Till Holmen från Helsinki: Getfudge, Obama-bröd, havtornsolja, blåbärscider, grytbitar av fjällko, ost av finsk skogsko, porokorv, badmjölk,kallrökt forellrom osv.
Den som utan att googla vad badmjölk är blir nästa Veckans Matnörd. Nå? Det behöver inte vara rätt om det är tillräckligt kreativt.
Roligast idag! Johan Staël von Holstein har glömt sin gymnasiematte.
”I Sverige är blott tio procent egenanställda jämfört med Europasnittet på 15 procent. Det innebär att vi är 50 procent sämre än Europa och inte fem procent som många som inte kan räkna tror.”
Mohahaha! Europa är 50 procent bättre, vi är 33,3 procent sämre.
På Årets Kock i Göteborg i februari hade jag fått ett roligt uppdrag av Arla, nämligen att hitta på unika smaker till deras olika yoghurtsorter. Smakprover skulle hivas ut till hugande besökare i parti och minut. Elin Rennerfelt som var uppdragsgivare hade tänkt sig smoothies eller smaksatta yoghurtar, jag förordade rippel. Dels för den visuella upplevelsen, ripplarnas färg konstraterade så vackert mot det vita. Dels för att yoghurtens egna smak skulle framhävas.Dessutom tyckte jag att det kändes fräääschare. Jag gillar Arlas yoghurtar utom de sötade med vanilj eller honung som smakar päck. Jag äter den ekologiska med naturlig fetthalt de dagar jag inte lyckats snoka upp någon småskalig delikatess.
Resultatet? Ja, helt ärligt och utan det minsta klädsam blygsamhet kan jag säga att mina ripplar blev kioskvältare. Receptet är känsligt, beroende på ingrediensernas beskaffenhet kan det behöva skruvas lite för smakbalansens skull.
Recept: Lisa förare Winbladh på uppdrag av Arla
Portioner: 10 småportioner
Tid: 15 minuter
Blåbärssåsen summerar skogens sus och sensommarminnen. Blåbärets aromatiska, lite metalliska och platta smak lyfts och intensifieras av fruktig apelsin och sött skogssmakande enbär. Mynta ger det nödvändiga, stimulerande lyftet. En mild krämig yoghurt är perfekt eftersom blåbärssmaken lätt kommer i skymundan annars.
Att karamellisera enbär och apelsinskal gör verkligen susen. Det rundar av smaken och gör den mer harmonisk. Myntamängden är beräknad på ganska späd mynta från kruka. Om du får tag på kraftig frilandsodlad mynta räcker det med 4-5 stora blad.
Ha alltid sockerlag hemma i bärtider. Skätt den över skivade jordgubbar eller blanda med lime och marinera melon med.. Det är viktigt att följa anvisningarna för att få en riktigt tjock och fin sockerlag. Det räcker inte att ge sockerlagen ett snabbt uppkok. Sockerlag håller sig många veckor i kylen.
Det är hemskans svårt att skriva om mat när vi i stort sett äter samma jäkla saker varje dag här på Holmen. det känns som om man skulle kunna köra varje sommarvisteles blogginlägg på repeat. Jag orerar lite om havet, lite om de fantastiska finska charkuterierna och det finska brödet. Jag har gjort slut på alla synonymer för karg vid det här laget. Och så brukar snoken slinka in i texten.
Men när man inte tänker på mat får man desto mer tid att tänka på annat. Så jag läser Bonk, lite sommardeckare, lite ekonomi och slöskriver på ett gammalt romanprojekt. Ja, och så jobbar jag så klart. Mest med boken Matmolekyler samt artiklar för Sydsvenskan som bara hann bli halvskrivna.
Det här är en av första sommarens favoriträtter. Grönskasbuljong med en gnutta krossad kummin kokas upp. I medspäd kål och knipplök. Låt lite slantad bratwurst sjud med sista minuten och ös ner bisarra mängder dill.
Vansinnigt gott men inte mycket at skriva hem om.
