Eftersom vårt hem i allmänhet och köket i synnerhet numera nu har den lätta prägel av operationssal som hugande spekulanter tycks förvänta sig äter vi ovanligt mycket på lokal. Eftersom det inte direkt är partystämning utan mer glåmig utmattning och sömnlösa hostnätter samt nedsatt smakförmåga som sätter standarden går vi oftast på enklare hak.

I går gick vi på Nhus i Hornstull, den lilla tokhajpade thaikrogen. Vi åt en hel friterad sötvattensfisk som förvisso mellanlandet i frysen på väg hit från Asien men tack vare kompeten tfritering och en nordthailändsk chilisås; kanske med torkade räkor, kanske lite tamarind och definitivt rostat malt ris var en passabel anrättning. Biffsalladen som var vårt andra val var väl kryddad med mynta och koriander (går det att misslyckas med den kombon?) men föga upphetsande eftersom köttet var alltför segt. Kort sagt: en krog som absolut inte skäms för sig men inte är mycket att skriva hem om. Eller ens blogga om.

Trevligare var det på Chakula på Pontonjärsgatan. Kanske för att förväntningarna inte var särskilt höga på den lilla försvenskade afrikanska menyn. Men utförandet var två snäpp, kanske tre, bättre än råvarorna. Vi inledde med pakoras (pakoror?) fyllda med köttfärs. Förglömliga råvaror som tack vare en överdriven fritering och väl balanserad kryddning faktiskt var minnesvärd. Baconrullade dadlar låter som en gäspning, men tack vare att de verkligen bakats knuspriga så att baconet krasade och lite av dadelsockret karamelliserats var de delikata.

Jag fortsatte en generös fisksoppa med medioker tonfisk, utmärkta grönsaker (bland annat pumpa) och en kryddning som balanserade kokossötma, krämighet, ingefärshetta och syra. En kompetent soppa. Johan slukade en stor portion bobotie, den sydafrikanska nationalrätten med köttfärs, söt äggstanning och torkad frukt. ”Det här hade jag varit nöjd om jag lagat själv” summerade han. Och påpekade att soppans kryddning påminde om en curry jag brukar laga. Jag fnös. Som matlagare vill man ju gärna vara oefterhärmlig.

Och det är ungefär så mycket vi tycker att man kan begära av en kvarterskrog. Varmrätter en bra bit under två hundralappar. Vänliga leenden. En känsla av att vi inte behöver leva upp till varandra; gästerna och personalen. Som gäst vill man bara i bland bli mätt utan att få smaklökarna förolämpade och ha trevligt. Nhu och Chakula levererar. Men många andra gör det inte. Varför är det så svårt? För det handlar inte om exklusiva råvaror utan om en kock som faktiskt smakar av det som lämnar köket.

Vilka är era bästa kvarterskrogar och varför? Fyll mina kommentarer med tips! Vi har ännu ett par veckor av begränsade resurser och ork till matlagning framför oss. Plus om det ligger vid Fridhemsplan eller Hornstull, men det är inte nödvändigt. Take-away-tips uppskattas också!

Min kloka väninna Edit lägger till: Glöm inte att tipsa om VAD på menyn man ska välja. Många krogar, isynnerhet de lite billigare, har både toppar och stolpskott.

Ni anar inte vad mycket intressanta saker man hittar längst bak i kylen när den röjs ur. Eller jo. Med tanke på att ni hänger på den här aparta bloggen har säkert många av er kylar som är ett fall för arkeloger snarare än gastronomer. Igår medan det nymålade hallgolvet torkade åt vi soppa på ditt och dat och drack ett finskt vitt vin på vita vinbär som faktiskt var riktigt anständigt. Soppan blev lite mer än så.

Vintersoppa på ditten, datten och rökt fläsk

Receptmakare: Lisa Förare winbladh och slumpen

Portioner: 2 mycket stora eller 3 besinnade

Tid: 30 minuter

Vardagssoppa på kykskåpsfynd som blir satans god om du låter rotsaker, kummin och svamp puttra i smör ett bra tag. Svampen kan hoppas över helt. Jag hade i förvälld saltad pepparriska och det blev vansinnesgott. Knäckemacka med lagrad ost är trevligt till.

