Just nu tokjobbar jag men hoppas att kunna lägga upp recept på något trevligt senare  ikväll. Tills vidare får ni hämta lite inspiration i mitt andra pörte där jag bjuder på mackor och öl. Mackan med rostad rotsellerimousse, aprikoser och hasselnötter rekommenderas varmt. Min kollega Håkan Engström som tipsar om öl rekommenderas ännu varmare; han är en ohyggligt fin och mångsidig skribent. Tillsammans med favoritfotografen (min och många andras) Peter Frenneson har han gett ut en superfin intervjubok om skånska artister. Trots att jag är genuint ointresserad av musik läste jag med förtjusning.

”Vill du ha kaffet i koppen eller ska jag hälla det i sängen direkt?”

Min mans leende skulle kunna kallas sardoniskt. Han syftar på min vana att marinera sängkläderna i kaffe mest varje morgon. Ändå accepterar han min ovana. Stunden i sängen med nymalet presskaffe (och ibland keliga buffande bonusbarn) är kanske dagens bästa. Till det passar det väldigt bra med lite kaka.

I eftermiddag svarar jag på valfria matfrågor på Twitter. Twittra en matfråga så twittrar jag korta svar. Helt enkelt för medtagen efter gårdagens strapatser för att orka ngt annat. Kör hårt!

Edit: Jag svarar alltså på korta matfrågor på Twitter. Inte långa utredningar i kommentarerna nedan. Hav förbarmande med en krasslig kvinna!

Idag är det en sådan där dag jag strök mentalt ut kalendern för länge sen. Det påstås att det var Gustav Trägårdh som var gårdagens starke man, för det var han som knep titeln Årets Kock. En anspråkslös, stencool och filbunkslugn 36-årig tvåbarnsfar. Förmodligen var det den hemliga råvarukorgen som fällde avgörandet. Uppgiften var att laga en fisksoppa med torsk, vilket kockarna enligt juryns ordförande Fredrik Eriksson klarade rätt dåligt. Inga vidare soppor, muttrade en jurymedlem. Trägårdh lagade lättrimmad torsk med rotfrukter bräserade i brynt smör och citron, lantägg i frasig svecia, kryddgrönt samt pepparrotsbuljong och blomkål. Dessutom förtjusta hans andra, planerade rätt med rensadel och långlagad rentunga. Förtjusande Receptomaten, som jag träffade, har fina bilder.

Men i mina ögon var det andra som var lika mycket hjältar. Karl Ljung och Sillen (Christian Hellberg) som lagade varken mer eller mindre än suverän mat åt 850 kräsna matmänniskor på kvällens bankett. Tyvärr använde de mesta delen av sitt introduktionstal till att häckla mig och min antipati mot hjortron. Moget, pojkar!

Först en laxkavalkad med lax i fler skepnader och texturer än jag kan minnas. Långsambakad med saffran, konfiterad i en (torr! enda protokollplumpen) sommarrulle. Tatakin var för övrigt på salmalax. Den underskattade grönsaken sjökorall dök upp i en komposition med marinerad lax. Majonnäs smaksatt med rökta laxfenor serverades till brödet i en fyndig tub. Bliss!

Sen följde perfekt varmblodig ren med en god men lite väl hård korv på hjärta och liten mager rillette på tunga blygt gömd under rotsaker. Desserten på hjortron var naturligtvis urgod: en sorbet med hög syra som lockade fram havtornstoner ur de äna hjortronen. Mylta och en sås som var en spinoff på tjinuskisås fast liksom vitgräddig som var så god att man ville äta den med sked. Ja, det var ju det man gjorde.

En potentiell stjärna var en okänd man i publiken. När Maud Olofsson avslöjade lite om sig själv som köksmänniska i ett tal frågade hon retoriskt publiken: ”Vet ni varför jag älskar mortlar?” Vrålade någon: ”De är billigare än Saab.”

