Något om gastronomisk nationalromantik

Det är inte lätt med demokrati. Igår fick alla som ville säga sitt. Ändå är nästan alla missnöjda idag. Jag med. Orsaken är att ett parti som heter Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Idag fylls min Facebok-feed av statusuppdateringar där folk uppmanar alla som röstat på SD att avsäga sig vänskapen och SD-väljare kallas rasister. Det föreslås på skämt att Skåne ska säljas till Danmark. En klasssisk ”Kör ut dem!”-retorik.

Rasist är förvisso ett ord som utsatts för värdeglidning och kommit att handla om mycket mer än biologisk ras, ett icke-begrepp som vetenskapen förövrigt förkastat. Ändå är det viktigt att poängtera att SD inte gått till val på ett rasistiskt program, även om de rasistiska elementen inom partiet är odiskutabla. De flesta av SDs väljare ser sig inte som rasister utan nationalister och SDs kärna är just nationalism. Inte utan visst groll accepteras faktiskt mörkhyade som medlemmar så länge de har ”rätt” värderingar och flera av SDs representanter har adopterade barn. För den som vill läsa mer rekommenderas Niklas Orrenius fantastiska bok ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza!”.  Jag och många andra med mig tror snarare att SDs framgångar handlar om rädsla och utanförskap än ren rasism. I själva verket har SDs framgångar kommit först sen de tvättat bort de värsta inslagen av rasism och städat lite i de egna leden. Vi kommer ingen vart i diskussionen om vi inte nyanserar oss, att kalla alla SD-väljare för rasister är nästan lika fånigt som att kalla Vänsterpartister för kommunister. Eller att likt Beatrice Ask i sitt idiotiska utspel igår jämställa partierna som extremistpartier. Ett av dem är det.

Men nog om politiken, det är inte det jag vill tala om idag. Jag vill tala om maten och hur våra värderingar av långväga mat är det mikrokosmos i vilket de stora idéströmningarna speglar sig. Är det någon mer än jag som känner att nationalromantiken på våra tallrikar ibland riskerar att slå över i något annat? Något obehagligt. En rädsla för det främmande. Vi pratar om det ”rena” och det ”äkta” och det ursvenska. Jag har på allvar strukit adjektivet ”renrasig” som beskrivning av en svensk fisk i en artikel jag redigerade för några år sen. Nationalism behöver absolut inte vara obehaglig i sina mildare varianter, men ibland finns det lätta anslag av förakt för andra matkulturer i vårt nya vurmande för det svenska.

Jag har skrivit om det tidigare i Sydsvenskan, hur vår motvilja att betala för genuin långväga mat skapar ett glastak för invandrare och personer med utländska rötter inom krogvärlden. Jag har varit i bloggräl med en person som studerat vid IMER i Malmö men vägrade inse hur hans beklaganden om att falafelpriset höjts med en femma avslöjade något om hans inställning till andra kulturer. (Bloggen är borttagen, men spår av diskussionen finns kvar hos Isobel). Ett falafelmål kostar mycket mindre än ett skrovmål på en amerikansk hamburgerkedja.

På samma sätt anses krogar som Lilla Pakistan vara dyra, trots att de inte är dyrare än ”svenska” restauranger med samma omsorg om maten och samma prisbild. Det har även glunkats i mina kretsar om att den lilla ambitiösa krogen Asien vid Möllevångstorget höjt priserna. Även Shanti anses som ”dyr” och uppmärksammas sällan i media trots att den med min mun smakat är överlägsen de billigare konkurrenterna som vinner pris efter pris men alltid i budgetklassen.

Jag har på också diskuterat med en svensk matskribent som ansåg att det var ”fel” att Asien slängde ut den klonade kinesiska kroginredningen renoverade sin lokal till en avskalad kontemporär vietnamesisk stil de själva gillade. Asiatiska restauranger ”skulle inte se ut så”, skrattade han.

