Det blir allt roligare att äta med barnen. Delvis är det för att de är äldre. Neofobi är en naturlig fas för de flesta barn, inte minst sådana med känsligt smak och doftsinne. Men delvis för att vi helt enkelt blåste av maktmatchen vid middagsbordet. De är fortfarande bestämda i sina uppfattningar men de älskar att prova nya saker även om de inte tycker om det. I lördags mumsade de glatt thaikryddade grodlår på festen. Och stora bonusbarnet frågade om vi inte kunde äta orm någon gång, för det tyckte han verkade spännande. 

Lustigt nog upplever många maten som sämre när den analyseras för noga. Det finns det forskning som tyder på. Men numera kan vi till exempel utlova belöningar om de kan identifiera kryddor i maten. (Belöningen får de givetvis ändå för att de gissar så bra, att det är rätt är inte så viktigt.)

Idag åt vi en rotsakssoppa med fläskfrikadeller som smaksatts med lagrad kryddost. (Rätt svar var att kryddan smakade taco, eller som ena ungen konstaterade: linssoppa.  Det var en succé. Skälet till att själva soppan var så god var att den lagats på köttbuljong från mina buljongexperiment från Matmolekyler. Men den blir säkert hyfsat med en blandning av kycklingfond från flaska och ekologiskt lantbuljongspulver.

Rotsaksoppa med kryddostfrikadeller

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4 stora

Tid: 40 minuter

Kryddost är en fantastisk krydda i maten. Spiskummin och kryddnejlika ger en fin fyllighet tillsammans med den lagrade osten. Använd de rotsaker och grönsaker du har hemma.

• 100 g kålrot
• 100 g palsternacka
• 100 g morot
• 100 g purjo
• 100 g vaxbönor eller gröna bönor
• 100 g zucchini
• 2 msk smör
• 12 dl god buljong
• 2 lagerblad
• 1 nypa timjan
• svartpeppat
• Kryddostfrikadeller:
• 1 ägg
• 3/4 dl panko (eller grovkrossade skorpor)
• 3/4 dl mjölk
• 100 g lagrad kryddost
• 2 msk finhackad färsk rödlök
• 1/2 tsk nymald svartpeppar
• 1/2-1 tsk salt
• 400 g fläskfärs, helst skinkfärs

1. Gör frikadellsmeten. Blanda ägg, panko och mjölk. Låt stå och dra 5 minuter eller mer. Riv osten grovt. Blanda samman alla ingredienser till en smidig smet. Låt stå och dra medan du gör soppan.
2. Ansa och skala rotfrukterna. Tärna dem i centimeterstora bitar. Fräs dem i smör i botten på en stor tjockbottnad kastrull tills de mjuknar. Ansa bönorna och dela dem på mitten. Ställ åt sidan. Skiva purjon grovt. Ställ åt sidan.Tärna zucchinin och stäl åt sidan.
3. Slå buljongen på rotsakerna. Lägg ner lagerblad och timjan. Koka upp och låt sjuda drygt 10 minuter.
4. Gör frikadellerna under tiden. Olja in ett fat. Tvätta händerna, torka dem och olja in dem lätt. Forma 16 kött bullar och lägg på det oljade fatet.
5. Höj värmen på soppgrytan. Lägg ner ett par köttbullar i taget. Vänd runt mycket försiktigt. Se till att blandningen sjuder rejält hela tiden. Dra ner värmen och låt sjuda ett par minuter.
6. Vänd ner bönor, purjo och zucchini. Sjud ytterligare 5-10 minuter tills frikadellerna är genomfärdiga och bönorna är mjuka. Smaka av med salt och peppar.

Jag är inte död. Jag har bara överlevt ett mexikanskt bröllop. Skillnaden känns dock relativt obetydlig idag. Enligt talesättet håller någon där uppe som en skyddande hand över barn och fyllon. Igår vid tioelvasnåret på kvällen lyckades jag efter ett betydande vinintag hiva ut mole och hälla upp rödvin till nästan 100 personer utan att spilla en droppe på min nya limegröna linnedräkt. Man kan bli religiös för mindre.

Några höjdpunkter från bröllopet: Min älskade kusins brudgumstal som kom när alla fått maten serverad: En lång och inlevesefull skildring av möjligheterna att göra Number One och Number Two på vårt landställe (i buskarna, inomhus, i bajamajan och på utedasset). Samt skildringar av vad som händer om man drar fel nummer på fel plats.

