Två underbara dagar hos Johans fina vän Eva Zasloff i Brooklyn. Det är när jag besöker larmande, öppna, småstökiga, omatchade och innerligt varma hem som jag bedrövas över de stela umgängesformerna som ofta förekommer i Sverige. Inte så att det är förfärligt, men det är något som felas när värdinnan (oftare än värden) ursäktar sig över bostadens skick fast det ser ut som i en katalog. Och så serveras tre, eller helst fyra rätter med alla de utvalda tempererade vinerna till. Det kan vara hemskt trevligt och gott (i synnerhet om man dricker mycket vin) men förutsägbart.

I de hem jag trivs mest i dukas det inte alltid upp till formella middagar, man hamnar lite var som helst med en tallrik i knäet. I soffan, på golvet eller under ett bord. Kanske just bredvid en gigantisk tvätthög med en katt sovandes på toppen. Vinet har slumpmässig temperatur och vitt, rött, dyrt, billigt, hemgjort och så lite flädersaft dricks huller om buller. Man möter oväntade människor, får en hundnos i skrevet, sätter i halsen, spiller rödvin på mattan utan att det gör något och skrattar så att man har ont i magen.

Nu ska jag ut och göra Chinatown. Igår hann jag bara flukta snabbt på feta grodyngel, sävliga grodor och kravliga sköldpadddor som alla väntade på woken. Och kände den ljuva stanken av torkade pilgrimsmusslor, durian, ditt och datt. Jag vill ha mer, så mycket mer och är egentligen inte alls beredd att lämna Manhattan i eftermiddag.

Dagens lunch inhandlades i burkar, paket och påsar och krävde inte en gnutta tillagning.

Kronärtskocksdippen med spenat och parmesan på Whole Foods hade säckert gått finemang att göra på frysta kronhjärtan. Men dumma, dumma Findus drog in dem för några år sedan.Jag kommer att mygla til mig et storpack storköksvägen men vanliga dödliga kommer inte att kunna laga dippen om de inte investerar en smärre förmögenhet i färska späda skockor.

Räkorna är visserligen tämligen etiska men lättare att säga hejdå till trots det sympatiska priset; de är fina men lite tama i smaken. Gaspachon på rostade grönsaker kommer att reproduceras i mitt kök. Men att Whole Foods inte finns i Sverige kommer att fortsätta vara en lien tragedi i mitt liv.

Lotta Ohlsson på DN lanserar den utmärkta idén att vi borde adoptera ett ord för att skyda det mot utrotning. Inte ska väl vi vara sämre? Visst finns det någon rätt som orättvist hamnat på undantag som behöver skyddas?

En rätt som man inte får talla på för mycket, som borde fridlysas eller tagas till nåder igen eller som bara borde uppmärksammas för vad den är. En rätt ni tar på er att beskydda och vårda.

Jag håller på bubbert. En mandelpudding med rosenvatten och kanel. Inte bara för att redan mamsell Warg visste hur god den var; utan också för att namnet är så fenomenalt roligt att säga. Faktiskt kan jag tänka mig att adoptera caesarsallad också för att skydda den mot alla dessa vansinniga övergrepp.

Så varsågod och propagera för klappgröt, Flygande Jakob, pulverbea, pressad anka eller vad tusan ni vill!

Den som argumenterar mest övertygande för sin adoptivrätt och varför just du är den som kan ta hand om den på bästa sätt blir Veckans matnörd.

Förra Veckans Matnörd (ehem, kanske förra månadens…) blev Lata mamman för sina tilltug till retsina. Johan får ett hedersomnämnade för att han hade mest ballar.

Snart kommer några bilder från krabbkalaset. Tyvärr har jag tagit med mig fel kamerakabel till USA, så jag måste lokalisera en. Italian market något av en besvikelse förutom de levande krabborna och den fantastiska ostaffären DiBrunos Bros. Bland annat hade den ett fint urval av brittiska ostar vilket för mig är det yppersta tecknet på att man verkligen förstår sig på ost.

