Just nu puttrar klyftor av röda, krunschiga äpplen på spisen; ovanligt goda äpplen med tydlig, nästan parodisk, doft av övermogna smultron och schersmin. De minsta äpplena ska jag sjuda in hela men skalade med äppelcidervinäger, råsocker och juliga kryddor i morgon. Kanske en bit rödbeta i lagen, bara så att frukterna rodnar en smula?

Det är sällan jag får lust att ställa till storkok hemma, orsaken är att vårt kök visserligen är älskat, men kanske inte som man förväntar sig en matskribents kök. Gasugnen har en lägstatemperatur på 140°C och har bara undervärme. Dockdiskmaskin i kombination med mitt hat att diska sätter fälleben för mången storslagen plan. Bristen på förråd besvärar och hyllorna är så belamrade att jag ofta får saker i huvudet när jag råkat stöta till en hylla. Barnen får inte plats att laga som de borde, och de har blivit alltmer intresserade.

Det har varit dags att gå vidare ett bra tag nu. Inte bara på grund av köket.

Igår skrev vi på kontraktet.

Från och med december bor vi i ett litet rött 60-talshus i tegel, ganska oansenligt men perfekt för just oss. På promenadavstånd (om man gillar att promenera) från supergemytliga Långbro värdshus, ett par köttbullekast från Långsjön och med ungefär en halvtimes resväg till Matlabbet. Nu dagdrömmer jag om äppelträd, kryddodlingar, libbsticka, rabarber och vinbärsbuskar. Vi är väldigt lyckliga och inte så lite förvirrade över sakernas nya tillstånd.

Berätta i kommentarerna vad ni tycker att jag ska odla i sommar. Vad passar en nybörjare som får allt att vissna?

Förra torsdagen var jag på Amorgos och doppade tårna i salt kalrt vatten, åt get och drack retsina. Ikväll har jag det nästan lika bra för då har jag frågelåda på Twitter för just er kära läsare! Twittra begåvade och roliga frågor som inte kräver långa uppsatser som svar. Jag twittrar frejdiga svar så fort tygen håller. Vi ses där!

Det finns faktiskt väldigt få bakverk som får mig att gå i spinn överhuvudtaget. Undantaget små toscapajer från POCK och knapriga kakor med nötter. Därför har min hållning till cupcaketrenden präglats av ett svalt men välvilligt intresse. Jag har beundrat tjejernas hantverksskicklighet, sett hur snabbt de blivit duktiga på att plåta, förtjust noterat att flera av dem handskas elegant med det svenska språket; ja på det hela taget sett dem som ett oerhört välkommet tillskott i bloggvärlden. Lite slött har jag kanske fnissat åt det faktum att samtidigt som medvetna konsumenter jagar tillsatser med blåslampa pyntas cupcakes med E-nummersymfonier. Men vad tusan. Själv säger jag inte nej till ett paket kemikaliestinn saltlakrits och jag tycker att hela äkta-vara-hysterin är ganska tröttsam när den går till överdrift.

Man kanske rent av kan frälsa cupcakekvinnorna till långkok och en och annan fet grisbit, har jag funderat lika lömskt som drömskt. Sen tänkte jag just inte mer på pimpade muffinsar utom när jag åt en skitgod cupcake med choklad, choklad, lite nötter och ännu mer choklad.

Det började med sura miner och ironiska kommentarer när matbloggare som bloggade om ”riktig mat” insåg att flera medlemmar av cupcakeklustret nominerats till Stora Matbloggspriset. Det var bara krusningar på ytan.

Men nu i veckan tog det fart på allvar. Döm om min förvåning när dessa stackars cupcake-konstnärer anses vara vandrande, för att inte tala om bloggande, förolämpningar mot så väl ”riktiga” hemmafruar som feminister. Samma feminister som gärna visar bilder på sig själva med mycket läppstift, svindlande klackar och bråddjup urringning. Och de diskuterar ofta kashmirtröjor, utstyrslar och pajbakande på twitter. När de leker med föråldrade kvinnoideal görs det med den goda smak de själva definierar och därför är det fint eller  ironiskt på precis rätt sätt. Det är uppenbarligen en lek bara vissa utvalda får leka och med regler så utstuderade att bara ett initierat fåtal förstår dem.

