Jag hade verkligen funderat lite löst på att köpa Jens Liljestrands novellsamling Paris-Dakar. Ända tills jag läste motiveringen när författaren tilldelades den eminenta Tidnigen Vi:s prestigefulla Litteraturpris. Håll i er nu: ”för sina hjärtskärande och överraskande berättelser, där han med osviklig språklig precision och grym humor gestaltar den nutida svenske mannens vilsenhet”.  Två av de ord jag hatar mest ”nutida” och ”gestaltar” i konstellation på ett sätt som fick mig att associera till Von Goom’s Gambit (nördreferens, men vad tusan det här är min blogg och inte DN Kultur). Med mina litterära preferenser kan jag inte tänka mig en mer avtändande formulering än så.

Att författaren som bligade sammetsögt och klädsamt svårmodigt på omslaget  dessutom deltagit i den ganska fåniga manifestdebatten gjorde mig inte mer angelägen.  ”Nej, det får vara”, muttrade jag med mitt sedvanliga okunniga högmod.” Livet är för kort för att slösas bort på ännu ett stycke svensk prosa med en chicklit-tunn handling som hyllas för att den är innovativt interpunkterad och  kryddad med pretentioner.”

Till sist blev det ett impulsköp på Pocketshop. Boken var tunn, tågresan framför mig lång och insikten om min bildning vad gäller nyare svensk litteratur så skriande att jag inte kunde blunda med öronen för den längre. 49 kronor  kunde det vara värt för att få dissa en hajpad författare. I Södertälje skrattade jag, i Norrköping grät jag. Och framme i Malmö hade jag återfått tron på svensk litteratur.

Det märkliga med Paris-Dakar är att den präglas av de egenskaper jag faktiskt gillar hos författare jag läser trots att jag egentligen irriteras av dem. Låter det konstigt? Sökt? Jaja, det är därför jag inte är litteraturkritiker. Jag ska försöka förklara vad jag menar.  Jens Liljestrand har Peter Høegs vackra vemod utan att som denne förfalla till pekoral och predikan. Liljestrand kan också konsten att bedra läsaren lika elegant som Dennis Lehane, utan att behöva ta till entonigt gravallvar för att frammana mardrömskänsla. Det är ett klassiskt berättande likt det jag inte kan låta bli att lockas av hos Hans Alfredsson, men Liljestrand  snuddar inte ens vid den outhärdliga genren skröna.Här finns en innerligt empatisk vardagsnärhet som förvrängs av det absurda på ett sätt som för tankarna till Stephen Kings mer profana verk som Apt Pupil, men Liljestrand saknar Kings plågsamma oförmåga till koncentration. Precis som hos King tar varje liten pärla i Paris-Dakar avstamp i den av King och andra skräckförfattare omhuldade premissen ”what if?”.  (Bäst översätts den med finlandismen ”vad om?”). Tanken ”vad om ett ornsvettigt gym invaderas av bleksladdriga losers” är lika suggestiv som om det rört sig om väsen från andra sidan eller en fjärran planet.  Och vad sägs om upplägget ”vad om du korsar en idol i en dokusåpa med en pingstpastor och antikristgestalten Flagg i Pesten”?  Att läsa Paris-Dakar är ett besök i en emotionell Twilight Zone utan varje försonande drag av mysrysare.

Så där skulle jag kunna gå på i en halv evighet.  Nu är det inte så att det är enbart bristen på brister som gör att jag älskar Paris-Dakar.  Den är så mycket mer än en lång rad ”utan”; det handlar om något så ovanligt som en författare som sätter berättelsen i centrum och inte räds något så banalt som en stark dramaturgi med något så rysligt omodernt som en poäng på slutet.

Och ja, jag biter ihop och sedan i det sura äpplet och återupprapar klyschan: Liljestrand gestaltar verkligen den svenske mannens vilsenhet.

Samma vecka läste jag för första gången Christine Falkenland, närmare bestämt den mästerliga Trasdockan. Och efter halva boken var jag tvungen att slå huvudet i bordet igen. Är det något mer jag, min enfaldiga anglofil missat vad gäller svensk litteratur?

När jag bodde i Malmö hade vi en förening så lös i formerna att jag frestas att sätta citationstecken runt ordet. Det hela gick mest ut på att vi samlade oss till olika aktiviteter, knöt kontakter och hade roligt. Inga regler utom att det inte fanns några regler. Inga medlemsavgifter. Ingen sekretess. Inga inträdeskrav. Jag när ett djupt inbyggt hat mot föreningar som frodas snarare på grund av sin exklusion än sin inklusion. Ja, så på sätt och vis var det väl jag som bestämde lite.

