Eftersom jag först semesterspurtat och sent ikväll går på semester (!) två veckor med bara lite sporadiskt skrivande på Matmolekyler-boken har det varit lite lugnt på Taffel.se. Jag har flera roliga artiklar på lut till efter semestern och dessutom kommer det att dyka upp några nya eminenta bloggare inom kort.

Efter semestern återupptar vi nyhetsbreven som senaste två månaderna bara kommit ut sporadiskt pga extrem arbetsbelastning. Det är inte helt omöjligt att det kommer ett från semestern också om det börjar klia i fingrarna.

Stay tuned!

Jag tror aldrig jag fått tag i så mycket fantastiska tomater så tidigt på året. Jag har rotat fram det här gamla receptet och funderar på att laga det i morgon. I alla fall har jag åter påmints om att plommontomater låter godare än de smakar. I regel är de sorter som passar bra för burkning eftersom de har lite av de smakrika kärnorna och mycket fruktkött. Men de är nästan alltid trista att äta råa. Även när de har hyfsat smak har de för lite syra och umami för att göra mig nöjd.

Nå, åter till tomatsoppan. Tomatsoppa bygger på en ömtålig balans mellan syra, sötma och sälta. Egentligen är det idiotiskt att försöka ge ett exakt recept. Först när du ömsint kalibrerat soppan med små nypor och skvättar, blommar tomatsmaken fram till fullo. Tomaterna måste helt enkelt vara av högsta kvalitet. Använd röda tomater om du inte får tag i gula.

Att skala eller kärna ur tomater gitter jag inte. Dessutom sitter det mesta av smaken i innanmätet. Koka i stället hela klabbet och passera genom sil, det går snabbare och maximerar smaken eftersom det mesta sitter i kärnornas gelaktiga hölje.

Ibland är tomatsuget akut även när tomaterna inte riktigt håller måttet. En snabb ugnsbakning gör susen för att koncentrera smakerna. Halvera då tomaterna och lägg dem med snittsidan upp i en rymlig långpanna klädd med smörpapper. Strö över 1 msk muscovadosocker. Ställ under grill 225° i ca 30 minuter tills ytan blivit lätt karamelliserad. Samma metod fungerar utmärkt på hela burktomater som då läggs med köttsidan uppåt.

Den här soppan blir bara godare om du lagar den en dag i förväg men den kan behöva balanseras med mer syra om den får stå över natten. Ett par skalade räkor, musslor eller halstrade fiskbitar passar bra i.

Gul tomatsoppa med saffran, vanilj och anis

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner. 4-6 små

Tid: 30 minuter

• 800 g gula tomater
  1/2 dl grovhackad schalottenlök, gärna asiatisk
  1  tsk anis
  2 msk smör
  lite finhackad habanero, rödthaichili, eller ett par stänk habanerosås
  5 dl god kycklingbuljong (hemkokt)
• ev 1/2 dl fruktigt vitt vin
  1 liten nypa saffran, ca 1/4 g
  1/2 vaniljstång
• 1/2 dl dyr fruktig olivolja
  1/2-1 msk pressad lime
  1/2-1 1/2 msk ljust muscovadosocker
  salt
• ev lite basilika eller dragon till dekoration

1. Hacka tomaterna i grova bitar. Fräs lök och anis i 2 msk smör i botten på kastrullen,  tills den skiftar lätt i gyllenbrunt. Fräs med chilin sista minuten.
2. Lägg ner tomaterna. Slå på buljong. Strö ner saffran. Låt puttra under lock i ca 15 minuter. Snitta vaniljstången, skrapa ur fröna. Låt frön och skida puttra med i ca 10 minuter.
3. Passera soppan genom en fin trådsil och pressa ut så mycket som möjligt med en träslev. Hit kan soppan förberedas dagen före.
4. Värm om det behövs. Späd eventuellt med mer buljong. Vispa ner olivoljan och balansera soppan med lime, socker och salt. Servera ljummen.

Löjligt nog fick jag caesarsallad till middag samma dag som jag lunchat på den mysko-sallad som salufördes under falsk caesarflagg. En riktigt, riktigt bra variant hos Mats och Maria, här förevigad med Marias mobil.

Den enda teknikaliteten jag velat ändra på är att jag vill att salladen först ska dresass och sedan pudras och vändas med riktigt finriven parmesan. Med Microplane blir parmesanrivet perfekt fluffigt. Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är rediga doningar! Romansalladen var otrolig, spröd, söt och smakrik, sardellsältan perfekt avvägd. Kycklingen perfekt stekt. Årets bästa hittills. Jag blir tårögd när jag skriver om det.

Klicka på etiketterna nedan för att läsa mer om salladen vi älskar mest. Eller gå tillbaka till tidigare caesar-biffar.

Min värd har upplyst mig om att lägenheten jag lånar av honom inte är hisnande 16 kvm utan snarare 15. Med ens blev min värld lite trängre. Hur som helst begränsas mitt matintag rejält av de primitva förhållandena. Jag äter mest:

• saker som går att sönderdela med en slö kniv utan skärbräda
• saker med hög kaloritäthet ( eftersom kylen är så liten)
• saker som inte behöver kryddas med något utom salt
• saker som inte behöver upphettas
• saker som får plats på de 30 cm i bokhyllan som tjänstgör som skafferi
• saker som inte luktar
• saker som håller till nästa gång jag kommer ner (2-3 veckor)
• saker som får en att må bättre efter en blöt kväll på t ex Siesta

Eftersom detta inte är helt inspirerande i kombination med promenader framtvingade av min bussnoja blir jag smal och snygg. I alla fall på sikt.Tror jag.

