Middagen igår blev galet god och inspriationen var på topp efter en kulinariskt torftig vecka av snuva och feber. Receptet på sommarrullar med anka kommer jag att köra i Sydis i slutet av augusti med en hel liten skola om sommarrullar. Men dippsåsen, som påminner om Gittos, har jag redan bloggat på det där andra stället igen! Och snart lägger jag upp ett sjusärdeles recept på strimlad fläskkarré och en smarrig sallad här.

Till dess kan ni få gissa vad det här är. Nyligen smakade jag den här ingrediensen för första gången. (Vad jag vet i alla fall.) Om ni nu gissar på korianderfrö blir jag djupt kränkt.

Givetvis vinner det mest kreativa förslaget den åtråvärda titeln Veckans matnörd.

Förra Veckans matnörd blev Gunilla för sitt påpekande att det är en modern dödssynd att inte hela tiden ha sin mobil påslagen. Gunilla är för övrigt en av de mesta engagerade och glödande journalisterna så hennes blogg är mycket givande att följa.

Äntligen har jag lyckats ta mig upp ur sängen och på darriga ben begett mig ut på stan. Huka er ankor och hoisinsåser, här kommer en annan! Och en annan är vrålhungrig efter en vecka där stapelfödan varit ostmackor.

Nu ligger jag och vilar en timme innan jag ska sparka igång middagsmaten. Inspirerad av Gitto ska jag göra sommarrullar med Kina-anka av det välsignat benfria slag man hittar i asiatiska affärers frysdiskar. Bara att skiva och knapersteka. I rullarna ska jag också pula in råmarinerade plommon med femkrydda, strimlad lökblast, sallad, gurka och shiso. (På vintern tänker jag att tunt skivad kumquat skulle vara gott i också, men på sommaren vill jag ha en lättare smak.)

Desutom tänker jag strimla Krav-märkt fläskkarré mycket fint och snabbmarinera i en tjock röd, umamität chilisås med fermenterade bönor, steka snabbt och till sist servera med en vitkålssallad med långkoriander, mynta och nektarin. Sen blir det nåt med en vattenmelon också. Dessutom har jag av för mig okänd anledning köpt frysta musslor och svensktillverkad tofu. Johan ska göra glass. Ni ser själva: vad som helst kan hända. Gästerna har lovat att både hjälpa till och underhålla sig själva om vi däckar.

Enda abret är att vi inte satt upp de gigantiska klängväxterna i fönstrena efter renoveringen så lägenheten har klara drag av The Ruins.

En gång för alla. I Expressens sommarserie om Hellsing.

Edit: Jag tycker alltid det är trevligt med folk som kritiserar ikoner. Expressens tidigare Hellsingartiklar tycker jag var alltför hovsamma och framför allt grymt tråkiga. Fredrik Fischer är kritisk. Andreas Ekström beklagar sig över Hellsing som en tomhetens apostel (vilket ju är en del av finessen enligt mig). Andreas menar att det inte är någon utmaning att rimma om man hittar på ord. Det är ju fusk!

Nej, det är inte svårt att hitta på ord, lika lite som det är svårt att hitta på en ny rätt (vitlökskryddad jordgubbssufflé med sardellsås, koriander och punschkräm, se där!). Det svåra är att hitta på något som låter fullkomligt oemotståndligt. En lapprika papprika puddingpastej. Något som bara måste upprepas om och om och om igen. Ord som gör en lycklig utan att man kan förklara varför.

För att läsa Hellsing med behållning måste man ge upp all kontroll, alla förutfattade meningar. De vuxna förlorar sitt överläge mot barnen. För barnen förstår ofta på en gång, de värjer sig inte mot funktionsfritt nonsens som dinkelidunk, Kalopsis och kusinvitaminer. Det är lite skrämmande men väldigt vackert. Det är upprörande opedagogiskt, fritt från fullkorn och det har format mig.

Ett av mina favoritcitat är ”I never get lost, because I never know where I am going”. Det borde förmodligen stå, fast med sorgligare tempus, på min gravsten. Mycket i mitt varande, skrivande och faktasökande är besvärande planlöst, aningslöst och erratiskt. Extra mycket märks det här dels när jag konverserar med min syster som är likadan vilket leder till att vi pratar om fem saker samtidigt, dels när jag googlar. Därför stötte jag just på den här intressanta rapporten om hur ost påverkar vinsmaken. Egentligen skulle jag skriva om något helt annat.

Det är en etablerad sanning att vinet får osten att sjunga. Lika etablerad som den att räkor och vitt vin är den drömkombo ur både gastronomiskt och erotiskt hänseende. Sanning nummer två vill jag i alla fall personligen dementera. Man luktar illa om fingrarna, koncentrerar sig på att pilla på fel saker och veteöl är betydligt godare till de umamismakande räkorna med min mun mätt.