Visserligen applåderar jag att man lyfter fram gamla glömda nationalskatter och husmanskost. Och visst är det underbart att fler småföretagare dyker upp bakom knuten. När det talas om mathantverkare är det främst de som producerar traditionell svensk mat som lyfts fram numera. När det gäller korv lyckas vi utsträcka nåden till Storbritannien.  Taylor & Jones, har felaktigt påståtts vara de första eller rent av de enda som gör egen köttrik korv i Sverige. I själva verket behöver du bara ta en sväng runt Möllan eller på Hötorgshallen för att få tag på närproducerade utmärkta charkuterier. De här producenterna lyser i regel med sin frånvaro i guider på närproducerad mat, trots att huvudråvarorna ofta är svenskproducerade. Likaså består sammanslutningar som Skånska matupplevelser i stort sett enbart av vita män. I själva verket borde svensk mångkulturell gastronomi vara ett starkt argument inom turistindustrin eftersom så många av våra turister kommer från övriga Skandinavien där det inte finns motsvarigheter till Hötorgshallen och Möllevångstorget.

Ofta framförs helt felaktigt miljöargument för närodlad mat, i själva verket är det själva produktionen och våra egna mattransporter från affären som är de stora bovarna. Det är naturligtvis märkligt att transportera lök från Nya Zeeland, men närodlade grönsaker i värmda växthus är inte heller någon höjdare. När man räknar på koldioxidutsläpp blir ekvationerna helt annorlunda än när man använder förenklingen matmil. En burk kokosmjölk är med största sannolikhet mer miljövänlig än en trea aldrig så ekologisk grädde. Vi förfasar oss (med viss rätt) över att norsk lax transporteras till Thailand för att fileas, men glömmer bort att det är vår stora effektiviserade fiskeflotta i Skandinavien och laxens odling som är de stora energitjuvarna. Är vi nervösa för vad laxen kan hitta på där långt borta i Thailand?

Det här är ingen anklagelse, jag tror att de flesta matnördar egentligen är intresserad av mat från alla kulturer. Och att vår jakt på genuina smaker gör att kombinera med nya roliga rätter där ingredienser från olika matkulturer integreras. Och jag vill inte diskreditera intresset för våra svenska matrötter, som är bland det roligaste som hänt i Matsverige Jag vill starta en diskussion.

Hur lyfter vi fram den mångkulturella maten, den mat som faktiskt är en del av den moderna svenska husmanskosten? Hur startar vi mentorprogram för krögare som vill laga mat från andra matkulturer så att de slipper sitta fast i lågpristräsket? Hur visar vi dem att det faktiskt finns folk som är beredda att betala mer för högre kvalitet även när rätterna på menyn är svåruttalade?  Och hur ser vi till att regeringens vision om Sverige- det nya matlandet inte bara handlar om kockar som lagar röding med hjortron och kallpressad rapsolja?

20 kommentarer

  1. pipopp skrev:

    Jaaa! Matlandet Sverige – som det ser ut på riktigt, inte som en utopisk Astrid Lindgren-värld.

    Frågan om hur bra mathantverk lyfts fram, utan hänsyn till geografiskt ursprung, är dagens viktigaste.
    Det känns som en verklig, praktisk möjlighet att visa fungerande integration på alla plan. Dessutom är dörren redan halvöppen.

  2. Anna B skrev:

    Bra skrivet Lisa! I livsmedelsförsäljning handlar det ofta om att använda sig av säljande argument. Närproducerat och närodlat är uttryck som konsumenten uppskattar. Men precis som du skriver är det är attans så viktigt att också lyfta fram alla de varor som producerats i andra delar av världen och som faktiskt dominerar våra inköp.
    I vår butik gör vi det genom mycket tydligt ställningstagande för Fairtrade, producenterna och människorna som är inblandade i produktens väg till kylskåpet måste synliggöras! Passade på att nämna det för jordbruksministern när han var på besök, tänkte att han kanske behövde skänka det en tanke i sin närodlat-retorik…

  3. Lotta skrev:

    Tack för detta. Äntligen lite perspektiv på närodlatdiskussionen.
    Har länge undrat hur det är tänkt att vi i Sverige skall äta om vi bara äter närodlat/närproducerat.
    Som Skånebo är jag inte särskilt sugen på att livnära mig på sockerbetor och säd.