Idag åt jag caesarsallad på Flickorna Fläder i Malmö. Den innehöll inga sardeller men däremot:

• tomater
• ananas
• jordgubbar
• basilikakräm
• Tocka-tupp
• balsamicosirap
• rostad paprika
• rostad majrova
• rostad zucchini
• pestosvängd pasta
• isbergsallad
• rucola

Med sådana smakkamrater behöver man inga fiender. vad är det konstigaste du hittat i en caesarsallad?

Igår stod jag och valde mellan en framtid med en bitteliten svanslös kisse som sov i en sko eller min svårt kattallergiske man. Valet var inte helt enkelt men kissen fick stanna kvar hos Camilla Plum på Fugleberggard. Kanske är det som kompensation för min husdjurslängtan som jag på senare tid med sömngångarbeteende fler gånger gått på att köpa diverse burkar och flaskor med söta djur på etiketten.

Jag vet i och för sig inte om min man är allergisk mot elefanter men en sak vet jag: att jag inte tål det här vinet. Fantin Nodar på den obskyra druvan Tokai friulano är oljigt, sliskigt, efterhängset, lichiparfymerat med platt frukt av övermogna krusbär. Det gav mig kväljningar. Faktum är att blotta smaken fick mig att må som dagen efter jag druckit mer än en flaska bättre vin. Må denna stygga lilla druva fortsätta sin tillvaro i det fördolda.

Andra tyckte annorlunda.

Salt&Brygga har alltid varit en hyvens krog. Maten har aldrig varit sensationellt bra men tillräckligt bra för att man ska vara riktigt nöjd att bo ett falafelkast (standardenhet i Malmö) därifrån. Dessutom har det ekologiska engeagemanget alltid känts genuint snarare än trendängsligt påklistrat. Döm om min förvåning när jag i dag möttes av en ostbricka som fick mig att baxna. Ostarna var trevliga, om än inte ögonbrynshöjande. Men tillbehören, tillbehören! En liten vaniljig perfekt balanserad chutney på färska och torkade aprikoser samt körsbär, en pumpaolja med perfekt rostade mixade pumpafrön och fullkomligt perfekta små lövtunna knäckebröd. Jag var förstummad, bedårad.

Efter som jag känner krögaren Björn Stenbeck passade jag på och fråga om de fått en ny bagare och han avslöjade att Sonja avböjt ett jobb som kökschef hos Lauterbach för att jobba hos honom i sommar innan hon börjar som restauranglärare.

Så nu vet ni vad ni ska göra. Beställ bord på Salt&Brygga en kväll ni vet att Sonja jobbar. Beställ med myndig röst in allt som just Sonja lagat just den kvällen och ni får förmodligen en kalasmåltid.

Jag undrar hur det påverkar folks personlighet att Facebook mer eller mindre tvingar dem att tala om sig själva i tredje person. Kommer det att ge en karaktärsdanade distans till de egna prestationerna? Eller bara fucka upp språkkänslan? Eller spelar det absolut ingen roll?

Nåja här kommer i alla fall en länk till lite Lisa i Sydsvenskan.

Jag jobbar fortfarande men deta kompenseras mer än väl av att jag i morgon åker hit för att träffa Camilla Plum. Sen ska jag skriva en lång artikel om henne, jag menar verkligen lång. Och det är i sådana här stunder jag skäms över min understundomliga gnällighet för det är ju trots allt makalöst kul att vara matskribent.

Nu sitter jag och trycker i Västra hamnen. Som lite Skåne-pepp bjussar jag på ett recept på en fenomenalt god och enkel macka. Kombinatione låter mysko men så fort du tagit en tugga kommer du att bli övertygad.

Den här smörgåsen är inspirerad av den klassiska Piratens ålasmörgås (inga andra pirater avses nödvändigtvis i detta fall, så det finns ingen anledning till politisk bojkott). Vi lade till äpplen. Och tog med sorg bort ålen av etiska skäl.

Piratmacka med rökt makrill, senap, cheddar och äpple

Receptmakare: Open source

Portioner: 4 små

Tid: 15 minuter

Gott sällskap till öl och Gammeldansk.

• 1 fast syrligt äpple
  1 tsk farinsocker
  smör till stekning
  100 g rökt makrill
  4 tunna skivor kavring
  50 g cheddar
  1 msk stark skånsk senap

1. Skala äpplet och skär i 1/2 cm tunna klyftor. Strö farinsocker på båda sidor. Hetta upp smör i en panna. Bryn äppelklyftorna. De ska fortfarande vara halvråa.
2. Lägg fisk på brödet. Arrangera äpplet på. Lägg på ostskivorna. Bred senapen på osten.
3. Värm i ugn 200°C tills osten smält men inte fått färg.

Det här är en bra dag för sällan har jag varit med om att så många varit så politiskt engagerade. Mina vänner har gått man och kvinna ur huse och röstat. Och de har röstat med hjärtat på ett sätt som aldrig förr, de har övergett sina konventionella, slentrianmässiga val. De har läst på, de har debatterat och de har fattat beslut. Jag är stolt över dem allihop och stolt över mig själv som för första gången engagerat mig politiskt.

Sen kurade jag och min älsking framför (en hyrd, märk väl) DVD med utmärkta Den tredje makten och åt makadamianötter, roquefort och delade en flaska Chateau D’Arlay. Ett underbart nobelt vin värt vartenda av de 20 000 ören den nästan kostade. Lite lyx är man värd en valdag. Sherrytoner, skrumpna vinteräpplen och honung. Ett vin som jag fanimig tror att man skulle blivit glad av även om det var alkoholfritt.

Det här är en dag som jag tror på mänskligheten, var snälla och ta mig inte ur villfarelsen.