Varför är det så att det kvinnor gör hela tiden måste värderas, mätas och vägas? Varför är cupcaketrenden mer provocerande än manligt nördigt surdegsbagande eller korvmakande; eller för den delen manligt kodat könsrollscementerande modellplansbygge, segling eller whatever. Och varför är pastellfärgade, översöta makroner salongsfähiga men inte cupcakes i samma sliskiga färgskala? Är det som vanligt den ”goda smaken” som skiljer agnarna från vetet och vittert från vulgärt? Kort sagt: varför krävs det att kvinnor ska vara ofelbara förebilder så fort de syns det allra minsta? Medan personer som Per Morberg kommer undan med sin minst lika antikverade machostil.

Det känns som jag missat något stort och fundamentalt här, jag känner mig som ett levande fossil. En omedveten ensam kvastfening. Men finns det verkligen inte mer brännande feministiska frågor att ägna sig åt än ytlig cupcakebashing?

Jaha, då var frysen full igen. Med get. Benget för att vara exakt. Ty om vildsvinet är ett förunderligt djur sammanfogat av grytbitar är geten ett lika mysko kräk som till  lejonparten (om nu get har en lejonpart) består av revbensspjäll. Jag gick ut lite försiktig och gjorde en gryta på en påse grytbitar med lite vagt sydeuropeiskt stuk. Jag ångrar mig inte.

Det var Gitto som kom med geten och det hela blev ett hastigt men trivsamt gettogether (till skillnad från tidigare gittogether). Rymdmannen dök lite oväntat upp för att utkräva sin gethalva. Vi öppnade några fådda produktprovsöl och konstaterade att portern St Eriks Pompona förmodligen är en av de värsta brygder som skapats. Jolmig, tunn, bränd och med en efterhängsen vaniljstank. Lukten var faktiskt inte så illa, men när drycken kom i munnen blev minerna dystra. Namnet kommer av det latinska namnet Vanilla pompona, den vanilj som av begripliga skäl i vanliga fall enbart används inom parfymindustrin. Vi tröstade oss med ost. God ost. Vesterhavsosten är en makalös dansk ost av gruyèretyp som du kan beställa genom Årstiderna till ett mycket rimligt pris. Köp den, annars är du helt enkelt lite dum.

Bilden är för övrigt tagen av duktiga Henrik Francke.

Getgryta med smaker från södra Europa

Receptmakare: namn på receptmakare

Portioner:5-6

Tid: 3 timmar

Gettegott! Du kan slänga ner de rotsaker du råkar ha hemma. Om du vill ha en matigare gryta låter du kokta eller burkade och väl sköljda bönor puttra med, tillsätt dem samtidigt som fänkålen.

• 700 g grytbitar av get
• 1 stor gul lök
• 1 tsk anis
• 1/2 kanelstång
• 2+2 msk olivolja
• 1 palsternacka
• 1 stjälk blekselleri
• 2+1 stor färsk vitlöksklyfta
• 2 lagerblad
• 1 burk Mutti körsbärstomater
• 1 msk kalvfond
• 2 dl rött vin
• 1 stånd fänkål
• 2 msk ljusa russin
• 1 nypa saffran
• ev 2 msk rött portvin
• 1 msk finhackad färsk oregano
• smör till stekning
• salt, nymald svartpeppar
• Till servering:
• Trevliga gryn eller gnocchi
• Gröna bönor

