Småsugen? Glöm det. Det är value for money och portioner som mättar en familj som gäller. Men när man är sugen på bara en munsbit är det svårare. Nästan omöjligt.

Men på kaffebaren på Möllevångstorget kan man få en nätt bulle av bra bröd som smakar hembakat med pecorino och pesto för 20 pix. Ett litet fynd om du frågar mig.

Dessutom kan du träffa på mig när jag äter frukost här vilket jag ofta gör när jag är i Malmö. Bra Möllanmix av coola män med ordentlig mustasch och svåruttalade namn, mediaelit, studenter och annat löst folk.

Hörrni, idag bloggade jag på det där andra stället och det får banne mig räcka! Om ni lider av vis sommarlättja kanske den här bilden av vad som vankas kan öka motivationen. Billigt är det också!

Hallå! Minns ni mig? Jag har varit i Malmö ett par dagar och har fullt upp med sociala förpliktelser och tokjobb. Bland annat har jag skrivit färdigt en artikel om Lennart Hellsing, som ju milt sagt var matfixerad. Ingen kan som han skriva en på näsan att en gurka faktiskt är grön utan attt man blir ett endaste dugg förtretad.Herregud, den dansar ju mazurka!

Idag var jag med två tredjedelar av underbara bloggkollektivet Pre-Tequila och Taffel-Sofia på Möllevångstorget. Först samlades vi på Kaffebaren som serverar Möllevångens bästa kaffe. Vilket egentligen inte säger mycket men det är riktigt bra för att vara Malmö-kaffe också vilket säger desto mer.

Åh, Möllevångstorget! Mögliga ananas, tipptoppfräsch lokalt odlad bockhornsklöver, persisk gräslök och snudd på övermogna, löjligt billiga aprikoser. Allt finns. Här krävs vaksamma ögon känsliga för grönt och stresstålighet, men du blir rikligen belönad. Roligast är melonmannen som säljer tonvis av meloner med sin aggressiva charm, trots att de sötare, fastare grekiska melonerna i ståndet mittemot egentligen är ett bättre kap.

På måndag tänkte jag ta en öl med Mladen från Malmö Kötthandel vid 19.00. På något av ställena runt torget förstås. Någon som vill hänga på?

Den här grytan kom till i lördags när jag skulle utsätta mig för beteendeterapi. Jag bjöd hem Ana och Jenny som jag bara träffat någon gång förut till flyttdamm och milt uppackningskaos. Nu suckar ni och tycker att det är kokett medelklassigt att behöva stålsätta sig för att exponera lite stök. Och jag är den första att hålla med. Lika larvigt som ormskräck eller att rygga tillbaka i dödsskräck när man ser en spindel. Neuroser är inte rationella. Min mor, som på många sätt är en fantastisk person var fanatisk vad gällde städning. Eftersom jag är en slarvig person som växt upp i ett hem där mattfransarna hade en speciell mattfranskam och allt låg sorterat i obegripliga system men perfekt räta vinklar har jag en ambivalent hållning till stök.

Kaoset är mitt naturliga tillstånd men det får mig att känna mig konstant misslyckad. Så nu när det såg ut som en bomb slagit ner hemma var jag fast besluten lära sig älska bomben. Jag känner mig ju så bekväm med stöket hos andra.

Hur som helst blev kvällen väldans lyckad tack vare ansenliga mänder vin, visst fick man löpa hinderbana över och mellan väskor, tavlor och lite annat löst krafs men grytan blev lika god som stämningen. Jag är inte botad men på rätt väg.

Lammfärsgryta med linser, ras el hanout, portvin och riven feta

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 6

Tid: 40 minuter

För att det här receptet ska funka perfekt krävs de mycket milda små svarta linserna som smyger sig in i smakerna och smälter in. Med större brungröna linser kommer linssmaken bli mycket mer dominant. Milda bönor t ex svarta bönor är därför bättre än de kraftigt smakande brungröna.

Om du inte får tag på ras el hanout (finns på kryddbutiker och Mellanöstern-affärer) eller är för lat för att göra den själv kan du använda garam masala. Visserligen blir det en helt annan gryta men god på sitt eget vis. Fetaosten går lättast att riva när den är väl kyld.