Vi valde mest jänkarnas egna ostar. Därför smakade vi på den komplexa amerikanska kittosten Despearado och fick med oss bland annat en hyperintressant örtig, fyllig cheddar från Kalifornien (möjligen denna producent) samt en fin krämig  och lagom frän getost.

Någon som har tips på måste-göra-saker i Philly?

Det har hänt er, det har hänt mig och det kommer att hända igen. Man köper hem undersköna jordgubbar som visar sig vara ett slags smaklösa attrapper. Lugn, hjälpen är nära!

Halvera jordgubbsuslingarna (de smakar inte sämre om du svär lite under tiden, men du mår bättre).  Ta den där tredjedelsfulla burken med smått antik svartvinbärsgelé och hett upp i en panna med lite vitt vin eller något trevligt starkvin du har hemma. Sväng runt jordgubbarna i den smälta gelén tills de precis blivit varma. Strö över färsk hackad mynta eller en pytteaning torkad.

Smaka och häpna: exakt som svarta winegum. (De i påsen som alltid går åt först, precis före de gröna. Sen går de röda och till sist har man bara de oranga kvar.). Alltså: ett knep värdigt Labero! Servera med vaniljglass eller med vispgrädde som du vänder samman med lite citronskal, honung och tjockyoghurt.

Jag har stor respekt för redaktionen på Fast Food Lovers. Inte bara för deras ärtiga språkbehandling utan också för att jag anser att även grader i snabbmatshelvetet måste uppmätas och enstaka ljusglimtar uppmärksammas. Men en sak synes mig obegriplig: deras eviga tjat om att Taco Bell ska etablera sig i Sverige.

Jag är ingen snobb och om någon påstår sig ha sett mig en tidig morgon på Centralen med en Sausage McMuffin i handen och ett förnöjt leende i ansiktet tänker jag inte bestrida uppgiften. Häromdagen åt vi på Taco Bell på en food court i Philly eftersom vi drabbades av toklågt blodsocker och behövde barnvänliga alternativ. Upplevelsen kan sammanfattas i ett kärnfullt: ALDRIG MER! Dåligt fett, glutamatdrivna smaker, plastiga ostapproximation och urusel kryddning. De tillhörande såserna var små stilstudier i menlöshet. För närmare 5 pillurer var det en sällsamt oprisvärd måltid. Hellre Donken, hellre Max! Jag inbillar mig att Taco Bell var bättre förr. Eller så är det allt annat som blivit bättre medan Taco Bell stått still och stampat.

Eftersom jag uppriktigt gillar snabbmat gav vi idag i ett utslag av vår stora nåd, USA en chans att återupprätta sin snabbmatsära. Och efter dagens mexupplevelse har jag bara en fråga: Varför, varför, varför startar ingen en Chipotle Grill i Sverige? Hur stolt jag än är över svenska kockar så tycker jag att det är bekymrande att de bara vill laga mat till rika. Varför har ingen smakälskande Grythytteelev kopierat konceptet, tweakat det lite på egen hand och startat i ett par svenska storstäder?

I och för sig ville grundaren Steve Ells inte laga mat åt massorna heller. Orsaken till att han startade Chipotle överhuvudtaget var att han ville finansiera sin drömkrog med betydligt lyxigare stuk. Tro inte att Steve var en klåpare på finmatlagning; han  var faktiskt sous chef två år på kritikerrosade Stars och hade en utbildning på den mest prestigefyllda utbildningen CIA  innan han 1993 startade det första Chipotle-haket i Denver. Men eftersom han vägrade tumma på råvarorna och teknikerna blev Chipotle en hejdundrande succé och resten är snabbmatshistoria. Någon lyxkrog blev det inte för Steve. Däremot runt 500 Chipotle-enheter ingår nu i kedjan som trevligt nog är fristående sen 2006 efter ett långt ekonomiskt samarbete med McDonalds (som dock inte var med i starten).