• 3/4 dl saltad svamp eller en liten näve ljus torkad svamp
• 75-125 g varmrökt fläsk
• 1/3 tsk kummin
• 2 msk smör
• 1 morot
• 1 liten palsternacka
• 1 stor potatis
• ev 1 msk finosherry
• 6 dl svag kycklingbuljong (1/2 kapsel fond du chef+vatten)
• 1 stort lagerblad
• 1/4 l (1/2 pyttehuvud) blomkålsbuketter och stjälkar i bitar
• 1/3 tsk kyndel eller 1/5 tsk torkad timjan
• 1/2 dl strimlad salladslök eller det gröna på en purjo
• nylald svartpeppar

1. Salta ur svampen i kallt vatten en kvart. Eller blötläg torkad svamp i ljummet vatten. Tärna fläsket i centimeterstora bitar. Skala och skär morot, palsternacka och potatis i lika stora tärningar. Stek sakta fläsket med kummin i smöret tills det fått en gnutta färg. Det är väldigt bra att använda en teflonkastrull eller en tjockbottnad i emalj så att det inte fastnar.
2. Hacka svampen om det behövs. Vänd ner svamp, morot, palsternacka och potatis och fräs vidare på låg värme tills rotsakerna mjuknat. Låt det ta tid, det här steget gör verkligen skillnad i smakdjup.  Tillsätt mer smör om det behövs.
3. Rör ner den eventuella sherryn. Slå på buljong. Lägg ner lagerblad och blomkål. Låt puttra utan lock tills grönsakerna är mosiga ca 10-15 minuter. Låt salladslök och örtkrydda gå med sista 3 minuterna.
4. Smaka av med svartpeppar.

Jag borde inte längre bli förvånad över att det bara tycks gå en kvart mellan torsdagarna. Men jag är lyckligt överraskad över att det är dags för frågelåda ikväll igen! Vi ses på Twitter 20.00-21.00 som vanligt! Självklart välkomnar jag medsvarare som kommer med kloka råd, jag retweetar er.

PS.Givetvis besvarar jag direkta frågor om mina artiklar, oklarheter i recept etc andra dagar i mån av tid. Frågelådan är tänkt för alla de där matfrågorna om allt mellan himmel och jord. Varmt välkomna!

Det finns saker som får även lata och stressade matskribenter att masa sig från datorn. Till exempel när familjen Catenacci bestämmer sig på att lätta på förlåten till en ny italiensk krog. Eller en återuppstånden rättare sagt. Ty Caina var en gång i tiden en legend, den första italienska krogen familjen startade 1980. Nya Caina ligger på femstjärninga hotellet Nobis vid Norrmalmstorg.

Man kan inte recensera en krog efter den servila stämning och den anspända perfektion på tallrikarna som präglar en pressträff. Det är bara två snäpp mer seriöst än att kritisera en teaterförställning efter att ha fikat med ensemblen.

Jag tänker därför inte falla ut i tirader om Gehrys lågflygande lummiga lampmoln som bildar kluster i taket och bara i förbigående nämna det sobra marmorgolvet och den lyckade akustiken. Jag tänker inte orda så mycket om de perfekta vinvalen där höjdpunkten utgjordes av mötet mellan en småcharmig recioto och en flack ointressant baba au rhum – tillsammans bildade de en storartad och komplex enhet. Inte heller ska jag trötta er med detaljer som hur den Jag kan bara nämna att jag frågade efter receptet på tryffelrisotton trots att jag varken gillar tryffel eller risotto. Den hade fantastiska rostade, stalliga toner som förde tankarna till gyllensprött kycklingskinn, oloroso och knaprig nästan bränd parmesan. Och jag vore inte jag om jag inte hann slänga iväg en småsur pik om att olivoljan som serverades vid bordet var alltför dominant besk och ställde till råkurr med vinet i munnen.

Jag kan däremot tvärsäkert säga att hela klabbet var tillräckligt imponerande för att jag ska hänga på låset när de öppnar i december. Då kommer kanske en bättre rapport.

Just nu lagas det inte mycket mat hemma. Däremot blir det mycket hämtmat. Så vem levererar bäst på Hornstull?

Till min förvåning har Indian Garden levererat drägliga rätter. Tidigare har jag muttrat småsurt över hajpen och att deras rätter drypt av alltför mycket halvdan olja. Men jag tar tillbaka i alla fall häften och erkänner att de är en habil krog så länge man undviker de cardboardbitar som benämns kyckling. En palak panir med gräddig stunsig färskost och Bombay Lady med stora bitar friterad pumpa bevekte mitt kalla hjärta.