• 1 stor rödlök eller annan lök
• 1+1 stor klyfta vitlök
• 1 dl olivolja
• 1/2 msk hela spiskummin
• 1 tsk anis
• 1-2 msk ras el hanout (beroende på krydda)
• 1+1 burk tomater (helst Mutti körsbär)
• 500 g mager lammfärs
• 1 msk ekologiskt lantbuljongpulver
• 1 dl madeira, portvin eller annat trevligt rött starkvin (några msk balsamicosirap eller musto funkar också)
• 3 dl kokta svarta linser
• 8 stora blad basilika
• Till servering:
• 150 g fetaost, grovriven
• Kokt broccoli eller gröna bönor

1. Finhacka löken och den ena vitlöksklyftan. Fräs löken mjuk i olivoljan med spiskummin och anis i en rejäl tjockbottnad kastrull och stek lite till så att den precis får färg.
2. Vänd ner den hackade vitlöken och stek ytterligare någon halv minut. Vänd ner ras el hanout. Slå på en burk tomater och koka upp. Rör ner lammfärsen lite i taget i den sjudande såsen. Rör ner buljongpulver och hälften av portvinet. Låt puttra under lock ca 25 minuter.
3. Slå på resten av tomaterna och linserna. Pressa ner den andra vitlökslyftan. På det här sättet blandas långkokta och friskare smaker till en trevlig balans. Låt puttra utan lock ytterligare 5-10 minuter.
4. Smaka av med salt och peppar. Riv basilikabladen i bitar och rör ner dem.

Läs om sardellkärlek! Sardellen simmar lugnt i skafferiet och gör det oändligt mycket lättare att laga god mat. Dela med dig av dina bästa tips och avslöja dina bästa inköpsställen. Ordet är ditt!

Min fina väninna (tillika Taffel-skribent) Argot Murelius är en fenomenal matguide på Manhattan. Hon är inte bara fena på att snoka upp riktigt bra ställen, hon vet också att plocka fram exakt rätt kryddburk ur hyllan och välja det bästa på menyn. Dessutom är hon hej och du med nästan alla handlare värda namnet. Och hon bangar inte för seriösa diskussioner om hur man bäst ska tillreda grodynglen av bratwurst-dimensioner som sprattlar i plasthinkar i Chinatowns mindre nogräknade butiker.

Hon drog med mig till ett ypperligt glasställe, dessutom lurade hon mig att smaka på de småkakorna med svarta oliver på Abraço i East Village (86 East 7th Street, mellan 1st and 2nd Ave). Åh, jag säger bara åh! Jag är en sucker för knapriga kakor. De sötsalta läckerheterna hade genom oliverna en rostadchokladighet och salta umamitoner som matchades av en generös smörighet. Texturen var så där knusprig och flakig som en riktigt bra pajdeg. och sockret var perfekt doserat. Ja, Abraçao excellerar överhuvudtaget i kategorin de själva kallar semi sweets. Du kan också sätta tänderna i smårätter som fina frittata eller bakade borlottibönor med tomat och dill om du vill ha helsalt istället för halvsött. Kaffet, som kommer från en La Marzocco-maskin, är givetvis alldeles ypperligt. Det märkligaste är att det inte är ett dugg dyrt heller.

Abraçao betyder omfamning på portugisiska och efter ett besök på den lilla pärlan vill man verkligen ta hela världen i famn. Fler fynd från Manhattan kommer att presenteras pö om pö. Även om jag bara tillbringade några timmar i matbutikerna räckte det för att min gastronomiska världsbild skulle förändras en smula. det enda förtretliga är att jag fortfarande inte hittat ett övertygande recept för grodynglen.

En oskyldig kommentar i Alfs kommentarsfält fick raskt in mig på ett spår som leder käpprätt off topic. Fast kanske ändå inte. Vår understundomlige medarbetare Peter påstod nämligen att den enda svenska synd som återstår är att vilja sova länge på morgonen.

Det är lätt att tro att begreppet svensk synd är utdött. Ingen verkar ju chockeras av just något längre. Igår pervotwittrade jag urusla kulinariska sexmetaforer med min idol Julia Skott utan att förlora en enda av mina followers. Nej, jag fick inte ens en enda kränkt kommentar på obsceniteter som ”du kan få skrapa den ljuvliga kärlekssmeten ur min brunstbunke med din kärleksslickepott? Inte precis Tranströmer men effektivt.”.

Men visst finns det nya svenska synder? Kanske inte så monumentala, men små synder är inte att förakta. Jag utmanar er, kära läsare att lista svenska småsynder. Gärna, men inte nödvändigtvis gastronomiskt relaterade.

