Efter att jag stött ihop med Cecilia Vikbladh snokade jag upp den här artikeln från 2003 på datorn. Skriven för en branschtidning, vilken minns jag i ärlighetens namn inte. Mycket skåpmat, men kanske någon godbit och framför allt  en illustration av hur tiderna förändrats.Cecilia arbetar idag som matskribent så tyvärr kan du inte njuta av hennes catering längre. 1 r.o.k har lagt ner sen länge men Petters mat kan du äta på härliga Plockepinn i Malmö.  Och även om Erik Videgård lagar lika gott asiatiskt fortfarande är sagan om hans finfina sichuanesiska krog till ända.

Krogvinden har ändrat riktning. Gästerna som snart rest jorden runt ett par varv nöjer sig inte längre med låtsas-thai och fusk-indiskt. Från senaste årens fusion och cross over söker sig kockarna numera mot äkta husmanskost från hela världen. Men hur får man tag i dee långväga ingredienserna på bästa sätt?

I de små butikerna runt Möllevångstorget i Malmö springer du ofta på cateringdrottningen Cecilia Vikbladh fullastad med buntar av doftande grönska och kassar med märkliga gryn.

— Min passion är genuina smaker och min matfilosofi handlar om respekt för andra matkulturer och då räcker de vanliga grossisterna inte riktigt till, berättar Cecilia Vikbladh.

Vant slinker hon in och ut i butikerna med specialiteter ar från Asien, Grekland och Mellanöstern; hon handlade i butikerna många år innan hon startade sin cateringfirma Cecilias Kök i Höllviken utanför Malmö.

Cecilias Kök är specialiserat på specialitet är etniska bufféer. Det märks i köket som ståtar med tunga grova asiatiska mortlar och inte mindre än tre riskokare som ger perfekt fluffigt ris. Och i den lilla butiken trängs dofter från hela världen; här finns alltid skålar med smakprover — som extra lagrad fetaost eller en nykomponerad sås — utställda. Ett smart knep som lockar ängsliga cateringkunder att försiktigt bekanta sig med nya smaker och bli djärvare i sina beställningar.

På vardagarna är det inte tu tal om att det är ljuva aromer av kokos, parfymerat citrongräs och den lakritsaktiga thaibasilikan som dominerar. Här finns nämligen också dagens thailändska rätt för avhämtning: en eldig grön curry eller nudelrätten pad thai lagade så att en thailändare skulle nicka igenkännande. Och det är inte konstigt. Tack vare att flera thailändska kockar arbetat i köket har det byggts upp ett gediget kunnande om hur det verkligen ska smaka. Beroende på säsong har Cecilia mellan tre och tio personer anställda. När det var som mest internationellt fanns det personal från Kina, Vietnam, Thailand i köket.

Visst innebär långväga personal nya kunskaper till köket men ibland kan det vara knepigt också. I synnerhet kockarna från Kina och Thailand anser att recepten är orubbliga, trots att de i Cecilias Vikbladhs ögon kanske kan utvecklas eller förenklas . Svenska kockar är mer nyfikna på andra länders matkulturer och kan tänka sig genvägar vid kastrullerna. Här krävs det dock ständiga lektioner om hur man använder långkoriander, pak choi och fisksås. Cecilia Vikblad ser sig lika mycket som kunskapsförmedlare som arbetsledare.

— Att jobba med nya smaker kräver energi, suckar hon. Men det är det som gör det så roligt.

Ibland dyker det upp ilskna kunder som undrar vad det är för fel på svensk mat.

— Jag älskar svensk mat och använder mycket skånska råvaror. Dansk och svensk mat också etnisk mat, och precis som när det gäller vietnamesiska eller spanska specialiteter så ska det smaka äkta.

Ja, trenden mot mer genuina smaker kan ses överallt. Dyk in i en asiatisk butik i Stockholm och du har goda chanser att stöta på Erik Videgård som shoppar till sin nya krogsuccé Halv trappa plus gård. Där serveras sichuanesiska rätter, de flesta tillagade efter traditionella recept med enstaka utsvävningar som alltid är trogna de grundläggande smakprinciperna .

