Har jag sagt att det är askul att jobba med Sydis i Malmö? Förmodligen. Men det tål att upprepas.

Min darling till samarbetspartner Anders Fagerström är ett skäl, Det är svårt att hitta en roligare, kunnigare och mer ödmjuk person att samarbeta med. Hans flödande entusiasm kan du avnjuta i vår blogg eller när han provar viner på webb-teve. I fredags kirrade vi grillfest hos Anders för valda delar av redaktionen. Bilder och recept kommer i Sydis om några veckor. På bilden serverar Anders sanslöst roliga Fru Elisabeth Tequila Sunrise vilket en god maka/make så ofta gör.

Jag lyckades tota ihop riktigt bra grillrecept trots att grillning inte är min grej egentligen. Dricka retsina är däremot precis min grej så de två förrätterna komponerades speciellt för att matcha den tämligen osubtila terpentinsmaken i den kanske mest uppsluppet opretentiösa sommardrycken.

Lite tips: Satsa på att smaksätta maten med framfusiga smaker som anis, stjärnanis, koncentrerad tomat, libbsticka, vitlök, citronskal, timjan, korianderfrö och kanel. Behöver jag säga att feta och fet gris är gott till? Ja, nu har ni nästan recepten…  Eller gör egna bättre! Bästa förslaget på tilltugg till retsina blir nästa Veckans Matnörd. Vad sägs?

Förra Veckans matnörd blev fina Ida som jag träffade IRL för första gången helt nyligen.

Eller i alla fall så ofta? I torsdags hade jag en förträffligt trevlig kväll hemma hos Åse och Bernt. Olle (tidigare på DOC Italiano) och hantlangaren Alfred lagade mat, recepten kommer i Sydis senare i sommar. Den handsnurrade tortellinin med kycklingleversås såg kanske inte så mycket ut för världen men fick den att stanna ett tag. Jag börjar alltmer misstro mat som är alltför utstuderat vacker.

När ger någon Olle en egen krog så att vi äntligen får riktigt italienskt krubb i Malmö?

Minns någon vad vi drack för viner? Goda var de i alla fall. Och myckna.

Min inspirationssvacka kom av sig tack vare er, kära läsare, samt Sofias fina inlägg om shisobladen och hennes poetiska sallad. Jag har ju också en burk i safferiet! I morgon blir det revbensspåll med spädkål och shisoblad. Exakt utforming ännu oklar. Snabbstekta plommon i kålsalladen, kanske?

För övrigt kan jag meddela att en av de sorgliga bieffekterna att att prenumerera på lådor från Årtiderna är att man lätt frestas till sorgliga missmatchningar av de fina råvarorna. Deras recept präglas tyvärr ofta av samma desperata gastronomiska tvångsäktenskap. Jag minns ännu, och med en rysning konstellationen tortellinin med kokos, parmesan och rucola som frejdigt föreslogs.

Förra helgen tog vi med några utsökta grönsaker till landet och gjorde en sallad på överblivna musslor, grön sparris och örter. Det var rätt äckligt. Inte ens baconet som agerade smakbrygga hjälpte. ja, ni läste rätt: inte ens bacon funkade.

Har ni också förletts till vidriga kombinationer på grund av ohejdade inköpsrundor eller ekolådor? Lätta era hjärtan!

Blir man mindre nyfiken med åren? Mina Malmövistelser lullar på i samma upptrampade mönster. Pulverkaffe, en titt på havet, långa promenader för att jag misstror bussar, en måltid på Asien, en sväng på Siesta, något getigt från Möllans ost och några friterade fläskbitar från Malmö Kötthandel. Och alldeles för mycket vin vid något eller några tillfällen.