Ni vet hur det är. Ibland kan man bli gruvligt irriterad över petitesser. Som skorpsmulor i sängen eller ett ordval i en underrubrik. Det skaver, som det numera heter på kultursvenska. Idag var det en underrubrik i en gammal DN-artikel som fick mig att stanna upp: ”Lars Von trier får kritik för sina kvinnoporträtt.” Inget konstigt med det. Jag tillhör för övrigt inte dem som anser att konst ska vara manualer, misogyna män som Von Trier, Stig Larsson eller Houellebecq är snarast mer medvetandegörande just genom sin provokativa cynism. Och betydligt mer njutbara än många mer sympatiska, plakatpolitiska författare. Därför tycker jag också att ”Ett tal till min systers bröllop” är oerhört mycket större litteratur och berör mer än ”Bitterfittan” på nästan identiskt tema.
Det jag hakade upp mig på var löjligt nog det där lilla ordet kvinnoporträtt. Ett uttryck som så ofta används utanför bildkonsten. Det talas om ömsint tecknade kvinnoporträtt, stereotypa eller torftiga kvinnoporträtt; men porträtt är det likförbannat. Porträtt. Ett objekt som subjektet ska förhålla sig till; kanske är det tittaren som är subjekt, kanske är det den manlige huvudpersonen. Ordet mansporträtt används mycket sällan. kan inte minnas att jag sett det någon gång. Möjligen undantaget Joyces Porträtt av konstnären som ung, men då vill ju författaren så innerligt åstadkomma en distans. Och lägg märke till att det är ett självporträtt där författaren både är objekt och subjekt. Aktiv, som män ska vara. Djävulen märks i deltaljerna och våra värderingar hukar förstuleti bisatser och ordvalörer.
I och för sig har jag en del synpunkter på kvinnoroller i filmer också. Inte bara det att de är så få (går ett överslag hur många kvinnliga respektive manliga bärande roller det finns i en ordinär Disneykreation, våldsfilm eller splatterrulle. Och hur många och hur roliga repliker de har.). Det där är lite att slå in öppna dörrar. Och när allt kommer omkring är olika kulörer av färgade, feta och fysiskt oattraktiva än mer styvmoderligt behandlade av filmindustrin. Det intressanta är vad filmskaparna tror att vi kan köpa. Orcher, alver och hober. Varsågod och svälj! Flygande hästar, dimhöljda monster från andra dimensioner och mordiska läskautomater. Sure thing! Matriarkat, hemmapappor och jämställda familjer. Hihoha, en komedi, väl?
Nej, jag går inte om kring och känner mig heltidskränkt som kvinna. Jag tillhör trots allt de mest priviligierade fem procenten av jordens befolkning. Min heliga ilska spar jag åt sånt här och sånt här. Men ni vet hur det är: Skorpsmulor i sängen är ändå skorpsmulor i sängen.
Vissa människor trivs bäst på slätter, vid böljande åkrar. Andra går igång på storstadsslammer. Själv upplever jag lyckorus dels i tät skog, dels vid öppet hav. Vår lilla ö bjuder båda delarna även om skogen är tämligen oansenlig, men kanske just därför lika älskad som den skalliges sista hårtufs. Det är ingen stor ö, man skuttar runt den på en dryg kvart beroende på vad man upptäcker på vägen; ett stånd ilsket purpurröda rallarrosor, en ovanligt fin tuva blåbär eller rent av en snok (då brukar det gå ännu snabbare). Holmen är en stursk sista upost i skärgården innan vattenmassorna tar över. Framför allt är det ljuden jag saknar om vintern i staden; varje morgon när vi vaknar i sängen Johan byggt av drivved lyssnar vi sömnigt och avgör havets humör.
Idag har min lilla flock varit inne i huvudstaden och shoppat på Stockmann medan jag varit skeppsbruten, ganska flitigt skrivandes och något okynnesläsandes. Johan hade shoppat loss på olika finska smörgåspålägg (tack, rara ni för alla tips!). Tungrulle, prickig korv, basturökt skinka, leverkorv och Gouterkorv. Och så en massa trevliga inhemska ostar som snart presenteras närmare. Det blev smörgåsmiddag helt enkelt.
Efter en helg präglad av min svärfars kontinentala dryckesvanor är det nu frugala vanor, vatten och te som gäller fram till lärdag då vi ska korka upp en och annan dyrgrip från båten.
Citron och ingefära är ett radarpar. Igår sammanförde jag dem med miso och tycke uppstod. Jag använde inte mison på bilden nedan utan en snordyr variant från Clearspring, som gör riktigt, riktigt bra grejor. Inte minst deras nudlar är förbluffande bra. Mison var ochså utmärkt men i mildaste laget för just dressingar. Återkommer med utförligare rapport när jag använt den mer. Den finns bland annat på Matdistriktet.