– Det roligaste med att arbeta med sichuanesiska smaker är att de flesta gästerna blir helt förstummade. De får en upplevelse de aldrig varit i närheten av. Och det i en tid när blaserade uteätare trodde att det inte fanns något nytt under solen.

För att få tag i sichuanpeppar av rätt kaliber och den oslagbart aromatiska facing heaven chili har Erik Videgård till och med startat egen import direkt från Sichuan via svenska importfirman Bo Risberg .

Från början köptes mycket i småbutiker men efterhand har Erik Videgård börjat rationalisera. Det lönar sig inte alltid att jaga lägsta möjliga pris när 120 gäster ska serveras kväll. Efter omfattande provkokningar och provsmakningar konstaterade till exempel Erik Videgård att Koo-Koo Triple A jasminris var bästa valet. Men efter ett par månader tröttnade han på att släpa hem 80 kilo ris två gånger i veckan från affären Hong Kong Trading. Numera får han, genom specialavtal med importörer, riset genom sin vanliga grossist. Det blir lite dyrare men mycket bekvämare så.

— Andra saker som går inte att kompromissa med och de köper jag fortfarande i specialbutikerna, säger Erik Videgård.

Även kockar som korsar olika kök kan fynda i småbutiker. Petter Fredriksson som basar i köket på stjärnskottet 1 r.o.k. i Malmö besöker ofta Möllevångstorget, trots att den stramt välbalanserade maten sällan har uttalat asiatisk prägel. Den tryffeldoftande korven förses med japanska frysta sojabönor och helbräserade asiatiska schalottenlökar.

— De asiatiska schalottenlökarna har kanonfin färg och precis rätt storlek. Och de frysta sojabönorna ger möjlighet att variera grönsakerna. Inte minst på vintern när utbudet på färska är sämre.

Asiatisk grönt av olika sorter, fräscha örter och billiga bambukorgar att ångkoka i är andra favoriter. Svårigheten är bara att det är svårt att veta vad de långväga ingredienserna heter. Förvirringen är stor både i butiken och i litteraturen. Och många ingredienser har inga svenska namn.

Det som kommer allra högst på Petter Fredrikssons lista är nog thailändsk mango som har en djup, mogen smak som inte ens kan jämföras med andra sorter.

Visst har kockarna fördel av affärerna men affärerna har nytta av att ha kockar som förespråkare menar Petter Fredriksson.

— Våra gäster frågar ofta var de lite ovanligare ingredienserna kommer från. På så vis får affärerna nya kunder. Vi har helt enkelt nytta av varandra.

Eriks tips:

• Relationer med småhandlare är både givande och krävande. Pruta gärna men var artig och lyhörd.
• Hitta rätt handlare. En del brinner för mat och en del har hamnet i yrket av en slump och kan vara ointresserade eller i värsta fall oseriösa.
• Kom ihåg att tid är pengar! Förhandla med dina vanliga grossister om de kan hjälpa dig att spara tid genom att ta in nya varor.

Varning!

• Innehållsförteckningar kan saknas eller vara felaktiga på produkter som importeras i liten skala. Jordnötter , fisk och skaldjur kan lutra i currypastor utan att vara deklarerade.
• Kinesiska fläskkorvar kan verka lockande. Men är de helt säkra att äta? Det är en sak vad du gör hemma själv, en annan sak vad du utsätter gästerna för.
• När du handlar i många butiker ökar risken för ovälkommet besök i form av larver och insekter. Isynnerhet om varorna blir långliggare i förråden. Förvara alltid överblivet ris, gryn och nötter i täta burkar. Då håller de dessutom smaken bättre.

Tips och tricks när du handlar i småbutiker:

• Lär dig vilka dagar varorna är som färskast.
• Ta hand om örter på rätt sätt: Skölj örter noga, skaka av dem lite lätt och lägg dem fuktiga i kraftigt hushållspapper och sedan i en plastpåse. Förvara finbladiga örter och bladgrönsaker i svalen. I en för kall kyl skadas bladen så att de svartnar.
• Bygg upp en bra relation med handlarna; eftersom det kan bli kulturkrockar ibland är det extra viktigt att vara artig.. Ofta kan man pruta en hel del. Och precis som när det gäller andra företagare finns det folk i branschen som är ointresserade eller – i värsta fall- oseriösa.

