Jag har haft en släng av chlodnik-feber, och naturligtvis var det Gitto som smittade mig. Jag åt soppan första gången på en rysk krog för många år sedan, men har inte kommit mig för att laga den eftersom min man inte gillar rödbetor. Igår snodde jag triumferande ihop en laddning till en plåtning för Sydis, men eftersom mitt recept är nästan identiskt med Gittos kan ni ju laga det redan nu. Lite fascinerande att både jag och Gitto tweakade våra soppor med vinäger och Herbamare. Just Herbamaren var fantastisk i soppan, libbstickan och sellerin lyfte rödbetsmaken ur myllan. Jag fick dessutom tag i kärnmjölk från danska mejeriet Thise som finns rikt representerad i butiken Morot&Annat på Drottningtorget.

Det är nu andra gången jag kör ett Sydis-recept på en kall soppa mer eller mindre stulet av Gitto. En något tweakad variant av Gittos kikärtssoppa publicerades i söndags i min yoghurtartikeli Sydsvenskan. Jag gjorde senare en mer självständig spin off på kikärtsreceptet med vita bönor, lagrad getost och vattenmelon som är ett av mina bästa recept någonsin.  Min tacksamhet är alltså oändlig. I gengäld förärar jag Gitto följande poem om min chlodnik-upplevelse igår.

Rodnande chlodnik
utspilld framför mållös kock –
förföll till haiku

Jag tycker egentligen haikun är överskattad. En haikuuppläsning är lite som en vinprovning där ingen egentligen uppskattar vinet men hummar uppskattande bara för att etiketten säger att det är fint som tusan. Lite som barnteater, bara roligt för de mest insyltade att titta på men med begränsat underhållningsvärde för andra.  Värst är haikun i latmansvarianten där den självutnämnde haikupoeten enbart följer stavelseschemat 5-7-5 och tror att det blir poesi. På japanska räknas inte ens stavelser på det sättet. Höjer man ribban lite blir det skojigare. Haikun ska måla upp en scen och en känsla med tre penseldrag och helst innehålla en rad olika finesser var av ett flertal verkar vara svåra att få till på andra språk än japanska, bland annat en lite oväntad vändning, ofta i sista raden.  En elegant haiku förmedlar samtidigt en  jämförelse av två olika bilder/upplevelser.

Haiku-poeter äger sällan något rikligt mått av humor. Ja, det är som om haikun lockar fram den pretentiösa tråkmånsen inom oss. När jag gick på en tvådagars skrivarkurs fick vi uppgift att skriva en haiku. De iskalla blickar jag fick när jag läste min hade faktiskt varit utmärkt haiku-material.

På höststormigt hav
trygg i min gistna eka-
OB håller tätt

Jag har hursomhelst pliktskyldigt petat in en del finesser i chlodnik-haikun ovan. Observera alltså  tidsmarkören i den säsongsbetonade rätten chlodnik (högsommar, rödbetspremiär och det exakta ögonblick då rödbetorna blöder ut sin färg i kärnmjölken), speglingen av de två fallen i varandra och dubbeltydigheten i ”mållös”. Behöver dock kanske ett onomatopoetiskt inslag som vissa uppskattar i haiku. Funderade på ”kraschade” men då måste jag konstruera om mellanraden till ”kraschade framför mållös” vilket gör den en aning för kryptisk. Sen kan man diskutera om det inte vore bättre med: Framför mållös kock/rodnande chlodnik utspilld men då blir syftningen i sista raden oklar. Eller ska jag helt enkelt skriva om haikun så att den återger min receptstöld:  rodnande chlodnik/stjäl jag iskall av mållös/ kinderna bränner

Ja, ni fattar. Visst är det småtrevligt att brodera med ord, men jag är och förblir en obildbar barbar och är faktiskt ganska kallsinnig inför mycket poesi överhuvudtaget. Kan inte folk bara säga vad de vill ha sagt utan en massa högtravande tjafs? Vad är ett aldrig så vackert poem jämfört med en vällagrad stilton?

Men jag är inte sämre ‘än att jag kan ändra mig. Tipsa gärna om bra matpoesi eller skriv en egen haiku om ni så behagar.

