Som vanligt på torsdagar är det matfrågelåda på Twitter ikväll 20.00-21.00. Twittra dina frågor och jag svarar kort och kärnfullt.

Varmt välkomna!

Det finns en massa bloggar med urtjusig design, fantastiska bilder och flaschigt ordstaplande. Och så finns det sådana där bloggar som gör att man faktiskt får lust att rusa till köket. Sunflower Food Galore är en sådan blogg. Enkel mat man kan laga hemma (om man shoppar på en asiatisk butik) men med egensinniga finesser. Modern asiatisk husmanskost. Inga frills. Två av Sunflowers recept som jag modifierat kommer i Sydsvenskan närmaste veckorna. (Naturligtvis med bloggerskans välsignelse.)

Seså! Kila in och låt er inspireras och kom ihåg att lämna en vänlig kommentar!

För övrigt har jag skrivit om vattenmelon och hamburgare på Sydis senaste tiden. Samt en artikel om underbara Lang på Asien.

Den här veckan jobbar Robin som min assistent, efter att ha njutit hans mat inser jag att jag lika gärna kunde vara assistent åt honom. Men något ska man väl ha för att man har blivit till åren? Eftersom jag har en stukad fot (kanske värre, får svara på röntgen närmaste dagarna) hoppar jag runt som en kråka och har ingen vidare aptit. Smoothie blir räddningen för att inte falla ur. En enkel upptäckt är hur mycket godare en smoothie blir med lite vodka. Och eftersom jag i vanliga fall inte gillar att dricka sprit har jag äntligen gjort av med en hallonvodka jag fått.

I researchen för Matmolekyler har jag lärt mig att tomater innehåller små mängder metanol och etanol och att dessa framhäver olika aromämnen. Dessutom bildar alkohol fruktiga estrar när de reagerar med fruktsyror. Däremot tycks det inte som om alkohol ”löser ut” aromämnen vilket ofta påstås, det sker först i större omfattning när alkoholhalten närmar sig 40 procent, vilket det sällan gör i matlagning.  Hur som helst blir det gott.

Hallonsmoothie med vodka

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 2

Tid:Nolltid

Barnsligt gott men inte barntillåten. Vaniljvodka eller zubrowka passar också fint i din smoothie. om du gör en smoothie utan yoghurt är det förvånansvärt gott med pastis i den.

• 2 dl frysta hallon
• 1 dl fintärnad vattenmelon utan kärnor
• 1 msk fruktsocker
• 2 msk framboise eller hallonvodka
• 2 dl tjockyoghurt (10 %)
• ev lite mjölk till spädning

1. Mixa hallon, melon, socker och sprit lite slavigt till en tjock smet i mixer kanna eller
2. Mixa ner yoghurten lite i taget. Smaka av och späd med mjölk till önskad konsistens.

Igår fick jag för jag vet inte vilken gång i ordningen ett småsurt påpekande från en örtodlare för att jag hade kallat de små späda stackarna i krukor för ”hårt drivna”. Den som gjorde det var antingen okunnig om örtodling eller driven av illvilja, förklarade han och bjöd ut mig för att titta på deras odlingar och smaka på örterna på plats. Eftersom jag inte precis har eoner av tid avböjde jag, men erbjöd mig tjänstvilligt att sluta använda ordet ”hårt drivna”. Egentligen har han rätt och jag är inte sämre än att jag kan inse att jag haft fel och ändra på mig. Jag funderade på bättre uttryck. ”Bortklemade” vore kanske ett bättre ord? Till slut fastnade jag för det mer sakliga och korrekta ordet ”ofullgångna” som jag hädanefter ska använda. Lite försåtliga pro-choicevibbar, så där.

Edit skjuter in: Lisas slagfärdiga mor föreslår ”prematura”.

Det skulle vara intressant att se en analys av späda örter på kruka, men senaste gången jag köpte ett tanigt timjanrufs innehöll det uppskattningsvis mycket tymol och karvakrol som min lilltå. Prydnadsväxt hade varit en bättre beteckning, för visst är den vacker i sin skira lilaskimrande grönska.

Problemet med späda örter är inte bara  det att de har lägre halter av aromämnen. Många av dem smakar radikalt annorlunda än när de skördas vid formtoppen. Ung dill kan visserligen vara vackert grön med hyfsad turgor (cellspänst) men den karakteriseras av gröna aromer som fellandren och apiol istället för den vuxna dillens kryddigare karvon och dilleter som ger den riktiga somriga smaken.

