Porträtt av en kvinna

Ni vet hur det är. Ibland kan man bli gruvligt irriterad över petitesser. Som skorpsmulor i sängen eller ett ordval i en underrubrik. Det skaver, som det numera heter på kultursvenska. Idag var det en underrubrik i en gammal DN-artikel som fick mig att stanna upp: ”Lars Von trier får kritik för sina kvinnoporträtt.” Inget konstigt med det. Jag tillhör för övrigt inte dem som anser att konst ska vara manualer, misogyna män som Von Trier, Stig Larsson eller Houellebecq är snarast mer medvetandegörande just genom sin provokativa  cynism. Och betydligt mer njutbara än många mer sympatiska, plakatpolitiska författare. Därför tycker jag också att ”Ett tal till min systers bröllop” är oerhört mycket större litteratur och berör mer än ”Bitterfittan” på nästan identiskt tema.

Det jag hakade upp mig på var löjligt nog det där lilla ordet kvinnoporträtt. Ett uttryck som så ofta används utanför bildkonsten. Det talas om ömsint tecknade kvinnoporträtt, stereotypa eller torftiga kvinnoporträtt; men porträtt är det likförbannat. Porträtt. Ett objekt som subjektet ska förhålla sig till; kanske är det tittaren som är subjekt, kanske är det den manlige huvudpersonen. Ordet mansporträtt används mycket sällan. kan inte minnas att jag sett det någon gång. Möjligen undantaget Joyces Porträtt av konstnären som ung, men då vill ju författaren så innerligt åstadkomma en distans. Och lägg märke till att det är ett självporträtt där författaren både är objekt och subjekt. Aktiv, som män ska vara. Djävulen märks i deltaljerna och våra värderingar hukar förstuleti bisatser och ordvalörer.

I och för sig har jag en del synpunkter på kvinnoroller i filmer också. Inte bara det att de är så få (går ett överslag hur många kvinnliga respektive manliga bärande roller det finns i en ordinär Disneykreation, våldsfilm eller splatterrulle. Och hur många och hur roliga repliker de har.). Det där är lite att slå in öppna dörrar. Och när allt kommer omkring är olika kulörer av färgade, feta och fysiskt oattraktiva än mer styvmoderligt behandlade av filmindustrin. Det intressanta är vad filmskaparna tror att vi kan köpa. Orcher, alver och hober. Varsågod och svälj! Flygande hästar, dimhöljda monster från andra dimensioner och mordiska läskautomater. Sure thing! Matriarkat, hemmapappor och jämställda familjer. Hihoha, en komedi, väl?

Nej, jag går inte om kring och känner mig heltidskränkt som kvinna. Jag tillhör trots allt de mest priviligierade fem procenten av jordens befolkning. Min heliga ilska spar jag åt sånt här och sånt här. Men ni vet hur det är: Skorpsmulor i sängen är ändå skorpsmulor i sängen.

9 kommentarer

  1. Johanna K skrev:

    Jag för min del sjunger den kvinnliga orgasmen på films lov. Finns den? Om vi inte räknar med Sex and the City-Samantha eller fransk smalfilm? Eller de romantiska hjärtkrossardramor där hjälten och hjältinnan kommer i exakt samma ögonblick?

    Det mer än skaver, det baske mig svider, när jag funderar på hur många politiskt korrekta Hollywoodrullar jag sett där hjälten rullat av sin kvinna, tänt en cigarett, talat om sakernas tillstånd, men när Lisbeth Salander försöker sig på samma sak; tillfredsställd och klar går hon in till sig, möts tilltaget av muntra fniss i biosalongen. Hihoha, en komedi, väl?

    Bring me the handdammsugare, tack!

    Men om vi nu ska tala om mansporträtt, vem gör dem nu för tiden (eller någonsin)? Kan man tala om Woody Allens senaste film som ett mansporträtt? Är kanske Johnny Depps ”Public Enemies” ett mansporträtt? (Ja). Kolla gärna in utbudet av filmer på SF. Hörde jag någon viska mansporträtt?

  2. Jag brukar ibland be bonuspojkarna räkna efter hur många tjejer det är i filmer och böcker. Bara som ett milt påpekade. Har varit sämre på det senaste året. (Själv får jag väl börja räkna filmorgasmer.) Undrar om det finns statistik på lönsamheten på t ex tecknade Disneyfilmer med manliga och kvinnliga huvudrollsinnehavare.

  3. Claes skrev:

    När kvinnor får orgasm på film zoomar man in ena handen som tar ett fast grepp om lakanet. Lite stillsamt, sådär.
    Minst sagt vanligt.

  4. Claes: Nu minns jag plötsligt Kate Winslets tafatta vindrutekrafsande i Titanic. Orgasm alltså?

  5. Claes skrev:

    Ja, dessutom kramar kvinnan lakanet efter bara tjugo sekunder. Magiskt. Män har inte några sådana känslor, man panorerar till gardinerna i fönstret. Ibland är det fyrverkerier utanför.

  6. Daniel skrev:

    Bra! (Och då kommenterar jag artikeln, inte den iofs intressanta tråden.) Måste läsa den där Linda Skugge-romanen vid tillfälle. Vid närmare eftertanke är tillfällen inte något det råder brist på i mitt liv nu.

  7. För övrigt vill jag tillägga att jag har stor respekt för Maria Sveland som journalist. Det var synd att romanen inte blev den serie reportage som det var tänkt från början. Samt att jag tycker att kvinnosynen i von Triers Antichrist sannerligen tål en ingående diskussion. Men jag har inte sett filmen. Så jag kan inte ta ställning.

  8. Claes skrev:

    Jag har inte heller sett ”Antichrist” – har inte känt mig hugad – men det var en rätt usel artikel av Sveland/Wennstam. Synd.

  9. Isobel skrev:

    Det finns ju absolut en poäng i att vi reagerar mindre på kvinnohat än vi gör på ex rasism i konsten. Det förra anses mer okej. Sedan håller jag ju helt med Lisa om att konst faktiskt inte behöver vara uppbygglig utan tvärtom ofta både är bättre konst, och mer ögonöppnande, när den inte är det.

Prenumerera på kommentarerna för detta inlägg (RSS).

Annons