Att träffa Alines fantastiska släkt från Mexiko var en upplevelse. Inte minst hade jag och hennes far en fin stund när vi stod och värmde mole tillsammans. Det var befriande att konstatera att vi var tio nationaliteter på bröllopsfesten. (Tänk nu inte: carbon footprint. Tänk: Världsfred!) En av gästerna är vinmakare och hade makat det goda vinet till den mexikanska middagen. Min fantastiska faster och hennes flickvän hade lagat den goda lunchen och fixat oändligt mycket mer. Den mexikanska delegationen hade fixat sen middagsbuffé med mole, underbara pintoböner, ris och kroiandermousse. Min mamma hade bakat alla tårtorna och lovade mig bankgaranti för huset vi bjuder på för att jag inte skulle säga eller skriva ett ord om den. Därför frågade jag bara lite försiktigt om det var så klokt att ha monterat ihop pavlovan fyra timmar innan den skulle ätas.

Min pappas fina vigselceremoni i eftermiddagssol på bryggan, min systers diktläsning (med engelsk personlig översättning) och min brorsdotter Alvas skönsång. Det är inte en lätt lott att vara genuint musikalisk i min släkt.

Det nattliga fyrverkeriet på skäret arrangerades av min lillebror.

Dresscode ar för övrigt som mycket annat oklar. Det förekom kiltar (komplett med vimpelprydda strumpor, i minst ett fall med en matchande tandborste nedstucken under strumpkanten), det förekom galaklänning med stilettklackar (svårt i gräset), några hade T-shirt och shorts, andra hade saronger och någon hade vad som hånfullt benämndes hallick-kostym med slips. Och alla tyckte att just de var snyggast.

Jag tänkte lägga upp lite bilder från bröllopet och recept på snacksen jag och min syster lagade. Måste bara vila lite först. Festen pågår för övrigt ännu, men vi åkte hem tidigare.

Redan före sommaren hördes tisslet och tasslet om att det skulle öppnas en bra mexikansk restaurang. La Neta. Jaja, det där har man ju hört förut. ”God mat av fina råvaror lagad med kärlek. genina smaker.” Typ. Gäsp. Men med tanke på hur jag känner för mexikansk mat, eller kanske mer exakt för dess främste förespråkare i USA, Rick Bayless var vi ju tvungna att masa oss till den lilla spartanska lokalen på Barnhusgatan 2. Deras vackra men förvirrande hemsida gav inte mycket ledning. När vi försökte beställa bord till kvällen fnissade de och sade att det inte behövdes.

Väl på plats insåg vi raskt att det var ett fastfood-hak snarare än en myskrog. Kritvita väggar, oranga pinnstolar. På disken stod lättviktiga plasttalrikar i bjärta färger på lång rad. Längst bak i köket skymtade en maskinpark. Den är imponerande, den är importerad. Den kan spotta ur sig tortillor i en rasande fart. Och det behövs, för det är redan knökfullt på luncherna.

Stället drivs av bland andra kärleksflyktingen Ricardo Medrano och hans kusin som är kock. Menyn är synnerligen begränsad. Kunskapen i det svenska språket rudimentär, men det kompenseras av en lite yrvaken charm. Olika tacosorter, quesadillas och tre tillbehör står på menyn. En liten buffé med salsor, hackad silverlök och koriander står uppdukad. Starka såser står i stora skålar på en hylla tillsammans med färggranna salt- och pepparkar i äkta plast.

Det är rent ut sagt skitgott. Inte märkvärdigt, inte avancerat. Man äter och blir glad, man behöver inte analysera eller fundera. Det smakar som gatumat i Mexiko. Guacamolen är balanserad med känsla, försedd med lök och tomathack och serverad med nyfriterade majschips. Allra godast är salsorna på buffén. Jag blir tårögd när jag äter den limefriska gröna salsan på tomatillo och avokado, den rökiga chipotlesalsan är nästan lika bra. Habanerosalsan hade de tagit bort vid vårt besök eftersom den var så eldig att gästerna klagade. På menyn blev jag mest förtjust i kryddat fläsk med en liten, men absolut nödvändig ananasbit ovanpå en näpen majstortilla. Du lassar på av såserna, viker den till en taco och glufsar i dig i ett par nafs. Sen är du nöjd i hela kroppen. Ja, mina mungipor letar sig uppåt till och med när jag skriver det här.

