Nu lägger jag mig och självdör. Jens Liljestrand kan inte bara skriva noveller som ingen annan. Årets roligaste mattext har han också skrivit. (Via Isobel.)

I förrgår skrev jag ett dumt inlägg om Gourmets 30-års kalas. Det var en fin, välordnad och generös fest. Inte minst som det är en tidning som har kämpar på med löjligt små resurser. Min sorg över att tidningen inte är vad den varit fick mig att vara barnslig, otrevlig och otacksam. Ibland är jag förfärligt korkad helt enkelt. Min egen historia, min identitet var länge så sammantvinnad med Gourmet att jag inte visste var det ena slutade och det andra började. Jag har aldrig valt enkla livskamrater, Gourmet är inget undantag. Att i tio år arbeta för Gourmet är roligaste jag gjort i min karriär. Men till slut blev priset för högt.

Alla relationer avslutas genom död eller svek, har någon sagt.  Inget av det är sant. De flesta relationer dör en naturlig död. Man växer från varandra så långsamt att det är omärkligt eller i alla fall ohjälpligt. Det är en utdragen smärta, som snarast är en bedövning, när vardagsmåsten och tristess sakta bryta ner det som skimrat så trolskt.

Jag önskar att jag kunde se Gourmets nya utveckling lika naturlig som en årstidsväxling. Men ni måste förstå att det är en del av mig som är borta. En sorg är ett tomrum som måste fyllas med annat. Nu kilar tidningen stadigt med en annan skribentskara, en annan läsekrets, med andra krav. Jag önskar dem lycka till med varandra. För att citera min farmor: Kärleken är evig, det är bara föremålen som växlar.

Lagom till bikinisäsongen är smörsåserna på borden och på tapeten. Dela med dig av dina bästa recept. Gnäll på att bearnäs borde stavas bearnaise eller till och med béarnaise. Kort och gott bred på!

När jag åker till London kommer jag hem med väskan fullpackad av produkter jag inte kan hitta hemma. Dr Bronner’s tvål är en grej jag inte kan hitta i Sverige. Den andra är Clearspring-produkter, japanska ekologiska produkter som håller en oerhört hög kvalitet.

I synnerhet shoyu (ljus soja) som brukar vinna blindtester och deras lagrade risvin är stora favoriter hos mig. Förut hade Matdistriktet en hel del av deras grejor, men de har skapat om sig till lunchställe och nu vet jag inte var jag ska hitta mina favoriter. Risvinet får naturligtvis inte säljas i Sverige. Någon som kan hjälpa mig?

Jag har tre platser kvar på min matlagningskurs på söndag. (Jag lade in en inoficiell kurs lite hastigt för att kompensera dem som blev drabbade när jag ställde in pga sjukdom i höstas.) 895 pix för en utmattande och inspirerande session på Matlabbet. Läs mer här om hur det går till. Först till kvarn. Mejla lisa/snabela/taffel/punkt/se

För den som vill se mig i köttvärlden samt förkovra sig i språkets magiska möjligheter gives ett tillfälle 27 maj. Då föreläser jag nämligen på Språkforum som anordnas av den eminenta Språktidningen. Jag har skrivit ett par snuttar i senaste utgåvorna av blaskan i fråga. Jag ska prata om konsten att skriva recept, inte för att jag har någon patentlösning utan för att jag klurat mycket på hur de ska skrivas. När jag haft matlagningskurser har jag nämligen noterat att mina elever sällan gör som jag skriver.

Jag ska också prata om hur man kan variera språket i något så standardiserat som recept. Ska man överhuvudtaget variera språket? En del anser att recept är av ondo, att det hämmar matlagningen och att det räcker med en ingredienslista utan angivna mängder och några enkla rader. Jag delar inte den uppfattningen. De läsare som gillar att improvisera och har självförtroende nog att göra det kommer att göra det ändå. Väldigt många matlagare behöver en petimätrig köksguide att hålla i handen under den skälvande färden till maträttens färdigställande.

Förövrigt får jag själv skälvan av sammanhanget. Språkforum, minsann. Sanningen att säga är jag riktigt urusel på språk. Att korrläsning är min akilleshäl vet redan mina trogna läsare. Meningar faller bort, bokstäver försvinner och uralstras mystiskt på de mest oväntade ställen. Och jag kan inte ens under pistolhot ta ut mer än de mer självklara ordklasserna. (Inte helt säker på vad en ordklass är för övrigt.) Grammatik var det tråkigaste jag visste under skoltiden och språkteknikaliteter har alltid tråkat ut mig något oerhört. Jag blir mer irriterad på folk som går med i föreningar mot särskrivning än folk som faktiskt skriver isär.

Visst ska svenska språket vårdas, men det är en livskraftig krabat. Det far minst lika mycket illa av ängslan som av okunnighet. Att göra sig lustig över andras språkfel kan vara ett effektivt sätt att tysta dem som redan innan är osäkra. Samtidigt är det naturligtvis ett bekymmer att så många handikappas av ett fattigt och felaktigt språk.

