Det finns bara ett stort fel på Bastard och det är att denna köttoas, denna glimrande pärla till krog inte ligger på min gata i Stockholm. Jag drar lite surrord ur menyn för att bringa er ur fattningen: bottarga, dourade, foie gras, gribiche, tête, oxkind, torskhuvud … Ägaren/köksmästaren Andreas är en sådan där kock som får en att svära över att ordet klockren nötts till en banalitet och inte längre har sin plats i en anständig krogrecension. Men det är så det är – varenda smak sitter där den ska. Och för rustik mat är den där balansen så innerligt viktig. Hmm, hur är det med ordet klockarkärlek? Det är väl ganska fräscht fortfarande?

Tillsammans med fantastiska, mer eteriska och sofistikerade Trio kommer Bastard att förse min plånbok med hål och min midja med hull. Men det kommer att vara värt det.

Malmö är svensk mästare på informella prisvärda krogar. Green Lion Inn, Tempo, Belle Epoque, Asien, Smak på Konsthallen, Brogatan, Siesta, Mrs Brown och… jag har säkert glömt några uppenbara. De är alla säkra kort för prisvärd mat mellan hyfsad och eminent och avslappnad stämning.

Skriver mer om mina matäventyr och Bastard närmaste dagarna. Har tokjobbat. I morgon blir det kaffe på Solde, en titt på Konsthallen och arbete på Stadsbibblan. Hör av er om ni vill ses!

Missa inte Mia Öhrns skojiga bild från en matskribents vardag.

Eller den fina nättidningen Le parfait med bland annat duktiga matskribenten/stylisten Liselotte Forsslin i spetsen. Cool! Jag blir bara inte klok på varför man gör en ”nättidning” utan att utnyttja nätets unika möjlighete till interaktivitet, länkning och teknik. Varför inte göra en supersnygg blogg istället för en produkt som hade blivit bättre på papper?

Och naturligtvis ska ni se Landet Brunsås ikväll om en vecka (fel av mig). Och ingen blir gladare än jag om jag har fel i min genuskritik. Jag kanske bara är en bitterfittig gnällspik med helt fel förväntningar.

Sen älskar jag Teas sötsaksblogg. Besök!

Lotta Brinck skriver bra om salt.

”Den som inte arbetar, ska heller inte äta”, muttrade jag lite lamt när jag kom hem till min sjuke man efter en hård dag på Matlabbet. Mitt hjärta veknade dock snabbt och rätt som det var stod jag vid spisen och försökte pussla ihop något av de mysko ingredienser som har en förmåga att ansamlas i en matnörds kyl. Trumfkortet var de otroligt fina currybladen från Taj Mahal på Kammakargatan. ”

”Kerala!”, mumlade jag för mig själv eftersom tankarna ännu var inne på kommunism. (För er fåkunniga kan jag upplysa er om att Kerala är en av de få stater där kommunismen kommit till makten genom demokratiska val. Ett intressant och imponerade ställe.) Och så snodde jag ihop något som med mycket god vilja kan räknas som keralesisk (eller vad fanken det heter, för trött för att googla) mat. Men snart när krafterna återkommer ska jag skriva mer om curryblad. (Bilden på curryblad är lånad av Sofia.)

Kycklinggryta med smak av Kerala

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4

Tid: 20 minuter

Den här grytan tillkom i desperation. Du kan använda torkade curryblad men då får du öka till ca 20 curryblad för de smakar så lite. Curryblad går fint att frysa. Om du använder någon annan kokosgrädde än Savoy får du nog öka mängden. Savoy finns på nästan alla asiatiska butiker. Bunkra!