    Undrar också var som räknas som närodlat. Är det ok med tomater från Österlen? Eller skall man föredra de från Malmö om man får välja.
    Hur är det med vindruvor från Grekland? Hur kommer maten egentligen hit? Tas de inte på båt/flyg som samtidigt levererar andra varor.

    Och om vi nu pratar närproducerat – hur kan man rättfärdiga alla våra teknikinköp när de tillverkas i Kina/Indien? Eller är det ok eftersom det inte gäller livsmedel?

  4. Lotta: Tack! Och framför allt: Hur ska vi rättfärdiga vår egen export? Det viktigaste för miljön är att vi inte tar bilen till affären, funderar på våra flygvanor och äter mindre kött av djur som fötts upp på människoföda.

    Jag är lite irriterad på oss alla som tjafsar om närproducerad mat och samtidigt köper produkter, käder och anant som tillverkats under vidriga omständigheter.

    Frågan är om vi ska odla sockerbetor alls, det är väldigt energikrävande att utvinna socker. Bättre att importera från sockerrörsländer. Anna B kommer att skriva mer om detta på Taffel snart.

  5. [...] 2: Två viktiga inlägg till, av Lisa Förare Winbladh och Eric “My Main Man” Rosén. Posted by grovt initiativ Filed in seriöst Tags: åt [...]

  6. Thunholm skrev:

    Har också reagerat på inskränktheten i närodlatfascisternas retorik. Tack för att du finns.

  7. Anki skrev:

    Att en eller ett par StinkDemagoger har adopterat barn gör verkligen inte ”partiet” mer rumsrent i mina ögon. Wiklander i Malmö (med indiskt barn) blev ju mobbad för detta av en egen partikamrat! Vederbörande fick t o m avgå. Glöm aldrig att SD är starkt emot adoption av barn från utomeuropeiska länder – de passar ju inte in p g a sin hudfärg. Enligt StinkDemagogerna kan dessa barn ALDRIG betraktas som svenska. Däremot kan
    ett vitt barn från Polen eller Ryssland möjligen gå an. Vad är detta om inte rasism?
    SD vill inte heller att homosexuella par ska få adoptera. Själv anser jag att inga StinkDemagoger ska få adoptera. Ett barn ska inte tvingas växa upp hos föräldrar med en vidrig människosyn!
    För övrigt gillar jag receptet på wot med get och injera. Injera är gott, lyckligtvis finns det ibland att köpa i Eskilstuna. Vore det förresten inte en bra idé om du bjöd hem Jimmie Åkesson och lät honom avnjuta matens mångfald i blandat, färgglatt sällskap?
    Vem vet, han kanske konverterar till Islam och startar injerabageri??

  8. Anki: Jag tycker inte ett dugg om partiet och försöker inte förbättra deras image. Extrem nationalism är väldigt obehagligt. Det jag försöker förklara är att det inte främst är rasismen som attraherar SD-väljare utan att det är en del av ett större mycket disparat ideologiskt paket, där främlingsfientlighet är ett av flera obehagliga inslag. SD-väljare, som jag pratar om ovan, är inte heller samma sak som aktiva SD-politiker.

    Du får tycka vad du vill om partiet, men den existerande rasismen inom SD är, enligt mig, är i första hand en kulturrasism och en bieffekt av nationalismen snarare än en kärnfråga. Det gör den inte mindre behaglig när den förekommer, men mer begriplig. Och nu kommer det viktiga: De människor som röstar på SD är inte nödvändigtvis rasister.