Det har tjatats om att undergroundkrogar och matklubbar är en trend. Själv drev jag en matklubb för fem sex år sedan som varade i några år. En skön blandning av kända matmänniskor, bambatanter, journalister och bibliotekarier som ställde till med avancerade knytkalas med olika tema. Bäst var kanske kalaset på inälvor och udda styckningsdelar då två varianter av testiklar (de friterade med habanerosalsa fick mig att rysa av vällust) och en ljuvlig lammskalle serveras. Utomhuskalaset mellan sandhögar i en hamn där det bland annat serverades persisk örtgrön gryta på torskskalle inte att förglömma.

Men mest minnesvärd var festen med tema rått, då lejonparten av kalorierna kom från kinesiskt långlagrat hirsbrännvin; vilket kan vara en bidragande orsak till att värden i sann demokratisk anda kom med sexuella inviter till samtliga inbjudna. Han hade den goda smaken att komma med det första erbjudandet till min dåvarande fästman, som dock artigt tackade nej för att i stället ta en tupplur på skorna i hallen.

I går fick Robin och hans bedårande vän Oscar låna Matlabbet för en kväll i självhushållningens tecken. Egenodlat, viltplockat och en och annan påkörd bäver förstärkt med havskräftor och Salma-lax.  Robin har en ruff, egensinnig stil som kommer allra bäst till sin rätt i de mest rustika numren. Tänk er en oslipad blandning av Bastard och Matbaren kryddat med ren och skär galenskap. Tio små serveringar blev det och jag har valt att lägga ut mina favoriter som inspiration.

Min absoluta favorit var de nättkokta rödbetsklyftorna på ett slakat rödbetsblad med en absurt hopkokt köttfond och en frisk färskost syrad med citron och en picklad skiva rödbeta. Avskalat och återhållet i allt utom smak. Hade jag fått rätten på en enstjärnig krog som Matbaren hade jag inte varit förvånad, bara lycklig.

En annan favorit var kycklinglevermoussen som vilade på brioche rostad med vild oregano och ramslök. Hela härligheten var toppad med picklade valnötter och tunna skivor äppelkart. Tryggt och  illistigt på samma gång. Smakade som något jag kunde lagat så jag var inte lika upphetsad över anrättningen som jag borde vara trots att den var otroligt god.

Att inget party är komplett utan gris visste ni redan. Långlagad grissida med råa babyärtor, vicker, ärtolja och champinjonsskum var mångas favorit. Sparrissalladen med dressing på hårdrostad citron, kirskål, björkblad, maskrosor, rostad mandel och annat smått och gott var också en höjdare. Precis som skeden med libbstickekryddad tartar på flankstek med lökblastsaska.

Syltade hela bebismorötter (på gränsen till barnarov) med kryddade med rölleka serverades till en yoghurt smaksatt med bland annat lavendel i höga pytteglas som en pre-dessert. Också en av mina favoriter.

Eftersom alla fick äta till självkostnadspris har vi nu pengar över att gynna krognäringen. Jag tänker lägga mina pengar på ett återbesök på Mistral som just nu serverar den mest poetiska och prisvärda maten i Stockholm. Om ni inte bokar bord där i sommar får ni faktiskt skylla er själva. jag ska skriva mer om besöket där när jag bara klarat av några deadlines.

PS. Ett särskilt tack till Patrik som ordnade en ljuvligt nördig provning på sex sorters single apple cider från Wales.

Idag ska allas vår Robin laga en brakmåltid på Matlabbet. Jag känner inte ens hälften av alla som kommer man jag har hört rykten om skövlade nationalparker, lytta havskräftor som fått släppa till stjärten och vittnesmål om en ung man på Stockholms tunnelbana med en gigantisk kylväska, vilt stirrande blick, omgiven av en svag doft Salma-lax, lavar och… kan det ha varit kyndel? Det hela verkar alltså ytterst lovande. Här är Robin som smider ränker med kumpanen Oscar.

Ett penntroll och en galenpanna

Jag är rörd över Robins engagemang och passion. Att till ett självkostnadspris bjuda vilt främmande människor på middag. Det är sånt som får mig att glömma min misstro mot mänskligheten efter att den delvis raserats av jordgubbseländet.

Igår kväll kom vi att diskutera osnälla människor. Ni vet sådana där småotrevliga människor som inte insett värdet i vanlig hederlig vänlighet och omtänksamhet. Folk som man inte vill ha i sin omedelbara närhet trots att de är aldrig så begåvade. Folk som faktiskt inte vill vara snälla. Vi löste även detta världsproblem genom att skapa en Facebook-grupp: Snäll 2010. Så, nu är det bara en tidsfråga tills världsfreden är här.  Varmt välkommen! Du behöver inte vara snäll för att gå med, bara ha något slags intention i den riktningen. Själv är jag medfött ond och får jobba hårdare än andra.