1. Skär köttet i trevligt stora grytbitar. Låt det bli rumsvarmt.
2. Halvera, skala och grovhacka löken. Fräs den sakta tillsammans med anis, kanel och 2 msk olivolja i botten på en stor tjockbottnad kastrull.
3. Skiva sellerin. Skala och grovhacka palsternackan. Låt fräsa med löken tills allt är mjukt. Krossa vitlöksklyftorna rejält i en mortel eller med en konservburk mot en skärbräda, pilla av skalet och släng ner i grytan tillsammans med lagerblad. Fräs någon minut.
4. Slå på tomater, vin och ca 6 dl vatten. Koka upp och låt sjuda.
5. Bryn getbitarna hårt i omgångar med smör i en stor stekpanna. Rör ner några i taget i den sjudande såsen.
6. Låt puttra utan lock (med lock på glänt om du har dålig ventilation) tills getköttet börjar bli ordentligt mört. Du kan också ställa den i ugn 100°C. Det kan ta mer än 4 timmar.
7. Skär bort den grova mittstocken på fänkålen. Skiva ganska tunt. Fräs den mjuk i 2 msk olja, ha ner russinen sista minuten så att de steks lätt. Vänd ner i grytan, rör ner saffran, ev portvin och låt sjuda vidare tills köttet är smältande mört, ca 20-30 minuter.

Det räcker inte att gå med i Facebook-grupper och att hävda att man gillar olika. Vi måste göra också, inte bara tycka. Hosta upp några kronor extra i affären till exempel. Prisbelönta rättvisesträvande ICA-handalren och Taffel-bloggaren Anna Billing har tagit ett jättefint initiativ och utlyst en baktävling med rättvisemärkta produkter. Ur egna hyllor plockar hon dessutom fram finfina priser. Jag vill inte vara sämre. Jag bättrar på prispotten med en plats på min nästa matlagningskurs i januari. (Hinner tyvärr inte med några kurser under hösten, eftersom boken ska bli klar.) Kursen är värd 995 kronor. Och om du inte kan eller vill gå själv får du gärna ge bort den i present. En julklapp kirrad alltså! Och om ni tycker att jag är ett hår av hin har ni säkert någon rälig släkting ni vill bestraffa med ett antal timmar i min närvaro.

Självklart bidrar jag också genom att blogga ett recept så fort jag är lite friskare. Och nu gömmer jag lite skamset den orättvisa chokladkakan vid min sjukbädd. Fast bara lite skamset, jag är rätt bra på att köpa rättvis choklad och tror att det viktigaste är att vi inte försöker vara perfekta utan att vi försöker köpa så mycket rättvisemärkt som möjligt. Vad sägs om varannan chokladkaka Rättvisemärkt till att börja med?

Om det är knepigt med just Rättvisemärkt är Green&Black ett bra alternativ. Visserligen inte certifierade men har varit föregångare vad gäller medveten choklad. Och de dyrare chokladsorterna är i regel bättre framställda.

Amorgos, tredje dagen. Jag försöker vara ledig, försöker låta kameran bli liggande. Inte skriva. Fegt har jag färdats i Anna Billings fotspår, tryggt upptrampade av en kräsen barnfamilj så att det inte krävs egna beslut eller risker. Jag har klättrat uppför samma trappsteg för att nå ett litet klippkloster, jag har smuttat på likadan rakomelo. Och jag har ingen som helst anmälningsplikt eftersom Anna redan bloggat så fint, så fint om allt förut. Alltså behöver jag inte upprepa vad ni redan vet. Alltså kan jag koncentrera mig på att dricka retsina med skruvkork och vifta med tårna.

Men ni vet hur det är – ibland händer sådana där saker man bara måste dela med sig av. Som hur det känns när man sätter tänderna i ett frasigt sprödstekt huvud på en rödspräcklig liten fisk. Min värd och nye vän, Mihalis, berättar att när man äter den här fisken kommer inte katterna och tigger. De vet bättre; det blir bara en renrakad ryggrad kvar. Inte värd att ödsla spinn och fjäsk för. Men för oss tvåbenta är de små oansenliga fiskarna värda en hel del, priset börjar treva sig upp i hummerklassen, och själv tycker jag att firrarna i fråga klår den överskattade hummern. Räksötma, saftighet och konsistens som abborre. Den chipsartade stjärtfenan är godast.

