Om det ska vara värt pengarna att åka till OxfordSymposium on Food and Cookery måste du tillhöra den lilla bisarra skara som tycker att det är coolare att hänga med IgNobel-pristagare än Nobelpristagare. Du måste finna det omåttligt underhållande att se en bordsrekonstruktion av den stora branden i London 1666 med gelébyggnader som sedan äts till dessert och det hjälper om man står ut med långa uppläsningar av spansk matpoesi. För årets konferens, som började förra fredagen gällde ytterligare en förutsättning. Du bör kunna trycka i dig drygt ett halvkilo kött under loppet av en timme eller två. Med andra ord var jag lika rätt som sleven i soppan, även om jag faktiskt skippade poesin till förmån för en djupdykning i baren. Årets tema var Food and Language.

Ni kanske behöver påminnas om vad det var jag gav mig in på. Symposiet hålls på St Katz vars fina arkitektur och rumpmördande föreläsningsstolar jag skrivit om tidigare. Det drar drygt 200 matlärda människor från hela världen. Amatörer, professorer, kockar, studenter och journalister. Det är småhemligt utan att vara särskilt elitistiskt, alla som håller ögonen öppna under ett seminarium om äggets betydelse för den filippinska kyrkoarkitekturen kvalar in. Jag hörde inte ordet trend nämnas en enda gång under de tre dagarna, och det var fullkomligt i sin ordning.

På fredagen anlände jag lagom för att fånga upp det sista glaset sherry på fördrinken, parmesanstängerna gick dock min näsa förbi. Sedan brakade festmiddagen loss. Av tradition är den enklare än lördagens bankett och ibland med roligt tema. I år var det fullkomligt överdådigt. Temat var Samuel Pepys (uttalas piips)dagbok och The Great Fire of London. Den som designat middagen och var på plats för att övervaka var ingen annan än Fergus Henderson (länken går till en kul blogg om hans mat). Middagen var till Harlan Walkers ära (den fine mannen på bilden). En av symposiets organisatörer och redaktör för årsböckerna.

Tro nu inte att stjärnkockars namn automatiskt resulterar i en middag på stjärnkrogsnivå, och tur är väl det för annars skulle det lilla symposiet översvämmas av matsnobbar. Ni måste förstå att kökspersonalen på St Katz inte sysslar med vad som ens yttersta välvilja skulle kunna kallas matlagning i vanliga fall  När de för ett par år sedan fick fria händer en fredagmiddag resulterade det i att en liten död utomjording i sin sås landade på min tallrik, och då talar vi om en utomjording som varit död ett bra tag. Rätterna förändrades genom en viskleksprocess när de förmedlades av den tappra skaran i köket.

Fredagens middag var alltså mer än hyfsad, men det minnesvärda var sällskapet, stämningen och konceptet. Till förrätt serverades ett litet smörgåsbord med kall skivad oxtunga med hela kokta rödbetor och pepparrotskräm. Underbar vit vinägerinlagd ansjovis (typ boquerones), ohyggligt dåligt bröd (St Katz vanliga), underbart brittiskt smör. Och bästa av allt: En fullkomligt sagolik sötsaltseg bottarga som klibbade fast i tänderna något sanslöst som bra bottarga ofta gör. Till detta en liten Solear Manzanilla (Bodegas Barbadillo SL).

Vid varmrätten var köttorgien ett faktum. Där fanns vaktlar och kaninfrikassé, där fanns lammlägg med kaprissås, paj med grisfot, märg och hjort, ett gigantiskt långkokt oxben. Samt bakade jordärtskockor som en vegetal förströelse. Det hela var mycket gott om än tämligen oelegant. Det märktes i finishen att det var cooking by proxy, mästarhanden saknades. Jag var mätt ända till frukost dagen därpå.

Mittemot mig satt en ung student vars namn jag utesluter eftersom han är den typen som dagligen googlar sig själv. Hans huvudtes framfördes med den svada endast en snygg självkär tjugoåring med en halvflaska sherry under västen besitter. Den gick ut på att hans generation var unik och olik alla andra eftersom det var den första generation som var helt uppvuxen med internet. Bibliotek i den gamla betydelsen behövdes inte längre, kunskap fanns att tillgå för alla i hela världen blablabla. Och själv hade han skapat unika kokböcker med musik till, för det hade ingen gjort förut.