Cecilias favoritköp

• En del hel- och halvfabrikat som ända uppskattas av kunden eftersom de bjuder på en ny upplevelse. De spröda, söta bakverken baklava och frysta kinesiska dim sum (munsbitar i olika former) köps färdiga till sttora beställningar för att spara tid
• Långkoriander (ngo gai, stinking, culantro, sawleaf)
• Inte släkt med koriandern men mycket lik till smaken. Friskare, mindre tvålsmak och bättre hållbarhet.
• Färsk koriander: Koriander från asiatiska butiker håller oerhört hög kvalitet. De mildare fylligare rötterna kan användas i currypastor eller som knorr i heta tomatsåser.
• Japansk pressad tofu: Sojabönsost som ofta säljs i gula kakor med röd stämpel. Håller formen bäst av alla tofusorter och passar bra till sushi och wokat. Frys i tärningar och tag fram när vegetarianer dyker upp.
• Quinoa: Gott och ovanligt näringsrikt gryn som ger matiga sallader och pilaffer. Ett fynt till gröna rätter eftersom det mättar fint. Bör rostas och förvällas en gång före tillagning.
• Minigrönsaker: Roliga samtalsämnen och stiliga på bufféer. Upptäck de vackra små miniauberginerna ffrån Asien. Men undvik de pyttesmå ärtauberginerna som är för beska för de flesta västerlänningar.

Fler goda grejor

• Grodlår: Kul leksak för kockar med modiga gäster. Finns frysta till bra pris. Tina i kyöl över natten. Woka gärna med chli, ingefära, fisksås och söt basilika. (bild: Daniel Hertzell)
• Pinjenötter: Italienska pinjenötter kallas pignoli och är formade som riskorn. De man får tag på i Sverige har oftast dålig kvalitet. Många butiker erbjuder kinesiska pinjenötter som är formade som små majskorn. De är oftast färskare och betydligt billigare. Men se upp för pinjemun!
• Apelsinblomsvatten: Ger ljuv parfym åt tryfflar och chokladdesserter. Fantastisk i mandelkakor. Förvånansvärt billig! Öppnad flaska bör förvaras i kyl.Glöm inte bort att berätta för gästerna om ingrediensen med det romantiska namnet.
• Limeblad Går hyfsat att frysa. Undvik de torkade. Passar bra även utanför thaiköket; mixa med ett blad i hallon- eller jordgubbscoulisen. Krossa bladen lätt och låt dem marinena i en fruktsallad. Och gissa vad som är världens bästa gin & tonic-dekoration!
• Citrongräs: Pinfärskt och billigt. Kan förvaras i papperspåse i svalen ca en vecka. Färskt är bäst men fryst duger i nödfall. Köp när det är nyinkommet och frys in hela stänger i hela förpackningar. en eller ett par stänger koka med i sockerlagen när du ska göra sorbet. Sjud med en bit i kompotter tillsammans med färsk ingefära. Lägg en bit i kannan med grönt te för att överraska gästen.
• Svart sesamfrö: Rosta i torr panna och dekorera wokat och desserter. Fräck dekor med mycket effekt för lite pengar. Använd i små mängder. Kan inte helt ersätta vanlig sesam som är skalad och därför mindre beskt.
• Frysta gröna sojabönor: Omogna sojabönor som är förvällda och frysta. I New York går den ärtgröna lilla godingen under det japanska namnet edamame och njuts färska ångade med havssalt till drinken. Kräver längre kokning eller wokning än andra frysta grönsaker. Blanda med mynta, schalottenlök och smulad fårost till lammrätter. Sväng med smör, dill och gräslök till fisk.
• Grönt te: Löst te från Japan och Kina är otroligt mycket bättre än de stora märkena i tepåsar. Glöm inte bort att berätta för gästerna var teet kommer ifrån och lite om dess historia.