Just på grund av min ambivalens tycker jag att det ska bli vansinnigt stimulerande att vara med under hela dagen och kanske något minska den gigantiska kunskapsluckan i min hjärna. Hör ni ett svagt knaster i publiken under dagen är det förmodligen gamla gistna synapser, overksamma sen tonåren, som kopplas samman i min hjärna.

Nu en läsarfråga: Vad får er att vilja laga ett recept? Hur tycker ni att recept ska skrivas? Hur utförliga vill ni ha dem? Vad saknar ni ofta i recept? Har det gått åt helsicke någon gång?

I fredags?  Jo, i fredags var jag på en förtjusande tillställning som påminde mig om vikten av att göra det enkelt för sig. Enkelt var kanske lite att ta i. Men enklare. Födelsedagsbarnet – en oförskämt snygg sjuttioåring, hade tagit hjälp av sina närmaste och firade sin bemärkelsedag på Konstnärshuset.

En couscoussallad (vem bryr sig egentligen om det är varmt?) sällskapade med en bautagryta boeuf bourgignon. Den ansenliga barnaskaran hade beordrats att baka fyra bröd var. Till detta dukades det upp en gigantisk ostbricka med franska fina ostar, jag menar verkligt fina klassiker  med namn som man inte kunde uttala efter två glas vin, trots att glasen var små. De stod en air av gamla gympadojor om dem, precis som det sig bör. (Ja, såna ostar kostar men det gör catering också och ostarna är säkrare kort). Ingen av dem smakade som Bavaria Bleu.

Sedan serverades kaffe med diverse okladdiga kakor (barnarbete igen!) som gick finemang att hålla i handen med en servett. Enda problemet var att jag hade hällt ner mig själv i en bedårande off-shoulder Gaultier-jacka i denim som visserligen tänjde på begreppet stretch så gott den kunde men ändå inte riktigt kunde härbärgera mina med åren tilltagande kurvor. Men jag kände mig snygg. Så jag rörde mig nöjt med den avmätta värdighet som annars är karaktäristisk för korsettkläddda. Jackan begränsade också något mitt kaloriintag.

Jag träffade vänner jag inte sett på femton, tjugo år och konstaterade att de precis som jag åldrats med värdighet. Jag omfamnade tillgivet min första man som också var där, eftersom vi bara var sju år när vi av oklara skäl skildes efter ett års lyckligt äktenskap är vår relation numera moget avslappnad.  Allt för tidigt var det dags att gå hem för att utfodra bonusungarna.

I hallen satt en av Stockholms få kvarvarande riktigt renläriga marxister, jämnårig med födelsedagsbarnet,  och spelade dragspel: ”Lisa? Lisa! Jag kände inte igen dig du har ju blivit så rund.”

Som sagt var det dags att gå.

Sen kom jag hem, fortsatte att göra det enkelt för mig och lagade rätten nedan. Samt drack drygt (väldigt drygt om ärligheten ska fram) en halv flaska Chinon medan jag utforskade Dario Argentos bjärtfärgade vansinnesvärld.

BBQbiff med snabbstekt zucchini

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 2

Tid: 45 minuter (inkl marienring)

Leta rätt på en bra BBQ-sås och saken är biff. Med bra menar jag här mycket smak utan socker. Om man vill kan man förstärka smaken med lite billig bourbon eller annat trevlig sprit. Med lite smart teknik kan man ha två temperaturer samtidigt i pannan. Receptet funkar bäst på gasspis.

• 2 marmorerade hästbiffar eller entrecoter
• ca 1/2-3/4 dl färdig BBQ-sås av rökig och het typ
• ev 2 tsk billig bourbon, brandy eller Metaxa
• 1 msk smör
• 1/2 tsk hel spiskummin
• 1/2 tsk korianderfrö
• 1 pytteliten zucchini
• 2 fina tomater
• 1 msk olivolja
• 1 vitlöksklyfta
• ev chiliflingor eller tabasco

1. Salta på hästbiffarna. Vänd runt dem i BBQ-såsen. Låt ligga 30 minuter.
2. Halvera zucchinin på längden och skär i centimetertjocka halvmånar. Tärna tomaterna grovt. Mortla spiskummin och korianderfrö grovt.
3. Dra av det mesta av BBQ-såsen från köttet med t ex baksidan av en kniv, spar all marinad.
4. Hetta på hög värme upp smör i en stor teflonpanna tills det tystnat och är ljusbrunt. Lägg ner köttet och bryn det först i lugn och ro ett par minuter på varje sida. Fös över köttet på ena halvan av pannan. Ställ nu pannan så att den tomma halvan är över lågan/plattan och köttet hamnar utanför. Pensla köttet med den överblivna marinaden och fortsätt steka på den låga värmen.
5. Häll olja på den bara ytan och låt den bli het. Vänd ner zucchinin och de mortlade kryddorna. Stek i 3-5 minuter.och rör bara om då och då. Pressa ner vitlöken, strö över ev chili och stek ytterligare någon minut. Vänd ner tomaten.