Det värsta är att jag gillar det. Och när jag avviker från mönstret känner jag en gnagande oro över att jag missar det där som är garanterat bra och trevligt. Är det åldern? Vart har den dödsföraktande matnörden inom mig tagit vägen?  Har ni liknande mattrygghetsneuroser? Den som kan övertyga mig att prova på något nytt (och inte alltför kostsamt) i Malmö eller hemma vid spisen blir nästa Veckans Matnörd. Sätt igång, övertyga mig!

Förra Veckans matnörd blev Karin eftersom hon trots moderliga omsorger i form av bondomelett på färdig pyttipanna blivit en fullfjädrat matnörd.

– När jag mönstrade blev jag avfärdad på grund av mitt låga BMI. Jag var vegan då.

– Är du inte lyckligare nu?

– Jo, sååå mycket lyckligare. Åtta år jag inte kommer att få tillbaka.

– Det är bacon, det är alltid bacon.

– Nä, för mig var det parmaskinka för jag är lite finare.

Nej, alla års förvillare vore bättre. Nu har han uttalat sig på radio igen. ”Kött ska man salta på efter stekning för då vet man hur salt det blir.” Att forskningen säger annorlunda? Äh, det behöver man inte bry sig om. Marinad drar saften ur köttet så det ska man undvika. Att rimning är ett välkänt sätt att öka köttets vikt med upp till 7  %  och därmed åstadkomma saftighet? Och att köttets protein ändrar struktur så att förlusterna blir mindre vid stekning. Äh, det behöver man väl inte bry sig om?

Dessutom ska köttbullarna kokas före stekning. Visst blir köttbullarna fint runda men väldigt mycket av smak och näring försvinner ut i kokvattnet. Det är ju det goffiga i pannan som är det godaste med köttbullarna!

Bara man är lite grabbig och spexig, kallar sig kökskemist och använder uttrycket ”tekniskt sett” tillräckligt ofta så lyssnar ju alla ändå. Jag tycker Jan Boris-Möller och Marit Paulson ska ha en egen talkshow med Sassa Åkervall.

I sanningens namn: Lite drygt hälften av det Jan Boris-Möller är rätt, sant och riktigt. Enstaka saker är lysande. Det är synd att han är för lat för att läsa på för han är en utmärkt pedagog och underhållare, men vad hjälper det när man faktiskt inte fattar själv vad man pratar om?

Å andra sidan kanske jag ska tacka Jan Boris-Möller för utan hans ovetenskaplighet hade jag aldrig tagit mig samman och övertygad Malin om att vi skulle söka pengar till boken om molekylär gastronomi hemma.

Nyheterna gör mig illamående. En av mina älsklingsfilmer är den gravt underskattade Brazil av Terry Gilliam. En lekful tolkning av Orwells 1984; från början hade Gilliam tänkt kalla filmen 1984 och ett halvt. En mardröm där den lilla människan är hjälplös som en insekt på rygg i ett Storebrorssamhälle rättfärdigat av skräcken för terrorister.  Jag har alltid suckat när folk skriker Storebror så fort de ser en ganska harmlös brödkampanj. Nu suckar jag inte längre, jag är så arg att jag gråter.

För Storebror är inte staten utan storföretagen. Upphovsrättsindustrin, som den numera kallas. I Frankrike Har HADOPI-lagen röstats igenom. ”Fildelare kan stängas av från Internet”, frustar rubrikerna. Och redan där går det fel. För det handlar inte om fildelare utan om misstänkta fildelare. Får man kalla en mordmisstänkt för mördare utan rättegång? En misstänkt för brottsling? Vet inte varenda människa som har en uppkoppling att ett IP-nummer inte är samma sak som ett personnummer? Enda likheten är att båda kan kapas.

För att slippa bli avstängd från Internet måste du bevisa din oskuld genom att antingen installera spionprogram som ger myndigheten möjlighet att följa varje rörelse över nätet, varje tangentslag du gör. Eller så kan du ju alltid skicka in din hårddisk förstås. Det är en mänsklig rättighet att betraktas som oskyldig till motsatsen bevisas. Ändå har lagen antagits i ett land som kallar sig demokratiskt. Och protesterar du mot lagen och arbetar på ett TV-bolag  kan du få sparken.