• 450 g kycklinglårfilé
• 1 tsk salt
• 1/2 msk bruna senapsfrön
• 2 msk finhackad eller grovriven ingefära
• 1/2 dl rapsolja
• 1 liten röd thaichili (ca 6 cm), i tjocka skivor eller chiliflingor
• 15 färska curryblad
• 1 msk finriven färsk gurkmeja eller 1/2 tsk torkad
• 1/2 tsk hing (asafoetida)
• 1/2 burk Mutti körsbärtomater
• 1 dl kokosgrädde (den lite fetare kokosmjölken på runt 20%)
• 200 g tinad fryst bladspenat, urkramad eller halverade halvtinade gröna bönor
• Till servering:
• Brunt basmatiris eller kikärtspannkakor
• Kanske några mangobitar
• Grovrivna morötter med pressad lime

1. Strimla kycklingen i lillfingersstora bitar (mitt lillfinger, om jag får be!). Blanda med salt och marinera. Om du köpt pippin i plasttråg kan du använda det. Låt marinera medan du förbereder de andra ingredienserna.
2. Hetta upp ingefära och senapsfrö i rapsoljan på medelvärme tills ingefäran börjar få färg och senapsfröna grånat och kanske poppat någon gång. Vänd snabbt ner chili, curryblad, gurkmeja och hing. Rör runt. Ös ner kycklingen och stek under omrörning i 3-4 minuter.
3. Tillsätt tomater och hälften av kokosgrädden. Tillsätt 3 dl vatten. Låt puttra på låg värme tills kycklingen är mör, ca 10 minuter.
4. Vänd ner spenaten och låt puttra ytterligare någon minut.

Nå, ni som följt mig på Twitter vet att vi har plockat fram lergrytan. Faktiskt är det ingen gammal avdankad tysk Schlemmertopf utan en i nyare modell från IKEA ur serien STIL av Carl Öjerstam. Jag skrev texter till en vernissage han ordnade och fick en tagine, en wok, en paellapanna och en lergryta att prova. Jag var måttligt entusiastisk tills jag började använda dem. Samtliga är helt briljanta, bland de bästa saker jag haft i köket och kvaliteten är anmärkningsvärd. Design när den är som bäst. Woken är till exempel tjock för att behålla värme och därför anpassad till svenska futtiga lågor. Handtagen gör att de är lätta att hänga på väggen. Och de är snygga som tusan. Köp allihop!

Pannorna blev våra käraste lekkamrater i köket.  Lergrytan fick stå oanvänd och dammade på en hylla. Jag hade helt enkelt glömt bort hur gott det är att laga saker i lergryta. Eller rättare sagt: på den tiden det begav sig hade jag inte tillgång till så bra kyckling som jag har idag, så jag mindes nog bara en halvhysad blek pjodd. (Bosarp är bäst, Bjäre och Bang duger fint.) Häromdagen fick vi för oss att plocka fram det gamla fossilet.  Kycklingen vi lagade blev makalöst saftig och mör. Jag slår mig för pannan. Dunk! Dunk! Dunk! Hur kunde jag glömma?

Jag är inte insatt i varför tekniken fungerar så bra, ska luska vidare i detta snarast. Men jag tror att avdunstningen i den fuktiga lergrytan ger låg, jämn värme med mycket ånga som ger fin värmeöverföring. Men jag har haft fel förr. Extra bra är den för vår ugn där det inte går att få ner temperaturen under 140°C och värmen är hiskligt ojämn.

Idag lagade Johan en mycket enkel skinkstek med rotsaker som blev god. Inte oförglömlig, men mer än bra inte minst med tanke på den minimala arbetsinsatsen. Milt, fint, mustigt och barnvänligt.

Skinkstek med rotsaker i lergryta

Receptmakare: Johan Swanljung

Portioner: 6

Tid: 2 1/2 timme

Receptet är väldigt ungefärligt, använd vad du har hemma.

