Skaldjurspannkaka. Aldrig trodde jag att ett ord skulle klinga så skönt i mina öron. Skaldjurspannkaka. Jag kan inte sluta tänka på det. Skaldjurspannkaka.

Igår på Asien, på Ystadsgatan i Malmö, blev vi trakterade med en illlande gurkmejegul ni-vet-vad. Lövtunn, frasig med skaldjur lagade med sekundprecision. Som sig bör var den skuren i tårtbitar och placerad på gurkskivor och salladsblad. Vi toppade med spänstig söt basilika och vietnamesisk mynta, rullade samman med salladsbladet utåt. Sen var det bara att doppa i sin klara Nước chấm-sås.

I Vietnam äts pannkakan ofta med den märkligaste av örter: fiskmynta eller houttuynia som har en frisk myntadoft som dock övertrumfas totalt av en tydlig doft av färsk insjöfisk. Jag fick smaka lite i köket och stod fånstirrande med en svagt tinglande tunga efteråt. Inställsamt? Knappast!

Skaldjurspannkakan var bland det godaste jag ätit på Asien, kanske godast någonsin. Nu gäller det att tubba den underbara kockan Lang att sätta den på vanliga menyn. Och att ta ordentligt betalt för den. Vi åt även den goda ingefärskycklingen, räkfylld tofu, färsfylld zucchini samt dito chili och bittergurka. Kålsallad med söt anananas och laksaört (polygonum). Ja, och så de där fiskkakorna som jag inte fattar hur vi fick ner. Vi avslutade med färsk frukt; där den smultronsmältande mangostanen växte mest förtjusning. Edit: Anders har bilderna.

Ovanligt starkt var det. Maggie uttryckte det bäst:

– Ett långt tag satt man liksom bara och hanterade.

Och det är sant, jag kunde knappt tala, tänka vettigt på annat än den ljuvligt smärtsamma chilihetta som rasade genom min kropp. Ananassalladen hjälpte bara lite. Idag svider det när elden lämnar min kropp. Efteråt gick vi på Brogatan och funderade över olika matnördsfester vi vill fira i Malmö.

En idé var långbord på Brogatan med en lång tjock rand av gemensamhetsråbiff i mitten, som Malmös längsta råbiff liksom. Vi beslöt dock för att vänta till efter svininfluensan.

Någon som är sugen på att hänga med på Asien i Malmö i morgon kväll? Har inte orkat planera in en massa möten förrän nu. Ordnar ingen jättegettogether med specialmeny men jag förvarnar Lang idag att vi kommer så kanske vi får något extra gott.

Är det förresten någon som kan rekommendera något av matställena på Malmöfestivalen? Jag tänkte blogga lite om det nämligen. Inte så förtjust i festivaler för jag blir stressad av stora folksamlingar. Eller rättare sagt de navlar som jag på grund av min ynkliga storlek tvingas kommunicera med. Och så har jag lite svårt för oset av belgiska våfflor och deras flottiga kumpaner.

Men Malmöfestivalen är en av de drägligare både mat- och stämningsmässigt. Och det tyckte jag även under de år jag hade kontorsplats på Gustav Adolfs Torg. Jag gillar när folk har kul även när det inte alltid är kul på mitt sätt. Fyllan är på uthärdliga nivåer (nykterheten är påtaglig jämfört med min under min studentperiod).

Och jag tror min själ att matmedvetenheten höjs en smula. Lägstanivån höjs hos ett stort antal neofober. Stärkta av öl i plastglas vågar sig folk på något ätbart de inte kan stava till och befinner sig väl där av. Det är alltid en början. Jag har alltid hittat ljuspunkter. Malmös chokladdrottning Maria Escalente från Trois Roses brukar duka upp godsaker som sangria, tryffelbakelser och köttgryta med chili och choklad. Och en och annan anständig korv brukar man kunna snoka upp. Det borde vara ännu bättre Malmöfestivalen skulle kunna utnyttjas så mycket mer när det gäller matmedvetenhet. (Och här gick det oskyldiga blogginlägget över i ett indiskret tiggande om anställning.)

Ni som är på plats: Vart ska jag bege mig?

Hurrnini! Jag och Johan har just släpat 200 ex av min fina bok Ditt nya skafferi från posten. Nu säljer jag dem för ynka 100 bagare. Uthämtas på Matlabbet efter överenskommelse (har man tur får man smaka något gott också. Eller mindre gott om dagen varit dålig.)

Nästa helg under lördagen eller söndagen kan de hämtas hemma hos mig på Högalidsgatan. Mejla lisa/at/taffel.se och lägg undan en hoper böcker och boka in tid. Daniel Hertzell har tagit de fina bilderna t ex den till höger.