Trots att jag varit där förut och borde vetat bättre var jag skeptisk till att åka till Almedalen. En fruktansvärd bastard mellan Kiviks Marknad och bokmässan släpphänt uppfostrad av en kvällstidning. En intern skvallerorgie. Visst Almedalen är allt det där, men det är mycket mer också. Sen igår vet jag bättre. Att lyssna på två riktigt bra debatter på en och samma dag kändes på samma gång omvälvande och futtigt. Jag måste lyssna på mycket, mycket mer nästa år.Om någon bjuder in mig, vill säga.

Jag var under eftermiddagen på en mycket bra debatt om ”Partyknarkare” (bla Björn Fries och Isobel Hadley-Kamptz). En debatt som egentligen handlade om att bemöta och behandla och allra mest förhålla sig till unga människor med drogproblem.

Debatten på förmiddagen var en av de bästa politiska debatter jag sett, en debatt där jag fick nya insikter och ont i magen av skratt.  ”Hur liberala är de gröna och hur gröna är de liberala?” Johan Norberg, inledde med en ogenerad lovebombing av Wetterstrand som person. Sedan förklarade han med emfas att det stora problemet inte alls var att en röst på miljöpartiet i praktiken var en röst på V och S. Nej, problemet var att en röst på Miljöpartiet var en röst på just Miljöpartiet.

Maria Wetterstrand var nästan lika bra, men hade nackdelen att inte bara representera en enda briljant individ (säg vad du vill om Norbergs idéer, men briljant som debattör är han). Hon var tvungen att svara för ett synnerligen brokigt, ibland småmysko parti. Kort sagt se den (debatten börjar 14 minuter in i sändning) om du vill veta hur politik borde vara.

Själv stod jag i en panelen för Konsumentföreningen Stockholm och var visserligen betydligt mindre briljant än Norberg och Wetterstrand  men har i sådana här sammanhang samma nästan orättvisa fördel av att aldrig behöva ta ansvar för något annat än mina åsikter. En lös kanon som skjuter hejvilt men är svår att attackera. Jag pratade om orsakssamband, matmyter och kan för mitt liv inte komma ihåg exakt vad jag pratade om.

Jag har ju helt glömt bort att tipsa om den här bloggen som är kul även om maneret känns lite förutsägbart efter ett tag.

I morgon chattar jag på Sydsvenskan. Tyvärr har jag glömt den exakta tiden men tror att det börjar 13.00. 14.00 är det! Blir väldigt glad över frågor, från er kära begåvade läsare. Ämnet är grill men ni får fråga om vad som helst.

Och eftersom jag är i Almedalen på torsdag kör jag frågelåda på Twitter i morgon istället 20.00-21.00. Fråga om precis vad som helst, jag kan en hel del och när jag inte kan ljuger jag extremt övertygande.

Jag är hemskt nyfiken på om paret Ahndoril även i Paganini-kontraktet plockat plot från japansk anime. I Hypnotisören var ju upptakten plockad nästan rakt av från mästerliga Monster. Vilket ingen som intervjuat paret besvärat sig att fråga om, det är ju onekligen en intressant influens. Någon som läst Paganini-kontraktet?

Plötsligt slog det mig vad skillnaden var. Idag när jag lagade mat till bonusbarnkalaset tänkte jag mig dem inte som barn länge. De äter som vuxna nu, fast deras kroppar ännu är barnens pinniga och släta och ögonen ännu lite för stora i de smala ansiktena under det blanka sälsnaggade frisyrerna.

Jag skvätte vodka och generöst med habanero i salsan. Svartabönsalladen dopades med generösa mängder Valrhonakakao och balsamico, vietnamesisk kanel och koreanska chiliflingor. Några droppar whisky i mitt pulled pork.

Det skedde instinktivt, men jag vet att de kommer att tycka om det. De där barnen som en gång i tiden började gråta över små mystiska persiljeprickar i köttbullarna.

Tiden står inte stilla, inte ens i köket, den tryggaste av platser. Det enda som är beständigt är tacoskalen. Kanske en passande skrift på min gravsten.

