Lotten bloggar, Johan planerar höstschemat, jag dumsurfar, Olle föreläser om pilgrimsmusslans symboliska betydelse. För er upplysning är det en faktoid att bensinmacken Shell har med Santiago att göra. Barnen studsar i klunga. Igår lagade jag en rätt usel chokladmousse och Johan lagade en lasagne som säkerligen bräckte gårdagens bröllopsmeny. Enastående. Vi drack alldeles för mycket vin. Mest jag.

Jag ville bara meddela att bästa sättet att rädda sig från skuren choklad när man smälter den till mousse är att smälta chokladen i en del av grädden. Ha hett vatten vid spisen och vispa ner lite om chokladen börjar se grynig ut.

Trevlig söndag!

Om ni är trötta på gnäll hoppar ni över det här inlägget. Snart börjar jag dricka sauvignon blanc och bli på topphumör i Eskilstuna. Den fantastiske Örjan dök just upp med en gåva i form av en lika fantastisk foccacia med färsk rosmarin, svarta oliver och synnerligen väl lagrad talleggio.

I går efter ett par glas vin, beklagade jag mig över tidningen Bolaget på Facebook och fick omedelbart mothugg av dess superduktige och charmerande korrläsare i kommentarerna. Men efter att ha läst den sanslöst svamliga artikeln Svart på vitt om svavel (bläddra i pdf här)  en gång till vidhåller jag att tidningen har problem. Länge lyckades Bolaget vara alltigenom kul, folklig, lättsam och folkbildande. Det är den fortfarande i sina bästa stunder. En fiffig, frestande och slugt förledande journalistik för personer som inte är intresserade av vin, eller trodde att de inte var det. Med en och annan godbit inslängd till den som faktiskt har ett vinintresse redan.

Tyvärr tycker jag att allt fler artiklar går på torrgång och en del är riktigt usla. Vi återgår till den där svavelartikeln som fick mig att se rött. Den personifierar en del av problemen med fackjournalistik idag. Inställningen att du inte behöver förstå vad du skriver om, det är bara att googla ihop lite slumpvisa fakta och slänga ihop i burken och skaka väl. Jag tar in gästkommentator Olle Bergman, populärvetenskaplig författare, språkkonsult och tidigare NE-redaktör som är min värd just nu: ”En vilsen vandring mellan informationsfragment” , sammanfattar han artikeln.

Jag tycker faktiskt verkligen att ni ska läsa den för att lära er hur man inte ska skriva en faktatext. Den är en lång, tröttsam, osammanhängande upprapning av hur svavelhaltiga föreningar används inom vinmakandet. Men artikeln besvarar inte de de frågor en vanlig konsument har om svavel: Hur påverkar det mig? Smakar det annorlunda? Får jag allergi av det? Är det svavlet som gör mig bakis?

Är det OK att hänga ut dåliga journalister? Nja, men fuskande journalister som använder sig av klippochklistring som arbetsmetod förtjänar däng. Första meningen är direkt kopierad, bokstav för bokstav, från Livsmedelsverkets informationssida om sulfiter:

”Sulfit, svaveldioxid, svavelsyrlighet och dess salter, E nummer 220-224 respektive 226-228, kallas med ett gemensamt namn för sulfiter.”

Om man ska sno kan man väl åtminstone sno en skojigare inledningsmening än så? Typ ”Four score and seven years ago…” Eller ”The past is another country, they do things differently there”. Den där sulfitmeningen tävlar i grenen usla inledningar med ”It was a dark and stormy night.” Andra meningar i svavelartikel är identiska med meningar från den här sidan (möjligen föreligger gemensam grundtext). Om det är andra som snott av artikelförfattaren ber jag om ursäkt.

Ett annat problem är okunskapen hos skribenten som leder till obegripligheter, oklara syftningar och rena faktafel. Det finns inget ämne som heter svavelsulfit. Vanliga livsmedel innehåller inte upp till åtta procent svavel. Artikeln är pepprad av siffror och skribenten använder omväxlande procent, mg/l, tesked/25 l och g/l istället för att räkna om så att läsaren enkelt kan jämföra.Dessutom gäller siffrorna omväxlande för svavel och sulfiter.

Skälet till att jag skriver om det här är dels min välkända rättshaveristiska ådra, men framför allt att det så ofta talas om den redaktionella processen som ska garantera läsaren bättre och mer faktagranskad läsning. Jag ser faktiskt nästan lika mycket faktafel och taffliga skriverier i tidningar som i bloggar. Och i bloggar korrigeras felaktigheter, läsarna deltar i omarbetningar och skribenten kan förtydliga sig. Om tryckt media ska kunna konkurrera med bloggar måste de erbjuda bättre material.

Hur ska man göra om man vill skriva en bra populärvetenskaplig artikel eller blogginlägg då? Här är några punkter som jag spånat fram med Olle och Lotten Bergman.