Igår och idag har jag älskat mitt jobb så att jag skäms för att jag gnäller om dess avigsidor. Jag har matlabbat av bara den och kommit fram tull hyperintressanta saker som kommer att presenteras successivt på bloggen Matmolekyler. Vin och sprit i maten har varit temat.

Alltså hängde jag på (alko-)låset i morse. Det vill säga stod och stampade vid bolagets port när de öppnade. Det första som hamnade i korgen var en flaska Explorer. Det andra en flaska Eau-de-vie (även känt som å-vi-dö), en dryck jag konsumerade en skrumplever-ranson av under min termin som klubbmästarinna på Stockholms Nation.Det kändes inte helt fräscht en måndag morgon. Vet inte vad det kommer att göra med mitt rykte.

Senaste dagarna har jag sjudit fem kilo högrev på olika sätt för att filura ut hur man gör en bra buljong och smakrikt kokt kött. Samt hettat upp olika blandningar med vodka. Förhoppningsvis kommer experimenten även resultera i en middag och seminarium som jag och Malin samarrangerar med Stefan Eriksson i början av oktober. Förhoppningsvis kommer vi också kunna bjuda in trogna och mindre spenderbenägna läsare till provsmakningar på Matlabbet. Dessa utannonseras i Matmolekyler-bloggen de också.

Söndagsläsning och recept hittar ni i dagens Sydsvenskan. Mer rester! Glassartikeln har ni kanske redan hittat trots att jag länkade fel. Här är den i alla fall. Idag ska jag ner på Matlabbet och matlabba för boken matmolekyler!

Två middagar i rad har bestått av rester från fredagens matplåtning. Igår åt vi sommarrullar, och anka stekt med med russinchutney. Och drack en faslig massa goda viner som Vinlusen säkerligen kommer att beskriva. Griskindspatrik hade med sig fantastisk grissida, valnötter från Perigord och sprang under kvällen driven av törst och uppsluppenhet och hämtade en flaska fabulöst vin som vi nog alla nästan, men bara nästan ångrar idag. En typisk Hornstullsfredag alltså.  Idag åt vi diverse kalla rester som var goda var för sig men i det närmaste fasansfulla i konstellation. Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

Potatis gratinerad med getost och valnötter

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 2

Tid: 20 minuter

Ja, jag vet att receptet nästan är fånigt enkelt. Men det är faktiskt ett av de läckraste sätten att göra av med överbliven potatis. Det kan faktiskt varieras hur mycket som helst. Valnötterna kan ersättas av pinjenötter, solroskärnor eller oliver. Om du lagar åt många kan du riva potatisen på en matberedare. Både potatis och ost går snabbast att riva om de är riktigt kalla. Om du använder getostrulle kan du stoppa in de i frysen ett slag först.

• 4 stora kalla kokta potatisar
• 60 g caprinelle eller annan hård getost
• 5 cm av det gröna på en purjo eller lökblast
• 6 valnötskärnor
• 1 msk finhackad färsk rosmarin eller 2/3 tsk torkad
• 50 g kylskåpskallt smör
• salt, nymald svartpeppar

1. Sätt ugnen på 225°C. Hyvla en skiva av det kalla smöret med osthyvel och lägg i en liten ugsnfast form.
2. Grovriv potatis och getost. Strimla purjon riktigt lövtunt. Grovhacka valnötterna. Blanda samman alla ingredienser. Peppra lätt. Salta om du måste, osten brukar räcka som sälta.
3. Smörj den ugsnfasta formen med smöret som nu har hunnit mjukna lite. Lägg potatisrivet i och tryck till det lite, men det ska fortfarande vara luftigt. Hyvla över två tunna skivor smör över potatisen.
4. Gratinera i ugn tills ytan är vackert brun och knaprig.

Hmm, det låter nästan som titeln på mina memoarer…  Nåja, jag är fortfrande lika insnöad på fläskkarré. ifår kletade Johan på ett lager av en god kinesisk chilipasta med fermenterade bönor. Lät kanske marinera i en halvtimme och stekte sen i Le Creuset-grytan (locket på!) i ugn 140°C i nära fyra timmar, tills köttet rasade samman i en salig röra. Makalöst!

Till den blev det en liten salsahistoria på finhackade tomater, finhackad färsk lök och ingefära. Att jag alltid lagar köttet på exakt 140°C har absolut ingen vetenskaplig grund, det är bara det lägsta man kan ställa in vår värdelösa antika gasugn på.