Den första utsagan börjar nu alltså undersökas mer metodiskt. Resultatet var lite förvånande. Samtliga av de sex undersökta ostarna fick de mycket varierande rödvinerna av fyra druvor att smaka mindre med avseende på ett flertal smakparametrar som strävhet (iofs ingen smak men bidrar till den totala upplevelsen), bärighet, grön paprika etc. Den enda egenskap hos vinet som förstärktes var en ”smörighet”. Vinets karaktär, dvs smakprofil, tycktes däremot bibehållas. Dessutom verkade effekten vara densamma oavsett typ av ost; från mjuk mozzarella till långlagrad Emmenthal. En av förklaringarna jag sett är att fettet rundar av tanninerna vilket stöds av en del rapporter, men jag tror att proteinet måste spela in här också. I alla fall när man äter osten samtidigt som man dricker vinet.

En doktorsavhandling från Institutionen för restaurang- och måltidskunskap i Grythyttan lär visa liknande resultat för vita viner. (Tipsa gärna om länkar till referat eller denna avhandling.) Att vinet mildras behöver ju inte betyda något negativt; att sjunga högt är som bekant inte samma sak som att sjunga bra. och hur det är med samspelet på andra plan framgick inte. Men att säga att ost framhäver vin är förmodligen inte så träffande.

En bra uppföljning hade naturligtvis varit hur vin påverkar ostsmaken. Jag har bollat frågan om ost och vidare till vår vinguru Alf för vidare utveckling. En teori ni gärna får prova själva är om ost kanske mildrar billigare viner på ett mer fördelaktigt sätt. Till dess vill jag bara varmt rekommendera en riktigt söt lagrad parmesan som gör fullkomligt något magiskt med billig ekad chardonnay. Har inga vetenskapliga referenser på detta, ni får helt enkelt lita på mitt ord.

Igår re-tweetadede (alltså vidarebefordrade någon annans kviddevitt på Twitter) jag lite obetänksamt Free Ted Valentin! och en länk till Andreas Ekströms blogginlägg om den trevlige, driftige Ted Valentin som ”straffats” av Google för sin lite väl utstuderade sökmotorsoptimering. Det vill säga han hade skräddarsytt, eller kanske snarare yxat till, sina kartsajter för att de skulle flörta med Googles berömda hemliga algoritm som avgör ranking.

Problemet är att det pågår en ständig kapplöpning á la Red Queen mellan utvecklarna av Googles algoritm och webbutvecklare. Och när algoritmen ändrades en liten, liten smula sjönk Teds besökare med en tiopotens.Om det var en manuell bestraffning eller en ren konsekvens av den nya algoritmen är en intressant fråga.

Ett rättmätigt straff för klantig uppbyggnad av sajterna tycker vissa, fullt begripligt tycker andra. Skandallöst tycker ytterligare en falang. Vad man än säger så är det något uppenbart osunt när ett fullkomligt dominerande företags definition om vad som är ett bra sökresultat helt bestämmer framtiden för ett ganska litet företag. Det är inte algoritmen det är fel på, utan dominansen.

En annan osund sak var mitt snabba re-tweetande där jag med automatik tog ställning utan att sätta mig in i frågan ordentligt. Visst var frågan värd att lyfta fram, men i efterhand var mitt reflexmässiga nätsvassande var ganska sorgesamt. Tänk först, twittra sen. Och om Twitters 140 tecken inte räcker för att få fram nyanserna ska man kanske hålla klabben.

Det värsta är att jag tror att Googles dominans och sökmotorers betydelse skapar sämre innehåll på nätet. Taffel.se har inte jobbat aktivt med sökordsoptimering utom ett par små teknisk självklarheter, vi tror helt enkelt att våra läsare ogillar stolpiga ovitsiga rubriker och en dramaturgisk uppbyggnad som bestäms av sökordsfrekvens.

Alla varnas bestämt från att köpa Saltå Kvarns Små gröna linser. Edit: Om ni inte vill ha oskalade masoor-linser, små röda linser med det brunt skalet kvar, vill säga. För det är nog just vad det är.

Begreppsförvirringen i linsvärlden är redan påfallande. Det är ju de små gröna/svarta linserna av Puy-typ som betingar högst pris och är mest åtråvärda tack vare att de håller formen fint och har en milt nötig/kastanjig smak. Jag är ganska torsk på de små svartskimrande beluga-linserna.

De här linserna är så långt i från dessa linser man kan komma. Trevlig fyllig, ganska neutral smak, visserligen. Men helt utan subtilitet och de kokar ofelbart sönder till mos som alla röda linser och skalen blir rätt grova. Funkar i rustika soppor och grytor men tänk bort alla eleganta rätter och sallader. De saknar dessutom de gröna linsernas trevliga, kärva metallsmak. Vilket kan vara ett plus om du inte gillar den.

Fy skäms Saltå Kvarn! Vi brukar gilla era produkter, men här blir det bakläxa! Folk känner sig misslyckade om de kokar sönder linser som påstås passa i sallad på förpackningen.