Detta sagt tycker jag att det är trevligt att de små örterna på kruka finns, de ökar i alla fall intresset för örter och visar hur de ser ut.  Och ett flertal av dem har faktiskt förbättrats, främst basilikorna. De småbladiga är mer än anständiga till sin arom.  Jag har flera gånger fått tag på hygglig mynta och rosmarin på pyttekruka  även om priset per blad är hisnande.

Jag köper helst grova örter på stor kruka som får bo i fönstret eller fyndar kraftiga knippen på asiatiska butiker. Eller så går jag en räd i mammas trädgård och torkar eller fryser in. Men det händer att jag till nöds köper hem en pyttekruka. Hur gör ni?

Alltså ni får ursäkta, men jag lägger all min tid och kraft på Matmolekyler nu. Det kommer massor av nördiga inlägg hela tiden. Det enda jag gjort förutom att jobba är att glädjas åt mitt nya stiliga bandage till den stukade blågula flodhästfoten, kravla ner till vattnet och doppa mig i de fräsande svala vågorna samt äta mackor. Inget vidare bra virke för en matblogg.

Jag vill så HJÄRTANS gärna ha era kommentarer på Matmolekyler. Ge mig era innersta önskemål, er vassaste kritik, era gladaste hejarop. Berätta när det blir för trivialt eller för nördigt. Vi ses där!

Däremot blir det frågelåda som vanligt i morgon, torsdag. 20.00-21.00 får ni ställa era bästa matfrågor på Twitter.

Någon gång vartannat år sveper en sådan där tsunami av bokkärlek över världen. Jag talar inte om de noggrant orkesterade och regisserade spektakel som t ex ett Harry Potter-släpp innebär. Nej, det är de där oväntade succéerna. Ibland sveps jag med i masseuforin utan att bekymra mig om att bara vara en av miljoner som vyssjats och eggats av Arundhati Roys melodiska upprepningar eller Chimamanda Ngozi Adichies absoluta därvaro. Som läsare känner man sig ändå alltid på tumis med författaren,  besynnerligt utvald och som den enda som verkligen, verkligen förstår och uppskattar varenda vindling i berättelsen. Andra gånger står jag kallsinnigt bredvid. Som när vänner och bekanta vars omdöme jag litar på tryckte Carlos Ruiz Zafóns Vindens Skugga i handen på mig med ett viskat du måste, du måste. Jag läste baksidan och gäspade.

Till slut, tjurskalligt, läste jag den – flera år efter alla andra. Och jag gäspade igen.

Vindens skugga känns så tröttsamt konstruerad och beräknande. Ett Coelho-flåsigt budskap om litteraturens och berättelsens kraft. En kasperteater befolkad av tokroliga, ädla, mystiska och grymma gestalter, skepnader och krumelurer som aldrig liknar människor av kött och blod tillräckligt mycket för att beröra på allvar. Det känns som om jag stött på dem allihop ett par gånger förut, i andra böcker som fått mig att gäspa. Att boken av svenska recensenter fått glödande beröm för språket är ett mysterium större än de som utgör bokens intriger. Jag vet inte om de ymnigt förekommande metaforerna och neologismerna är plågsamma även på originalspråk. I den svenska språkdräkten är de skrattretande usla. ”Hans detektivnäsa arbetade med en kirurgs precision.” ”[Han] tog emot henne med inte bara dörrarna utan också lustarna på vid gavel.”

Det värsta är dock bristen på rytm som gör att historien inte dansar fram över sidorna utan tar sig fram på kryckor, ömsom flåsande ömsom malligt bröstande sig. Men fram tar sig historien faktiskt. Carlos Ruiz Zafón är trots alla sina brister en historieberättare, det kan jag inte ta ifrån honom och det vill jag inte heller. Det vore att idiotförklara en hel värld som fallit i farstun för romanen.

I grunden ligger det där problemet jag har, oftast med manliga författare, att de är så upptagna att se sig själva som skapare av mästerverk att det hela blir till en distanserande uppvisning. Magin uteblir, i alla fall för mig. Det som gnager mig i fallet Vindens skugga är att jag har en elak och återkommande misstanke att författaren inte riktigt älskar att skriva böcker utan är mer intresserad av att signera dem och träffa brudar. (Sounds good enough to  me! utbrast min man när jag luftade min teori.)