Jag läser mycket mindre nu för tiden. Mina ögon blir trötta, de har inte riktigt vant sig vid glasögonen. De trilskas, ovilliga att inse att de åldrats. De måste foga sig  för klarsyn – efter prisman som vrider smygskelningen rätt, efter glasets böjning som ger fokus. När jag tar av glasögonen faller blicken samman i en utmattad kompensationsvindning. Ovärdigt på det hela taget. Alltså läser jag färre böcker, långsammare med fler pauser då ögonen svider. Men kanske läser jag på ett annat sätt. Hur som helst blir de lite mer värdefulla, de där böckerna och jag vill minnas dem och därför skriver jag små anteckningar i marginalen eller klottrar på små lappar med en handstil så ivrig att den liknar ett barns. Små kryptiska brev från det ställe dit handlingen fört mig i de lyckliga fall en roman innebär därvaro. För ett par timmar är jag bortläst. Böcker som inte tar mig någonstans ödslar jag inte tid på längre.

Just nu hänger jag i Nice på en småsjavig bar med Per Hagman. För jag befinner mig i Vänner för livet. I vissa böcker hänger man med huvudpersonerna för det finns ingen iakttagare, bara omedelbarhet utan stilistiken som mellanhand. I andra hänger man med författaren. Lite mer distanserat, men inte på något sätt sämre. Vi är på tumis – författaren och jag, bra författare får en ju att känna så. Ingen förstår honom som jag. Just nu tar vi en pastis tillsammans, Per är inte en sådan som bekymrar sig om att klockan inte är tio ens. Jag bjuder, för jag gillar berättelsen och vill stanna i den. Jag tycker om Per Hagman för hans konsekvens, för hans upprepningar som är mer återhållsamt använda än i Att komma hem ska vara som en schlager (än i alla fall). Livet är ju ganska småtjatigt, eller hur – så varför inte förvandla det till konst? Jag tycker om att hans sätt att använda ordet ”älskar” inte för att beskriva relationen till en person utan istället för det ord som egentligen saknas i språket för den oförklarliga njutningen en ljudlös ödslig söndag ger eller i den självklara omvandlingen du genomgår när du häller ner dig själv i en tunn smal kostym med mycket vassa pressveck.

Jag kanske skriver mer om Vänner för livet sen, eller så kanske det inte behövs. Kanske vill ni inte ha det alls.  Själv är jag ju sådan som inte ens vill läsa baksidestexter på romaner innan jag läser dem. Än mindre ingående recensioner. som jag tycker är ett ganska onödigt påfund.

En sak som däremot verkligen behövs är kålsallader. Egentligen vill jag äta coleslaw, en mycket vulgär fast food-sallad som i sina bästa stunder (dessa är tyvärr få) är oemotståndlig. Majodränkt, insmickrande ananassötma och litet dolskt efterbett av kålen. Min man gillar inte coleslaw och eftersom jag är förjtust i rå kål (även om jag inte älskar den) så är jag tvungen att komponera nya sallader som är lika tillfredsställande. Den här blev bra. Ljuvt parfymerad, svårtillgänglig och lojt intensiv som en karaktär i en Per Hagman-roman. En elegant, besksyrlig, helt och hållet salongsfähig version av den fetslafsiga festsöta coleslawen som jag åtrår i smyg. Med en sådan självklar skönhet att ursprunget inte märks, eller är om den helt enkelt är höjd över det.

Nå, se det här som en recension av Vänner för livet fram till sidan 218. Inte en rekonstruktion av förloppet, inte med plumpt uppenbara anspelningar på innehållet (gud vad jag ogillar den typen av pånäsanskrivande) men något som förhoppningsvis försätter dig i samma stämning.

Kanske ska jag börja komponera recept som recensioner? Jo, det kan fungera. Nästa recension i form av recept blir kanske Wolf Hall. Och om du tror att det kommer bli råbiff har du inte förstått någonting.

Kålsallad med valnötter, dragon och blodgrape

Receptmakare: Lisa Förare winbladh

Portioner: 4

Tid: 10 minuter +20 minuter att dra

Vacker sallad som du gärna får servera med stekt lax eller lätthalstrad tonfisk och misomajonnäs. Sansho, som är en nära släkting till sichuanpepparn,  hittar du på japanska hyllan i asiatiska affärer. Den ger fin citrusparfym och en lätt bedövning i gommen. om du inte får tag på dragon är citrontimjan mycket bra i salladen, vanlig timjan blir däremot för jordig i smaken.