I veckan köpte jag två stora oxkinder på Latinamerikanska Livsmedel på Hötorgshallen. De var rätt och slätt fantastiska även om tillagningen var tålamodsprövande. (Minns inte priset, men det var inget fel på det heller.) De ljuva dofterna från den sakta sjudande kastrullen kittlade min näsa och mitt sinne på det mest enerverande vis under drygt fyra timmar. Men resultatet var värt att vänta på.

Ena kinden åt vi i veckan. Vi sjöd helt enkelt lite nyskurna rotsaker mjuka i den silade buljongen, värmde skivad oxkind i de sista minuterna, hackade ner en aning timjan och serverade med Liss-Ellas grova franska senap. Idag fantiserar jag om en mild ragu till pasta med vin, torkad svamp, salvia och tomater.

Nu nalkas primörernas tid. Ofta stöter jag på det gamla kockknepet att hastigt sjuda primörer i lättsaltat vatten och sedan kyla ner dem i isvatten så att kokningen avstannar. (Om koktiden bara är någon minut kallas det blanchering.) Knepet passar utmärkt i krogkök där det är vanligt att grönsakerna sedan värms på. Sämre i ett vanligt kök. Grönsakerna blir blaskiga och kalla. Inte minst broccoli och andra yviga grönsaker blir aptrista. Koka grönsakerna kortare tid och låt dem ånga av istället så får du varma och torra grönsaker där dressing eller smör fäster fint. Om du förkokar grönsakerna för att vända ner dem i en sås eller gryta spelar vattendoppet naturligtvis mindre roll.

Fast knepet med iskallt vatten funkar fint för t ex broccoli om du ska äta den kall. Fast bara om du har en salladsslunga hemma. Sjud broccolin, släng i isvatten tills de är kalla och kör sedan i salladsslunga. Kör på dressing före servering om grönsaken i fråga är grön, annars förstörs klorofylllet. När det gäller blomkål, potatis och andra grönsaker absorberas dressing bäst om man slår dem på varma grönsaker, dels tror jag att det har med stärkelseomlagring att göra (vegetabilien blir fastare när den svalnar och stärkelsen retrograderar), dels med att oljan i dressingen blir mer lättflytande och smiter in i blomkålens fraktalskrymslen.

För övrigt tycker jag att sparrisen blir klart bäst ångad eller snabbstekt. Igår åt vi de ömtåligaste ggrönsakerna i vår låda från Årstiderna: skärbönor, sparris och ramslök.

Snabbstekt sparris med skärbönor och ramslök

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4

Tid: 15 minuter

Primörer gör sig fint snabbstekta. Om du har riktigt färska skärbönor kan du hoppa över koket och steka dem tillsammans med sparrisen. Om du inte har ramslök kan du smaksätta med några droppar tryffelolja.

• ca 250 g grön sparris
• 250 g skärbönor
• ca 20 blad ramslök (mer om du har)
• 1 dl grovriven parmesan
• olivolja och smör till stekning
• salt och peppar

1. Sjud eller ånga bönorna så att de precis bara mjuknar en aning. Dela i små bitar.
2. Bryt av nedersta delen av sparrisen om den är torr och seg. Du får liksom arbeta dig upp nerifrån och böja prövande tills du känner att sparrisen är mör och ger efter, men se till att inte bryta för högt upp då blir det ett högt kilopris. Eller skala ordentligt med potatissakalare.
3. Skiva sparrisen i stora bitar på snedden. Hetta upp smör och/eller olivolja i en stekpanna på hög värme. Stek hastigt sparrisen någon minut. Tillsätt ramslöken och stek ytterligare någon minut. Tillsätt bönorna och stek en tredje minut. Salta och peppra. Strö över parmesan och servera.

Sen jag började på Sydsvenskan har jag varit noga med att försöka hitta matlagande kvinnor att skriva om. Jag har inte räknat noga, men verkligen haft det i åtanke. Och faktum är att de artiklar jag skrivit om kvinnor i regel blivit mer intressanta just för att jag letat på andra ställen än i de uppmärksammade krogköken. Eftersom de jobbar med mat på ett annorlunda sätt har de ofta haft fascinerande historier att berätta. Grönsakstokan Lena Drameus-Åberg är ett exempel, chokladdrottningen Maria Escalante ett annat. Men. Under året har jag främst lyft fram personer av svensk börd trots att jag om någon är oerhört intresserad av mer långväga influenser på Skånes matkultur. Lite är det för att mina egna recept i regel är inspirerade av andra matkulturer. Och för att jag själv varit nere med näsan i Möllan snarare än myllan och behövde lyfta blicken lite.

Så under våren och sommaren kommer jag att arbeta aktivt för att hitta fler intervjupersoner med rötter i utlandet. Jag har redan en lista jag börjat beta av, men letar efter fler pärlor. De behöver inte jobba professionellt med mat men bör prata så pass bra svenska att vi kan kommunicera om recepten så att de blir rätt. Snälla hjälp till med tips! (Helst inte på Möllan, de har jag redan på min lista.)