Jag tror att den vackra fisken heter rosenmulle, vilket låter mer som en figur i en Bellmanvisa än en fisk. Rätta mig gärna om jag har fel. Och berätta gärna mer om fisken i kommentarerna, mitt nät är dåligt så jag hinner inte reseracha.) Tyvärr tas den just nu med finmaskig trål som sopar allt för rent i havet, men det visste jag inte förrän jag ätit upp min portion. Okunskap är den bästa kryddan.

Fisken åt vi på tavernan Minos i Katapola där brodern till Yannis (som Anna skrev om) driver krog med samma enkla regionala specialiteter. Man blir inte upphetsad över menyn som står uppkritad på en dammig tavla. Exakt likadana finns på andra tavernor, marknadsföring är ingen paradgren här på Amorgos. Small fish (den anspråkslösa engelska paraplytermen för den röda delikatessen och andra småfirrar), octopus, horta, aubergine, mousaka och så vidare.

Men maten är vansinnigt god på det där enkla, oinsmickrande sättet som grekisk mat är. Och enligt Mihalis som ätit på båda ställena är det dött lopp mellan bröderna. Båda lagar förträfflig enkel och bonnig mat. Mer än fisken då? Ett fat vild grönska kallad horta hade tillretts enkelt med salt och olivolja. Mihalis blev tårögd och berättade att hans nyligen bortgångna mamma lagade dem just så.  Kikärtor – enastående med fast krämighet. Taraman (styv majo på torskrom och friskt bet av pressad citron) var bland de bästa jag ätit och värden har lovat mig det hemliga  receptet. Fast bara om jag kommer tillbaka en gång till.

Ikväll ska vi på tavernan Asteria i byn där vi ätit varje kväll, jag och min nye vän Mihalis. Ägaren har slaktat en av sina 50 grisar och 40 kilo kött väntar på att ätas. Jag tänker inte göra det besviket. Så jag tar ett kort avbrott och fortsätter det här inlägget senare ikväll.

Dagen efter: Kotletterna var fantastiska, hårdgrillade saftiga och möra samtidigt med vitlök och öns örtkryddor. Eftersom de är uppfödda bakom bensinmacken är köttet givetvis penetrerat av eleganta petroleumtoner tack vare pumparnas ångor. (Äh, skoja ba, det är bara vinnördar som går igång på sånt.) Vi åt dessutom grekisk sallad med närproducerad mizithra (lättlagrad ricotta-liknande ost), en adekvat moussaka och en trevlig grönsaksröra av det mer överkokta slaget.

Som ni förstår har jag det mycket bra. Och jag hoppas att ni också har det.

Edit hälsar: Ursäkta om jag inte skriver tavernaägarnas namn men Mihalis har lovat att skriva ner dem åt mig. De skrattar här när jag försöker upprepa deras namn. Jag brukar kontra med att jag heter Laila Elisabet Birgersdotter Förare Winbladh. Leende vapenvila uppstår.

Om jag sätter mig vaknare, rakt upp i sängen, ser jag havet. Vädret vet då rakt inte vad det vill idag. Vindilar tumlar ner för sluttningarna, studsar på buktens blanka yta och får det att vattras och skrynklas som mycket tunt och mycket halkigt siden. Varje nedslag bildar solfjädermönster som hastigt vidgar sig och tunnas ut mot havet. Då och då tar kraftigare stormbyar ön i ett fast grepp, ruskar om, driver snabbt upp skummiga gäss på små vassa vågor, tappar intresset och släpper taget lika abrupt och suveränt självcentrerat som tvååringen som tröttnat på en leksak och sträcker sig efter nästa. Ett snabbt ilsket klattrande regn, dovt åskmuller för att visa vem som bestämmer och sedan är allt tyst igen. Bara havet hörs. Ett soldis trevar sig fram och håller stånd ett tiotal minuter. Då: en söt doft av vissnande vild oregano letar sig in sovrummet. Den stör mig en smula, det måste medges. En inkräktare som för tankarna till det arbete jag rymt från och distraherar mig från andra, mer oprövade saker jag vill skriva.

