Har du läst artikeln? Vill du berätta om trauman med gula tänder, gult kök, förfalskningar eller bara utgjuta dig över gurkmejans förträfflighet? Tänk, då har du hittat helt rätt! Ordet är ditt!

Jag fick en underbar orimmad gladgrisskinka av Griskinds-Patrik. Han urskuldrade sig lite och kunde inte på rak arm komma med ett tillagningsförslag. Inte ens han, alltså. Skinka är svårt eftersom det lätt blir torrt. Och jag ville inte rimma den. Jag funderade på något slags grytstek som hade fungerat fint på en pluttskinka. Den här var stor, snudd på hotfull. Jag ska inte gå in på alla pinsamma detaljer och felinställd temperatur och felräknad tid. Bara konstatera att nästa gång kör jag den i en Le Creuset mycket länge på kanske 100°C tills innertemperaturen är kanske knappt 70°C. Jag gillar inte nättlagad skinka, en del av smakämnena som ger den fina smaken utvecklas inte förrän precis under 70°C. Eller så gör vi korv på klabbet! Skinkfärs är nämligen en underbar färs.

Kryddningen var jag dock nöjd med. Mortlat fänkålsfrö, korianderfrö, lagerblad, rosmarin, salt och en gnutta socker. Och själva grissmaken var fantastisk – fyllig och rund.

Den något torra skinksteken räddades dock på sedvanligt sätt: Den skivades lövtunt och fick bada i en marinad med olivolja, kryddor och kokspad. Det blev vansinnigt gott. Metoden funkar på nästan alla köttbitar, till och med dystert stenhårda kalla fläskkotletter får nytt liv om de strimlas tunt och marineras med exempelvis olivolja, limeskal, några droppar lime, färsk chili och koriander.

För övrigt kan man smörja in sina egna torra skinkor med olivolja också (jag var tvungen att skriva det för att ingen lustigkurre skulle vitsa till det i kommentarerna). Jag brukar ta en rejäl skvätt olivolja och blanda ut med min hudkräm, som förövrigt luktar rosmarin. Sen kan man leka att man är en tomat, soltorkad dito när man kommit upp i min aktningsvärda ålder.

Jag gillar verkligen Twitter. Här vet man vad som gäller. Allt är öppet; alla får vara med. Jag har bestämt för att viga en stund veckan då jag svarar på korta matfrågor med korta svar. Tider utannonseras i bloggen och på Twitter.

Här är några tips om hur jag twittrar. Det är absolut inga etikettsregler utan bara mina urvalskriterier för vem jag följer och lite vad jag tänker på när jag twittrar:

1. Jag toktwittrar inte om jag inte har något mycket intressant att rapportera om. Jag vill själv inte ha min feed fylld med en och samma person. Det här kan visserligen avhjälpas med hjälp av listor men jag orkar inte hålla på med dem.
2. Jag älskar twittrare som bemödar sig om att göra nästan varje tweet intressant. Det finns de som använder Twitter till att småkuttra mer privat med nätkompisar. Givetvis helt OK, men då vill jag inte följa. Kanske ska du ha två konton? Ett där du kör härligt vardagspladder och ett där du skriver mer offentligt om saker med allmänintresse (typ koktid på lammtunga)?  Jag skriver mer privata saker på Facebook. Jag frångår naturligtvis detta ibland men försöker hålla en balans.
3. Var tydlig! Även svar på frågor kan skrivas så att de förstås av followers som inte sett den ursprungliga frågan. Exempel: Jag får frågan vilken krydda som är godast. Istället för att twittra: ”Spiskummin!” twittrar jag: ”Spiskummin är min favorit,  den enda krydda jag inte kan leva utan, den ger fyllighet och must.”
4. Om jag delar med mig av länkar skriver jag ut vad jag länkar till (enstaka överraskningar är iofs roliga).
5. När jag vill tipsa om andra twittrare (t ex Follow Friday) beskriver jag kort varför jag gillar just den twittraren. Att bara spruta ur sig namn är ju lite poänglöst.
6. Ta aldrig illa upp om du ställer en fråga till någon twittrare som inte svarar. Själv svarar jag bara på intressanta frågor i mån av tid och lust utan att ha det minsta dåligt samvete. För mig är Twitter ingen frågelåda, utom då jag själv vill.
7. Jag förväntar mig aldrig att en person ska följa mig bara för att jag följer den personen. Jag är t ex helt ointresserad av musik-, sport- och modetwittrare. Själv följer jag en hel del personer som inte följer mig. Och en del personer följer jag inte för att de är FÖR intressanta. Skulle ta för lång tid. Så klart man får många followers om man följer många (en del följer en automatiskt så fort man följer dem). Men jag vill bara ha followers som verkligen är intresserade av det jag har att säga.
8. För mig är det därför viktigt att rensa bland mina followers. Jag vill inte ha spamfollowers och oseriösa månglare. Håll nätet rent!
9. Självklart får man göra reklam för sig och sina produkter. Men då ska man göra det med stil, finess och underhållningsvärde. Saltå Kvarn är duktiga på det.
10. Jag upprepar: Se ovanstående som tips, inte som regler. Twitter kan användas på massor av sätt och bara du vet hur du ska använda det bäst.

Här är några mattwittrare jag gillar att följa:

Rick Bayless: Underbar amerikansk toppkock som lagar mexikanskt. Svarar på mycket followerfrågor.

Ruth Reichl: Ex-redaktör för amerikanska Gourmet. Ex-matkritiker för New York Times. Sensuella mattwitter och krogtips.

Marion Nestlé: Amerikansk mat- och näringsguru guru som arbetar för naturlig och säker mat.

Övrigt:

Kinga Sandén: Prisbelönt twittrare som ger rapport från utlandet i realtid.

Pessimistjavisst: Ingen aning om vem han är, men han anstränger sig att formulera sig väl för sina followers.

Min man Johan: Twittrar sällan men bra

När jag inte hinner blogga gör jag mitt bästa för at hålla ungan uppe på Twitter. Idag har jag plåtat potatis för Sydsvenskan. I morse hade jag ytterst dimmiga idéer om vad jag skulle ta mig till och plockade planlöst på migen kasse av potatisens allra bästa  smakkamrater på ViHornstull. (Lime! Vanilj!) Och fann till min skräckblandade förtjusning att Swegro infört begreppet ”smakkompisar” på sina påsar med delikatesspotatis.

Som tur var infann sig inspirationen och recepten får ni se om några veckor. Min kärlek till potatisen spirar blygt eftersom jag i många år varit enveten potatishatare. Typ en sådan där rar romans på pensionärshemmet. Stillsam men innerlig.

Hur som helst har köpt hem en stor påse King Solo som jag nu ska laga mig igenom för att utröna om mina förutfattade meningar gäller. Hittills är jag inte övertygad, jag finner smaken nåluddsvass och utan sötma. Men skam den som ger sig! I helgen ska jag rosta dem, kanske är det hemligheten.

I morgon är jag bjuden på femrätters husmanskostavsmakningsmeny på Ulla Winbladh hos min vän Pelle Johansson. Rapport följer.

Om ni undrar vad jag gör när jag är totalt dumtrött är det här svaret. Spelet är slut när huvudet vittrat sönder till löv. Inte mitt alltså. I morse räddade jag dessutom ett korallrev. Enjoy!