”
Men mest kärnfull var Karin:
”oavsiktlig överlagning”
Lukas mest detaljerad i sin skildring av det obönhörliga förfallet:
”Rester är som en riktigt god ost, fast tvärtom. När vår saga börjar är osten intetsägande och inte alls särskilt god. De blivande resterna däremot är fantastiskt goda, smakrika och vackra. Sedan börjar lagringen, processen som ska förvandla osten och de blivande resterna till något helt annat än vad de var från början. Osten blir bara godare och godare för varje sekund som går medan de blivande resterna tappar mer och mer smak och blir torrare och torrare. Tillslut går en person ner i ostkällaren och hämtar den vällagrade starka osten, skär upp den och njuter av den. När en annan person samtidigt gräver längst in i sitt kylskåp och får fram en plastburk med torra fläskkotletter, smaklösa grönsaker och något som förlorat all likhet med det vi kallar sås, då snackar vi RESTER!”
Och vinnare är… Karin!
Så nu var det avklarat och nu undrar jag om nu kan tipsa mig om bra surdegsbagerier i Skåne till min adresslista som kommer snart i Sydis. Eller bara tipsa om annat ni vill att jag ska skriva om i Sydis. Nördigt, galet, praktiskt? Önska kostar ingenting! Bästa idén belönas med den åtråvärda titeln Veckans Matnörd!
RSS 2.0