Nu får väl Malmö Matmöten anses vara väckt ur sin dvala. Gå med i Facebookgruppen. Om ni inte vistas ofta i Malmö är det kanske lite opraktiskt om ni är medlemmar. Jag kommer att lägga upp en grupp för Stockholm också.

Det började med ett par glas vin för mycket och en fnoskig vision. Töntigt, tyckte vissa som anser att det är viktigt att markera att matintresse bör manifesteras på mer värdiga sätt. Kul och opretto, tyckte vi som inte känner behov av att leva upp till något. För råbiffen på Brogatan är god, överkomlig i pris och dessutom mat av den typen som inte tar så mycket intellektuell energi i anspråk att samtalen stannar av. Nördmat äts, enligt mig, bäst i mindre grupper av samkörda ätare. Allra helst i hemmet.

Egentligen är det lätt som en plätt att rodda ihop ett så här enkelt matjippo. Ett par blogginlägg, några telefonsamtal till de förtjusande människorna på Brogatan i Malmö och… eh, ja det var nog allt. Det enda besväret är nervpärsen samma dag. Folk avaanmäler och påanmäler. På bloggen, på Twitter, på telefonsvararen, på mejlen och direkt till Brogatan. Eftersom organisation inte är min starka sida (nu var jag snäll mot mig själv) hade jag därför inte en aning om hur många vi skulle bli. Brogatan hade dukat åt 28.

Bland gästerna märktes fiskförsäljare, en av Malmös bästa kockar, nätverksgurus, kafépersonal, krogskribenter, PR-personer, journalister, psykologstuderande, tre Tafflare, någon lärare samt kreti, för att inte tala om pleti. Medan vi väntade i baren dök Taffel-skribenterna Arvid och Miriam upp. De hade på helt egen hand kommit på den briljanta idén att äta just råbiff just samma kväll men hade totalt missat vårt jippo. De tvångsrekryterades raskt. Tack vare dem blev vi verkligen exakt 28 personer. (Jag kände ungefär 1/3.) Och en gigantisk nyhackad råbiff på innanlår som sträckte sig över hela bordet. Och senap. Och finriven pepparrot. Och kapris. Och fintärnade rödbetor. Och nyhackad rödlök. Och pepparkvarn. Och saltkvarn. Och äggulor, så klart. Precis som vi drömt om.

Vi fantasierade om uppföljare med teman som Malmös maffigaste marängsviss, ostronfrossa, ostprovning och topptilltåkavalkad på Bastard. Och ytterligare en kväll på Asien inom en snar framtid. Burkbytet var lite tamt eftersom få hade kommit ihåg burkar, men alla fick blodad tand till nästa gång.

Bara på ett enda sätt var kvällen ett fiasko. Det fanns råbiff kvar när vi gav upp.

Nästa jippo blir ärtsoppskväll på 19glas i Stockholm. Stay tuned!

Ikväll på Brogatan 19.00. Det finns några platser kvar pga avanmälningar. Har varit unplugged i helgen återkommer med nya fascinerande rapporter från gastronomins sumpmarker.

I vanliga fall passar jag på att äta långväga i London. Och visst finns det en lång rad små pärlor att hålla reda på. Bar Shu, Hao Zan (hysteriskt ojämn, men deras krabba!) och Ba Shan är vanliga anhalter på mina strövtåg i China Town. Men i måndags stod min lystnad till brittiskt. Brittiskt på det sätt som Fergus Henserson på St John en gång i stort sett monopoliserade men nu har anammats av allt fler krögare. Ett svärmande för udda styckningsdetaljer, ett inventerande av brittiska ängsörter och ett nosande på åldriga recept.  Min värd rekommenderade Hix på Brewer Street, och inte heller den här gången blev jag besviken på hans råd. Sprillans nya Hix på Selfridges är förvisso ett av de bästa ställena att glutta på folk, men originalet på Brewer Street är helt enkelt bättre, enligt expertisen. Så det var dit jag begav mig.