Electrolux VD höll ett pinamt tal fullt av malplacerat säljskryt. Jag påpekade detta för min bordsgranne. Han skrockade: ”Vet du vad jag kallar det där?” ”Nej”, sa jag.

”Jävla bögsnack”, skrattade bordsgrannen, förtjust över sin oerhörda fyndighet.

Som ni förstår hade jag inte så dåligt samvete över att jag twittrade mig genom middagen. Här kan ni bläddra bakåt i min twitterfeed.

Den kanske största stjärnan var nog ändå kvällens konferencier Annika Unt Widell, som också lotsat oss genom morgonens förträffliga trendseminarium. Hallå arrangörer och talangjägare, det finns kvinnor som är utmärkta på scenen. Ni är bara usla på att leta, slöfockar! Värva Annika till något matprogram pronto!

I år bestämde jag mig för att inte blogga från Årets Kock. Jag blev helt enkelt för utmatad för att ha kul. Däremot har jag twittrat mer eller mindre infamt skvaller hela dagen. Ni kan följa mig här (eller läsa dagens noteringar):

http://twitter.com/foraretaffel

Snart dyker Alice Brax och Edward Blom upp för att ta taxi till banketten 19.30. Jag twittrar matkuriosa och skvaller hela kvällen.

Jag är en kritisk människa, vissa kallar mig oresonlig. Ibland övergår min hälsosamma skepticism i rena spekulationer och flirtande med konspirationsteorier. Till exempel när det gäller king solo. Jag har redan konstaterat, och på sätt och vis lett i bevis, att bananschalottenlöken är ett djävulens verktyg. Förvisso en charmerande  lök på sitt vis. Men schalottenlök är det fanimig inte. Fel smak, utan smörighet och… ptja, fel helt enkelt. Ingen fullgod ersättare.

Nu har jag samma antipati mot vitlökscook-aliken king solo. Bara ordet lättskalad gör alla oss som får en kick att valhänt trä övermogna smultron på strå nervösa. Saker som säljs på bekvämlighet tilltalar inte nördar.

Nu undrar jag: Smakar king solo verkligen vitlök? Är den lika bra som vitlök? Jag har en känsla av att den saknar såväl sting som svavelsötma. Inkräktaren har sitt ursprung i Yunnan, och jag måste nu erkänna att jag (trots min respekt för det kinesiska köket) överhuvudtaget har fördomar mot kinesisk vitlök som jag tycker snarare luktar som man gör dagen efter man ätit vitlök snarare än vitlök i sig.

Vad tycker ni om king solo? Är det vitlök? Eller har den rent av ett egenvärde?

(Och när jag ändå är i farten vill jag passa på att varna för ingefäran från Brasilien som säljs ibland. Låt mig fatta mig kort: Inte bra.)

Söndagens artikel om köttoasen Bastard finns naturligtvis på nätet.

En av de mest inspirerande bloggarna att följa har varit Daniel Åberg. Han skildrar hur han ger ut sin nya roman helt och hållet på egen hand utan förläggare, till och med formen gör han själv.  Ljudboken, som kommer att finnas att ladda ner gratis, har han han spelat in i sitt källarförråd. Jag blev otroligt sugen på att läsa in Taffel-artiklar och Gourmetartiklar i en liten gretest hits-samling. Skulle du tycka det var kul med lite matnörderi i poden eller mobilen? Gratis, of course.

Med ledning av den obefintliga responsen på teve-skvallret publicerar jag istället ett recept för er hunriga som inte intresserar er för Christna Schollin. Jag är inte den som surar utan tar nya tag och publicerar ett recept istället.