Priserna är inte låga, det krävs en hundring eller mer för att du ska bli mätt. Eftersom jag är en konstig människa blir jag glad av sådant. Det visar att det finns överlevnadsinstinkt och självförtroende. Naturligtvis hoppas jag på ytterligare utveckling, större meny, tequilabar… Men redan det här räcker långt.

Äh, okejdå: Det här är väl god mat av fina råvaror lagad med kärlek, helt enkelt.

Heja, La Neta!

Idag var det möhippa för min favoritkusins blivande fru. Jag gillar alla mina kusiner men just Martin har jag vuxit upp med, så han är lite mer som en bror. Naturligt vis skulle mexikanska Aline få laga svenska köttbullar. För första gången någonsin.

Så vi ställde fram alla råvaror som behövdes (och någon slamkrypare). Sen fick hon på fri hand rekonstruera köttbullar under våra kvävda hånfniss som förvandlades till frustanden på grund av vargtass-sippanden. Naturligtvis gick det alldeles utmärkt, även om de stora råa lökbitarna i smeten var lite oortodoxa. Hon försökte hitta ledtrådar i min kokbok, synd bara att receptet var på thailändskt kryddade köttbullar. Mohoohaha! (Det är Aline som morrar på bilden, hon passar in i vår familj.) På lördag ska hon få servera sin man köttbullarna under middagen när vi visar bilderna från möhippan. Vid det laget är det väl för sent för honom att ändra sig.

Eftersom jag hade en hysteriskt stressad dag rörde jag ihop en snabb laxdipp till lantchips. den blev riktigt god trots att jag använde lax av en kvalitet som kan hittas på bensinmacken.Vargtassen som serverades till blev fantastisk även om jag och min syster hade olika uppfattning om lämplig mängd gin i den. Hon tyckte en liter till 10 personer passade för en fördrink, för det var vad hon hällde ner i ett obevakat ögonblick. Det tyckte inte jag eftersom det var min gin.  Recept kommer senare.

Laxdipp med pepparrot och gräslök

10 små portioner

Tid: Ett nafs

Om man vill kan man rosta chipsen i ugn 175°C tills de blivit varma.

• 200 g kallrökt lax, finhackad
• 4 dl mager kesella
• 1 1/2 dl vispgrädde
• 2-4 msk finriven pepparrot
• 1/2 tsk socker
• 1/2 dl finhackad gräslök
• Till servering:
• 2 stora påsar lättsaltade lantchips
• Typ 5 l vargtass

1. Rör samman alla ingredienser och smaka av. Mer pepparrot? Mer socker? Jamen, ha i det då. Jag tycker inte att det behövs salt eftersom chipsen är salta, men du kanske tycker annorlunda och jag vill inte bråka.

Hittar du på den där andra bloggen. Man måste ju fördela sina gracer…

Att vara handlare är inte lätt. Vissa kunder protesterar högjutt över politiskt inkorrekta varor i diskarna. men den stora massan struntar ännu blankt i miljökrav, etik och utfiskning. Det är alltid intressant att prata med Pär-Anders som är fiskhandlare på Hav, Hötorgshallen. Konkurrensen mellan fiskdiskarna är hård och för att få ett mer miljöanpassat sortiment krävs samarbete och överneskommelser. Än så länge ligger därför  ålarna och marulkarna kvar i kyldiskarna.Och försöken att få kunderna att betala mer för miljömärkta räkor har inte varit någon succé. Det är en sak vad man säger, en annan vad man gör.

Hur som helst var Pär-Anders glad över att ha fått in grönlistad tonfisk. Fritt fram för den blonda albacore-tonfisken. Den har mindre must och smak än de gulfenade och blåfenade varianterna. Jag serverar den gärna som sichuanpepparkryddad tataki med blodgrape och en liten misovinägrett med hackad gari (sushiingefära).

Tataki är ett slags fegsushi där fiskens yta bränns av smabbt i pannan medan det inre är rått. Sedan marineras det traditionellt med ingefära, men begreppet har numera urvattnats och ingefärsmarinaden förekommer inte alltid. Jag gillar smaken och vetskapen om att de flesta bakterierna kolavippar eftersom de främst bor på fiskens yta.

Läs artikeln om myntaförvirringen i täpppor och rätter. Har trädgårdslandet förvandlats till ett enda stort myntamyller? Vad gillar du bäst: Ananasmynta, ingefärsmynta eller chokladmynta? Berätta om din favorit och dina bästa utrotningsmetoder i vår myntadiskusion. Berätta allt du vet och lite till: Ordet är ditt.

