Just nu begrundar jag ett glas där pastis opaliserat till oskyldig mjölkighet. Trogna läsare vet hur det går till. Pastis är ett sommarnöje för den anistäta spriten är nästan omöjlig att dricka annat än i sommarvärme. På vintern lagar jag envetet mat med den, men när jag får för mig att dricka den på sommarvis med bara lite kallt vatten blir jag alltid besviken.

Äntligen har jag fått upp en ny artikel på Taffel.se också. En kul en om balkongrökning. Internetet sniglar sig fram här så det är enormt påfrestande för det usla tålamod jag äger att fixa upp artiklarna. Men snart kommer del två av Arvid Rosengrens berättelser från sommelierens vinösa vardag. Dessutom har vi riktiga sniglar, osthyvlar och en lokalätare i pipan.

Att vara krogkritiker kräver en naivitet gränsande till stupiditet. Man måste nämligen på allvar tro att man är den första som upptäckt hur underbart brynt smör kan kan dofta, att gös är en fantastisk fisk och att ställen som Westerby Gård är en pärla som ingen annan upptäckt. Någonsin. Då och bara då kan man få till den där riktiga entusiasmen när man förkunnar sitt evangelium.

Typ så här:

Westerbygårds gästfrihet börjar redan ett par hundra meter innan du når den röda gården med vita knutar. På åkern nedanför växer nämligen ärtor i kanten och en skylt bjuder vänligt:. Ärtor-Herneitä Var så god. På vägen hem fyller vi ena ärmen på en jacka med släpärtor och den andra med små fina kantareller. Även om Westerbygårds personal knappast planterat ut kantarellerna i vår väg så känns det så i alla fall.

Låt oss ta det från början. Westerbygård (45 minuter med bil från Helsingfors) är en gård med anor från 1500-talet och huvudbyggnad som dateras kring mitten av 1800-talet. Historien avspeglas i den elegant återskapade, milt eklektiska miljön med sobra gråtoner som jag i min bottenlösa okunnighet associerade till gustavianskt, Det hela räddades från överputtinuttighet av ett stiligt men bonnigt blanknött trägolv.

På verandan med uteservering bjuds utsikt över den lilla dalen med trädgård och havreåkrar (med ärtkant). Ett gråpäronträd smyger förstulet in sina dignande grenar över verandans räcke.

Serveringen är förtjusande vänlig, och gör sitt jobb men borde tala mer både för och om sin mat och sitt vin för det är de värda. Inte minst maten som baseras på lokala råvaror imponerade stort. Den pinfärska stekta gösen är ett paradexempel på hur väldigt långt man kan komma med brynt smör och kärlek; helt utan att konstra till det med långväga och långsökta kryddor. Laxsoppan smakar fisk, grädde, dill och potatis; med andra ord hjärtinnerligt gott på samma enkla vis.

Lammkarrén kunde haft en mer finstämd sås än den kraftiga och limmiga rödvinsskyn. Den enda tallrik som lider av akut överetablering är husets sallad med kokt ägg, ett fantastiskt skogsduvbröst, svartvinbärssås, senap, tomattärningar, gurka, en mild hemostliknade gethistoria och sallad från gården. Kokt ägg och svarta vinbär bör aldrig befinna sig på samma tallrik. Och getost bör ha så lite som möjligt med senap att göra. Det bara är så.

För övrigt var brödet trist bikarbonatlimpa och det utlovade hembakta rågbrödet till soppan uteblev. Men vi åt, njöt och förlät. Inte minst med tanke på de sympatiska priserna. De flesta av varmrätterna låg på knappt 200 kronor. Imponerande nu när euron är så svindlande hög.

I och med det här inlägget har vi nog avslöjat den pinsamma sanningen för släkten: vi missade på dag och åkte till Westerby Gård idag istället för i morgon. Det är nämligen först då släktlunchen med ungarnas farfarsfar kommer att äga rum. Men faktum är att stället är så sabla bra att vi i denna stund lyckönskar varandra till misstaget och redan ser fram mot morgondagens repris. Och nästa års.

Just nu utfodrar jag barnen (och mig själv) med choklad i väntan på att deras far ska komma hem med båten fullastad av godsaker. Det är väldigt tomt i förråden efter att vi med våra förtjusande gäster ätit och druckit enkelt men riktigt gott i tre dagar.

Höjdpunkterna var vinerna som Vinlusen delvis stod för och lovat blogga om, en BBQad nötstek med drag av pastrami. Johans perverst goda blåbärspaj med nykrossad kardemumma i degen, samt den rökta forellrommen jag redan bloggat om. Och naturligtvis att gästerna själva stod för lunch en dag. Själv borde jag jobba med en massa saker och blogga intresssant men kroppen sade med bestämdhet att jag inte skulle göra något alls. Och vem är väl jag att säga mot?