Mark Hix är inte bara kock utan också matskribent för The Independent on Saturday magazine, han har vunnit flera pris för sin skribentgärning men anses vara mycket slarvig med research av de mer insatta. En god vän till mig menar att Hix visserligen är en ytterst begåvad kock men att hans framgångssaga snarast är baserad på det faktum att han befann sig på rätt plats vid rätt tid; och framför allt – omgiven av rätt folk. ”Mark Hix is part of one of the small, but sparkling constellation of London celebrity chefs who write a bit, cook a bit – and socialise a lot.” skriver Time Out lite syrligt i sin recension. Det vackra, hippa, begåvade folket med konstnärer som Tracey Emin och Damien Hearst i spetsen äter inte bara ur hans hand de pyntar också hans stilfullt konservativa kroginredning med små stolliga konstverk.

Mark Hix är en lite tröttsam påminnelse om att toppkockar allt för ofta är mer av ett varumärke än en urkraft på sin egen krog. När det gäller krogen Hix på Brewer Street är det snarast kökschefen Kevin Gratton som ska hyllas för sin rustika, men stilfulla mat. Rykten säger att Mark Hix själv mest intresserar sig för baren.

Oavsett vem som egentligen står för fiolerna: Att äta på Hix är en förtjusande upplevelse; trygg men ändå spirituell och inspirerande. Jag inledde med enkla men hänförande fettdrypande men oklanderligt knuspriga pork cracklings som dippades i en enkel kompott på vintriga Bramley-äpplen. Trots den låga sötman framträdde aromer av rosor och citronverbena som är typiska för vissa brittiska äpplen. Sen var jag i princip mätt, men man är väl proffs! Alltså fortsatte jag med något så underbart vulgärt som en räkcocktail, en klassiker på Hix. En rejäl bunt perfekt stunsiga rosiga Atlant-räkor med en lika rosig sås. De här sötare räkorna bär upp såsen på ett helt annat, mycket mer harmoniskt sätt än våra saltare, dilliga ishavsräkor. En smörig grovhackad cossallad i botten, salladslök och några gurknålar var allt som behövdes för att lyckan skulle infinna sig.

Sedan attackerade jag med dödsförakt en gigantisk portion perfekt rosa oxlever bestruken med skarp grov senap och flisigt knaprigt bröd. För säkerhets skull toppat med lammnjure spetsade på en rosmarinkvist. Köttet vilade på lök som fått bräsera till ett sött aromatiskt mos med cider. En mörk saltknäckig, limmig sky fulländade. Hade jag inte varit så mätt hade jag beställt något grönt till, men även min kräva har sina begränsningar. Som ensamätare är man extra känslig för arrogant och ouppmärksam personal, men på Hix verkar stämningen vara på topp och bemötandet är effektivt, kunnigt och familjärt på en och samma gång. ”Vi tror på enkel mat”, sa servitören lite ursäktande. ”man behöver inte krångla till det.”

Jag tittade på gästerna runt om, registrerade den lugna lyckan i deras ansikten:

”Men gästerna älskar ju det!”

”Yes, they do. They really do.”

Ursäkta de usliga bilderna, jag var där för att äta inte för att plåta och ljuset var mysko.

Jag tillhör de där tämligen förnöjda, de där som inte sorgset jämför Stockholms gastronomiska snävhet med Londons överflöd helt enkelt för att det inte tjänar något till. Det är städer som lever på helt olika villkor, olika klimat, befolkning… Men trots allt är det några saker som äter mig. Som den stockholmska bristen på bra snacks; måltiderna mittemellan huvudmålen. Okynnesmaten.

Igår åt vi klockrena smårätter på Côte i Wimbledon efter en lång promenad bland hackspettar, genom gyttja och i strålande om än blek vårsol. Côte är en rasande rar bistro som håller på att växa till en kedja med fantastiskt prisvärd och rustik mat. Vi åt pissaladiéres i varianterna reblochon och timjan/sardelloch oliv. Oljespröda, lövtunna, brunkantade med söt och rik lökfyllning serverades de chosefritt på träbrädor. Små konsthantverk för lite drygt 40 kronor styck. Dessutom delade vi på en stor panna perfekt friterade möra bläckfiskringar med en dragonspetsad, cornichontät tartarsås för runt 80 pix. Rekommenderas!

Idag står valet mellan att gå på Hix och att snoka upp asiatiska skaldjur. I eftermiddag drar jag till Oxford för att föreläsa om svensk matjournalistik, eftersom jag fick en spontan inbjudan i fredags.

Tro nu inte att jag glömt er och mitt gastronomiska ansvar bara för att jag huvudstupa kastade mig mot London. Igår upptäckte jag på allvar delikatessen purple sprouting broccoli. Lättångad i en sardelldressing med oliver och lagrad ost.