Hur ska man kunna driva en matsajt när man är så sjuk att man knappt orkar fälla upp datorn, än mindre laga mat. Det är inte allas otroligt att vi har svininfluensa med tanke på våra resor. Senaste dagarna har vi mest levt på knäckemackor med tjocka lager smör och extralagrad cheddar. Men igår lyckades jag och min medsjukling med gemensamma krafter tota ihop en tonfisksallad.

Allt detta tärnades grovt: färsk lök, tomater, röd paprika (den långsmala varianten som faktiskt smakar), trevligt besk ekbladssallad. Färsk fänkål strimlades tunt och dess generösa dillvippa finhackades. (Paus för att snörvla och tycka synd om mig själv.) Ner med en burk tonfisk i vatten. På med Johans goda sardellmajonnäs med citron. Groteska mänger svartpeppar. Veva runt lite. Klart! Finhackat hårdkokt ägg hade varit gott i så klart.

Vi har ett flertal trevliga artiklar att lägga ut också så fort vi blir friskare. Stay tuned!

Allt smakar annorlunda när man är snuvig. Inte bara mindre utan fel också. Grundsmakerna dominerar över aromerna och balansen i ett annars bra vin störs kraftigt. Riesling Spätlese smakar alltså C-vitamin brus konstaterade jag i förrgår. Vi lyckades inte tömma flaskan ens med gemensamma krafter.

men skam den som ger sig! Upprörd över att bli snuvad på ett par arbetsdagar och därmed framtida semesterdagar kravlade jag mig till Systembolaget igår under en feberdal. (Nåja, det ligger bara ett par hundra meter bort.)

Alto Cabernet sauvignon från Sydafrika blev det självklara valet. Must och kraft, fruktighet balanserad med strävhet men ändå inte för mycket tanniner. Klarade sig finfint med bara halva näsan inkopplad. man riktigt kände strukturen i det välgjorda men på intet sätt raffinerade vinet.

Lagar de Cervera på den förtjusande druvan   Albarinho var däremot vidrigt. utan de fina frukterna i näsan smakade vinet vinägrigt, tunt och blaskigt: den öppnade flaskan får bo kvar i kylen tills näsan är på plats igen. Eller hamna i en sås.

Johan och jag har återförenats efter två alldeles för långa veckor i sär. (Johan kommer snart att blogga om chicken-fried bacon. Förstår ni varför jag älskar honom?)  Tyvärr sammanstrålar vi med varsin sommarförkylning (skånsk respektive amerikansk) som drar betänkligt åt flunsahållet. Det ska bli spännande att se om smittorna superposeras, verkar synergistiskt eller kanske rent av eliminerar varandra. Viruskriget är ett faktum.

Märkligt nog har jag idag drabbats av en bisarr lust att laga mat utan att på något sätt vilja äta den. Jag har ännu inte riktigt fått ge mig i kast med det underbara överflödet av råvaror sommaren bjuder. Dessutom tillhör jag de förtappade som älskar frukt i maten. Salt mat alltså, däremot är jag rätt kallsinnig till att bara trycka i mig frukt rakt upp och ner, eller att sleva i mig pajer, fruktsallader och så vidare. Nej, det är det sötsalta, sötheta, sötampra som får mig att gå i spinn. Idag ska jag trots sjukan få ur mig ett sötsalt jobb till Sydsvenskan om just sommarfrukter i maten. Min favorit var en rätt med snabbstekta plommon blandad med ingefärspigg sockerstekt skinkfärs. En variation av gammal favorit.

Jag har jobbat med en ny ung fotograf som vid namn Johan Bävman . Många i den nya generationen fotografer jag jobbar med står för något nytt, eller rättare sagt de har samma obetvingliga behov av att berätta och uttrycka sig som de stora klassiska fotograferna. Inte bara plåta ”kock som håller tallrik” som så många av de trötta pressfotograferna. Hjälp, vad det där var stolpigt uttryckt, det är febern som lägger sordin på orden. Kolla Johans bilder istället. Eller superduktiga Linus Meyer som jag brukar jobba med.

PS: Och för er som tänkte vara roliga: det är inte själva fotograferna som får det att klia i fingrarna. Däremot blir jag hemskt sugen på att gå en eller ett par fotokurser själv när jag inser vilken klåpare jag är. Så när jag är färdig med Matmolekyler och generationsromanen om illerfarmen är nästa projekt en ordentlig foto- och fotoshopskurs.

När man är snuvig smakar riesling ganska exakt som C-vitamin Brus. Nyttigt liksom. Det och Findus frysta köttbullar utgjorde dagens middag. En fullgod måltid, om du frågar mig. Observera att köttbullarna bara får vara halvtinade för att effekten ska bli den rätta. Den ultimata tröstematen.

Och om ni känner för att uttrycka förakt för denna diet så kan ni göra det på annat håll. Jag kan tyckas sjuk och svag men kommer kanske att fyllas av helig ilska och därmed orka hemsöka er till femte led och nysa på er. Vem vet; det kan mycket väl vara svininflunsa.