Äntligen ska vi göra något åt köket hemma, och en del andra skrymslen också – men först och främst köket. Såg just en Facebooktråd som beskärmade sig över köksrenoveringar som automatiskt jämställdes med statusmanifestationer. Ingen lagar ju ändå mat i kök numera. Möjligen män och därför behövs skrytkök.

Ingen som sett vårt hem skulle komma på idén att beskylla oss för att manifestera status med hjälp av heminredning. Vår köksrenovering är ett måste. Köket är kärleksfullt luggslitet bortom all hjälp. Vår ugn går inte att baka i. Dockskåpdiskmaskinen så futtig att vi ständigt har diskbänken belamrad med disk. Bunkar och köksredskap faller dagligdags i våra skallar från de överfulla hyllorna. Och det värsta av allt: våra gäster får inte plats att hänga med oss när vi lagar mat. Och det gör vi ju nästan för jämnan. Både å yrkets vägnar och privat. Äntligen ska det bli ändring.

Eftersom ingen av oss läst en inredningstidning sen mor fick Nils har vi haft min arkitektväninna på besök idag. Hon ska göra en grovskiss så att vi som inte vet halvsju har något att ha i nypan när vi blygt närmar oss en köksinredningsfirma. Men vi har ju tillgång till fler experter. Er, kära läsare!

Dela med er av era bästa inredningsknep, era mest dyrköpta misstag och smarta konstruktioner. Varna oss för oseriösa leverantörer och undermåliga vitvaror. Tipsa om de bästa. Kort sagt: Hjälp oss! Lämplig belöning utlovas till de bästa tipsen.

PS: Torsdagens frågelåda på Twitter inställdes pga helgfirande. Men nästa torsdag blir det definitivt.

Enda fördelen med att våren inte riktigt vill sig är att jag ännu inte toklängtar efter vårprimörer. Istället kvarstår behovet av mustiga grytor, åkejrå, kanske inte riktigt lika vintermustiga som förut. Den här ragun är ett smart sätt att göra sig av med de sista resterna av höstlig  torkad svamp i skafferiet. Annars kan du använda torkad shiitake från asiatiska butiker.Sista minuterna får nystekt svamp åka ner, lite ditt och datt som jag hittat i grönsaksdisken.

Jag får ofta frågan hur länge tomatsås ska koka. Svaret är att det inte finns något svar. Det beror på vilken smak du vill ha; den mjuka lena långkokta eller den piggt fruktfriska.

Jag gillar båda varianterna men till kortkokta tomatsåser är kvaliteten på burktomaterna oerhört viktig. Jag föredrar Muttis körbärstomater eller deras hela på burk. Körsbärtomaterna är i syrligaste och godisfruktigaste laget för vissa rätter eftersom de är så dominanta, men jag håller dem ändå högt.

Naturligtvis finns det säkert bättre tomater, men Mutti är lätta att få tag i och håller ett hyfsat pris. I det här lätt schizofrena receptet är hälften av tomaterna långkokta och hälften kortkokta. Om du vill kan du strunta i den finessen och tillsätta alla tomater samtidigt i början.

Svampragu med tomat och rosmarin

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 6-8

Tid: 1 1/2 timme

Den här ragun passar att laga i stor sats, ät till ljust kött eller kyckling eller blanda den med pasta och snabbstekt sparris elelr gröna bönor. Med kokta svarta linser i blir det en superb vegetarisk pastasås. Jag tycker inte att torkade trattkantareller med sin särpräglade och dominanta  parfym passar i den här grytan men de flesta andra svampar funkar finemang. Receptet innehåller ett överkursmoment: hela tomater som får puttra länge och burkade körsbärstomater som tillsätts på sluet. Naturligtvis behöver du inte använda två sorters tomater, nöjer du dig med bara hela toater blir såsen mer harmonisk och lenare. Men eftersom jag är tomatfetischist får jag en kick av den lite udda konstellationen av mer långkokta smaken och friska syrliga  körsbärstomater.