Idag har jag redan tubbat en svensk odlare att göra något åt den pinsamma purple sprouting broccoli-situationen i Sverige. Dessutom har jag varit på en trevlig polsk restaurang, en dito Farmer’s Market,  besökt Darwins hem i Kent, sett Darwin Center på Natural History Museum Och drack igår så mycket vin att det kunnat fälla en oxe och inte bara mig.

Så snart jag redigerat bilderna får ni veta lite mer.

Tio minuter. Det är så lång tid det tog mig att avboka en krogreservation och ett läkarbesök för att istället boka en biljett till London. Min vän Guy hade skrivit ett mejl och meddelat sina intentioner att besöka Darwins hem i helgen och kika på utställningen där. Ville jag inte följa med? Jo! Kombinationen London, Darwin, utflykt och kär vän som dessutom är krogkritiker  med vrålkoll på spännande hak var oemotståndlig. Så på fredag morgon 07.10 åker jag och kommer hem torsdag. Kom ihåg att påminna mig om såna här infall nästa gång jag gnäller om frilansandet.

Igår lagade jag och bonusbarnen för övrigt frikadeller som blev väldigt bra. Fläskfärsen kom från det gotländska griseriet Havor som numera finns på Vi Hornstull istället för Nibble Gårdsgris. Jag tycker nog att Nibbles karré var bättre men Havors fläskfärs var mycket bra trots att den var centralpackad i skyddande atmosfär. Någon som vet något om uppfödaren är seriös?

Just nu är prästost min absoluta favorit i matlagningen. Frisk, aromatisk och utan den beska som västerbotten har. Jag tycker att västerbotten är extremt överskattad i matlagning.

Alltså, jag tänker fortsätta tjata om att du ska investera i riktigt bra, lite dyrare burktomater. Det är helt fel ställe att spara in pengar. Just nu använder jag passerade tomater från Hellenic Living, som jag gillar allt mer. De är riktigt  billiga om man köper många och har en annan djupare och mindre syrlig smak ton än mina andra favoriter Mutti.

Små frikadeller med citron och prästost i tomatsås

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 5

Tid: drygt 30 minuter

Låt ungarna (om du har några tillhands) rulla frikadellerna. De ska nämligen vara riktigt små i den här rätten. Osten läcker ut lite från dem vilket ger en trevlig smak åt såsen.

• 1 gul lök
• 1/2 dl enkel olivolja
• 2/3 tsk fänkål
• 1 lagerblad
• 5 dl passerade tomater
• 3 dl vatten
• lite koncentrerad kycklingbuljong
• 1/2 dl sherry, fino eller amontillado
• 1/2 tsk finhackad grov färsk timjan eller 1/3 tsk torkad
• 1 tsk starkt paprikapulver eller milt paprikapulver och kajenn
• ev 2 msk dyr olivolja
• Frikadeller:
• 1 liten klyfta vitlök
• 75 g (ca 3 dl finriven) mellanlagrad prästost
• 500 g fläskfärs
• 3/4 dl pankosmulor
• 1 ägg
• 3/4 dl mjölk
• 1/2 msk grekisk eller mexikansk oregano eller 2/3 tsk mejram
• 2/3 tsk nymald svartpeppar
• skal av 1/2 citron
• 1 tsk salt
• Till servering:
• Snabbstekt zucchini
• Snabbstekt röd paprika
• God pasta

1. Förbered frikadellsmeten. Riv ner citronskal och ost (använd ögonmåttet) direkt i en bunke. Blanda med pankosmulor, ägg, mjölk, smulad oregano och svartpeppar. Låt stå i 5 minuter.
2. Pressa ner vitlöken och arbeta ner fläskfärsen till en smidig smet som släpper från bunkens kanter. Arbetar du smeten för lite får du köttfärssås, arbetar du den för mycket blir frikadellerna torra. Låt stå svalt minst 15 minuter medan du pysslar med annat i köket, tex förbereder grönsakerna som ska serveras till. När färsen får stå blir den saftigare och mer smakrik.
3. Halvera löken på längden, skala och finhacka eller skiva tunt om du vill ha trevliga lökslingor i rätten. Stek sakta löken mjuk i olivolja tills den är helt mjuk och lätt gyllene. Låt det ta tid! Mortla fänkålsfröna och låt dem steka med sista minuten. Smula ner lagerbladet, slå på tomater, sherry, vatten och buljong. Låt puttra 15 minuter. Tillsätt timjan och paprika.
4. Rulla frikadeller medan såsen puttrar den första kvarten. Tvätta händerna, torka dem och olja in handflatorna. Rulla små frikadeller, lika stora som delikatessköttbullar i frysdisken. Lägg på ett oljat fat.
5. Höj värmen på tomatsåsen. Vänd försiktigt ner 5 små köttbullar i taget och låt koka upp mellan. Sänk värmen och låt puttra ca 10 minuter. Smaka av såsen och rör ner den fina olivoljan.

