Krogkritikdebatten
Jag har varit upptagen ett tag och har missat att det pågår en debatt om krogkritik. Eftersom jag jobbade som krogkritiker ett par år har jag ett och annat att säga om det.
Erik Videgård knådar ihop två helt olika saker till en surdeg i sin artikel på Newsmill. Ingredienesrna heter anonymitet och kompetens. Enligt mig är båda lika viktiga. Men de är inte beroende av varandra. Vi börjar med anonymiteten.
Att jämföra en krogrecension med att recensera en platta eller en film är löjligt. Där handlar det om en produkt som är identisk för alla konsumenter. Det är inte ett krogbesök.
Clara Block Hane, skriver så klokt att krogbesök handlar om mycket mer än förkokta fonder, när det är som bäst handlar det om ren och skär magi. Magin uppstår betydligt oftare när kockar och servering vet att det är jag som besöker en krog. Jag harträffat en kock som berättade att han gått hem och gråtit på natten för att jag inte gillade maten. Tror ni på allvar att han hade gråtit om en vanlig gäst klagat? Tror ni på allvar att han inte ansträngde sig extra för min skull?
Jag har själv jobbat på en krog en kväll när en krogkritiker kom på besök. Ägarens privata balsamico åkte fram och vi valde ut de finaste fiskbitarna och drog igång en ny sats glass för att gästen skulle få den nyvevad. Jag håller med på att skillnaden är mindre på vissa krogar. Men ett besök på en bra krog är inte en tur till ett prefab-McDonalds.
Låt mig ta ett flagrant exempel på hur mat och bemötande förändras drastiskt när man blir igenkänd. Jag gick på en mycket känd krog i Göteborg. Eftersom jag av skäl jag inte orkar gå in på här hade fått min piffiga dräkt indränkt i dadelsirap gick jag i desperation ut i snickarbyxor, mitt sällskap hade brutit foten hade han en, ehem, uppknuen gympadoja på ena foten. Vi var nyktra, vi var snälla, vi beställde mycket och dyrt. Vi fick bränd mat och ohyfsad servis. Rätt som det var spillde jag ett glas vin över bordet. Vi påkallade servitören. Han tittade på vinet och meddelade eftersom det var vitt spelade det ingen roll. Vi satt kvar med plaskvåt duk.
Det satt ett fint sällskap i rummet intill. Nestorn Björn Halling, Jan Hedh (om jag minns rätt) och en hoper andra förtjusande matkändisar satt och höll hov. Plötsligt får Björn Halling syn på mig och ropar högt över hela krogen, springer fram till mitt bord och talar ljudligt om för alla och envar vem jag är och lovprisar mig och mina skriverier på ett sätt som fick mina öron att hetta.
Vips byts duken ut, mitt vinglas fylls på (på huset, för nu insåg de att borden var vingliga och inte jag) och jag erbjuds en ny rätt istället för den brända. Det som borde hänt på en gång, och som hade fått mig att glömma att första versionen av rätten var bränd. Jag kan nämna fler incidenter om ni vill. Jag har varit på en bedårande journalistmiddag i London och återvänt tre dagar senare oigenkänd och serverats samma rätter i betydligt sämre versioner.
Här vore det intressant att få mer synpunkter från verksamma krögare. De seriösa toppkrögare jag talat med föredrar också anonyma recensenter. En krögare i toppskiktet har själv sagt till mig att han i princip skulle ge den servitör som kände igen en krogkritiker en tusenlapp eller mer i handen som bonus. Bara så där.
När jag arbetade som krogkritiker fick vi en gång ett långt klagomål från en krögare som inte kommit med i guiden. Han beklagade sig över att vi inte besökt honom, annat var det förr då våra företrädare varit på besök både i köket och stannat kvar efteråt och druckit efter stängningsdags. Först då kunde en krogkritiker förstå hur han jobbade, menade krögaren. Vi hade besökt hans krog inte mindre än två gånger. Men till skillnad från de igenkända kritikerna tyckte vi varken att mat eller service var bra.
Det mest komiska är att Erik Videgård refererar till Ruth Reichl i sin debattartikel. Ruth är en av de starkaste förespråkarna av anonyma kritiker. Hennes dubbelrecension av av Le Cirque 2000 1993 var banbrytande. Hon skrev nämligen två recensioner av krogen. En när hon var där förklädd till lantlollan Molly och blev behandlad som hundlort och fick sisådärkäk, en när hon var där i eget namn och behandlades som nobless och fick fantastisk mat. Allt, precis allt skiljde sig mellan de två olika besöken till och med storleken på hallonen som dekorerade desserten. Två olika personer gick på två olika restauranger. Och att hon hade bildbyline som Erik Videgård skriver är felaktigt. Jag vet inte om Erik Videgård är okunnig eller slarvig när han använder henne som exempel på en icke-anonym kritiker. Visst hade hon namn by-line men hon hade också fler peruker och betalkort som en yrkesförbrytare.