• 25 g (1 grabbnäve) strimlad torkad shiitake, karljohan etc
• 3 små schalottenlökar (ej banan)
• 3 enbär
• 1/2 tsk korianderfrö
• 1 tsk fänkålsfrö
• drygt 1/2 enkel olivolja
• 2 stora kvistar rosmarin
• 1 dl torr marsala eller olorososherry
• 1 dl torrt vitt vin
• 1 lagerblad
• 1 burk hela tomater, helst Mutti
• 1 kapsel fond du chef kycklingfond
• 300 g champinjoner, ostronskivling eller annan färsk svamp
• 1 burk körsbärstomater, helst Mutti
• 1/2 dl fin olivolja
• smör till stekning
• salt, svartpeppar

1. Blötlägg svampen i vatten, ca 50°C i 30 minuter. Det gör att ämnet oktenol utvecklas som ger den fina svampsmaken.
2. Halvera schalottenlöken på längden, skala och finhacka. Stöt enbär, koriander och fänkål lätt i mortel. Fräs sakta löken mjuk i oljan på svag värme tillsammans med kryddorna tills löken mjuknat en aning, ca 5 minuter. Grovhacka svampen under tiden, krama ut lätt och låt den fräsa med löken 5 minuter. (Spara blötläggningsvattnet.)
3. Lägg ner rosmarin och lagerblad. Slå på sherry och vitt vin. Klipp sönder de stora tomaterna i små bitar med en sax direkt i burken. Slå på de klippta tomaterna. Rör ner kycklingfonden. Låt puttra sakta utan lock i 30 minuter. Späd med blötläggningsvatten från svampen lite då och då så att såsen inte blir för tjock.
4. Förbered svampen medan såsen puttrar: Skölj svampen om det behövs. Ansa och dela i stora bitar. Hetta upp smör i en stor panna och stek svampen på medelhög värme tills den fått fin färg. Salta och peppra i pannan.
5. Vänd ner körsbärstomaterna och mosa dem lite lätt med en slev eller trägaffel. Vänd ner svampen i ragun och sjud ytterligare 5 minuter. Rör ner 1/2 dl olivolja och smaka av med salt och peppar.

Igår smakade vi på det bästa från Matrundan på Österlen på ett seminarium där Eva Turesson och Allé i Svinaberga stod som värd. Jag kom på idén att prisa det bästa av det bästa. Jag ger er därför de tre nomineringarna till Best in show.

I den högst informella och godtyckligt snabbsammansatta juryn märktes Per Styregård (Gourmet), Henrik Kerrn (frilansjournalist), Cecilia Vikblad (matskribent), Eja Nilsson (matskribent) och ett par till.

Det mesta var så häpnadsväckande bra att det var svårt att plocka ut favoriter. Följande tre rätter fick flest röster och visade tre olika sidor av österlenskt terroir:

• Lammkorv med jordärtskockskräm från Hammenhögs Gästis visade prov på imponerande teknisk skicklighet. Perfekt konsistens på korven som var en av de godaste vi ätit. Konsistensen ar mittemellan korv och wallenbergare. Luftig men med trevligt definierad struktur och mild ren smak. Ett litet mirakel i klassisk stil.
• Porchetta med ramslök och Österlenkryddor från Herrestads gästis. Just så här rustik och poetisk ska mat som avspeglar terroir vara. Klart mest innovativ och charmig av våra favoriter. Skulle kanske vunnit på lite mindre kummin.
• Grissida med rotsellerimos och äppeltärningar. Den mest arbetade och balanserade av rätterna med perfekt saftig gris. Kockarna på Allé stod för denna fullträff. Vi var hänförda av kontrasten mellan syrligt äpple, mustigt kött och sött mos.

Hedersomnämnande till den intensiva äppelchutneyn från Österlentomater, Karin Schenks nyskördade sparris som avnjöts rå rakt upp och ner och Vendels fantastiska tångbröd med brynt smörkräm. Alla var kanske inte var riktigt lika överraskade av de bidragen eftersom några av oss smakat dem förut, och eftersom vi inte hade formulerat kriterier för nomineringarna gynnades nog kötträtterna. Se det här som ett oskyldigt upptåg och kanske en idé för nästa år – inte en definitiv sanning.