Bilden då? Jo: Matsäcken när vi åkte till Finland bestod av fläskkarré som jag kletat grön chilisås, thailändsk fisksås och finhackad ingefära på. den tillagades på samma sätt som ovan men något kortare, Den möra steken tärnades i en sallad på tunt klyftade nektariner, fryst färsk kokos, grön chilisås, lime, socker, färsk lök, lökblast och rostade shisofrön. En hel del finhackad långkoriander och vietnamesisk mynta åkte ner i burken också.

Mer exakt recept hittar ni snart i receptbanken. Men ni kan improvisera fritt efter skissen (och förbättra efter eget huvud.) Alla de asiatiska godsakerna köper jag numera på nya Asian Market på St Eriksgatan 48 (?) mittemot Västermalmsgallerian. Buss 4 går nämligen dörr till dörr i stort sett och min favoritbutik Daglivs ligger precis bredvid. Hurra! Man kan bli religiös för mindre.

Döm om min förjusning när Leif Thingtved blev röstad till årets köpenhamnare! Han är skapare av det estetiskt insuttna, 30-talsnostalgiska kafét Granola (på Vaernedamsvej) som är ett litet fynd i dessa bistra tider då den danska kronan skjutit i höjden.

Jag var på en blixtvisit för några månader sedan tillsammans med den som för mig är alla års köpenhamnare: den charmerande och kunnige matskribenten Henrik Kerrn. Det är ett av hans absoluta favorithak och jag åt en makabert bra tonfisksallad som var en prunkande påminnelse om precis hur bra en kärleskfullt komponerad sallad kan vara. Mittemot oss satt en stilig ung man och åt en milkshake med grädde och cocktailbär, en man säker på sig själv för skapelsen såg så där nästan parodiskt tjejig ut. Riktiga män äter cocktailkörsbär med abandon!

Tyvärr hade de redan gett dagens sista paradnummer av rödgröd med flöde, men jag har hört att den är värd en omväg och kanske rent av att dö för.

Ni får trösta er med artikeln om glass i Sydis tills jag är i matlagningstagen igen.Just nu håller vi på och fejar och snyggar upp i stugan. Lägligt nog har jag lyckats skära upp ett finger på ett glas som sprack i min hand. Så eftersom jag blodar ner överallt blir det ett Sisyfosarbete.

Tricket för att det inta ska bli outhärdligt att åka är att stanna så pass länge att man börjar sakna vissa av civilisationens välsignelser. Nu ser jag fram mot att förköpa mig på Bondens marknad, beställa lådor av Årstiderna, botanisera i Hötorgshallen och att laga mat i ett anständigt kök med surrande, svirrande maskiner och framför allt en diskmaskin. Det har varit lite klent med recept här eftersom vi kör många säkra gamla kort och grillar fina köttrika finska korvar. Nu ska jag hem och kompensationskoka sylt, chutney och marmelad

Andreas Ekströms (som vanligt) intressanta artikel i dagens Sydis väcker gamla minnen till liv. En gång, i ett annat liv när jag hade cateringfirma för mer än 15 år sedan  lagade jag mat när en kulturpersonlighet fyllde år. Trots att hon själv var tämligen erkänd och otvivelaktigt begåvad, for hon då och då ut i köket och pladdrade nervöst vilka fina människor som kommit. Det hela var lite rörande. Jag trancherade renstek för glatta livet, lyssnade med ett halvt öra och log artigt.

Vi serverade krabbfyllda parmarullar med italienska inkokta och marinerade grönsaker till förrätt, sen kallt marinerat reninnanlår, potatis med trattkantareller, enbär och rotsaker och syltade körsbär.

Mitt i desserten kommer värdinnan in, rosa för att inte säga högröd om kinderna och utbrast: Hårras, har hållit tal och han kunde inte sluta prata om din mat! Jag hade ingen aning om vem den där Hårras var, men förstod att detta av någon anledning innebar att maten var mer än godkänd. Den var fanimig kanoniserad. Hon glömde berätta vad hon själv tyckte, eller vad andra gäster sagt. Men Hårras hade hållit tal om den. Sen kom värdinnans trevliga barn ut i köket (ja, du gissade rätt de är också i kultur- och mediasvängen numera) också de förkunnade vad som skett. Hårras, Hårras!

Efter detta var min cateringfirma flitigt anlitad i kultursvängen. Folk var förfärligt trevliga, ofta världsfrånvända och i regel rätt snåla. Och tänk de använder samma argument för att pressa priserna som de gör idag när de vill köpa mina artiklar: ”Det är bra för dig att få exponering!” Den enda som var genuint otrevlig var en känd svensk redaktör och storartad stilist  som dock ringde upp mig dagen efter vårt misslyckade planeringsmöte och bad uppriktigt om ursäkt med den avväpnande ointellektuella ursäkten att han ”hade haft mens”.