Det här är en släkting till crash hot potatoes, en enkel metod som jag länge använt som ett sätt att bli av med rester. Variera med ostar och kryddor du råkar ha hemma. Jag upprepar en gammal varning. Dåliga valnötter kan förstöra en hel rätt, och vem vet – kanske hela ditt liv. Köp alltså inte valnötter utom

• såna du får smaka på
• såna som är vakuumpackade
• såna som säljs i folieklädd påse

Getostgratinerad potatis med valnötter

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 2

Tid: 25 minuter

Ja, jag vet att receptet nästan är fånigt enkelt. Men det är faktiskt ett av de läckraste sätten att göra av med överbliven potatis. Det kan faktiskt varieras hur mycket som helst. Valnötterna kan ersättas av pinjenötter, solroskärnor eller oliver. Om du lagar åt många kan du riva potatisen på en matberedare. Både potatis och ost går snabbast att riva om de är riktigt kalla. Om du använder getostrulle kan du stoppa in de i frysen ett slag först.

• 4 kalla kokta potatisar
• 60 g caprinelle eller annan hård getost
• 5 cm av det gröna på en purjo
• 6 valnötskärnor
• 1 msk finhackad färsk rosmarin eller 2/3 tsk torkad
• kylskåpskallt smör
• salt, nymald svartpeppar

1. Sätt ugnen på 200°C. Hyvla en skiva av det kalla smöret med osthyvel och lägg i en liten ugsnfast form, stor som en assiett i botten.
2. Grovriv potatis och getost. Strimla purjon riktigt lövtunt. Grovhacka valnötterna. Blanda samman alla ingredienser. Peppra lätt. Salta om du måste, osten brukar räcka som sälta.
3. Smörj den ugsnfasta formen med smöret som nu har hunnit mjukna lite. Lägg potatisrivet i, platta ut det och tryck till det lite, men det ska fortfarande vara luftigt. Hyvla över två tunna skivor smör över potatisen.
4. Gratinera i ugn tills ytan är vackert brun och knaprig.

Just hemkommen efter teveinspelning för Stjärnkockarna,. Var ytterst vankelmodig när jag lämnade hemmet och min man i morse, men när allt väl var över och vi drack lite vin (trevligt Chateau Bonnet) och åt ost (småtråkig brie och Bavaria Blue) var jag för första gången glad att jag skrev på kontraktet. Jag ska fråga hur mycket jag får blogga om det hela. Tycker ni att det är intressant med lite bakom-kulisserna? (Lovar att blogga så mycket jag kan om vanlig hederlig mat också.)

Nå lite light-skvaller: Alla deltagare visade sig vara riktigt bra på att laga mat. Tom Sjöstedt (jurymedlem) är vansinnigt trevlig; bara som en sådan sak att han säger att det bästa med att jobba som frilans är att han kan hämta på dagis. Jo, jag vet att jag kanske skulle sucka luttrat om en kvinna sa det. Men det är ett tecken på att tiderna förändras när en man mitt i sin toppkockskarriär prioriterar sin familj högt.

Melker Andersson (juryns ordförande) och jag diskuterade problemet med att man som matmänniska ibland är usel på att släppa in barnen i köket. Edward Blom (jurykollega) avslöjade att hans främsta kriterium för god mat var att den skulle vara krämig. Peter Swartling (tävlande) försökte med en indiskret muta genom att lova att försöka få in mig i den amerikanska Idol-juryn. När jag förklarade att jag var tondöv erbjöd han sig artigt att guida mig i öronsnäcka så att ingen skulle märka något. Roliga Alexandra Pascalidou (tävlande) påstod att hon var nära att hoppa av när hon fick veta att jag skulle sitta i juryn (hmmpf). Ulf Elving (tävlande) har en son lika charmerande som han är. Och Christina Schollin är så ungdomlig och karismatisk att jag av misstag sa att hennes barnbarn Oliver var hennes son. Martina Haag (tävlande) var fouserad, vilket jag gillar. Willy Crawford (tävlande) och jag skvallrade om vår uppväxt i Bromma.

Vår expertjury består föga överraskande av tre män och en kvinna. (Detta apropå den påstådda kvinnodominansen i matvärlden.) Jag tycker inte bara det beror på att män är framfusigare utan att kvinnor måste lära sig att ta ett steg framåt. Att våga vara expert på sitt ämne. Priset kan vara högt, men det hjälper inte att bara anklaga män för att ta för sig.

Nu måste jag sova.