Det yttersta kännetecknet på min matlagning är bristande kontroll. Man skulle till och med kunna säga nollkoll. I söndags insåg jag plötsligt att jag hade lagat mat för uppskattningsvis 20 personer när antalet ätande var 11. Men det känns så futtigt att laga mat i små kastruller och vår största Le Creuset hade gapat så hungrigt att jag oförväget slängde bortåt tre kilo fläskkarré i dess glupande käft.

Pulled pork är faktiskt en helt fantastisk rätt. Lättare att laga än tacofräs med halvfabrikatskryddning. Och betydligt billigare. Hur lång tid fläsket tar verkar variera med köttstycket. Räkna med 4 timmar, men det är ingen exakt vetenskap. Hemligheten, som säkert inte är ett mysterium för dig om du hängt här ett tag, är att den sega bindväven i karrén bryts ner till smältande mört gelatin. Gelatinet binder vätska och ger köttrådarna en fantastisk saftighet.

Det här är en lite kryddigare, mexigare och mer komplex variant på mitt tidigare recept med whisky.

Pulled pork på typ mex-texvis

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 20 (hoppsan!)

Tid: 5-6 timmar

Förmodligen är det här den perfekta festmaten. Vansinnig lätt att få till, billigt som tusan och imponerar alltid storligen. Köttet går fint att laga en eller två dagar före festen och har den fördelen att det kan packas på burkar och inte tar mycket plats i kylen. Receptet är ungefärligt för jag slänger bara frejdigt ner allt i grytan utan att slå på hjärnan.

Chipotlepasta finns av märket Santa Maria i tex-mexhyllan. Kryddmängderna kan behöva justeras, styrkan varierar mycket med färskheten och sorten. Jag köper gärna mina kryddor på Govindas, Fridhemsplan. Där är omsättningen stor och kvaliteten fantastiskt hög. Om du bara får tag på malda kryddor får du tillsätta dem sista halvtimmen. Fräs dem först försiktigt i lite olja för att få dem rundare i smaken.

• 3 kg benfri fläskkarré i hel bit
• 2 tsk salt
• ca 1 dl chipotlepasta, beroende på sort
• 1+1/2 msk hel spiskummin
• 1/2+1/2 msk anis
• 1/2 msk hel korianderfrö
• 2+2 kryddnejlikor
• 2 dl krossade tomater
• 2 dl ketchup
• 2 stora gula lökar
• salt, chipotletabasco
• Till servering:
• Tacoskal eller tortillas
• Tärnad tomat (när säsongen så giver)
• Tärnad avokado
• Min goda svarta bönsallad (recept kommer)
• Busenkel tomatsalsa (nytt recept på väg men ta det här fast utan chipotle så länge)
• Grovriven cheddar
• Grovrivna morötter med lime

1. Lägg köttet i en jättestor Le Creuset eller annan trevlig emaljgryta. En blötlagd lergryta fungerar också finemang men då måste du köra på 175°C värme eller högre.
2. Mortla salt, 1 msk spiskummin, 2 tsk anis, 1/2 msk korianderfrö och 2 kryddnejlikor grovt. Strö över köttet  och vänd runt lite. Klicka ut chipotlepastan och ketchupen ovanpå. Klicka burktomaterna runt om.
3. Sätt på locket och stek i ugn 125°C 3 timmar. Tag ut grytan efter halva tiden och vänd runt köttbitarna lite så att tillagningen blir jämn.
4. Efter två timmar: Halvera löken, skala och skiva tunt. Lägg ovanpå köttet och kör i ytterligare en timme.  Vänd ner den mjuknade löken i spadet som bildats. Peta lite i köttet och se om det börjar falla i bitar. Kör ytterligare 1 timme eller mer om det behövs. Givetvis under lock hela tiden.
5. Rosta spiskummin, anis och kryddnejlikor i torr panna tills det börjar dofta. Mortla fint.
6. Ta ut köttgrytan. Rör ner de mortlade kryddorna i spadet. Om det behövs mer chipotlepasta brukar jag snabbt fräsa den i lite olja för att få rundare smak, men det går fint att bara klicka ner lite också. Dra isär det smältande möra köttet med två gafflar till en trådig massa.  Jag tycker det går lättas att lägga upp köttbitarna en och en i ett djupt fat. Slå spad över det dragna köttet och vänd runt. Använd så mycket spad att köttet blir riktigt saftigt utan att vara soggigt.
7. Smaka av med salt och chipotletabasco.