När jag kommer hem ska jag laga mat som en galning. Just nu ägnar jag mig åt att läsa och skriva skönlitteratur. Jag återkommer när jag har något intressant att säga.

Jag följer inte många på Twitter för att den digitala verklighetn ska ta över mit liv helt. Men Gael Greene kunde jag inte motstå. Och varför skulle jag det? Jag är ytterst förtjust i Gael sen jag läste hennes Blue Skies, No Candy. Inte för att hon har de mest vältrimmade smaklökarna, inte för att hon är den största stilisten. Nej, jag älskar henne för hennes skamlösa omättlighet. För att jag tycker att en kockpippande frivol, självutlämnande kvinna som hon behövs som motvikt till andra småsippa skribenter.

Hur som helst var det genom Gael jag hittade den här förtjusande bloggen. Förmodligen är det något fel på mig men jag blev mer hungrig än avskräckt.

Gäster har anlänt till Holmen och vi uppgraderar köket en liten aning. Efter bastun serverade vi därför inte bara öl utan dessutom chablis, kallrökt forellrom, smetana och finhackad rödlök och dess strimlade blast. Var och en fick själv lasta en lövtunn spröd surskorpa med allt det goda.

Den kallrökta forellrommen var en ny och kär bekantskap, den rena rökigheten konkurrerade inte ut den fina fisksältan som jag befarat. Tvärtom förhöjde smakerna varandra så att de gav löken motstånd.Jag är inte så svag för röd lök till fin fiskrom annars eftersom jag tycker att den lyfter fram den där lite vassa stärkelsesmaken som påminner om den i rökt potatis. Gräslök eller salladslök passar bättre till. På sommaren får lökblasten göra tjänst. När du använder lökblast är det viktigt att bara använda den späda, spänstiga. Och låt den aldrig ligga uppskuren långa perioder utan använd den direkt. Slokande, grov eller ofräsch lökblast har nämligen en förfärlig tvålig beska.

Jag gillar verkligen smetana som gjorde ett kort gästspel i Sverige när Valio gav sig in på marknaden. Smaken är något mildare och med lägre syra jämfört med närmaste släktingen creme fraichen. Jag kan inte säga om den är godare, men det trevliga med fler mejeriprodukter är att mjölken får visa upp fler sidor. Till rom är den betydligt bättre i min mun. Romens smak framhävs mer.

Nå, den famösa badmjölken är alltså opastöriserad, ohomogeniserad mjölk från frigående finska skogskor. Eftersom opastöriserad mjölk inte får säljas som människoföda rekommenderas den skenheligt för utvärtes bruk. Mjölken var mycket god, fylligt söt och rik i smaken. Skogskons mjölk är mer proteinrik än vanlig mjölk så det är svårt att säga exakt vad som bidrog till smakupplevelsen.

Anders knäckte det och knep därför åter titeln som Veckans Matnörd men Marianne var hemligheten på spåren. Nyfikna på kossan i fråga? Ge er till tåls! Jag ska skriva en artikel om den bedårande kyyttön till en trevlig krogtidning och sedan publiceras den på Taffel också så ni kommer vara experter på kyyttöö om några månader.

Mer om alla finska finesser och den guldgruva de hämtats från kan ni läsa i nyhetsbrevet jag just nu knåpar ihop. Om ni tjatar lite kanske jag skriver en hel artikel på Taffel om denna mirakulösa tummelplats för Scandinavian exotica i Helsinkis centrum.

Jag sitter ensam på Holmen medan Johan och bonusbarnen är och hämtar gäster som anlänt med Silja i morse. Vad vi äter närmaste dagarna står skrivet i stjärnorna, eller rättare sagt beror helt och hållet på vad som finns i butiken i Ingå, där utbudet milt sagt är påvert.

Trots min kärlek till det finska köket finns det nattsvarta områden på den gastronomiska kartan. En hygglig omarinerad kyckling är nästan omöjligt att få tag på. Här köps styckad kyckling i stora hinkar med neonfärgad marinad. Jag måste erkänna att jag förra året var en aning frestad att kånka hem en hink med salmiak-varianten bara för att kunna skryta om det. Men en enda kärlekslös blick från min man gjorde att jag gav upp alla såna tankar.

Till lunch ska gästerna få resterna av gårdagens köttsoppa på fjällko, buljong av oxtunga och rotsaker. Jag tänkte förstärka den med lite skivad grynkorv.