1. Läs på tills du förstår, först då kommer idéerna. Det tar tid men du har säkert nytta av kunskaperna andra gånger. Men kom ihåg vad det var du inte kunde innan, för kanske är det just det hål som ska fyllas hos din läsare också.
2. Var källkritisk. Är källorna motstridiga? Tack vare googling kan du raskt kolla om det finns kontroverser i ämnet. Ta helst inte sida om du inte är expert. Men du behöver inte ge dissidenternas idéer lika mycket utrymme som den mer allmänt accepterade teorin.
3. Vem är din läsare? Vad vill läsaren veta om ämnet? Fundera på vilka frågor ska texten besvara för just den läsare. Kanske finns det någon du kan fråga vad de vill veta om ett visst ämne.
4. Hitta dramaturgin – den röda tråden som skapar ett driv i texten.
5. Skala bort oväsentlig fakta, som visserligen får artikeln att verka bättre researchad men får läsarna att tröttna.
6. Hitta skojiga metaforer för sådant som är svårt att förklara. Gäller i synnerhet naturvetenskap som folk är lite rädda för. Läsare blir glada över att känna igen sig. Olle: ”Signalämnet passar i receptorn som nyckeln i ett lås.”
7. Rannsaka texten! Har du hittat en nivå som passar läsaren. Briljera bara lite med din kunskap! (En del tycker att man inte ska briljera alls, men vi skribenter är ju bara människor. Vi vill ju bli lite beundrade.)
8. Siffror att presentera? Var konsekvent med enheter. Är det bättre med en tabell istället? Stoppar du in siffrorna för att det ska se vederhäftigt ut eller vill du säga något med dem? Jamen, var inte blyg – säg det rakt ut istället! Våga vara övertydlig. Varför lämna till läsaren att tolka om du inte är poet! (Detta underbara citat kommer från Lotten Bergman.)
9. Låt någon som kan ämnet faktagranska. Erbjud alltid en gentjänst om det inte är en person som är intervjuad i artikeln. Det är inte experters skyldighet att hjälpa dig med ditt jobb, bara för att de är experter. (Om ni anade en viss bitterhet här anade ni rätt, ni anar inte hur mycket journalister som anser att jag ska granska deras grejor/vara källa. Läs på själva!)
10. Eller intervjua en expert, så att du har någon att skylla på. Helst inte mig bara.

Nu drar vi till familjen Bergman för att laga lasagne och chokladmousse med ricotta och med största sannolikhet dricka alldeles för mycket vin. Livebloggning sker under dagen.

Bästa Rebecca ryter till om bröllopschokladen.

Vad ska jag äta på midsommar? Vilken köttbit ligger som en smäck på grillen? Vilken är den godaste såsen till rökt fisk? Som så ofta om torsdagar blir det frågelåda på Twitter ikväll. Ni twittrar frågor, jag twittrar korta och koncisa svar. Ni hittar mig här:

http://twitter.com/foraretaffel

Ni kan twittra frågor redan nu, jag snokar upp dem.

En bra definition på en matnörd är en person som faller i trans framför ett nytt underskönt russin. Det gjorde jag när jag hittade dessa gigaantiska rubinskimrande klenoder från Chile på Pierias Livs i Hötorgshallen. De kallas för rosérussin, vilket passar fint så här i värsta rosésäsongen. Lyckligtvis varar transen inte länge eftersom russinen omedelbart måste köpas och smakas. (Disclaimer: Jag gör Hötorgshallens nyhetsbrev så jag är lite jävig i russinfrågan. Men Pierias Livs har verkligen ett imponerande utbud av torkad frukt, en hel del är ekologisk.)

När den första euforin stillnat kommer tankarna på ett tillagningssätt. Nästan alla russin blir förödande goda om de steks i smör med lite kryddor. Sedan blandas de frejdigt i en grönsallad eller basmatiris. Eller blanda med t ex rostade pecannötter och servera som tilltugg till ett glas fruktigt rosé. Vips blir inte bara maten lite godare och vackrare utan hela världen också.

Smörstekta russin med garam masala

Receptmakare: Lisa Förare winbladh

Tid: 5 minuter

Nästan alla russin blir förödande goda om de steks i smör med lite kryddor. Sedan blandas de frejdigt i en grönsallad eller basmatiris. Vips blir inte bara maten lite godare och vackrare utan hela världen också. Timing är allt så ha alla ingrediener färdiga och aptera vitlökspressen med en klyfta innan du sätter igång. och ha ett fat bredvid spisen att tippa upp russinen på så att de inte bränns.

• drygt 1 msk smör
• 1 dl russin av lite ljusare sort
• 1 klyfta vitlök
• 1 tsk garam masala

1. Hetta upp smöret i en panna eller tjockbottnad kastrull på medelvärme tills det fräser ordentligt.
2. Presa ner vitlöksklyftan och rör om. stek tills vitlöken presis börjar få en pillignutta färg-
3. Rör ner russin och garam masala. Stek under omrörning tills russinen svullnat upp och fått lite mörkare fläckar.
4. Tippa blixtsnabbt upp på ett fat eller i en skål. Blanda med ris eller sallad. Helst medan russinen fortfarande är varma.