    Om jag tycker att personer som röstar på SD eller är aktiva inom SD ska få adoptera, har jag inte tagit ställning till. Jag tror faktiskt inte sådant framgår av adoptionsansökan så jag vet inte hur det hela skulle gå till praktiskt om vi inte skulle börja med åsiktsregistrering. Men om adoptanter har vidriga åsikter får man väl hoppas att det framkommer under utredningen.

    Jag tycker att det behövs en diskussion om det är så att den allmänt förekommande nationalromantiken har inslag av främlingsfientlighet. Gör vi oss själva medskyldiga när vi idealiserar det svenska allt för mycket?

  9. Sofia skrev:

    Som boende i den mycket segregerade staden Malmö, det syns också tydligt på valresultatet i de olika distrikten, känns det extra dramatiskt idag. I skolan har stämningen varit uppjagad. Mina elever försöker galghumoristiskt skämta om att det är väl bäst att flytta ”hem” igen, frågar ängsligt vad jag röstade på (blombroschen jag bar idag förde tydligen tankarna till SD), berättar bekymrat om syrran som är arbetslös osv… Många jobbar extra på farsans falafelställe eller restaurnag, det nya matlandet är definitivt inte bara rapsolja men det är så det marknadsförs. Kontrasten mellan Bondens egen marknad och Möllevångstorget får mig lite ur balans varje lördag. Jag upprörs över synen på prissättningen av maten på restauranger och tänker att all den tid farsan tillbringar på falafelstället borde varit mindre så han hunnit träffa sin barn lite mer.

    Äh, det snurrar mest i min skalle, tur att du finns Lisa!

  10. krakel skrev:

    Nej det var ju nästan så att man kräktes över torsdagens presentation av stockholmspotilitkernas visioner i City (tidningen). Typ ”I min stad kommer vi endast att servera fisk från stockhoms ström på krogarna”.

  11. Krakel: Tack, det hade jag missat!

  12. Tobias skrev:

    Ett klargörande. Om personen du påstår ha arbetat på IMER, Malmö högskola, är den som jag kan utläsa av din länk ovan så är jag nästan helt säker på att han förvisso studerat på IMER, men att han inte har jobbat där. Istället var han under en kortare tid anställd på en annan del av högskolan. Tänkte bara att rätt ska ska vara rätt.

  13. Tobias: Absolut. Jag ändrar!

  14. Tobias skrev:

    Jag tycker att frågan om sk. ”etnisk mat” är intressant från flera olika perspektiv. För det första – och här är jag helt enig med det du brukar påtala och argumentera för Lisa – framstår det som mycket tydligt att det finns ett glastak vad gäller intresset att betala för sk. ”etnisk mat”. För det andra är det intressant att fundera kring varför sk. ”etnisk mat” ofta (detta är min upplevelse av hur folk i min närhet tyvärr pratar om detta) beskrivs som skärpmat. För det tredje är det i ”entreprenörskapstider” intressant att se på hur dessa företagare (jag avser här sk.” invandrarföretagare”, en inte helt oknepig definition) på olika sätt brukar etnicitet i sitt företagande (därmed inte sagt att etnicitet är något man är…). Detta kan, vilket berörts i en studie om ”invandrarföretagande i Skåne”, leda till att branscher förnyas (detta baseras på en idé eller teori som säger att olika branscher kan delas in i de som är föråldrade, och de som är förnyande. De föråldrade branscherna är förvisso viktiga, men de driver knappast på skapandet av ekonomisk tillväxt, vilket alltså de förnyande branscherna gör). Det går alltså att se hur sk. invandrarföretagare är något överrepresenterade i förnyande branscher. Jag tror med andra ord att det är viktigt att vidare undersöka och diskutera vad sk. ”invandrarföretagare” gör med – utvecklar och stimulerar – de befintliga marknaderna (i själva verket är detta en fråga som är underutforskad enligt mig). Kanske är detta ett delsvar på frågan om hur det nya matlandet, bortom hjortron och röding och kallpressad rapsolja, faktiskt skapas!?