Idag lät jag mig mutas. Eller rättare sagt jag bytte lite kramar mot de här bjässarna. Platsen för mitt brott var Hötorgshallen, mer exakt fiskaffären Hav.

Pär-Anders lärde också ut hemligheten bakom dessa hummerwannabes. Fiskaren, vars identitet han inte ville röja, har lärt sig det hemliga knepet av sin farfar Någon månad innan det är dags för kräftfiske dumpas två ton potatis i vattnet. Två ton. Enligt den alltid trovärdige Pär-Anders kan man då höra kräftorna samfällt jubla av glädje.

Om ni undrar varför jag håller igen på kolhydrater i allmänhet och snabba sådana i synnerhet kan ni titta igen på kräftorna. Visserligen är jag varken skapt som en nors eller som en kräfta, men det är en varning för vad som kan ske om man livnär sig på annat än sin naturliga föda.

Det finns en gammal journalistregel att man ska vara snäll mot barn och amatörteatersällskap. jag föreslår att vi till detta lägger mathantverkare. de mathjältar som vill så mycket men inte alltid håller måttet. För säga vad man vill; repertoaren på Smaklust är inte bara tilltalande varierad den är också hisnande ojämn. Men eftersom jag är larvigt lättrörd började jag nästan gråta ett par gånger idag när jag pratade med de generösa och modiga mathantverkare som gör Matsverige så underbart mycket roligare.

Här är några av de bästa fynden:

På Smakeriet hittade jag en Gruvost som vid första tuggan var blek och oansenlig men som i munnens värme blommade ut med finstämd ren mjölksmak och kolatoner med en pigg liten syra. Jag åt också en trist stabbig getost vars namn jag förträngt. Avundsskinkan med grönpeppar av mald pressad skinka är godare än den låter. Rökt kaninsadel är god men överrökt.

Bockhornsklöverosten från Lakene är en favorit från förra året. Osten i sig är bara drygt passabel men tillsatsen av de lönnsirapsdoftande bockhornsklöverfröna är ett genidrag.

Jag häckade mest på Skåneavdelningen. Tony Gylleneiden som vi skrivit om i nyhetsbrevet har en häggdricka som kanske är god och helt säkert mindboggling. Han står på den skånska avdelningen där ni också bör köpa Österlentomaters nästan perfekta gazpacho och en påse av deras vackra saftiga körsbär. Hilleshögs täta hallonmarmelad med anis är en annan höjdare här. Kivikås äppemust med fina mandeltoner av kärnor är ett måste för äppelälskare.

I avdelningen för Jämtland/Härjedalen hittade jag en förträfflig ostkaka på getmjölk.

Det var en mikrorapport för nu måste jag sova efter en natt på ett skumpigt nattåg från Malmö. Snälla tipsa om vad ni tyckte var godast så hjälper ni mig och alla som ska dit i helgen. Eller skriv på era bloggar så länkar jag. Godnatt!

Senare: Helena på Ragazze har också en rapport med tips.

Minns ni hur bra det var sist? Eller tillhör ni dem som missade spektaklet förra gången det begav sig? Jag måste erkänna att jag var skeptisk. Muttrade något ironiskt om ”lokalproducerad mat från hela landet”. Och någon marknad tänkte jag då inte gå på fast den låg runt knuten på Matlabbet. Dels gillar jag inte stora folksamlingar, dels vill jag äta mat i lugn och ro. Men jag sles med av yran, den allmänna feststämningen och entusiasmen från småproducenterna. Smaklust var en succé.

NU FÅR JAG LOTTA UT FYRA BILJETTER TILL SMAKTEATERN OCH SMAKVERKSTÄDERNA! Anmäl ert intresse i kommentarerna och berätta varför just ni vill vinna en biljett. Bäst formulering vinner. Om ni har en blogg är det ett plus om ni skriver om Smaklust där, men det är inte alls ågot krav. Sen får ni fritt välja bland aktiviteterna och hämta ut biljetten i informationsdisken på Smaklustmässan när ni fått ert hemliga lösenord av mig.

Jag får inte ett öre i ersättning för att göra reklam för Smaklust, däremot får jag en biljett själv. Men jag är inte säker på att jag hinner gå.

Senare: K på Mat och politik och Helena på Ragazze har också hittat favoriter.