”Hmm”, sade jag. ”Du ger alltså ut dem digitalt?” Nja, han hade ju förstås tryckt upp dem på papper med tillhörande CD, den unge mannen hade faktiskt inte ens en blogg. Jag berättade lite om det interaktiva arbetet med Matmolekyler. Jag är rädd att jag vid det här laget lät något mästrande men skyller på ett något för entusiastiskt intag av Châuteau Bahans Haut-Brion 1999. Dessutom hade jag upptäckt att alla vid bordet utom jag fått delikata parmesanstänger till fördrinken. En utebliven delikatess är alltid den godaste och jag försökte tigga till mig en av serveringspersonalen under rätt ovärdiga former. Men förgäves.

Sedan var det alltså flamberingsspektakel utanför matsalen och alla fick varsitt geléhus från ”London” till dessert.

Efter middagen drog min vän Len Fisher in mig och mina vänner i köket för att vi skulle sätta ord på upplevelsen champagnegelé med bubblet kvar (recept kommer på Matmolekyler snart). Jag hasplade ur mig ”a raspberry scented caress with a finish of a thousand needles” (tusen nålar heter chinese burns på engelska men Len föredrog det svenska uttrycket).

Och där, kära vänner, där under en bänk hittade jag äntligen en undangömd glasskål med parmesanstänger. Lyckan var komplett och jag vinglade i säng med smuliga läppar. Vad de smakade? Minns i uppriktighetens namn inte riktigt, men här kommer receptet:

Fergus Hendersons parmesanstänger

Receptmakare: Fergus Henderson

Inspirerat av Pepys skildring av hur han räddade sin parmesan vid den stora branden i London, 1666:

And in the evening Sir W penn and I did dig another [pit] and put aour wine in it, and I my parmazan cheese as well as my wine and some other things.

• 250 g smördeg
• 4 msk dijonsenap
• 250 g finriven parmesan
• kajennpeppar
• vispat ägg till pensling

1. Kavla ut smördegen till en 1/2 cm tjock rektangel 30×40 cm.
2. Stryk ut senapen i ett tunt lager. Strö ut parmesanen över halva degen och toppa med kajenn. Vik över den ostlösa degen och kavla lätt. Låt vila i kyl någon timme.
3. Pensla med ägg på båda sidor. Skär i ca 1 cm breda strimlor, snurra dem och lägg på plåt med bakplåtspapper.
4. Grädda i 190°C tills de är gyllenbruna, 15-20 minuter.

Jag har haft arbete upp över öronen och fortfarande intehunnit och blogga om London eller Oxford. Ett besök på Borough Market han jag med med min nya bekantskap Wee Birdy, som just nu jobbar på TimeOut som shopping- och modereporter. En sådan sofistikerad människa är jag i regel livrädd för men Wee Birdy är bedårande chosefri och jordnära. Kanske för att hon kommer från Down Under. Dessutom gav hon mig en flaska av den vildörtiga, jordiga, varmt kryddade parfymen Dover Street Market av Rei Kawakubo som tack för lunchen jag bjöd på. Bara en sådan sak kan få en att gilla folk även om de vore rätt räliga.

Rebecca skriver inte så mycket om mat, men hennes blogg är fylld av tips på roliga affärer och de senaste fynden som de stora guiderna inte hunnit snappa upp ännu.

Martin bjuder upp till afternoon tea. Tyvärr kan jag inte komma, men jag ser fram mot rapporterna.

Jag tvekade innan jag bokade. Sist jag investerade i en helg med Oxford Symposium on Food and Cookery var maten horribel och programmet delvis underbart men svåranvändbart i min yrkesgärning. I år kommer jag tillbaka fylld, nej uppfylld, av idéer. Detta trots att jag sov mig igenom vissa avsnitt som A dictionary of Limousin-French as a source of cooking history at the beginning of the 19th C.: the case of potato in the Tulle region (Corrèze). Men att i en liten brokig skara få lyssna på intellektuella atleter som Simon Schama, Darra Goldstein, Madhur Jaffrey, Judith Jones (jag har länkat till läs- och tittgodis istället för Wikipedia) och många andra gör en så stolt att jobba med mat att man är tårögd stora delar av tiden.

Minnesvärda ögonblick var även fräckisduellen med min vän IgNobelpristagaren Len Fischer. Tjatar ni lite får ni läsa den vinnande historien här trots att den inte alls har med mat att göra.

I svenska har vi, vad jag vet, inget ord för scholar, bara det smått föraktfulla, träiga akademiker. Men i det här sällskapet är det viktigare vad du har läst än vad du har för skor på dig. Och under tre dagar hörde jag faktiskt inte det där lilla obehagliga ordet trend yttras en enda gång. Det var mycket behagligt och mycket egendomligt att nästan enbart blicka bakåt och sedan stanna vid här och nu.