Jag är vrålpeppad på att skriva artiklar om alla duktiga odlare, producenter och krögare. Tack för en bländande uppvisning!  Vinnare och recept publiceras så fort jag fått alla recepten.

Matskribenten och min nästannamne Cecilia Vikblad är precis lika trevlig som hon ser ut. Hon skapar egna kokböcker, ofta med inspiration från Medelhavet, och har så där liksom magiska fingrar som vissa har. Allt hon lagar blir vackert och gott på något mysko vis. Hon drev förut en fantastisk cateringfirma i Höllviken och jag lärde känna henne när jag skrev en artikel om kryddning för många år sedan.

Min nye idol Ronnie Nilsson som skänkt form åt bland annat den sobra men ändå innerliga kokboken Drakamöllans kök. En underfundig perfektionist. Jag kan varmt rekommendera hans samarbetspartner fotografen Lars Strandberg om du letar efter en matfotograf i Skåne. Han pratar lika mycket och entusiastiskt som jag, men är trevligare. Tillsammans har radarparet även gjort Skåneboken.

Mor och dotter: Maria Paulsson svor på att hon inte skulle bli matskribent som sin mor Berit Paulsson, en av Sveriges absolut skickligaste receptmakare. Det gick inget vidare med de föresatserna och det tackar vi för. Återväxten är tryggad.

Sanna Töringe var en av mina främsta inspirationskällor när jag började skriva om mat. Kanske minns ni hennes likörbok, som lika gärna kunde stått på poesiavdelningen i bokhandeln. Hon är sötare i verligheten, jag var tyvärr så upptagen av att mingla att fotograferandet kom i andra eller kanske sjunde hand.

Den här förtjusande mannen (vars namn undflyr mig) är mannen bakom grisen bakom porchettan. Vi får inte glömma bort producenterna i vårt vurmande för kockarna. Så här lycklig blir man bara av riktigt god gris. Eller hur?

Idag har jag varit på ett underbart seminarium för Matrundan Österlen. Ämnet var terroir. Underbart för dem som förstod, och de var inte i majoritet i publiken.  Idén med att diskutera platsens smak och själ var suverän,  men riktigt hur man resonerade när man bjöd in den underbare men notoriskt svårtydde  Claus Meyer som huvudtalare att tala snabbt, danskt och i en timme vet jag inte riktigt. Jag är total idiot på danska men även de kunnigare hade svårt att hänga med (till min oförställda lättnad). Nu låter jag gnällig, men ni fattar inte hur idiotisk man känner sig när man inte kan tillgodogöra sig ett mycket bra tal.

Ändå är jag galet nöjd med dagen för jag åt sensationellt god, österlensk mat till lunch. Alla deltagande krögare, odlare och affärsidkare visade framfötterna och i vissa fall även skinkorna. Plockbuffé som hette duga. Matrundan är en liten succé helt enkelt för att det mesta är så bra. När jag är hemma igen ska jag ladda upp bilder, berätta mera och mejla de tre som konkurrerade om titeln Best in Show så att jag får deras recept. Behöver jag säga att ramslök var inblandad? Rafflande fortsättning följer. Dessutom ska jag skriva lite mer om min nya kärlek Drakamöllan.

Just nu är jag hemma hos en charmerande redaktör från min tid som frilans för Svenska Dagbladet. Hennes man Glenn, som är expert på australiensiska (ej att förväxla med österlenska) viner, serverar cabernet sauvignon som visserligen bär det töntiga namnet Jester Junior (från McLaren Vale) men lite överraskande smakar lätt rökig krusbärskompott sjuden på sommarens sista solsvullna bär. Kanske lite torkade nypon också. Märkligt men perverst gott.

Med andra ord är jag lite lycklig, hur har ni det?

