Jag har just läst Hypnotisören av Lars Kepler. Trots att den var bitvis ojämn och dramaturgiskt svajig var jag riktigt förtjust.  Mest i språket som var sällsynt oirriterande för att befinna sig inom en pärmarna på en svensk thriller. Stundtals var det svindlande skönt, imponerande exakt och vi fick inte personernas egenskaper skrivna på näsan med klyschiga adjektiv. Lovande debut, skulle jag sammanfatta mitt omdöme. Kritiken blev blandad. Framför allt inbillade sig kritikerna att det är lättare att skriva en thriller än ”riktig litteratur”. Jaha. Av den svenska thrillerfloran att döma är det snarare svårare.

Mest subtilt föraktfull är Tidningen Vi:s vanligtvis sympatiska Anneli Rogeman som i slutet av sommaren skrev:

”Det vemodiga är att läsarna nu snuvas på två lovande författarskap. Det ska bli sju böcker till av Kepler. För att skriva dessa behöver Ahndorils tid. Tid som de annars hade kunnat använda till att utveckla sina allvarligt menade författarskap. De hade kunnat arbeta vidare på att försöka bli nästa Ekman, Enquist, Lindgren. Nu väljer de att producera allmängods i stället. De tränar upp sig i en genre som redan är överbefolkad. Förlorarna blir vi läsare.”

Alltså. Hur kan man uttala sig så utan att ens ta en titt i höstens utgivning och konstatera att båda makarna skulle att komma ge ut två andra böcker under hösten. Den ena av den har fått blandad kritik, den andra nästan uteslutande god. Tror Rogeman på allvar att man försörja sig på att skriva skönlitterärt? Tror hon att tid är något man som småbarnsförälder snyter ur näsan? Det normala är att man som skönlitterär författare lägger ner ett års arbete på en bok och får en royalty motsvarande ett par månadslöner.Om man är hyfsat framgångsrik vill säga.

Nej, de flesta författare försörjer sig på andra jobb, även de hyllade och prisbelönta. Och eftersom tidningar inte längre ger tillräckligt bra betalt för att författare ska kunna försörja sig som finkulturfrilansar är det ett lysande arrangemang att skriva lättsmälta men språkligt eleganta bästsäljare. Det må så vara att thrillergenren är överbefolkad, men tyvärr inte med så begåvade stilister som Lars Kepler.

Vinnarna är vi läsare; vi kommer att få njuta av både rafflande splattrande Kepler-alster och storslagna verk som Stjärneborg och Mäster. Fler svenskar kommer att få njuta av Ahndorils språk i ena eller andra formen. Och fler kommer att hitta till deras andra alster tack vare pseudonymen Lars Kepler. Jag känner mig inte ett smack snuvad.

Jag hoppas bara att Kepler fortsätter att utvecklas och att han tar sitt författande på mer allvar än vad hans kritiker gör. Då kan allmängodset på sikt bli riktigt, riktigt bra.

Jag sov gott i den lagom mjuka sängen bland moln av täcken. Grand i Halmstad. Personalen var kvittrande hjälpsam och jag vaggades in i den där känsln att det allt är lite lyxigt att bo på hotell i alla fall. Men till skillnad från så många andra har jag aldrig förstått grejen med hotellfrukost.

Visst finns det lysande undantag med hemakat, hemsyltat och färskpressat. Men det är just undantag. Den generösa buffén i morse var tämligen nedslående. Bake-off bröd, en hyfsad fillimpa, oljig kall bacon, äggröra med smak och konsistens av fogmassa, kalla ägg, kaviar med skinn, burksillar, sunkkaffe, extrakt juice samt en väldigt god hallonyoghurt. Omogen melon och dito ananas. Och mycket, mycket mer men lika tråkigt.

Varför tror alla hotell att en massa halvdana saker gör gästen lyckliga än ett fåtal riktigt bra grejor?

Snälla ge mig exempel på svenska hotell med bra frukost! Det behöver inte vara överdådigt det räcker med att det är goda grejor.

Jag vet att ni har undrat hur det kommer sig. Hur min gestalt kan vara så värdig, näsan så nobel och mitt sinne så ädelt. Kära vänner, svaret är enkelt sen i fredags då jag överraskande förärades en stamtavla.

Så vad gör det att jag i afton missar Resauranggalan på grund av det nesliga snorhav jag vadar runt i? Att jag inte får dela ut pris, nudla med kockar och annat fint matfolk? Ingenting! Inte saknar jag heller att få sippa champagne och glufsa festmeny. Inte alls!

