Runt 60 personer+diverse osorterde barn kommer hit på nyårsmingel i morgon och nu städar vi och plockar undan möbler. Och konstaterar att vi är patologiskt onervösa för att ha hem en drös folk och utfodra dem. Ikväll gör vi paté, kötbullar och rostade nötter. I morgon snor vi ihop resten.
Vad ska ni äta på nyår?
Just nu sitter Johan och jag i sängen med varsin dator i famnen och planerar nyårsmat. Vi ska ha ett traditionellt mingel på eftermiddagen och på kvällen stannar några kvar på knytis.
När det gäller mingelmat ska man göra det lätt för sig är min devis. Lägg krut på fantasifull kryddning och hoppa över avancerade uppläggningar. Därför kommer vi att servera:
Jaha, så har man trampat rejält i klaveret. I gårdagens Söndag kunde Sydsvenskans läsare ta del av en saffranssås utan saffran, som jag glömt skriva in i receptet. Jag hatar sånt här. Inte så mycket för min engen yrkesstolthet som det att läsare blir förvirrade och kanske rent av får ett sämre resultat i köket. Sämre mat för att jag varit slarvig.
Visserligen är det viss del en ursäkt att jag just nu inte kan läsa särskilt bra och det var ännu sämre när jag gjorde receptet. Att korrläsa har varit i stort sett omöjligt för bokstäverna och orden hoppar runt. Men vad spelar en aldrig så god ursäkt för roll om man gör läsare besvikna?
Från och med nu får Johan korrläsa allt jag lämnar in. Och jag hoppas att nya brillorna gör saken lite bättre. Nu ska jag gå och skämmas i ett hörn.
Det finns råvaror man bara måste köpa hem åtminstone en gång i livet. Eh, jag det där lät ju vuxet men den som sett min kyl och skafferi inser att de där råvarorna är oräkneliga. Nåja, även ni som är fullt friska grips säkert av hagalenskap när ni ser Buddhas hand. Den enda citrus som extraknäckt som statist i Alien. Detta trots att den kostar mellan 50 och 100 kronor. Å andra sidan imponerar den lika mycket på mina gäster som en betydligt dyrare Prada-outfit.
Först får den ligga i fruktskålen och trona ett par dagar, sedan är det dags att låta den göra kökstjänst. Den har i princip inget fruktkött, men eftersom det vita innerskal (som på engelska kallas pith men vi saknar vettigt ord för) inte är jättebeskt kan du glatt använda hela frukten. Är du känslig mot beskt nöjer du dig med att riva det kraftiga ytterskalet till zest. Det doftar citron, honung, lime mandarin… Men framför allt känns den ljuva aromen suckat som traditionellt görs på den äkta citronen, cedratcitronen som lär vara en nära släkting till fingercitronen. Att göra suckat är också det smartaste sättet att göra av med sitt lilla monster.
Jag ska kandera resten av min fingercitron i eftermiddag. Men igår lagade jag den här rätten som jag är mäkta nöjd med. Subtil och nedtonad så att fingercitronen får spelrum att… tja, fingra?
Receptmakare: Lisa Förare winbladh
Portioner: 3-4
Tid: 45 minuter
Om du har svårt för beska smaker bör du minska Buddhas hand till 2 msk eller bara använda 1 -2 tsk rinrivet skal som du då rör ner samtidigt med kycklingbuljongen. Du kan också ersätta den lite broccolibeska romanescon med sötare sockerärter.
Om du inte får tag i buddhas hand eller misstänker att du kommer att drömma mardrömmar av att ha den i fruktskålen kan du använda 1/2 msk finhackat mandarinskal istället. Gojibären kan hoppas över eller ersättas av finhackad torkad aprikos eller soltorkade tomater, men bara om tomaterna är okryddade, oinlagda och riktigt klart röda.
Senaste dygnet har jag skrivit artiklar och lagar mat som en duktig tant. Men allra mest har jag ägnat mig åt Machinarium, ett hänförande poetiskt spel av ett litet företag som behöver all uppmuntran de kan få och förtjänar den innerligt.jag har inte varit så besatt av ett datorspel sen första Myst förtrollade mig totalt.
Eftersom Machinarium går före allt annat hinner jag bara lägga ut bilden på den milda kinesiskt inspirerade kycklingrätt jag snodde ihop av Buddhas hand idag. I morgon får ni njuta av receptet. Dessutom har jag ett mer exakt recept på lammspjäll på kommande.
På måndag börjar förhoppningsvis mitt nya liv för då förväntar jag mig tre goda ting:
Med jämna mellanrum dyker det upp produkter som skakar om ens liv en liten smula och faktiskt förändrar matordningen i hemmet. Det fantastiska renköttet, som vi numera får en årlig leverans av. Touch of Taste flytande fonder (skratta inte, de gjorde mitt liv som matskribent oändligt mycket lyckligare eftersom jag slapp rekommendera tärningar till läsare som inte kokade egen buljong) som numera ersatts av Fond du Chef. I år har vi sagt hej och välkommen till Salma-Laxen. Årets kanske bästa produkt.