Besviken och irriterad på gränsen till ilsken lade jag ifrån mig Vindens skugga. Tiden jag har att läsa är knapp och jag ställer krav på mitt sällskap. Min man stoppade novellsamlingen Pretty Monsters i händerna på mig. Trots hans entusiastiska rekommendationer var jag tveksam. I säkert tre minuter. Sedan var jag fast i Kelly Links rike (som ryms i en bok, som slukas av en luden glupsk handväska) och trots att boken sedan länge är utläst har jag fortfarande inte riktigt lämnat den. Vill inte lämna den. Benen värker efter att jag skyndat upp och ner i Perfils svindlande torn och fåfängt dunkat på dörren till kammaren där en av Perfils skygga trollkarlar gömmer sig. Det spröda tinglandet av små bjällror inte större än en fingernagel, ringer fortfarande i mina öron. Och jag är varken mer eller mindre än rasande för att jag aldrig kommer att få se den oförlikneliga dramaserien The Library (duellerande bibliotekarier! en prins som blir till en tekanna! en kvinna med elddemoner i håret! ) som utgör ramhandlingen i novellen Magic for beginners. Kelly Link skapar i sina noveller helt egna världar skimrande perfekta som såpbubblor; och hon gör det till synes lika lätt och självklart som när barn blåser dem. Där finns ett vemod och svävande känsla som för tankarna till Ray Bradbury, en dialog  med så totalt gehör att du är tvungen att stryka med fingertopparna över bokstäverna på bokens sträva sidor eftersom du hör rösterna så tydligt. Vad hon än berättar tror du blint på henne. Kort sagt: Kelly Link utövar precis den magi som Carlos Ruiz Zafón bara är förmögen att skriva om.

Jag vill inte avslöja mer, jag vill verkligen att du och Kelly Link ska lära känna varandra utan för mycket av min inblandning. Det förtjänar ni.

Några av hennes historier finns att ladda ner här. När hon får frågan varför hon lägger ut sina böcker gratis svarar hon: ”I have an inordinate and overpowering dread that someone will buy my collection and only then discovering they hate my fiction.” Av någon anledning tror jag inte att Carlos Ruiz Zafón skulle säga så.

De flesta av oss har misstänkt, ja vetat, att jungfruligheten inte är vad den borde vara hos de påstått kyska olivoljorna. Bluff och båg är bara förnamnen. Enligt en ganska nylig undersökning av Universitetet i Davis i Kalifornien nådde majoriteten av de importerade oljorna (9 av 14 undersökta) inte upp till de specifikationer för termen ”extra virgin” som etiketterna ståtade med.  Oxiderat,  dålig kvalitet och misstanke om utblandning med billigare oljor blev omdömena. Nu har kaliforniska kockar helt sonika stämt olivoljeimportörer.

Jag kan inte låta bli att undra hur det är med de stora svenska importörerna. Har de ren olja i flaskan? Och vem granskar dem? Finns det överhuvudtaget någon konsumentjournalistik kvar?

Ikväll är det dags igen! Twittra alla dina frågor om mat (det vill sätta som går fint att besvara ganska kort). Jag lovar att göra mitt allra bästa. Du hittar mig här!

En uppskrapad kind, en stukad fot, nylärda skabrösa visor och en halvt avtuppad svägerska som provat snaps för första gången. Det var delfacit för den årliga kräftskivan med finlandsvenskfranskamerikansk prägel. Den stukade foten tillhör tyvärr mig och nu stirrar jag surt ömsom på den, ömsom på solen och klipporna utanför.

Jag har inte mycket mat att skriva om, det har kremerats korvar, det har sotats majskolvar och det har kokts baljor av färskpotatis. Faktum är att våra semestrar här också är en semester från tankar på matlagning. Men smörgåsarna vi äter! Hårt och mjukt surdegsbröd, helt och hållet på råg. Intensivt i smaken, med ett tjockt  lager smör, fett ylikypsäfläsk och fransk senap. Eller ekologisk, riktigt köttig kalvsylta med dillvippor och en driva skivad finsk frilandsgurka.  Det är små fasta förunderligt smakrika gurkor som gör alla andra gurkor gröna av avundsjuka.

Men det kan jag ju inte skriva om smörgåsar dag efter dag. Jag tycker att ni ska läsa lite mer på Matmolekyler för Malin och jag behöver all er hjälp med återföda (feedback, dårå).