Även om jag tjatar om att man ska hålla sig till råvaror från samma världsdel i en och samma rätt tvangs jag att blanda olivolja i dressingen, Eftersom olivoljan var dyr, mild och fruktig funkade det utmärkt. Med en billigare mer dominerande olja kan det nog bli katastrof. Hade jag haft mitt stadsbatteri av oljor hade jag använt mandelolja eller neutral rapsolja av hög kvalitet.
Igår fick vi en flundra med två svarta ovansidor i fångsten i nätet. En intresant mutation, dock hade bara ena sidan ögomn till vår besvikelse, men märklig var den. Möjligen hade den kunnat föra forskningen framåt på oanade vis. Kanske var den här dubbelflundran just den öppningen som behövs i kampen för att få fram ett cancervaccin. Nåja, den var i alla fall god.
Johan har vilda planer på att bygga en rök på vår lilla ö. Förmodligen kombinerat med en liten spis så att ungarna kan leka restaurang.
Receptmakare: Lisa Förare Winbladh
Tid: 10 minuter
Portioner: 4
Citronskalet hyvlas av med en osthyvel och hackas fint, det ger bättre smak än riven i det här receptet. Det enklaste sättet att få skalet av ganska ung inefära är att skrapa av det med en liten sked. Grovhackad lätt rostad mandel är nog suveränt i såsen om den serveras till broccoli.
Nu är det dags att städa och packa inför Finland. Ön finns i mina tankar året om. De skrovliga klipporna som slätas ut och rundas av när de når ner mot havet. Gölarna med grodyngel. Blåbären. Johans och mina långa kaffestunder på morgonen. Barnen sover, ön är tyst förutom de små vänliga ljuden av vind i tall och vågor mot sten. Vi sitter helt nära varandra i slitna badrockar och ser ut över havet utan att prata. Länge.
Jag undrar om snokarna kommer att synas i år. Eftersom det är otroligt viktigt att hålla stilen inför ungarna har jag nästan helt kommit över min milda ormfobi. Inte för att det hade behövts för de är ohyggligt intresserade av ormar, helt utan de primitiva reflexer som styrt mig.
Det viktigaste är naturligtvis att packa matsäck. Häromåret åkte ungarna till Finland med sin mamma och bonuspappa och efteråt berättade de för oss att det fanns restauranger på Silja Line med speciella barnmenyer. Efter att ha åkt av och an otaliga gånger genom årens lopp var detta med restaurangerna en nyhet för dem. Om vi hade varit typen som tror på familjedemokrati hade vi naturligtvis oroat oss för att barnen skulle kräva att få äta på restaurang och bo i lyxhytt när de reste med oss också. Johan är med sin lärarlön den överlägsne höginkomsttagaren av os två. Desutom är vi notoriskt småsnåla. Nåja, jag oroade mig lite för att det vi haft skulle förminskas.
Men nej, utan korvmackor, hårdkokta ägg och hysteriska sagor om en anka som heter Pepys i billigaste sunkhytten blir det ingen riktig sommarresa. Just de här resorna till ön ska vara på det sättet och muminmenyerna var visserligen trevliga men inte nödvändiga. Möjligen var vi överens om att det var ett lyft med fönster i hytten den gång vi uppgraderades på grund av platsbrist. Men varför investera i ett fönster för ett par timmars utsikt när vi ska tillbringa flera veckor på världens vackraste skärgårdsö?
Och pengarna vi sparar in på det primitiva levernet gör jag och Johan av med i den fantastiska vinbaren. Jag tror det kallas resursallokering och det är tusen gånger bättre än demokrati.
Visst var det shisofrön (Perilla frutescens) som låg i den lilla skålen och prydde min kålsallad. Emma på fina bloggen Matsagor gav sig ut på en vild nätjakt och kammade hem titel Veckans Matnörd. Finaste Örjan kom tvåa.
Shisoblad har jag skrivit om flera gånger tidigare. Men jag repeterar för nytillkomna läsare: De har en mild säregen arom av spiskummin, melon, kanel, körvel, rostad sesam, kayang, skalet på gula äpplen, lite mynta och en massa andra saker. Den gröna varianten anses ha en mer raffinerad arom men jag tycker att de som skimrar i dovt lila är så vackra att jag alltid köper dem. gat ska ha sitt! Det är för övrigt de purpurtonade bladen som ger umeboshi-frukter den älskligt rosa färgen.
