Min rara bekant Irena Calmers har sammanfattat det gångna matåret i ett roligt alfabet. Och så till skrytet: hon lånade mitt upplägg i en handout jag gjorde till en föreläsning på IACP, till sin bok som fått lysande recensioner. Det kändes hemskt viktigt att ni fick veta det. Hon bad mig mycket artigt om lov först.
Att man ser lite kasst innebär inte att man luktar illa. Tvärtom är det just då man behöver laga köttgryta, för livet ter sig onekligen lite ljusare när ljuva dofter från grytan sprider sig i hemmet. I den fantastiska kötdisken på VI Hornstull har de senaste veckan sålt högrev av älg till extrapris. Högrev av älg. Högrev av älg. Ja, ni hör ju hur vackert det klingar. Måste bara skriva det en gång till: Högrev av älg. Så klart man måste köpa det! Och sen kokar man en jättekalops. Med man menas i detta fall jag, och det är jag glad för.
Älgkalops med svampmyllerReceptmakare: Lisa Förare Winbladh
Portioner: 8
Tid: 4 timmar
I väldigt många långkoksrecept är koktiden för kort så att köttet är torrt, det brukar behövas längre tid än man tror. Däremot behöver det inte koka bara precis så att några bubblor stiger mot ytan. Tyvärr plattas smakerna ut när en gryta lagas riktigt länge. Det åtgärdas genom en extrakryddning mot slutet.
Varje vinter får vi en grotesk leverans av den allra möraste finaste renkalvskav. Bonusungarna älskar när jag lagar den med mycket svamp och grädde. Jag brukar laga den ungefär så här men med många små avsteg och irrvägar beroende på vad som finns i kylen. Vi har också gjort en mycket lyckad tacofyllning, men då kryddades tyvärr lite av renens egenart bort.
Nå, vad ska jag göra med de två sista renkalvsskavpaketen (försök säga det ordet fem gånger snabbt) så att det blir plats för nästa laddning? Inte kombon svamp, grädde enbär i alla fall. Kom med ett kreativt förslag och bli Veckans matnörd!
Senare idag får ni recept på en kalopsliknande älghögrevsgryta. Om den blir god vill säga.
Så nu har jag varit hos ögonspecialist. En ortopist närmare bestämt. De vet inte riktigt vad de ska göra åt min dåliga syn. Närmaste veckorna ska de prova lite olika saker, för att underlätta för samsynen.
Jag kan skriva hyfsat, läsa korta stycken men får ont i huvud, ögon och ser dubbelt/toksuddigt av att läsa länge. Fota samma sak. Skriva är lättare, men inget som måste researchas eller korras. Det finns inga kända läbbiga sjukdomar (ledsen att göra er besvikna) som ger den här typen av synproblem.
Eftersom det i praktiken är jag som grejar med texterna Taffel blir det lite stiltje framöver. Men om ett par veckor är det stora saker i görningen. Johan som sköter det tekniska i kulisserna har uträttat stordåd hela hösten.
Men det är inte synd om mig. Ikväll dricker jag vin med TBFKAEM och äter köttbullarna med världens bästa bonusbarn.
Det har varit alldeles för lite recept på den här matbloggen. Jag kompenserar detta med att lägga upp en smarrig matbild och låna ett av mina egna recept från Sydis.
Ni vet väl att ni kan läsa nya recept av mig eller någon trevligare matpersonlighet varje söndag? Då vet ni också varför jag inte hinner med att skriva recept till bloggen. Inte minst nu när det varit julspurt och jag just lämnat in nyårsrecepten har den del i hjärnan där receptidéer sitter (förmodligen tallkottekörteln) gått på högvarv. Ja, den är så utmattad att jag till middag idag lyckades komponera en fisksoppa som övertrumfas av Findus allra enklaste kompositioner.
Hur som helst är det här en fantastisk rätt när man är ensam hemma. Ta en sötpotatis, picka skalet lite med gaffel och mikra på högsta effekt 7-10 minuter. Den ska vara helt mjuk.
Grovhacka några räkor och blanda med creme fraiche, röd curry, och hackad gari (sushiingefära). Vispa ihop en sås på pressad lime, rivet limeskal, finhackad rödlök och sweet chilisauce (ja, du läste rätt). Finhackad röd paprika är också gott i.