Gustav Vasas blå blod pulserar nämligen i mina ådror och litt liv kan aldrig bli futtigt igen.  (Jo, jag vet att jag delar detta med 50.000 andra svenskar, men de har inte lika fin stamtavla!) Det enda som grämer mig en smula är att jag kanske måste gå ur republikanska föreningen. Möjligen kan jag istället gå med i Facebookgruppen ”Det är inte det att jag är mot monarki, det är kungen personligen jag ogillar”

Tack snälle Per för årets första julklapp!

Idag firar nyckelhålsmärkningen 20 år. Och förhoppningsvis blir det sista födelsedagen innan den stackars kraken går i pension.

Nyckelhålet inroducerades 1989 för att leda konsumenterna till produkter med mindre fett och mer fibrer. Produkter som hade en viss fiberhalt och en låg fetthalt fick bära ett adelsmärke i form av ett inbjudande klargrönt nyckelhål. Jag läste till dietist, var fena på att laga fettfria såser och bakade Uppsalas smarrigaste havreklimuffins.  Självklart applåderade jag tilltaget som skulle göra det enklare för kunderna. Det var en lyckligare tid, då jag var full av tillförsikt och mindre av matträttshaverist.

Nyckelhålsmärkta bröd fick innehålla upp till tio procent socker och sju procent fett så länge de innehöll tillräckligt mycket fibrer. Typen av fett reglerades inte  och tillverkarna användes ofta delvis härdat vegetabiliskt fett med transfettsyror.

Resultatet blev en febril produktutveckling där brödproducenterna tävlade om att tillverka så fiberrika vita bröd som möjligt. Generellt kan sägas att producenterna valde fibrer som förändrade smak och konsistens på vitt bröd så lite som möjligt. Vitt bröd förses med ärtfibrer, vanliga havregryn blandas med vetekli och kalls för fiberhavregryn.

2004 föreslogs att nyckelhålsmärkt bröd måste innehålla viss mängd fullkorn samt nå upp till fiberhalten. Förslaget skickades på remiss till industrin som nästan enhälligt underkände förslaget. Det var lättare att sälja belka bröd dopade med fibrer från ärtor och betor. Det verkade finnas en tanke om att det inte var någon sport att producera naturligt nyttig mat, nej industrin måste visa sin innovationsförmåga för att belönas med nyckelhålsmedaljen. Först 2005 togs ett steg mot ett helmatstänkande, då Livsmedelsverket beslöt att även grönsaker, frukt och osötade bär också fick bära nyckelhålsmärket.

I juni 2009 infördes äntligen regeln att nyckelhålsmärkt mjukt bröd måste innehålla fullkorn. Hela 25 procent fullkorn. Jag skojar inte. Samtidigt infördes beränsningar om olika sockerarter. Problemet är bara att stärkelse ofta förvandlas till sockerarter så snabbt i kroppen att tillsatt socker inte har särskilt stor betydelse. De flesta verkar ha klykat begreppet GI utom Livsmedelsverkets experter.

Det pinsamma är dessutom att det inte finns klara bevis på att fiberberikade bröd innebär någon hälsofördel. Studier om huruvida fibrer har hälsofördelar eller inte är mycket svårtydda. Det de stora studierna tyder på att det är fiberrik mat som ger ett skydd. Inte fiberfattig mat med tillsatta fibrer.

En annan idé med nyckelhålet var att minska andelen fett i kosten. Enligt det rådande paradigmet var det främst det mättade fettet som var boven i dramat. En idé som när den granskats vetenskapligt visat sig ha väldigt lite kött på benen. Den senaste observationsstudien på barn visade att de barn som drack fet mjölk hade ett lägre BMI (de var alltså slankare) än de barn som drack nyckelhålsmärkt mager mjölk. En annan studie visade att mättat fett tyckets skydda mot hjärt- och kärlsjukdom hos äldre män när det kombinerades med frukt och grönaker. Enligt WHO:s senaste genomgång fanns ingen koppling till högt fettinnehåll i dieten och hjärt- och kärlsjukdom. Inte heller hittades negativa effekter av hög andel mättat fett.

Det kanske börjar bli dags att införa en ny märkning som baserar sig på sund forskning. Pensionera nyckelhålet innan det ställer till mer skada.

Nu har snuvan som hållit min stackars man i ett järngrepp i två veckor slagit klorna även i mig. Den är inte att leka med och jag besparar er alla detaljer på det att ni må behålla er goda aptit.

Så det är bara att ställa in dagens matlagnngskurs och fundera på vad jag ska göra med den mat som redan köpts in.

Dessutom har jag till min häpnad upptäckt att vissa människor i nådens år 2009 inte förser sina mejl med kontaktuppgifter längst ner. Så jag har inte fått tag i ett par av kursdeltagarna. Måste komma ihåg att uttryckligen begära telefonnummer av alla nästa gång.

Nåja, nu ska jag fundera på vad man ska göra med asiatiska örter man ändå inte känner smaken på.