Jag hade äran att lyssna till evangeliet från utvecklingschefen på Chipotle för ett par år sedan, rusade ut i Chicagos vimmel och en burrito senare var jag frälst. Nu är Johan och äldsta bonusungen lika stjärnögda Chipotle-fans. Valmöjligheterna på Chipotle Grill kan tyckas begränsade i och med att man vägrar uppfinna en helt ny rätt med snofsigt artistnamn så fort man slänger på bacon, en ny sås eller lägger en skiva plastig smaksatt ost på en burgare.

Men vad du än väljer får du god, nyttig mat utan tillsatser för en spottstyver (proppmätt+ vatten för under sju pillurer). Pulled pork kommer från sprättgrisar, carnitas kommer från sprättkor. Salsorna och guacamolen lagas på plats av råvaror som faktiskt smakar. En hel del av ingredienserna är ekologiska men eftersom tillgången fluktuerar gör Chipotle inga utfästelser. Framför allt är det fruktansvärt bra mat för pengarna.

Idag har jag en artikel i Sydsvenskan om Camilla Plum.

Följ gärna mina små matbetraktelser från USA i spalten till höger eller på Twitter.

Vi bor på lägenhetshotell och lagar lyxfrulle. Vi blundar för carbon footprints och serverar utan att blinka: breakfast sausage med lönnsirap, piggt pepprig vattenkrasse, dubbelrostad tomatsalsa, amerikanska blåbär med getyoghurt och nötter. Vita persikor från Kalifornien mognar långsamt på ett fat. Ekochic och ansvarslös konsumism som den förkroppsligas av Whole Foods.

Gårdagens upptäckter var den nästintill perfekta kombinationen av blåbär och getost/yoghurt. Samt det faktum att amerikanska blåbär kan vara superba, när de inte kommer från Holland. Inte så intressanta som vilda små bilberries, som vi äter i Sverige men med en egen parfymerad insmickrande charm.

Det finns deprimernde saker med USA, till exempel det totala bilberoendet. När stora delar av civilisationen är uppbygd runt konsumtion och bilism sker något med människorna. Något som inte är riktigt bra. De tvingas helt enkelt att tillbringa alltför stor del av livet i ett plåtsjabrak på jakt efter en vattenslang eller ett par sandaler i storlek 4. Vi talar om roligare saker, vi talar om Whole Foods. Jo, man tar bilen dit för att konsumera. Men. Ett enda snabbt besök ger stoff för åtminstone tre fyra nyhetsbrev för Taffel.

Så nu ska jag bara plåta en del av härligheterna så att ni får ta del av dem. Johans förtjusande mor, som likt sin svärdotter har en fäbless för att bonda med butikspersonal, har presenterat oss för större delen av personalen på Whole Foods. De vet numera allt och lite till om hur Johan och jag träffades, hur gamla Johans barn är och en hel del om svensk mat. Personalen är för övrigt värda ett blogginlägg i sig, har sällan träffat så mycket toktrevliga matnördar på ett och samma ställe.

Ungarna blev mest förtjusta i nötkvarnarna. Fyra bastanta kvarnar som färskmalde smör av jordnötter, cashewnötter och annat trevligt när man tryckte på en knapp. Inga tillsatser!  Genialiskt, tyckte hela den här nötälskande familjen.

Nu ska vi äta kvällsmat bestående av mozarella tillverkad i morse, getyoghurt, blåbär, vita persikor, dubbelrostad tomatsalsa, guacamole och blå majschips. Godnatt!

Mobiltelefonplåtning och nätaktivism är inte bara ett vapen för att sprida kunskap om dramatiken runt det iranska valet. De möjliggör även skakande skildringar av valmöjligheterna i en helt vanlig lunchmatsal. Någonstans i en galax långt borta… Böngratäng med yoghurtsås: Dagens vegetariska. Uppgiftslämnaren önskar av rädsla för repressalier vara anonym.