Shiso smakar särskilt bra till biff och kallas därför biffsteksört. jag tycker att shison är magisk tillsammans med hästbiff. Dessutom ingår den vackra örten i ett av mina bästa recept någonsin. Sofia har lagat en hjärtskärande vacker rätt på konserverade shisoblad och rodnande grapefrukt. (Hmm, lite shisofrön ovanpå hade nog suttit som en smäck.)
Hur som helst var jag ju fruktansvärt sugen på att slita upp burken på stående fot i det lilla koreanska varuhusets korridorer på Manhattan. Jag höll mig och spänningen växte. Wild sesame, stod det på burken men mig lurade de inte.jag mistänkte med all rätt att det var fröna till en av mina favoritörter i den anspråkslösa förpackningen. De kvillrade mystiskt och inbjudande när jag skakade på burken.
När jag äntligen fick smaka fröna var det något av en antiklimax. De smakar inte just mycket alls. lite som mild sesam, litet drag av rostade hampafrön eller vallmo. Poppad hirs eller quinoa kommer ganska nära. Pfft, tänkte jag de här kan man ju bara ersätta med… Ja, vaddå? Man vill ju ha den där lätta spröda konsistensen, den neutrala rostade, lite brödiga smaken. och den där subtila kryddigheten jag saknar ord för. Kort sagt ju mer jag tänker på saken desto mer övertygad är jag om att shiso-fröna förtjänar en plats i mitt skafferi.
Nu måste jag bara tubba någon handlare att in dem. Sen startar vi en ny trend!
Edit: igår konstaterade jag att de faktiskt smakade lätt av lax. Jag tror det har med det höga omega-3 innehållet att göra. Tro nu inte att det är hälsokost, omega-tre-fettsyror i vegetabilier är mindre effektiva än de i fisk och dessutom är en normal portion perilla frön uppskattningsvis två gram.
Receptmakare: Lisa Förare Winbladh
Portioner: 4 jätteportioner
Tid: 10 minuter+ tid att dra
Om du inte har shisofrön (perillafrön) hemma som de flesta normalbegåvade mäniskor. Kan du ersätta dem med tex puffad quinoa eller andra rostade milda frön. Salladen ska bara vara fuktad av dressingen, den får inte dominera. Servera till asiatiskt grillat, snabbstekt fläskkarré eller som del av en buffé.
Min kärlek till fläskkarré är het och evig. Igår impulsköpte jag tag en fin bit Krav-märkt karré utan att ha en direkt plan för dess framtid. Det är ofta så med mig och karré. Jag bara hugger, svårt styrd av reptilhjärnan. I Skåne kallas karrén grisnacke eller grishals vilket jag tycker låter ännu mer tilltalande på ett småbrutalt vis.
Det enda tråkiga med karrén är att det är genomkorsat av ganska sega bindvävshinnor. Förut brukade jag ofta putsa bort dem och blottlägga fina bitar rent kött som blev mör som filé men oändligt mycket mer smakrikt. Idag har jag främst två knep. Det ena är att laga köttet så länge att bindvävens kollagen bryts ner till gelatin. Det andra är att helt enkelt strimla köttet väldigt fint så att senorna inte märks.
Igår blev det en ny variant på den andra metoden. Resultatet blev sanslöst saftigt.
I morgon får du receptet på en asiatisk kålsallad att servera till, den innehåller de små mysko fröna från förra inlägget. Jag håller som bäst på att klura på vad man kan ersätta dem med om man inte bor nära en koreansk affär med fantastiskt sortiment.
Receptmakare: Lisa Förare Winbladh
Portioner: 6
Tid: 20 minuter+tid att marinera
Jag använde en av mina färdiga favoritguckor med chili och fermenterade bönor av märket Fu Chi (bild hittar du här). Om du inte får tag på den kan du använda 2/3 miso eller fermenterade bönor och 1/3 sambal oelek samt en pytteskvätt vinäger och en något större slatt mörk sesamolja. Inte riktigt samma sak men bra nära. Skippa woken och stek köttet i en stor tjockbottnad teflonpanna istället. Köttet går lättast att strimla tunt om det är riktigt kallt eller rent av halvfryst. Ingefäran behövs inte skalas om skalet är fint, men skär bort torra bitar och tvätta den ordentligt.
RSS 2.0