Jag är förmodligen den enda i världen som inte är knockad av Nam Les The Boat, novellsamlingen som gjort succé i oräkneliga länder och nyss kommit på svenska med namnet Båten. Å andra sidan förstår jag mig inte alls på stor litteratur, så varför lyssna på mig? När jag studerade i Uppsala umgicks jag under en period med idel begåvade, mycket trevliga litteraturvetare och språkmänniskor. PO Enqvist var Den Störste,  vars suveränitet var otänkbar att ifrågasätta. Trots upprepade försök lyckades jag inte ta mig igenom en enda bok av honom.

Mina vänner stod på scen, regisserade och skrev. Jag sminkade dem, lagade mat på fester och sträckläste i lönndom Stephen King, Inger Alfven, Judith Krantz och Stephen Jay Gould. Jag upptäckte en av de bästa kriminalromaner som skrivits: Red Dragon av Thomas Harris. Men jag hade ingen att berätta det för.

Jag försöker fundera på vad som (mer än den uppenbara bristen på rajraj) stöter bort mig hos så många stora författare. Kanske är det ett självupptaget gravallvar som ger mig kalla fötter. Jag finner det oftast hos manliga författare, de där som utropas till genier. Problemet för mig är att jag får intrycket av att de när de skriver är allt för besatta av att just manifestera sin genialitet.  Mitt paradexempel är PC Jersild som jag respekterar högt för hans starka historier – få har så kluriga vändningar och väver så magiska mörka sagor. Problemet? Jag tänker mig, lite elakt, att han sitter och skriver vid sitt stora dyra skrivbord i blankt mörkt trä. Och just när det bränner till, när den där sagan får form, lutar han sig tillbaka drabbad av insikten att han nog är ett geni i alla fall. Ett geni i färd med att författa ett mästerverk. Och så blir det tråkigt och pretentiöst istället för fjäderlätt och lekfullt. Någon enstaka gång när han låter bli att försöka skriva ett mästerverk och vågar ha lite roligt lyckas han. Som med Barnens ö.

I ärlighetens namn tycker jag betydligt bättre om Nam Le än Jersild och Enqvist. Jodå, han kan Nam Le. Historierna är som små fulländade pärlor.  Han kan vartenda knep i boken som ett rinnande vatten och orden kommer i en kristallklar isande ström.   Han excellerar i  innovativa formuleringar som ”the cigaretted hand” och ”[…] she was laughing, liquidly, into the night.”. Ni ser, han känner reglerna utan och innan och bryter därför  triumferande mot dem genom  inte rädas adverb. För mig känns stilen mer sökt än utsökt. Lite för precious.

Det är som om författaren begär att bli beundrad, ställer sig själv och sin eleganta språkhantering mellan mig och berättelsen. Han kastar sig skickligt mellan vitt skilda miljöer, tecknar flyhänta personporträtt. Men för mig blir de inte annat än just porträtt. Bara ibland känner jag lukten av dem, deras rädslesvett, den inpyrda cigarettröken, fisktranet. De stunderna älskar jag Nam Le.

Det är ju så bra egentligen, varför rycks jag inte med helt och hållet hela tiden? Varför förflyttas jag inte som när jag läser Ngozi Adichie eller Jens Liljestrand? Det enda ställe jag förflyttas till är Uppsala, bland dem som visste bättre, förstod mer. Jag känner mig lite dum som inte kan ge mig hän – jag läser ju ett mästerverk. Jag tycker inte om att känna mig dum. Jag borde bli en bättre läsare, förmanar jag mig själv.

Kanske är det den vassa Maja Lundgren är inne på något: författare är ibland så sabla upptagna av att dogmatiskt gestalta, gestalta, gestalta att de  missar något annat. Det där andra som kanske kan kallas enkel berättarglädje.

Var lugna nu, jag tänker inte ifrågasätta att Nam Le är en stor författare. Inte alls. Det jag vill säga är bara att han inte är min författare. Jag är en enkel själ som gillar rajraj. Nu ger jag mig på nästa bok som inleds med meningen:

”After killing the red-haired man I took myself off to Quinn’s for an oyster supper.”

Något säger mig att jag och boken kommer ha en fin tid med varandra.