• 1 (ca 1 1/2 kg) skinkstek
• 1 stor (ca 800 g) rotselleri
• 4 medelstora lökar
• 12-18 små fina potatisar
• 1 stor kvist (ca 15 cm) rosmarin
• 2 lagerblad
• drygt 1 msk salt
• nymald svartpeppar

1. Ta fram köttet så att det inte är iskallt. Blötlägg lergrytan i kallt vatten 30 minuter. En ren vask funkar bra att sänka ner grytan i.
2. Halvera rotsellerin och skär av skalet med vass kniv. Skär i stora tärningar, ca 3 cm. Kvarta löken dra av skalet och skär bort ändarna. Skrubba potatisen. Lägg allt i lergrytan (Ut med vattnet först så klart! ), repa över rosmarin och smula över lagerblad.
3. Klappa in skinksteken med salt. Lägg den ovanpå rotsakerna.
4. Sätt in grytan i kall ugn. Sätt värmen på 200°C. Tag ut efter ca 2 timmar när steken blivit mör.
5. Fiska upp steken. Peppra duktigt på rotsakerna. Salta om det behövs. Skiva steken och lägg den på rotsaksbädden.

Jag fick äran att förhandskika på första programmet av den nya SVT-satsningen Landet Brunsås. Sällan har jag sett fram så mot en tevesatsning, programmet som skulle lansera smarta, roliga, matkunniga, snygga Lotta Lundgren som vår nya matstjärna. Gudarna ska veta att vi behöver någon som hon!

Nå. Snabb varudeklaration av första avsnittet av Landet Brunsås: 87 procent man. Tre manliga experter intervjuas ingående. Två sköna grabbar, Eric Haag och Henrik Schyffert håller låda utan att kunna ett smack om ämnet. Hur många minuter av programmet hörde vi en kvinnlig röst? Den enda kvinnliga ”expert” som medverkar, den mexikanska konsuln,  avbryts och nonchaleras. Jag kan förstå att det blir så här i vissa manligt dominerade ämnen; men när det gäller mat finns det faktiskt fullt av kvinnliga mathistoriker och experter. (Och nej, jag känner mig inte förbigången. Det var inte mina ämnen som diskuterades. Men jag lämnar gärna en lista på kvinnor som kan medverka.)

Lotta, då? Jo, hon är bra, men det är lätt gjort att missa henne. Vi får se kanske en tredjedel så mycket av Lotta som av någon av hennes ”sidekicks” Henrik Schyffert och Eric Haag. Så fort hon säger något börjar de sköna killarna prata ännu högre, snabbare. Bolla repliker till varandra. Hon tittar upp på dem, de tittar in i kameran.

Jag tycker att både Eric Haag och Henrik Schyffert är toppen i andra sammanhang. Jag har varit conferencier med Eric och det var en fröjd. Men jag är helt enkelt jäkligt ointresserad av att se Henrik Schyffert blanda till O´Boy.  Jag fattar att det ska vara skojig ironi att vi får ett recept på hans limpmacka med smör och ost. Jag säger som man brukar göra när man vill ursäkta sig en smula: Jag tillhör inte målgruppen. Inte ett dugg.

Det finns en massa bra ambitioner i programmet. Och mellan varven får vi intressanta funderingar om orsakerna till Sveriges öppenhet (och kanske okritiskhet) till nya traditioner. Men känns det inte som väldigt gamla nyheter att svensk taco inte är äkta mexikansk och att äkta pizzabagare inte har ananas på pizzan i Italien? (Samtidigt tycks producenten utgå från att tittaren känner till vad Starbucks är.) Dock glöms det bort att vårt bistra klimat har lett till att vi importerar mycket frukt, grönsaker och kryddor och därför inte en självklar relation till råvarorna. Tomat och ananas är två saker vi i regel importerar, det är en viktig orsak till att vi sliter dem ur sina naturliga sammanhang och lägger dem på en pizza med ett förmildrande täcke ost. Vi har aldrig upplevt sammanhangen mellan olika råvaror och hur bra de kan smaka innan de blivit åksjuka som i de länder där produkterna odlas.