Skär ett snitt i potatisen och kläm till från sidorna. Klicka i räkfyllningen och ringa över den tunna såsen. Sen snyggar du till potatisen med lite pynt beroende på hur mycket du älskar dig själv. Korianderkvistar är viktigast.
Asgott! Här finns ett mer exakt recept.
Genom Johan hittade jag den här otroligt oroande installationen.
Restauratören låter krogarna sätta betyg på kritikerna. Vad tycker ni?
Ett gäng sådana här bedömare på ett och samma ställe skulle inte vara fel.
Igår firade vi att Johan tagit hem tredjepriset i en matematiktävling för lärare. Jag var gruvligt imponerad, precis som en älskande hustru bör vara. Inte minst med tanke på att de som slog honom var två lag som samarbetade. Men vart ska man gå en tisdagkväll då man är trött? Valet föll på Zink Grill, ett ställe vi varit nöjda med för ett par år sedan. Så nöjda att vi faktiskt valde i princip samma rätter som förra gången.Vi älskar också det faktum att inredningen är kongenial och att publiken är mer avslappnad än på andra ställen runt Stureplan. Ett säkert kort helt enkelt.
Till förrätt petade jag i mig en bit fin bit paté med just lagom leversmak. Runt patén fanns ett hopkok på ”balsamico” och jordgubbar ringlat som faktisk var ganska gott till eftersom patén var mild. Mindre roliga var de alltför vinägerskarpa soggiga inlagda kantarellerna som krockade med jordguben. Johan valde en generös portion ravioli med oxsvans i fin lätt buljong. Jag tyckte att oxsvansen kunde vart saftigare men Johan ansåg att smaken och den finstämda kryddningen (muskotblomma?) förlät det mesta.
Som vanligt kunde jag inte motstå den toskanska lasagnen med långkokt köttragu och tydliga toner av kryddnejlika som de gör riktigt bra, tyvärr var den lite för salt den här gången. Men konsistensen var perfekt, saftig men utan flytande sås och god pasta. Johan valde salsiccia, som visserligen enligt rykten inte är hemlagad men riktigt bra. Till den hörde stora vita bönor, perfekt krämiga i en kalvbuljong. Tyvärr var buljongen nästintill förgiftad med okristliga mängder tryffelolja. Vanlig salvia hade varit ett bättre val. Korven var trevlig men lite för lite stekt och något för salt.
Hur som helst var vi för mätta för dessert rätt nöjda. Rätt, inte helt. Magin uteblev. Det gjorde den dessutom med besked vid bordet intill. På Zink Grill måste sås, grönsaker och till och med pommes frites beställas separat till många av rätterna (vilket får priserna att se tilltalande låga ut). Alltså fick mannen vid bordet bredvid (väldigt bredvid, det är trångt mellan borden) in sin chateaubriand med endast pommes. Det borde vår förtjusande uppnästa servitör insett. Hur som helst gick det snabbt att kompletteringsbeställa en sås.
Mätta och lite yra av en skojig syrah från Toscana flanerade vi mot Gamla stan, där slank vi in på 19glas, ett anspråkslöst men ändå kvalitetsmedvetet pytteställe jag älskar (möjligtvis undantaget inredningen som ser ut som en lämplig miljö för ett lyckotroll). Deras luncher är bland de bästa i stan. Inte minst torsdagarnas ärtsoppa med spädgriskorv som är utomvärldslig.
Ägaren, den charmerande Peter Benyson, hade en lugn kväll och serverade oss en liten kavalkad av smakskvättar från diverse öppnade flaskor (ja, jag känner honom lite) allt medan han tvinnade sina långa korkskruvlockiga mustascher. (Bilden är lånad från krogens sajt. Lägg till minst fem centimeter mustasch. )
Jag återupptäckte Macvin de Jura, en dryck (för den märkliga dekokten kan knappast kallas vin) som doftar lika ljuvt av stora julrussin dränkta i diverse intoxikerande lösningsmedel som grappa. Guskelov smakar det inte som grappa utan har en mild fyllig söt smak. (Alf gillar den till ost.)
Erik Videgård svarar på Matgästen. Fortsätt gärna diskutera där.
RSS 2.0