  15. Tobias: Det är förmodligen jag som är lite febrig. Men jag skulle vara väldigt glad om du kunde ta om den tredje punkten med lite mindre bisatser, paranteser och citationstecken för jag fattar inte riktigt vad du menar.

    Kan du belysa med några konkreta exempel?

  16. Tobias skrev:

    Nej det är förmodligen jag som är himla otydlig. Så här tänker jag (texten består är ett utdrag ur, eller delar av, en längre text som handlar om ”myter om invandrarföretagande” som är under publikation).

    Tillväxt skapas genom att näringar vitaliseras. Vitaliserade näringar präglas av nya produkter och nya eller omvandlade företag. [...] En motsats till vitaliserade näringar är de åldrade näringarna, vilka definieras som produktion som utvecklar få nya produkter och präglas av minskande antal företag och svag produktförnyelse [...] De näringar och företag som inte vitaliseras har således lägre omvandlingstakt och mindre betydelse för tillväxten. Näringar och företag kan därtill betecknas som utbudsdrivna eller efterfrågedrivna. Utbudsdrivna näringar är de som skapar sin efterfrågan genom att de bygger på ny teknik och nya produkter, tex. mobiltillverkare. Det kan också handla om äldre produktion i vilken ny teknik kan sänka kostnaderna och därmed öka efterfrågan på produkterna. Efterfrågedrivna näringar är sådana för vilka efterfrågan är den viktigaste drivkraften, inte tekniken. Man producerar det marknaden vill ha och produktionens storlek avgörs av tillväxt i konsumtionsutrymme .

    När sk ”invandrarföretagande” i Skåne har analyserats har det påvisats att utrikes födda företagare i Skåne har högre företagarandelar än inrikes födda företagare i vitaliserade, speciellt i efterfrågedrivna, näringar av stor betydelse för den ekonomiska tillväxten i regionen, något som gäller för både män och kvinnor.

    De utrikes födda företagarna är således i hög grad sysselsatta i företag inom efterfrågedriven personlig och generell service och inom handel och kommunikation vilket lätt leder till bilden av invandrarföretagaren som engagerade i mindre tillväxtorienterade, icke-vitaliserade näringar.

    Vad man då missar är de nya företag med nya produkter i dessa näringsgrenar som startas av utrikes födda företagare och vars affärsidéer bygger på och inspireras av deras ursprung och omvandling i den svenska affärsmiljön.

    Rent konkret innebär detta att man kan tänka sig att de sk. invandrarföretagarna vitaliserar befitnliga marknader och branscher genom att dels hitta på helt nya produkter och tjänster, dels genom att utveckla befintliga produkter. Detta antas enligt teorin skapa tillväxt. Det intressanta är, med detta sätt att argumentera, att de sk. invandrarföretagarna faktiskt blir till en motor i skapandet av tillväxt, och inte enbart marginella småföretagare. Tja, jag vet inte om resonemanget blir tydligare. Jag utvecklar gärna.

  17. Tack Tobias! Nu hängde jag med. ;-)

  18. Tobias skrev:

    Och angående ditt andra inlägg – för att tala klarspråk. Jag är än mer intresserad av att på något sätt samverka med forskning kring detta med mat, integration och så vidare, om intresse finns.

  19. Fuchsia skrev:

    Anki: Nu har jag visserligen flyttat från Eskilstuna, men jag måste få fråga var i E-tuna injera kan köpas!?

  20. [...] varit gränsöverskridande, och att det svenska matlandet är större än ramslök och fjällkor. Lisa Förare Winbladh skriver intressant om nationalromantik och [...]

Prenumerera på kommentarerna för detta inlägg (RSS).

Tyck till!

Annons