Låt oss först klara av en sak;. Det finns mycket forskning som tyder på att näringsinnehållet i främst frukt och grönsaker minskar. Sådärja, då var det klart. Att maten vi odlar troligen minskar i näringsvärde är ett problem. Att idel falska profeter profiterar på vår rädsla är ett annat problem.

Det här en reklamkampanj från pillerkrängarkedjan  Life  som gör mig vansinnigt arg. För det första är det ingen vettig människa som äter apelsin för att få i sig järn, järnet i frukt och grönsaker är inte helt lätt att absorbera och apelsin innehåller så små mängde att det är oväsentligt. Och att avokadon innehåller mindre av just natrium borde vi ju vara glada över eftersom det är ett ämne vi borde få i oss mindre av. Inte heller är gurka oavsett tillstånd en viktig källa till koppar. Fosforhalten i jordarna har snarast ökat senaste årtiondena och fosforbrist är inget näringsmässigt problem.  Siffrorna verkar komma från en amerikansk rapport från 2003 med stora metodproblem. Den här rapporten från SLU ger lite mer bakgrund.

Att skylla på utarmade jordar och miljöförstöring är frestande. Förvisso är det bekymrande  att jordarnas tillstånd försämras på många håll. Men att det dramatiskt påverkar näringsvärdet är inte särskilt väl belagt. Troligen är vårt fokus på sorter som ger hög avkastning och mild smak en viktigare orsak. I och med användandet av bekämpningsmedel väljs de sorter bort som har ett naturligt skydd men ger låg avkastning. Och många av skydssubstanserna fungerar som antioxidanter. Växtförädlarna har inte prioriterat egenskapen att grödorna absorbera mineraler ur jorden.

Däremot är det absolut inget som säger att närodlad mat innehåller mer näring. Snarare är det kanske så att ett lamm som fått beta i Nya zeeland med största sannolikhet är nyttigare än ett som fötts upp inomhus på en diet av sojabönor. Och en frilandsodlad grönsak som transporterats är förmodligen nyttigare än en som odlats hydroponiskt eller i växthus runt knuten. Att vilja stötta lokalt och småskaligt jordbruk och en levande landsbygd är en annan fråga, men det har inte med näringsinnehåll att göra. Vissa studier tyder på att ekologiska grödor ofta innehåller mer vitaminer och mineraler, men resultaten är ännu kontroversiella (Edit: osäkra är ett bättre ord) eftersom jämförelserna är svåra. Också här har det troligen mycket med val av sort att göra, och inte bara odlingsmetod.

Men nu kommer vi till det allvarliga. I annonsen hävdas att ”naturliga kosttillskott” är ett fullgott alternativ till nyttig mat. Det är fullkomligt nonsens. I själva verket finns det få bevisade fördelar med att ta kosttillskott. Och alla experter är överens om att de inte ersätter de vitaminer, mineraler och antioxidanter som finns i maten. Snarare är det så att allt fler studier visar att vitamintillskott, med några undantag,  inte tycks påverka den långsiktiga hälsan alls och kanske rent av kan ställa till hälsoproblem.

Hela annonsen är okunnig, onyanserad och otroligt obehaglig.

Och för att poängtera det en gång till: näringsinnehållet i maten är ett problem. Jordarnas tillstånd ett annat. Men att med okunnighet, halvlögner exploatera vår omtanke om miljön och våra kroppar är osmakligt.

PS För övrigt är språket pinsamt stolpigt och svulstigt. Men det ser du ju själv.

PS2 Själv äter jag vitamin D och ibland fiskolja. Kvinnor som är eller vill bli gravida bör ta tillskott av folsyra.

Edit kommenterar: Bilden är helt orättmätigt lånad av den sympatiska Linus Källander som driver projektet Dyrare mat nu, Lisa har skickat en förfrågan om det är OK att använda den. Lisa har feber skyller hon på.