Jag känner också en irritation över försöken att förvandla läsningen till en materialsport. På samma vis som jag irriterar mig när matlagning blir det. Men tyvärr tror jag det är en ofrånkomlig del av utvecklingen när ett område blir mer populärt.

Men varför är Huffington Post så ful?

Och jag tycker på inte heller att Bokhora skulle kunna ersätta en djupare litteraturbevakning (det tycker nog ingen?). Men just därför förstår jag inte varför Linderborg är så njugg mot dem. Allt som får fler människor att läsa är väl ändå bra om man ska anlägga ett klassiskt folkbildningsperspektiv, eller? Det är ju inte så att Bokhora och andra litteraturbloggar snor läsare från kultursidorna eftersom det handlar om två helt olika segment.

Om jag ska formulera mig mer precist om kritiken: Bokläsare är oftast personer älskar en god historia. Om kritiker vill nåt ut till fler bokläsare än de som intresserar sig för den akademiska diskursen (ouch!) måste de bli bättre på att själva berätta historier. Inte så att det blir tramsigt, men så att det fängslar.

Jag tror att det är det som Therese missar. Mina läsare gillade mitt inlägg ovan för att den var en bra berättad historia och berörde. Lite reflektioner i en tämligen spretig och stundtals inkonsekvent text som jag hade putsat åtskilligt på om det varit ett formellt uppdrag. Hon vill ha en tes och en agenda. Konsekvenser. Jag är inte säker på att kritik alltid behöver ha det.

”Jag vill fråga Åsa Linderborg hur i all världen hon tänker sig att den obildade medelklassen ska bli bildad om det inte är genom just läsning. Därför behövs Bokhorornas tjohoiga bokkonsumtionshets.”

Annars tror inte heller jag att man blir en bättre människa av att läsa böcker, inte heller nödvändigtvis mer allmänbildad. Det enda som garanteras av läsning av någorlunda varierat slag är väl språket. Man får ett bättre och rikare språk och därmed liksom bättre verktyg i själva livet.
Och det är väl egentligen det enda trovärdiga argumentet för läsning också. Språket.

Och sen är det väl inte heller så att bokhora i sig hotar den traditionella kritiken, men för en viss sorts böcker kan jag föreställa mig att de är en viktigare kanal för förlagen än den traditionella kritiken. Lite som modebloggare vs konsumentverket testar regnställ i Råd och Rön, liksom.
Den traditionella kritiken hotas av annat, egentligen att den inte ”säljer”.
Och som sagt, delvis har den sig själv att skylla.

Men jag tror ändå att det är viktigt att fortsätta med en seriös litteraturbevakning, i dagspressen. Däremot borde de kritiker som ser denna som en förlängning av den ”akademiska diskursen” fundera på om de inte borde skriva någon annanstans. Det är den sortens kritik som gör att vanliga bokläsare hellre läser bokhora. Och jag vidhåller: Det finns andra sätt att skriva om böcker – precis som jag skrev tidigare.