Så upprepas hela proceduren med ny åskby och mörkt kurande himmel, och den här gången glipar det mer självsäkert blått mellan molnen efteråt och himlen hukar inte längre över ön. Men jag är inte rätt person att klaga över andras ombytlighet.

Mycket mat blir det inte idag. I den lilla affären ett par hundra meter  i rakt 45-gradig vinkel neråt härifrån räknat har jag köpt några grönsaker och två lokala oinställsamma getostar, en sträv och torr som smular sig när man skär i den. En gråaktig feta, salt och frän. Olivoljan från Etymnios som jag tänker ringla över salladen kostade mindre än den lilla tandkrämstuben. I kylen står redan en flaska retsina med kapsyl. lovande, om ni frågar mig. När det gäller annat vin och jag är rådvill köper jag helt enkelt det näst dyraste och hoppas på det bästa, med retsina är det tvärtom. Där lockar det värsta. Ju mer karaktär av billigt terpentin, kanske rent av bensin, desto bättre.

Internet är marginellt pålitligare, precis så nyckfullt att det inte lockar till utflykter. Jag är tillräckligt nåbar för att slippa svara i telefonen. Varför inte bara stänga ute omvärlden helt? I mitt jobb är det mer stressande att inte vara nåbar än att vara det. Att vara frilans är att vara lätt paranoid, annars överlever man inte. Radiotystnaden är bara lugnande när den varken är självvald elelr påtvingad utan en konsekvens av att ingen faktiskt vill en något. Och varar den för länge börjar den kännas oroande, för att inte tala om förolämpande. För att inte råka i chocktillstånd över sakernas tillstånd är frågelådan öppen 20.00-22.30 ikväll, ni twittrar frågor, jag twittrar svar pö om pö när nätet så tillåter. det kan bli mycket, det kan bli inngenting. Nu regnar det igen förresten. Ska vi säga så, så länge?

Det finns tillfällen då till och med jag förstummas. Som till exempel när människor lovsjunger hotellfrukostar. För mig är fördelarna med hotellfrukostar lätt räknade, de är nämligen så få som två. Jag slipper laga den och jag slipper städa. Kaffet är undantagslöst sämre än det min man får till med sin käraste ägodel Aeropressen, och eftersom min favoritfrukost är tjockyoghurt med fina valnötter och färska eller frysta bär är jag ganska kallsinnig till det groteska utbudet på en frukostbuffé. Den enda förmildrande omständigheten är att man kan ägna sig åt omfattande sociologiska studier. Vem lassar vad och hur mycket på tallriken?

Jag har en teori att hotellfrukostplanerare ingår i en hemlig internationell och ondskefull sammansvärjning mot våra smaklökar. De har skapat ett slags subkultur med helt nya definitioner av livsmedelskategorier. Eller vad som kan betraktas som livsmedel över huvudtaget. Det är i alla fall vad jag tänker när jag modstulet sitter och petar i frukostutbudet på ett i övrigt förtjusande, estetiskt inrett mellanprishotell hotell i Aten.

Appelsinjuiceapproximationen har jag redan ställt på bordet bredvid för att slippa syntetiska sticken i näsan. Den är smått självlysande orange i den tidiga morgonens halvdunkel. Osten, någon slags avart av gouda smakar nästan exakt som den jag tvingade i mig till frukost på det charmerande hotellet i Västerås i söndags morse. Den pressade skinkrullen doftar unket och burkigt. Äggröran lyckas som så ofta med konststycket att vara torr och vattnig samtidigt. En formula jag stött på under otaliga besök på svenska, brittiska, amerikanska och spanska hotell. Som så många frukostbord domineras även detta av olika ”smördegs”-variationer. Vad är det med hotellfrukostplanerare och smördeg? Det är ett osunt förhållande som gränsar till fetischism. Tror de att den har för vetenskapen okända hälsobringande effekter. Eller är smördeg i deras förvirrrade små hjärnor en synonym till överdådig dekadens? Inte den fabrikskavlade, magarinvarvade historia jag råkat ut för i alla fall. Lyckligtvis räddas jag av fin tjockyoghurt, en näve acceptabla kalamataoliver och stora klossar söt, illröd vattenmelon.