Vi är väldigt petiga vad gäller fisk, inte lika petiga som Mikael, men tillräckligt petiga för att ett besök i en välrenommerad fiskdisk ska likna roulette. Årstiderna är enda sättet att få hem fisk som går oss lyckliga. Faktum är att när det gäller lax har vi föredragit Findus djupfrysta framför den fisk som säljs som ”färsk”. Nåja, vi ska inte tala mer om tidigare sorger, när vi äntligen är lyckliga. Häromsistens när jag höll föredrag på Dining Trends kom en stilig, men nervös ung man fram till mig med ett paket lax han ville att jag skulle prova.
Sedan dess har vi köpt Salma-lax en gång i veckan trots att priset ligger närmare 300 pix per kilo. För vad man får är det billigt: ren så kallad ”loin” (det var inte jag som hittade på att laxen har lår) perfekt utskuren färdig att använda. Och tack vare den unika (eh, glöm att jag använde det där ordet) tekniken där laxen är filead och paketerad ett par timmar efter fångst håller laxen otrolig kvalitet och håller flera dagar i kylen.
Laxen är odlad i Norge och även om fiskodling kan diskuteras är Salma bäst i klassen. De har fått ner andelen animaliskt protein i fodret betydligt och ändå lyckats bebehålla bra fettsyrebalans i laxen genom att odla fisken på större djup, där vattnet är kallare. Odlingen är dessutom mer rymningsäker. Det här börjar låta som en kontaktannons men jag är imponerad av ambitionen i odlingen.
Men det viktigaste är smaken. Det kommer vara en liten smula förvirrande för dig som tror att lax har en väldigt dominerande smak man måste ta hänsyn till. Salma-laxen är så ren i smaken att den funkar till otroligt många andra smaker. Men störst succé gör den rå. I de fåtal fall jag av olika skäl tvingas äta sushi väljer jag bort laxbiten just för att den så sällan håller måttet. Nu frossar vi i sushi och sashimivarianter hemma. Igår serverdes Salmalaxen i kuber med citrusfiléer, misodressing, sallad och gari. Jag ska snart publicera receptet till Salma-laxens ära. Ska bara hämta mig lite efter gårdagen.
Nu är det upp till dig och mig om marknadens bästa firre ska få bo kvari fiskdiskarna. Stödköp Salma-laxen på Daglivs Fridhemsplan eller några av de andra affärer som nämns här. Ni kommer inte att ångra er!
Förslag till laxrecept att laga:
Beurre blanc, att servera till pocherad lax
Misomajo att servera till lättstekt lax eller sallad med rå lax
PS 1. Laxen på bilden är inte Salma-Lax men vi har aldrig lyckats plåta den hemma för vi äter upp den så snabbt. Ska göra ett tappert försök idag.
PS. 2 Jag är med undantag av den där första filén inte ett dugg mutad. Den rare representanten för Salma-Lax ringde efteråt och frågade vad jag tyckte och erbjöd mig sen mer lax att experimentera med hemma, men jag tackade nej eftersom jag tyckte de kändes oetiskt. Så här bra mat betalar jag gärna för.
Kakfrukost och julevangelium avklarat. Snart ringer mamma och pappa på dörren. Då ska de trakteras med:
Knäcke med kokt gråsej och salladslök i hemvevad currymajo toppad med knaperstekt bacon tärnat vinteräpple och kryddkrasse (Johan och jag är inte så jätteförtjusta i sill och vi hade fisk över)
Salmalax med habanerospetsad miso-lime-grape-mirin-dressing, sallad och 4 sorters citrusfilé sprinklat med ume-shisopulver
Långbakad griskarré med ingefära serverad med sichuanesisk marinad, sesamsvängda morotsjulienne och gurkstickor
Johans kolaglass med hårdrostad mandel
God jul!
Jag älskar brysselkål men den ska helst vara kall. Och aldrig någonsin varmhållen eller ens det minsta överkokt för då smakar det tvål i min mun. Istället marinerar jag den med fin olivolja, ljus vinäger eller citron. Gärna strimlad rödlök eller finhackad schalottenlök. Strör du sedan över lite feta uppstår ren och skär magi. Av Dag Hermelin lärde jag mig den fantastiska kombon brysselkål och retsina; en fullgod ursäkt för att korka upp en flaska med det osubtila kådadoftande bondvinet i mellandagarna om du har brysselkålsrester hemma. Och med fetan med i leken är sambandet ännu mer självklart.
Eh, ja just det det var julmat jag skulle tala om egentligen. Nåja, retsina och feta hinner du bryta av med i mellandagarna. Först ska brysselkålen kokas och serveras på julbordet.