Jag ska försöka samla tankarna bättre så snart jag fått ur mig några artiklar för Sydsvenskan, en del kommer av symposiets innehåll också att hamna i en artikel eller två för DN Kultur. Dessutom måste jag hinna redigera bilderna lite. Stay tuned!

Det blir sparsamt med uppdateringar for jag har ingen vettig uppkoppling vilket medfor svarigheter med bilder och frustrerande snavt vokalurval. Men mer Londonrapporter utlovas. Igar var jag pa Chinatown och at inte mindre an tva luncher. En pa Haozan och an pa Ba shan. Bade alldeles utmarkta.

Jag har just blivit fardig med dagens skrivarbete och drar ut pa stan, kanske Whole Foods och en utststallning med antingen Darwin eller Picasso. I morgon Borough Market och en utstallning till innan vi drar till Oxford och konferensen.

Det sägs att det i början av epidemin anordnades partyn där folk frotterade sig hejdlöst med varandra med avsikten (eller om det nu var ursäkten) att det var bättre att få flunsan nu när den en harmlös nassesnuva än när den muterat till en grotesk galtpest.

Hur som helst innebär mitt jobb ett ständiigt gnusslande med kreti och pleti. Det kindpussas och kramas så att virusarna sprätter. Jag trodde att vi klarat av flunsan i somras men nu börjar jag känna mig illavarslande yr och kliig i halsen. Jag försökte skrämma iväg symtomen med en Americano (Klen bevekelsegrund, kanske kininet och ginsengen i Camparin? Men den muntrade upp i alla fall.)

Så istället för en resa till London i morgon och några dagars testätande för Time Out hägrar en tid av Alvedon, yoghurt och flingor. Håll tummarna för att jag håller mig frisk. Annars blir det sabla trista inlägg närmaste tiden. Senaste dagarna har inte heller varit roliga matmässigt. Helgen tillbringades i äktenskaplig harmoni men kulinarisk misär. Jag hade en smaksinnesstörning, Johan har en käkinfektion och kan knappt tugga. Keldas tomatsoppa, äggröra och ärtsoppa på tub var de kulinariska höjdpunkterna i mathållningen som gick i oförarglighetens tecken. Lyckligtvis är mitt smaksinne på bättringsvägen.

Edit: Nu är det tisdag och jag är trött men kry. Hoppas att det håller för nu drar jag till London!

Ju mer jag tänker på det desto surare blir jag. Alltså vissa av de här molekylära gastronomerna… Man kan bli tokig på deras arrogans, Hervé This nonchalanta sätt att referera till gammal kunskap som ”old wives tales”. Och alla pretentiösa fåntrattar på konferensen vi var på. Hmmm, här måste jag tillstå att Heston Blumenthal, Harold McGhee och Peter Barham är ödmjuka och kunniga raringar.  Men trots alla kunskap de har till sitt förfogande kan den molekylära gastronomin alltså inte ens enas om hur man ska koka en buljong. Kallt eller hett vatten? Lock på eller av? Blanchering? Salta före eller efter? I de olika förgrundsgestalternas verk presenteras helt skilda metoder utan just några referenser men med initierade förklaringar. Vidskeplighet fast på högre abstraktionsnivå, hävdar jag. Har de ens testat undrar jag. Nej, istället har de tydligen suttit och filat på recept med varma gelénudlar, granbarrsrök och kombinationer av sniglar och violer.

Molekylär gastronomi borde handla mer om vad vi alla gör i hemmen och lite mindre om vad 100 toppkockar gör på krogar vanliga människor aldrig går på. Och nej; det ena behöver absolut inte utesluta det andra. Men just nu tycks det göra det i förfärande stor grad.

Tack vare havsmatskunnige Mikael (som jag omedelbart värvade att gästblogga efter hans kommentar om tonfisk. ) började jag formulera tankar runt basilika. Närmare bestämt genovese-varianten som idag prunkar i varje köksfönster. I min mejlväxling med Mikael propagerade han entusiastiskt för en sås med yoghurt, pepparrot och basilika. En kombination som gav mig rysningar. Det här med vilka kombinationer vi gillar är oerhört intressant.

Efter en stunds fundering insåg jag att jag faktiskt tycker att basilika överlag är en oerhört svår krydda, en inställning som är milt sagt problematisk när kreti och pleti på tallriken bestryks med pesto eller förses med ett par vackra basilikablad. Jag tycker inte att basilikan passar med hetta från senap, pepparrot eller chili. Inte heller gillar jag basilikan med allftför mycket syra som vinäger eller just yoghurt. Ja, det rent av skär sig i min mun. Ett av de många och stora problemen med färdig pesto på burk är ofta just att de är syrliga av hållbarhetsskäl.