Jag anser att kändiskritiker kan ha ett otroligt underhållningsvärde (Den sarkastiske AA Gill har inte minst ett underhållningsvärde får att de litteraturkunniga kan sitta och fnittra förtjust när de känner igen allt han stulit från andra skribenter och le igenkännande åt slitna poänger från litteraturkanon. Den enda gång jag träffade honom minns jag mest att han drack cappuccino genomgående, kedjerökte och fimpade i maten.) Stilistiskt finns det många bild-och-bylineskribenter som gör ett förträffligt jobb. Och en del av dem är oerhört matkunniga. En fröjd att läsa. Men förväxla det inte med konsumentupplysning. Den upplevelse en känd krogkritiker får är helt enkelt inte den som en okänd gäst får. Punkt. (Hey, kände ni igen det där gamla stilististiska greppet? Nittiotalsnostalgi!)
Så nästa fråga, den om kompetens. Erik Videgård presenterar några faktafel som han uppger kommer från krogrecensioner:
”Crème Brûléen serverades kall!”
”Hummersoppan var gjord på hummerskal!”
”Det var svarta prickar i vaniljglassen!”
Erik bryr sig inte om att lämna referenser och jag känner igen i alla fall två av exemplen ovan som gamla krogskämt (Jo, som ni vet har jag gjort en sväng i krogkök. Jag var en rätt usel krogkock.) Det är fullt möjligt att de har någon gammal verklighetsgrund, men anförs de som bevis för matskribenters inkompetens bör källa anges.
När det gäller kompetens håller jag med Erik Videgård. Helt och fullt. Krogkritiker är ibland (men absolut inte alltid) erbarmligt okunniga, inte minst när det gäller långväga rätter som de hyllar distanslöst. Jag är trött på att se flottiga söndersockrade kvartersindier och mediokert vietnamesiskt käk få överbetyg, det förhindrar en välbehövlig utveckling i de segmenten. Jag tycker att både DN, Svenskan och (numera) Sydis gör ett OK, jobb för närvarande. De erbjuder underhållande läsning och gör sitt bästa för att vara anonyma, men vill jag veta hur en krog är där jag inte känner krögarna kompletterar jag med information från vänner. Och vill jag vara riktigt säker på att ha en helkväll går jag till ett ställe där krögarna känner mig och gullar extra med mig, jag gillar att bli gullad extra med. (Vill påpeka att jag betalar, till och med oftast när jag är ute på jobb. Det är mer frågan om service. ) Det gör många kändiskrogkritiker också, det är en orsak till att många av dem vill ha bildbyline. De gillar gull. De gillar makt. Och en bra redaktion ser till att de inte får för mycket. I London har det gått så långt att krogkritikerna äter middag med krögaren innan krogen ens öppnat och använder det som underlag (ja, jag har tillförligliga källor för detta).
Lösningen är inte kända profilerade krogkritiker utan att de tidningar som använder anonyma kritiker börjar betrakta krogrecensioner som ett kvalificerat arbete och istället för en yrkesförmån. Och krogkritikern behöver inte vara journalist på tidningen. Det finns många kompetenta matmänniskor som inte är matprofiler som kan bedöma en krog utan att bli igenkända. Se till att hitta dem! Och kära tidningsredaktioner, kontakta mig ska ni få namn på ett gäng fullfjädrade matnördar med internationell erfarenhet som inte en krögare känner igen. Och sen förpassar vi de där kändiskritikerna dit de hör hemma: till krönikehörnan. Och där kommer jag att läsa dem med allra största förtjusning. De är ett viktigt komplement till anonyma kritiker, men de kan inte ersätta dem.
Eller varför inte kombinera det bästa av två världar och låt både en lekman och ett välkänt proffs besöka krogen och skriva recensionen tillsammans? Visst blir det lite dyrare och lite bökigare. Men det är en förbannad plikt för redaktioner att ta krogkritik på allvar. Det handlar om små hårt pressade företagare för vilka ett dåligt omdöme kan orsaka en personlig tragedi. Jag slutade som krogkritiker för att jag insåg att jag var för välkänd, för insyltad och ibland var tvungen att skriva en recension efter ett enda besök. De flesta krogar förtjänar en bättre kritiker än så.

För mig handlar det också mycket om att de importerade grönsakerna och frukterna kommer från små ekologiska kooperativ där människor i regel inte behandlas som maskiner. Dessutom är det viktigt att sätta press på konventionella producenter genom att stötta ekologiska alternativ. Det enda jag har emot både Årstiderna och Ekolådan (förutom enstaka undermåliga produkter) är 