Ansa bysselkålen och halvera stora exemplar innan de tillagas. Däremot behöver du inte kryssa dem i stjälken, enligt undersökningar gör det ingen märkbar skillnad. Cook’s Illustrated som testat olika metoder förordar bräsering i lite saltat vatten under lock. Ungefär 1 1/2 dl vatten till 4 portioner. Och efter att ha testat säger jag inte mot. Det näst bästa sättet är att mikra dem i en övertäckt skål med lite vatten i botten. Koka dem bara nätt och låt dem sen ånga av ordentligt. Skölj den aldrig i kallt vatten, inte ens om den ska serveras kall. Då blir den soggig.
Kom ihåg att små brysselkål smakar bäst och glöm inte heller bort det vackra namnet rosenkål för de små liven. Mitt recept på bräserad brysselkål med ingefära passar väldans bra till julskinkan.
Skinkgriljering har en irriterande benägenhet att falla av. Min gamle vän Felten siktar över lite mjöl på skinkan först vilket jag tycker verkar vara en lysande idé. Är det fler som provat? Men var mycket lätt på handen så att inte mjölsmaken slår igenom. Eftersom jag hatar ströbröd använde jag riven kavring som griljeringsbröd, det blir enastående gott. Om jag använder vanligt ströbröd är lite mald torkad ingefära nästan ett måste i griljeringen. Det ger otroligt lyft. Har ni fler tips?
Eftersom ungarna firar jul hos sin mor i år tänkte vi ta det lite lugnt. Vi är ju vuxna. Vi tänkte visserligen äta julfrukost med min mammas släkt på morgonen: En kompromiss, ler vi mot varandra. För vi vet ju att vi inte bryr oss om julfirande, men vi vill ju inte vara omöjliga.
Sen, när plikterna är avklarade, blir det lite fisk och skaldjur. Låt se nu: Koriander, ingefära och citrongräs på inköpslistan. Jag ler hemlighetsfullt uppfylld av planer på kyckling med pomerans, Buddhas hand och shiitake. Jag ska överraska min älskade! Vitt vin ska porla – dyrt, kallt. Full fyr i öppna spisen. Tjocka koftor, tjocka böcker. Inga måsten. Rå om varandra. Vi är ju vuxna.
Men så för en timme sedan börjar något röra på sig i mitt inre Barnet som är mitt underjag vrålar i högan sky: SKINKA MED PAPPAS GRILJERING MED PYTTELITE TORKAD INGEFÄRA! RENKALVSYLTA MED KRYDDPEPPAR! TRE SORTERS SILL MINST!
Jag mumlar mantrat: Galangal, pilgrimsmussla, chablis och kanske ett litet, litet ostron. Vi är ju vuxna. Och med ens stillnar det inom mig. Rösten tystnar och jag skrockar belåtet. Slappnar av med niohundrasidorsromanen i min famn. Smuttar på det behagligt sträva vinet, fjärran från glöggslisk.
Jag vet inte hur det gått till men plötsligt befinner jag mig raklång på mattan. Golvad. Den inre rösten har vuxit till ett avgrundsvrål:
DOPPA! DOPPA!! DOPPA!!! ÄÄÄNGLASPEL! DIN DÖE DUMME JÄVEL HÖR DU DET: ÄÄÄNGLASPEL!
Jag hör. I desperation twittrar jag om min nöd. Griskindspatrik förbarmar sig och bjuder på mellandagslunch med julrester. Gristät. Just nu råder en bräcklig vapenvila mellan överjaget och underjaget. Men kanske smyger jag snart ut i köket och kokar en liten knäck i alla fall. För säkerhets skull.
Nu är jag arg. Jag älskar blodapelsin. Du har det inte roligare med blondiner. Det är inte bara de mer komplexa aromerna som ger mig gåshud av välbehag. Färgen! Färgen! Den kan gå från scharlakansrött till Morons köttiga drinkarnäsepurpur. Tyvärr blir vi alltför ofta blåsta på effekten. Idag tubbade jag den förtjusande personalen på Vi Hornstull att klyva tre sorter. Bara en av dem bjöd på några mesiga blodstrimmor, två var sorgligt helblonda. Orsaken är att många sorter behöve rbåde varma dagar och ett par kalla nätter för att antocyaniner ska utvecklas (läs artikeln i föregående länk). Visserligen kan apelsinerna ha intressant smak ändå, men då ska de säljas på sort och inte som ”blodapelsin”.
Detta är ett upprop till fruktförsäljare i hela landet. Spela med öppna kort! Sätt upp en kluven apelsin bredvid de apelsiner som säljs som blodapelsin. Vi vill veta om de gör skäl för namnet. Och snälla läsare och matbloggare: Tjata på fruktförsäljarna! Och klaga om ni har fått aldrig så goda gyllene apelsiner istället för de utlovade blodiga!
PS! Fick du tag i blodapelsin? Laga min goda linssallad! Annars kan du laga fläsklägg med rosmarin i färdigpressad blodapelsinjuice.
RSS 2.0