En eloge till måltidshistorikern Richard Tellström som gjorde underbart ifrån sig och stod för det intressantaste i programmet. Jag vill se ett helt program med honom. Och jag struntar blankt i om han är man, kvinna eller gnu – kvalitet är kvalitet. Och det är när jag ser just kvalitet och kunskap i form av Lotta Lundgren överröstas av innehållslöst manligt gapande som feministen i mig vaknar.

Edit: Förutom gapandet och könsbalansen var det absolut inget dåligt program. Det här är en sågning av könsroller, inte av programmet, vilket vissa tycks anse. Otroligt snyggt foto, bra intervjuer och en massa bra idéer. Det är bara det att om man anlitar två begåvade killar för vilka en tevekamera är Viagra måste de styras med hård hand. Nu tar de över helt. Nästa avsnitt blir kanske mer balanserat (läs: mer Lotta.)

Jag blev ombedd att skriva en framtidsvision åt Expressen. Något med mycket ”matglädje”. Det blev så här istället.

Nu när det sista av alkoholens biverkningar gått ur kroppen finns inga ursäkter längre. Nystart. Nytt årtionde (ja det där kan diskuteras rent tekniskt, men vi säger väl så). Allt är möjligt, eller hur? Vissa som Isobel, har summerat sitt nollnolltal på bloggen. Blottlagt sitt liv för sina läsare. Det är modigt och vackert, men det är inte jag.

Det jag har lärt mig är att det i nästan alla människors liv finns historier som skulle få oss att förlåta oerhört mycket. Eller i alla fall förstå. Kanske borde vi berätta de historierna för varandra, kanske ska vi alla vara mer hudlösa inför varandra. Eller så skulle vi inte orka.

Jag skulle kunna berätta olika historier om mitt nollnolltal. Tragedi och komedi ryms båda här. Beroende på vem som berättar kan det vara en glättig framgångssaga eller en skildring av förlust och bottenlös förtvivlan. Jo, ska jag täcka in det årtionde som gått med ett ord faller nog valet på Förlust. Det finns stunder då jag är förvånad över att jag fortfarande lever. Vid de tillfällen jag inte har vett att vara tacksam över det är det ofta små saker som hjälper. Ett drypande saftigt perfekt päron med den där omisskännliga parfymen av något som nästan är smulronsöt schersmin, minnet av en sen kväll då mitt skratt blandas med andras till ett enda. Doften av pulverkaffe och motorolja i en soldränkt glänta.

Jag är en sådan som har lättare att ta till mig detaljerna, och sedan förmedla dem,  eftersom de stora sammanhangen, generaliseringarna blir till tomma smetiga klyschor när jag försöker fånga dem. Ett tag inbillade jag mig att man nog kunde se det stora i det lilla, att detaljerna rymde något slags sanning om det stora och att bara jag var lite smartare, hittade lite bättre ord eller vred och vände detaljen i ljuset; då skulle jag förstå mycket mer av större sammanhang. Och att just jag skulle kunna skriva om dem som ingen annan. Nu låter jag dem allt oftare vara just småsaker och skriver om dem så. Det kanske är sorgligt och uppgivet, eller så är det kanske en insikt om de egna begränsningarna.

Så mitt nyårslöfte får bli det: Att bli bättre på att spara på de små sakerna, att gömma en del av dem i minnet på säkra platser där ingen och inget kan komma åt dem. Och att fortsätta skriva om andra petitesser utan att känna mig otillräcklig. Att få lite tid att läka sådant som borde ha läkt tidigare. Så får det vara det här året. Jag tänker ta ett år då livet får lov att vara lite mindre, då jag tar en småsak i taget och inte hyperventilerar tio minuter in i framtiden. Ett år med lite mindre och mer realistiska visioner. Nästa år, eller kanske tidigare, kanske en större bild blir möjlig. En Coelho-solkig insikt att bara den som ägt något värdefullt, om än aldrig så kort tid, kan uppleva stor förlust. Vem vet, 2011 blir måhända det år då jag lär mig omfamna klyschorna och ger upp den klädsamma cynismen?