• Att missköta sin kaffevecka.
• Att vägra sopsortera.
• Att ta den sista kakbiten på ett fat.

Ordet är ert!

Juryn utsåg föga överraskande Anders sensuella biff med lök-skildring till vackraste adoptivbarn. Grattis Anders: Du är Veckans Matnörd! Dessutom har han en kanonbra blogg som jag tänker läsa ofta och saliverandes.

Det finns en massa saker kvinnor ålägger sig själva och varandra för att effektivt förhindra jämställdhet. Jo, jag vet att det bara en liten del av de strukturella problemen, inte desto mindre fascinerar det mig. Några av mina favoritantipatier är höga klackar och drömmen om det perfekta hemmet. Höga vassa klackar och spetsig skofront förstör fötter, rygg och är ett fullkomligt larvigt sätt att handikappa sig själv. Satsa på intressant konversation eller djup urringning istället beroende på tillfälle. Eller varför inte båda delarna? Kombinationen är oslagbar.

Ett vanligt argument för kvinnors förträfflighet är att Ginger Rogers minsann dansade lika bra som Fred Astaire – men baklänges och i stilettklackar. Jag undrar: Ginger, varför tog du inte av dig skorna och dansade röven av honom?

Drömmen om det perfekta hemmet är ännu märkligare. En av orsakerna är additionsstress. Man (med man avses egentligen ”jag”) jämför sig med de bästa på alla områden istället för hela, inkompletta personer. Inredningen går inte upp mot arkitektkusinens, trädgården står sig slätt mot hobbyodlargrannens prunkande grönska, marmeladen smakar inte som mormors och köket är stökigare än mammas eftersom hon var hemmafru och smått neurotisk. Och ska vi laga middag jämför vi oss med de stajlade artiklarna där Sveriges bästa kockar vispar, grillar och bräserar.

Efter mitt inlägg om stökiga, varma hem kom Gitto med den geniala idén att vi borde gå i beteendeterapi. Kanske starta en stödförening och gå hem till varandra och dricka vin och kärleksfullt beskåda varandras elände. Eller ha så trevligt att man inte hinner tänka på det. I mitt hem trängs just nu ouppackade väskor, tvätt, olästa post och svårkategoriserade pinaler i olika kulturlager. Det mesta överpudrat av ett fint lager byggdamm eftersom fönstren renoverats medan vi varit i USA.

Och jag har bjudit hem två kvinnor på vin ikväll. Personer som inte varit här förut. Men hade jag varit riktigt modig hade det inte varit en överenskommelse. Jag hade bara bjudit in dem till kaoset. Utan att röra en min. Utan ett ord till ursäkt. Men jag är inte där ännu. Det får bli ett litet steg i taget. Det här är första myrsteget. Om sanningen ska fram tänker jag till och med torka bort byggdammet i köket också. Men strumporna på golvet låter jag demonstrativt ligga kvar.

Middag? Äh, jag hittar på nåt om de är hungriga.

Precis som Gitto faller jag ofta för fruktfrestelsen. Det vill säga att köpa frukten; för det tycks som vi är lika usla på att käka upp den. Därför kokar både jag och Gitto gärna marmelad på frukten. Egentligen handlar det bara om att skjuta upp problemet. Jag är nämligen om möjligt sämre på att äta marmelad och kompott. Undantaget är när de matchas med ampra ostbestar.

Jag tycker att det bästa sättet att äta frukt är att blanda den i salta rätter. Frukt i sommarsallader är en självklarhet, men så fort man går till spisen blir det knepigare. Jag har en återkommande pervers fantasi om hur köket skulle se ut om en annan söt frukt hade samma självklara roll i det salta köket som tomaten har. Den intressantaste kandidaten hittills har varit plommon eftersom skalet ger en trevlig beska. Hur gör man en ketchup med plommon? ( Det här blev första resultatet, men jag har en till mer traditionell version på gång.) Och det här blev ett spin-offrecept. En tomatsås fast på kiwi då? En pastasås på nektarin? En varm macka med äpple?  Frågan om det borde göras uppehåller jag mig bara som flyktigast vid.

Just nu funderar jag på salta fruktrecept till Sydis. Kombinationen av körsbär och lever, varma nektariner med femkrydda och sockerstekt fläskfärs, samt kvartetten aprikos, avokado, mandel och kyckling. Närmaste dagarna blir det provlagning på högsommarens frukter, ännu skojigare blir det i höst.