Jag är en dålig människa. Ibland blir jag oresonligt arg på och vidrigt elak mot människor utan rimlig anledning. Nästan alltid har det med kedjebrev, virusvarningar eller namninsamlingar att göra. En kort stund idag var jag beredd att säga upp Facebook-bekantskapen (vad den nu är värd) med ett antal personer som gått med i Facebook-gruppen som lovar att skänka två kronor till Haiti för varje ny medlem. När jag konfronterar personer som ägnar sig åt sådant här brukar de rycka på axlarna och säga ”Vad löjlig du är. Jag förlorade ingenting på det, vad är det för fel att prova?”
Jo, du förlorar något på det. Du förlorar din trovärdighet och du devalverar betydelsen av en namnunderskrift. Inte bara din egen utan min och alla andras. Ditt namn och dina personuppgifter som du i vanliga fall kanske vakar över som en hök var inte ens värda en minuts halvhjärtad googling vilket hade fått dig att upptäcka att det bara är luft bakom gruppen. Du hade kunnat skänka lite pengar själv istället för att sälja ditt namn och tillgång till dina uppgifter billigt. Två kronor. Så lite var ditt namn värt för dig. Kanske hade du sålt dig för mindre. Du ville visa att du är engagerad? Inte så engagerad att du orkade googla en minut? Hur mycket är till exempel namnunderskrifterna för att Dawit Isaak ska friges värda när en fejkad Facebookgrupp får 100.000 medlemmar på ett par dagar?
Orsaken till att jag blir förbannad över virusvarningar och kedjebrev har liknande anledningar. Den bristande respekten för mottagarnas tid och den egoistiska fåfängan hos den som med en enkel knapptryckning skickar bluffen vidare. Man skickar virusvarningar vidare för att man vill ses som en pålitlig och ansvarstagande person. Men det är man inte. Är man en pålitlig och ansvarstagande person kollar man upp fakta innan man skickar dem vidare. Annars stjäl man av andra människors tid och energi. Visserligen av dumhet och inte av ondska. Men ofta undrar jag om välvillig dumhet inte lett till mer sorg och bekymmer än utstuderad ondska. Och det finns exempel på att falska kedjebrev har fått oskyldiga personer och organisationers servrar att bryta samman. Vissa kedjebrev lurar mottagarna att slänga ut nödvändiga filer i datorn i tron att det är virus. Varje gång du skickar information vidare utan att kolla den motarbetar du aktivt kunskap och bidrar till enfalden. Du får världen att verka som en ännu otryggare och mer konspiratorisk plats än vad den är. Jag har höga tankar om mina vänner och kollegor, därför blir jag besviken. Och om sanningen ska fram blir jag rädd. I synnerhet när folk som kallar sig journalister går på så genomskinliga informationsfinter.
Det tar en minut att kolla upp ett kedjebrev, en virusvarning eller en namnunderskriftsinsamling. Välj ut några personnamn/geografiska namn som nämns i brevet och googla tillsammans med ordet hoax. Du brukar få bra besked på ett flertal pålitliga ställen.
För det första kan du lugnt utgå från att 90 procent av alla kedjebrev och virusvarningar är bluff. För det andra finns det några säkra varningstecken. Det här är bara några:
- Kedjebreven är ofta felstavade och innehåller många utropstecken och tveksamma satsbyggnader.
- Datum och tidsbegränsning för kampanjen/varningen saknas.
- Kampanjen/varningen har ingen seriös sajt kopplad till sig.
- Avsändare saknas eller presenteras bristfälligt och går inte att få upp på en googling.
Och varför skrev jag det här inlägget? Jo, för att jag vill bli en bättre människa. Från och med nu lovar jag och svär att inte skriva något personligt nedsättande surt till de personer som går med i fejkgrupper eller skickar kedjebrev. Jag ger dem bara en länk hit. Och hoppas på att en allmänt hållen predikan är mindre elak. Dessutom spar jag en massa tid på att inte tugga fradga. Jag är också egoistisk och lat, det här inlägget är för mitt eget bästa.
Edit: Jag har som vanligt pillat i några formuleringar sen publicering. Och hittat fram till Gunillas fantastiska inlägg om slacktivism. Något annat som hänt är att jag förlorat en ”vän” på Facebook som inte gillade att bli uppläxad. Well, jag publicerade i ren och skär fåfänga en idiotboklista här på bloggen för någon vecka sen. I den späda tjugoårsåldern trodde jag flera år att blinda albinoalligatorer koloniserade New Yorks kloaker och berättade livliga historier om det för alla som var intresserade och en hel del som inte var det. Jag är en komplett idiot ibland. Och folk som talar om det för mig har jag den största respekt för. För då vet jag vet att de förväntar sig mer av mig. Så snälla tala om för mig när jag gör eller har fel. Att kalla mig idiot är dock inte helt nödvändigt.
Edit 2: Förresten mejlade en läsare och frågade vem den där Edit var som skrev i min blogg ibland. Jag tror att det är mitt överjag, men är inte säker.
Edit 3: Sen jag skrev meddelandet i min Facebookstatus att Haiti-gruppen var en bluffgrupp har flera av mina bekanta kopierat det och klistrat in som sin egen statusuppdatering. Alltså, jag tycker inte att någon ska lita okritiskt på mig heller. Jag tycker helst att man ska kolla upp saker själv och formulera det själv. Men jag uppskattar verkligen tanken! Och jag inser att jag är en pålitligare källa än en fejkgrupp. Men det kändes lite paradoxalt när någon kopierar ett meddelande som uppmanar folk att tänka själva. Nu kanske jag är larvig, det inser jag.
Det är svårt att hinna med att blogga just nu. I morgon börjar inspelningarna av Stjärnkockarna, där jag sitter med i juryn. Många långa inspelningsdagar som ska läggas på det vanliga arbetet närmaste månaderna. Jag hoppas att det blir kul, inte minst ser jag fram mot att få umgås med den charmerande Edward Blom som sitter i juryn med mig.
Det är lite ironiskt att de månader under året man är absolut tröttast är det de mest uppmärksamhetskrävande ingredienserna som står till buds. Visserligen älskar jag rotsaker och i vanliga fall fnyser jag åt folk som beklagar sig åt att de är jobbiga att laga. Sen får jag äta upp min fnysning med pressad citron när jag står med värkiga blytunga fingrar och skalar rotsaskjävlarna och hackar de motspänstiga kräken. Med omtanke dessutom. För rotsaker är det slutgiltiga beviset på hur mycket formen betyder för smaken.
Ångade rotsellerinudlar med ädelost, timjan och rostade hasselnötter. Morotsspaghetti med het lime- och korianderdressing. Eller blandade rotsaksnudlar svängda med brynt smör, karamelliserat apelsinskal och de sista resterna av den torkade trumpetsvampen.
Cheddar och 
Jag har dragit på det här. Det är nämligen en vånda för mig att sätta betyg på produkter. Lättast är det att skriva ner något, då har man alla på sin sida. Alla gillar att peka finger och fnissa och fyndigheterna dansar från ens fingrar när man skriver. Svårast är det att skriva om något som är bra. För vad är bra mat?
RSS 2.0