Åh, vilket party! Runt 60 personer med en massa barn nyårsminglade 15.00-18.00. Och några hängde kvar ännu långre. Gamla och nya vänner. En oväntad hit var den pärlande äppeljuicen från Årstiderna. Rekommenderas varmt till alla fester, för dem som inte dricker vin ska man pyssla om extra!

Salmalaxen tärnades, vändes i misodressing och lassades på endiver. Patén skars i bitar och beduttades med Björnekullas utmärkta havtorns- och apelsinmarmelad. Ägg- & sardellmajonnäsens förträfflighet var under några skälvande ögonblick hotad eftersom jag av misstag köpt Zetas matolja (borde inte få säljas, unken majslukt) istället för rapsolja (vi vispar majo mest på rapsolja och tar i lite olivolja på slutet). Lyckligtvis räddades majon av Johans skicklighet, ett par matskedar av Liss-Ellas fabulösa grova dijonenap, lite salladslök och de utmärkta sardellerna.

Sen lyckades jag få till en marockansk dipp med soltorkade tomater och saffran som smakade deprimerande slätstruket när jag lagade den men ypperligt när den fått stå framme fem timmar. Eller så var det allt vin jag drack som gjorde mig mild till sinnes. (Recept kommer här eller i Sydis närmaste tiden.)

Förutom allt annat serverades majschips, ett fenomen jag älskar så mycket att jag till och med gillar tråkiga standardmajschips.Till blev det en mycket bra chipotle- & tomatdipp på Mutti burktomater där mexikansk oregano gav det där lilla extra, en salsa på fryst mango med habanero, mynta och koriander (kul idé, men jag lyckades salta ihjäl den) och en svart böndipp med choklad. Den  dippen tillägnas de fina entusiasterna på Vallåsens Värdshus som odlade epazote utan att riktigt ana sin lycka. Jag köper min torkade epazote  i London, tipsa gärna om ställen att köpa den i Stockholm. Jag köper gärna mexokanska produkter av  Cool Chili Company, de håller mycket hög kvalitet i förhållande till priset. Missa inte deras underbara mexikanska oregano och chilisorter. Deras torkade hibiskus är den bästa jag hittat.

Svart böndipp med mexikanska kryddor

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 24 (fler om det är mingelparty med många andra grejor)

Tid: 20 minuter

Om du inte har epazote kan du blanda ner 1 msk finstrimlad koriander. Jag gillar att dippen är osyrlig eftersom bönornas smak framträder bättre då, men det finns nog de som skulle pressa ner lite limesaft i den. Bilden föreställer min underbara ancho från Cool Chili Company.

• 4 burkar svarta bönor
• 2 dl olivolja
• 1 msk anis
• 3 kryddnejlikor
• 1 1/2 msk hel spiskummin
• 1/2 msk mald koriander
• 3/4 tsk mald kanel
• 2-3 msk anchochili, i flingor eller mald
• 1/2-2 msk heta chiliflingor, beroende på sort
• 1-2 tsk torkad epazote
• 75 g mörk choklad, i rutor
• finrivet skal av 3 lime
• ev salt (tänk på att chipsen är salta)
• (ev lite finhackad koriander)

1. Skölj varsamt bönorna i kall vatten, låt rina av och lägg i en skål lämpad för stavmixande eller en mixerskål monterad med stålkniv.
2. Hetta sakta upp hälften av oljan med anis, spiskummin och kryddnejlikor tills det börjar dofta och fräsa. Dra från värmen. Släng ner koriander, kanel, ancho och chiliflingor, rör om. Rör ner chokladen och rör tills den smält och tippa hela härligheten över bönorna. Tillsätt epazote.
3. Mixa fint och späd med lite vatten eller kycklingbuljong. Röran ska vara ganska fast. Mixa ner resten av oljan.
4. Blanda ner limeskal när röran svalnat och smaka av med salt, socker och tabasco eller chiliflingor. Serveras rumsvarm.