Denna länk tillägnas alla som likt jag tillbringat en sommar med att jobba på ett ölsjapp på Gröna Lund.

Den här sorgligt ovetenskapliga videon sprids just nu bland matmänniskor som faktiskt borde veta bättre. Behöver jag säga att videon har valsat runt i cyberrymden flera år redan? Och att den fortfarande presenteras som ny och chockerande?

Skälet till att McDonald’s Fries inte möglar är förmodligen att de är tunna och hårt friterade, de är helt enkelt för torra för att mikrober ska trivas. Chips skulle inte heller mögla. Och att ett livsmedel snabbt angrips av mikrober kan dessutom vara ett tecken på att de inte var helt rena till att börja med.

Hur livsmedel bryts ner av mikrober i en glasburk har inte ett smack med hur enzymer bryter ned dem i matsmältningen att göra. Och du ska inte utföra sådana här experiment hemma. Risken är stor att du odlar patogena mikroorganismer vars sporer sprider sig.  Låtsasvetenskap som det här gör oss dummare. Jag tar bara upp det här för att visa hur mycket myter som florerar om matindustrin just nu. Myter som förhindrar en vettig och viktig debatt. Jag tänker fortsätta tjafsa om hur viktigt det är att vara källkritisk. Inte minst när information passar in i ens egen agenda och verkar vara lite för bra för att vara sann bör man betänka den gamla sanningen: När saker verkar vara för bra för att vara sanna är de i regel det.

Och for the record: jag gillar inte McDonald’s något vidare. Varken maten eller affärsmetoderna. Men om jag i svår tids- och kalorinöd besöker en av deras restauranger tycker jag inte att det är något att skämmas eller skrämmas för.

Dagens middag? Åh, enkelt och gott som plockades ihop av rester från dagens matplåtning för Sydis och Årstidernas leverans i torsdags. Tomater som bakats i 2 1/2 timme på 125°C och vändes med en så trivial radda ingredienser som olivolja, rucola och balsamvinäger (!). Quinoa kokt i hönsbuljong (inte alls lika gott som den här enkla varianten på bilden som vi ska laga på resterna i morgon.) Strimlad snabbstekt fläskkotlett marinerad en timma med salt, en gnutta ketchup (underskattad ingrediens), harissa, en aning paprikapulver, en nypa grekisk oregano, korianderfrö, lagerblad, någon droppe rökessens och lite annat smått och gott. Getostkräm (tror jag närmar mig en optimal komposition). Rödkålssallad med rostat senapsfrö och citronskal.

Alltså är jag för mätt och trött för att skriva det där ganska långa receptet på frikadeller så det kommer i morgon. Istället kan ni läsa lite om kåtmat kärleksmat i Sydsvenskan. Eftersom det är en utpräglad familjetidning är anslaget mycket lätt och framför allt sedligt, för att vara mig.

Vad åt ni till middag?

Kokt färskpotatis i kylen? Jaså, det hade vi också igår men det har vi inte längre. Den fick nämligen återupprättelse i en mycket lättlagad rätt. Jag har presenterat den här gratängen både här och där med små variationer. Igår var det mest idén med att tärna potatisen istället för att mosa den som gav nyhetens behag. och så åkte den där getosten i som svettats på en picknick så att den blivit lite för ocharmig för att äta på macka. Vi serverade potatisen till kryddiga hjortfärsfrikadeller i tomatsås. Om ni är snälla får ni recept på dem i morgon.

Getostgratinerad färskpotatis

Receptmakare: Lisa förare winbladh

Portioner: 4 ganska små

Tid: 30 minuter

Lätt potatisrätt som barnen gillar. Vi lagar den i galet många varianter och du kan säkert hitta på egna. Om du vill kan du blanda ner färska örtkryddor som basilika eller timjan (men inte båda) eller lite riven muskot.

• 8 stora kokta färskpotatisar
• 150 g färsk getost
• 50 g smör+smör till formen
• 1 dl finriven parmesan
• nymald svartpeppar
• lökblast

1. Sätt ugnen på 175°C. Smörj en djup liten form. Tärna potatisarna smått. Det behöver inte vara jämna bitar utan kan gott vara slarvhackat. Den ska dock inte mosas utan just tärnas.
2. Lägg potatisen i den smorda formen. Rör getosten mjuk direkt i förpackningen. Klicka ner getosten och strö över det mesta av parmesanen. Svartpeppra. Vänd runt så att det blandas lite slarvigt. Strö över resten av parmesanen. Klicka över smöret eller hyvla tunna skivor med osthyvel.
3. Gratinera i ugn tills ytan är gyllenbrun och fin, ca 20 minuter.
4. Strimla lökblasten och strö över den. Strimla den inte i förväg då blir den besk.

.