Visst finns det hotellfrukostar att älska, men de serveras nästan enbart på hotell på en för mig och mina uppdragsgivare oöverkomlig prisnivå. Men även på hotell med hyfsat hög standard och omtänksamhet som skiner igenom i många övriga detaljer är frukosten pinsamt usel.

Varför satsar man inte på ett fåtal hederliga ingredienser? Varför tror svenska hotellfrukostplanerare att gästerna ska få dåndimpen av lycka för att personalen öppnat burklocken på fyra sorters fabrikssill. (Jag slipper i alla fall den unkna härskna lukten av äckelpäckelsill här i Grekland.)

Jag drömmer om frukosten på Klaus K i Helsingfors som förmodligen är en av världens bästa, sparsmakad och utsökt i ordens ursprungliga och rätta bemärkelse. Ekologisk krämig yoghurt från skogskor, hand- och hembakat surdegsbröd och karelska piroger. Korv på rentunga, nyrökt fjällfisk, två sorters ost; och för den som klassificerar överdåd som annat än prefabricerad smördegsklägg: skumvin på vita vinbär och krusbär. Mer om den frukosten någon annan gång.

Var gillar ni frukosten bäst?

Jag vet inte hur det gått till, men nu är kylen så där mystiskt ogenomtränglig igen. Som en djungel i Amazonas där man hugger sig fram med machete i den mörka gåtfulla vegetationen och stöter på tidigare okända livsformer.

I själva verket är orsakerna till sakernas tillstånd en provkarta över mina sämsta egenskaper. En matfotografering som inställdes efter fem åttondelar på grund av min dåliga planering, en övermodigt stor leverans från Årstiderna,  envist sparade produktprover för äckliga för att äta upp men jag är för snål för att kassera. Och så en jäst ost som min rättshaveristiska ådra förhindrar mig att slänga för att jag ska reklamera den. Snart.

Jag kan inte skylla på någon annan.

Att se in i kylskåpet är att se in i sin själs skitigaste vrår. Inte konstigt att man vill göra lidandet kort. Så ikväll funderar jag på kylskåpsroulette. En snabb bön till köksgudarna, ett kraftigt ryck i dörren – en lavin. Och så måste man laga mat på det som fallit ut.

Så när ni känner doften av åldrig kyckling med nutella, roquefort, pesto, röd curry, blomkål och coctailbär över Hornstull  vet ni att jag snart får mitt rättmätiga straff.

Edit: Jag tänkte att jag skulle vara lite smart. Eftersom jag skulle fixa brillorna på St Eriksplan och behövde mjölk kom jag på den geniala idén att slinka in på Cajsa Warg för att köpa en liter god Järna-mjölk. Efter tre sekunder i butiken kände jag de första nervösa ögonryckningarna, efter sju sekunder gick hela min varelse in i födosök-mode. Först 284 kronor senare mindes jag tillståndet i kylen. Jag är förtappad.

Jösses, redan torsdag! Torsdagar innebär inte bara fredagstrånad, ärtsoppa och en och annan pannkaka. Det är dags för frågelåda på Twitter också.  Twittra dina roligaste, svåraste och mest brännande matfrågor. Jag twittrar svar för allt vad tygen håller. Vi ses där!

PS! Just nu förbereder jag mig allt vad jag orkar inför söndagen i Västerås. Jag är konfrencier för kocktävlingen Den lokale kocken på mässan Smakfullt äventyr. Mässan börjar i morgon och programmet ser riktigt härligt ut. Tyvärr är det knapert med kommunikationer. Om någon ska åka bil till Västerås tidigt söndag morgon åker jag gärna med och betalar bensinen. Annars blir det hotell lördag natt. Mejla lisa/kringla/taffel/punkt/se