Alltså vill jag inte på villkors vis ha skarp vinäger på min sallad med basilika, tomat, mild mozzarella och olivolja. Något bättre går det med sötare jordgubbar, lite balsamico och basilika.

Genovese-basilikans smakprofil karakteriseras bland annat av eugenol, en aromatisk förening som även dominerar i kryddnejlika. Det är en mycket dominerande smak som lätt tar över. Och som krockar med många andra smaker i min mun. Kanske allra mest med rödlök som den ofta paras med i kafémackor och burdusa sallader. Kaffe och basilika är för övrigt en annan rysare.

Lyckligtvis finns det många andra basilikor med intressant smak att trösta sig med. Den lakritssmakande estragolrika söta thaibasilikan, den älskliga asiatiska limebasilikan med drag av citrus, nyponrosor och nykokt rabarberkompott. Och den fylligare röda basilikan där tonerna av eugenol balanseras med drag av fyllig kanel. Men genovesen lever på undantag i mitt kök numera.

Vad är er relation till basilika?

Idag läser jag det ytterst välkomna läsarmanifestet i DN (för övrigt skrivet av mina bonusbarns begåvade mor.) För i alla pompösa författarmanifest har läsarna glömts bort. Det är läsarna som skapar författarna, inte tryckpressen, inte förläggaren, inte kritikern. Och sannerligen inte manifesten.  Vid varje läsning föds ett unikt exemplar av historien, ingen är den andra lik. Varje författare föds på nytt i varje läsares upplevelse.Det är läsaren, lyssnaren, åskådare som äger historien. Berättaren lånar den bara ett litet tag.

Genom min Johan hittade jag till ett underbart ilsket, inte helt rationellt blogginlägg av Ta-Nehishi Coates där han gör upp med affirmative action inom konsten i allmänhet och teveserier i synnerhet.

I want to hear something humble about a world I can’t even envision, because here is the thing: If you tell me about that world, if you tell me something I don’t know, and tell me about it in all its lush beauty, and rank hypocrisy, I will see myself in you. You don’t have to show me my pedigree. Just show me yours. Don’t try to be ”inclusive.” Just try to be human. Just tell me a story.

Så enkelt är mitt läsarmanifest, fem ord: Berätta en historia för mig. Lika enkelt är mitt författarmanifest som inte är ett manifest utan en begäran: Låt mig berätta!

Jag kanske inte lyssnar så noga på ditt svar, vi berättare är inte alltid så goda lyssnare. Men jag lovar att berätta så innerligt jag kan. För jag vill inte slösa bort vår tid tillsammans.

Jo, jag är matmänniska men mest av allt är jag berättare. Maten är bara en ursäkt. Jag kan sluta äta och leva på näringslösning men jag kan inte sluta foga samman ord som blir vackrare, roligare, hemskare i varandras närhet. Jag måste fortsätta förmedla sagor, skrönor få dig att skratta, rynka pannan, fnysa och tänka lite annorlunda; mindre eller större. Och sen får du ta berättelsen vidare.

Jag kan leva utan smaksinne. Så länge ni läser, så länge jag får skriva, så länge det smakar ljuvt och sött att kyssa min älskade är allt väl. Och det får jag göra snart.

Sen två dagar tillbaka har mitt smaksinne kejkat ur totalt. Tänk er att allt ni äter är överdraget med en tunna hinna Stopp och väx eller penslat med en koncentrerad lösning av grapefruktskal, och att den smaken dröjer kvar, diskret och distinkt, mellan måltiderna. Så är mitt liv just nu. Jag kan skönja smakerna, aromerna under den massiva beskan men särskilt njutbart är det inte. Min mun är frigid.

Det är fortfarande mer spännande än skrämmande. Men redan kommer tankarna: Vad händer om det aldrig blir bra? Kommer det att klassas som yrkesskada? Hur ska jag försörja mig. Skriva kan jag ju,men vad ska jag skriva om? Ska jag skriva färdigt min roman? Ska jag äntligen uppfylla mina inte särskilt hemliga drömmar och bli sexolog? Plötsligt tycks livet så fullt av möjligheter!

Har ni varit med om liknande? Och om det fortsätter: Vad ska jag göra?

Edit: Diagnosen är för länge sedan ställd och jag är återställd. Det handlade om fenomenet pinjemun. Jag har skrivit mer om det här.