• 1/2 litet huvud (ca 350 g) späd vitkål
• 1 stor blodgrape
• 1+1 tsk honung
• 1/3 tsk salt
• 1/2 msk sherryvinäger
• (1/3 tsk sanshopeppar)
• 2 msk olivolja
• 1/2 dl grovhackade valnötter
• 1/2-1 msk finskuren dragon (beroende på intensitet)
• 4-5 flockar gräslöksblommor eller 1 msk finhackad gräslök
• salviablommor

1. Skär rotstocken från vitkålen. Strimla vitkålen mycket fint. Lägg i fin skål.
2. Skär ändarna av grapefrukten i rejäla plattor så att fruktköttet kommer fram helt. Lägg grapefrukten på en skärbäda på en av de platta ändarna och skär av allt skalet noga så att även allt det vita skärs bort. Skär ut fina filéer och halvera dem på mitten. Lägg ovanpå kålen. Ta till vara på all saft som rinner från frukten. Pressa resten av frukten över en liten skål, vispa samman saften med vinäger, 1 tsk honung, salt och ev sansho. Slå blandningen över kålen. Vänd runt och ställ i kyl 20 minuter-
3. Hetta upp valnötterna i oljan tills de börjar dofta och skifta lätt i färg. Ringla över 1 tsk honung, salta lätt och fräs vidare 15 sekunder. Slå nötterna över salladen. Vänd runt och vänd ner dragon.
4. Strö ner blommor precis före servering.

Jag trodde verkligen inte mina ögon. När den första kvinnan avslutat sitt sjabbiga tilltag tänkte jag att hon måste lida av någon slags störning eller vara påverkad av något centralstimulerande. Bäst att inte mucka. Sen tog nästa kvinna vid och gjorde exakt samma sak medan jag stod och fånbligade med hakan hängande. Hon tog två askar ur berget av jordgubbsbackar. Hällde vårdslöst ut innehållet i en halvtom back, någon studsade ner på golvet. Hon synade varje jordgubbe och lade de som vunnit hennes godkännande i ena kartongen som hon sedan nöjt stoppade i sin kundkorg. Nöjt. Och det är just det där ansiktsuttrycket som söker mig. Hon tyckte säkert att hon var en bra medveten kund som såg till att få valuta för pengarna, en härligt osvensk typ som inte bara tackade och höll till godo utan tog egna initiativ.

Under den tid jag var på Daglivs grönsaksavdelning såg jag fem kvinnor göra samma sak, med nästan identiskt självgoda miner. Någon hällde ut tre lådor. Andra kunder gjorde som jag, tog en låda som såg extra fin ut och stoppade den i korgen i from förhoppning att den var orörd av gubbgamarna. Det var absout inget fel på gubbarna, de var förstklassiga, helt oskadda, fina ända ner till botten och doftade ljuvligt av svensk sommar.

Jag har aldrig sett det här beteendet förr. Vad är det som hänt? Är det en ny gubbsjuka, en kollektiv mild form av psykopati? En ny folkrörelse? Jordgubbar säljs inte i lösvikt just för att de är ytterst ömtåliga. Hur resonerar dessa människor som inte bara skadar jordgubbarna genom att hälla ut dem (när en jordgubbe skadas tappar de snabbt mycket i smak). Utan dessutom med otvättade händer tafsar på jordgubbarna andra ska köpa. De lite sämre jordgubbarna som de själva ratat.

Jag tycker att det är OK att exempelvis klämma mycket försiktigt på avokado (snälla handlare lär er sortera upp frukter och annat i ”ätmoget” och ”omoget”), jag tycker att det är OK att plocka bort skadade gubbar ur sin kartong och lägga åt sidan. Till och med att diskret plocka ur andra lådor för att fylla upp igen. Men det är inte OK att kränka andras gubbar. Som konsument har man inte bara en relation till handlaren utan också till andra kunder.Vad är nästa steg – att börja öppna Aladdinaskar i butiken och byta bitar tills ens egen ask är fylld med enbart gräddnougat och trillingnöt?

Jag misstänker att det här är samma människor som tidigare, när jordgubbar prissattes per liter, plockade över gubbar från andra lådor. Handlarna bemötte klokt det hela genom att helt enkelt börja väga gubbarna i kassan. Men vad gör vi åt den nya typen av jordgubbsskändare? Någon form av elchock känns som lämplig bestraffning, man jag inser att det kan bli både praktiska och juridiska problem.

Kanske är det jag som är en patetisk kvastfening, kanske är det så här man beter sig nu för tiden när man är en medveten konsument. I alla fall självmedveten.