Problemet är att ingen verkar bry sig det minsta om att hålla ordning på terminologin. Till och med Christoffer Fjällner går fel i sina liknelser när han säger att man inte blir avstängd från vägarna när man stjäl en cykel. Hur många gånger behöver det bankas in? Att bryta mot upphovsrätten rubriceras inte som stöld.

Edit: Jag håller uppenbarligen inte heller ordning på terminologin. För som K fint påpekar i kommentarerna så är det illegal fildelning som avses. Inte fildelning per se.

En av de trevliga sakerna med att bo i Västra hamnen är att det finns ett suveränt ICA Maxi runt knuten. Inte minst delikatessdisken är imponerande. Och i fiskdisken huserar Martin som var en av mina första läsare på Matälskaren. Idag stöte jag äntligen på honom! En sådan där människa som gör att man kommer ihåg varför man arbetar med mat. Sen vi först kikade på varandras bloggar har han vuxit i kunskap och självförtroende. (Jag har mest vuxit i färdriktiningen.)

Gå dit och köp lite firrar och låt honom dessutom tipsa om rara ostar, skinkor och korvar. Och tubba honom att berätta den dråpliga historien om vad som hände med de två pata negra-skinkorna.

Oj, vad jag åker tåg mycket.reasndet väcker frågor.  Vad händer för kul på matfronten i Helsingborg? Var köper man bästa ta-med-maten på Centralen? Nu köper jag oftast en sallad från Gooh!, fler tips mottages tacksamt.

Snälla svara!

– Ni kommer väl på söndagmiddag.

Det hänger inget frågetecken i slutet av meningen. Mammas röst är obeveklig i telefonluren.

– Jag har tinat lite av Lizzies mat. Jättefin.

Lizzie är mammas aprikosfärgade kungspudel. När hon gjorde entré i familjen som yster ettåring hade hon lejonklippning. Familjen hånskrattade samfällt. Efter knappa två veckor hade min mamma lyckats byracka till henne så till den grad att den tidigare ägaren som kom för att hälsa på sin ögonsten började gråta. Mamma klipper Lizzie själv och de verkar nöjda med resultatet båda två. En av mammas tidigare patienter ställde diagnosen när de stötte på honom under en promenad:

– FÅÅÅÅR, väste han och pekade fascinerat på Lizzie.

Och jo det är nog ungefär så hon ser ut. Nu är hon en värdig strakbent pudeldam på tio år. Och tack vare henne finns det alltid resurser i frysen när det drar ihop till familjemiddag. vi infann oss piktskyldigt.  Jag tittade inte på datumet på köttfärsförpackningen i soptunnan.

– Men mamma, du kan inte ha kryddorna fem centimeter ovanför spisen de tappar ju smaken helt av värmen!

– Bråka inte med mig nu. Det är ju du som alltid tjatar om att man ska rosta kryddor. Det gör jag fast på mitt eget vis. Lite långsammare.

Sen följde en lång skildring av hur hon lagat köttfärsbiffarna som inte lämpar sig för vekmagade. En inkubation i det varma köket ”för att det ska få smak” ingår oftast. Sen förevisade hon sitt senaste alster Helvetet, en tavla som får Bosch version att framstå som ett kafferep. Hon gav barnen en sedelärande skildring om hur det gick för börshajar och andra nidningar. Barnen var särskilt fångade av hennes målande beskrivningar av Prokrustes.

Vi stålsatte oss och satte oss till bords.

Alla tog om av köttfärsbiffarna. Till och med barnen. Vi mår utmärkt idag, tackar som frågar.

Edit: Den som vill se min mors mästerverk ”Envar skapar sin egen himmel” kan klicka hit. Lägg märke till att frågan Kvinnaböske band en gång ställde nu får anses vara besvarad. Man FÅR ta med sig hunden.