Har du också varit med om det? Du vet: du läser en meny och det är helt omöjligt att bestämma dig. För du vill ha allt, precis allt och tanken på att missa en enda av rätterna känns djupt ångestframkallande. Sällskapet kan ju välja olika rätter vid bordet så kan ni ju smaka av varandra, föreslår resonligare personer. På vissa ställen kanske sådant fungerar men när jag igår läste den enkla men prydliga A4an på Bastard greps jag av ett sådant primitivt habegär att alla löften om smakbitar från andras tallrikar kändes som skymfer.

Efter en stunds intensiv vånda beslöt jag mig för tre förrätter. Det blev halkig, len lardo med tydlig kryddpepparsmak och rostat bröd, en senapsgriljerad grisknorr med en generös driva sallad av mâche och tunnskivade rädisor. Och så en mild hemgjord fransk blodkorv, boudin noir, med pinjenötter och maskrosblad. Ändå satt jag och tittade glupskt på mina medätares portioner. Gigantisk fläsklägg med sötsyrlig sås,  farro och bittra örter. Salsiccia med aïoli och brynt savoykål. Min väninna M hävdar att personalmaten på Bastard består av filé för någonstans måste den ta vägen. Vi skänkte dem en medlidsam tanke.

Till avslutning blev det en vaniljgräddpudding toppad med passionsfrukt mango och mynta. Den var, trots att den perfekta konsistensen och behagligt låga sötman som inbjöd till överkonsumtion, lagom att dela på tre.

Jo, jag vet att jag borde vara lycklig när jag tänker tillbaka på det men det är jag inte. Jag grämer mig nämligen fortfarande att jag inte beställde tomattarten med salt torsk. Den hade suttit fint till frukost idag.

Om ni mot förmodan inte fått nog genom att läsa manuset till min föreläsning kan nu se mig föreläsa på riktigt här. Jag var skitnervös det var nästan 1400 i publiken, scenen var gigantisk, jag var pytteliten.

Det var kul att ha frågelåda igår! Vi diskuterade ersättning för försvunna älsklingsostar, koktid för tomatsås, gräddvispning och mycket mer.

Jag har nu övrigt bestämt mig för att på prov köra en fast tid på just torsdagar för att svara på frågor på Twitter. Jag gillar det eftersom det är snabba puckar, lagom lång tid och att svaren är begränsade till 140 tecken. Jag vill verkligen ställa upp för mina fantastiska, roliga och generösa läsare men samtidigt har jag varit nära utbränningens gräns de år jag entusiastiskt svarade på allt som trillade in i min mejlkorg. Här i kommentarerna svarar jag enbart i mån av tid, ofta hinner någon annan begåvad läsare före. Men Twitter – perfekt! Så närmaste torsdagarna är ni välkomna att fråga vad ni vill mellan 21.00-22.30. Jag svarar med glädje och entusiasm!

Har du inget Twitter-konto? Det tar tre minuter att skapa ett och du behöver ju inte använda det till något annat.

Jag hinner inte svara på frågor i stil med ”Vad har mjöl för betydelse för bakning?” som kräver doktorsavhandlingar istället för svar. Men du kan säkert komma på andra saker.

Om du skickar frågor i förväg avslutar du din tweet (text) med taggen #fragalisa så hittar jag dem lätt och betar jag av så många jag hinner på torsdag. Men jag prioriterar live-frågor för att få mer dynamik. Naturligtvis får ni andra lägga er i svarandet med tips och synpunkter så att det blir som en tänktank.

Edit: Tydligen var jag otydlig. Jag samlar inte upp frågor via mejl, mobil, facebook etc. Twittra era frågor. Inte DM. Twitter. Jag får redan ett par hundra mejl om dagen och vill helst inte ha fler. Inte ens av just dig som är så trevlig.

Vad kul vi ska ha!

Ikväll torsdag kör jag frågelåda på Twitter och svarar på alla era matfrågor som kan besvaras på 140 tecken. Jag svarar inte på frågor i kommentarerna här eller i mejl. Bege er till Twitter, folks!