Hämtmat från Seyhmus är rena fyndet. Gott, grönt, ekologiskt och kryddat med den stilige och godhjärtade ägarens översvallande humör. Bästa alternativa julbordet. billigaste maten till partyt. Men jag varnar er å det bestämdaste för att beställa på telefon och be någon av de mindre rutinerade i personalen ”plocka ihop nåt gott till middag”.  Man kan få ganska obalanserade måltider som fem såser och skivat bröd. Plocka själv eller tala direkt med Seyhmus och glöm inte hälsa från mig.

Men jag drömmer om att laga mat i ett eget nyrenoverat kök. Häromdagen när jag gick förbi några ovanligt stiliga gurkor kom jag ihåg den här rätten från min bok Ditt nya skafferi. Visserligen har gurkan haft sin formtopp i år, men när man längtar efter våren stillar den gott.

Gurknudlar med asiatisk cashewkräm

receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Bild: daniel Hertzell

Portioner: 4 som förrätt

Elegant förrätt eller mellanrätt. Servera gärna en bit sojamarinerad stekt lax till. Eller några räkor kanske?

• 2 medelstora gurkor
  1/2 liten rödlök
  1 tsk salt
  4 små kvistar färsk koriander
• Cashewkräm:
  50 g cashewnötter
  1 1/2 msk pressad lime
  1 limeblad eller 2/3 tsk finrivet limeskal
  1 –2 birdseye chilipeppar, ca 3 cm långa eller annan het chili
  2 tsk ljus soja
  1 tsk råsocker
  1/2 msk finriven skalad ingefära

1. Gör cashewkrämen: Mixa cashewnötter till fint pulver. Tillsätt övriga ingredienser och mixa krämen slät. Späd med vatten lite i taget till en slät sås av filkonsistens. Smaka av efter behag. Låt stå och dra i minst 1/2 timme.
2. Skala gurkorna och drilla fina nudlar med en japansk grönsakssvarv. Du kan också använda en juliennehyvel som ser ut ungefär som en potatisskalare. Eller gör allt för hand med kniv: klyv då gurkorna på längden. Skrapa ur kärnorna och strimla gurkan i tunna nudlar.
3. Skala och skiva löken lövtunt. Blanda med gurkan och salta lätt. Kyl i ca 30 minuter tills gurknudlarna mjuknat.
4. Låt gurknudlarna rinna av i durkslag och klappa dem torra med hushållspapper. Lägg upp fågelbon av gurknudlar och ringla såsen runt om. Dekorera med koriander.

Hälften av min kyl upptas av kondimenter, som behandlas i en ingående artikel. Bidra nu med dina bästa knep, knåp och anekdoter vad gäller kylskåpets vardagshjältar. Ordet är ditt!

Dags igen! Frågelåda på Twitter som torsdagstraditionen bjuder. Ni twittrar frågor, jag twittrar svar. Ni hittar mig här! Vi ses väl?

Minns ni sagan om rövaren Prokrustes som lade sina offer i en säng och högg av delarna som stack ut eller slet isär dem tills de var långa nog? Tjipp, tjopp, knaaaak! Sen passade de perfekt enligt rövarens kriterier. Nu förstår ni essensen av teveprogrammet Hell’s Kitchen. Två nävar kockar slängs in i köket med ambitionen att bräcka och manövrera ut de andra. Målet är att de den hårda vägen ska stöpas om till en Gordon Ramsay Cook-alike som domderar, är hård och lagar en perfekt men opoetisk risotto. Jag måste erkänna att jag tittar på Hell’s Kitchen, vad värre är måste jag erkänna att jag njuter av det lite. Trollet i mig, det där som bor hos alla, får näring av de mentala huggen och slagen. Trollet ler i mjugg när någon av de där nollorna med för stora drömmar gör bort sig och åker ut. Och trollet är inte heller förvånat när vinnarnas nya drömjobb visar sig vara mindre glamourös än utlovat och att deras stjärnglans (med ett fåtal undantag) bleknar snabbt. Det här är inte ett program där nya stjärnskott lyfter.Tittaren lär sig inte särskilt mycket om mat. Maten är inget mål i sig, bara en krydda i en ganska snaskig anrättning.

När jag istället tittar på Masterchef, skäms trollet och rullar ihop sig i de mörka skrymslen det hör hemma. För i Masterchef handlar det om något helt annat. Det som trivialt kallas kärleken till mat. Av 50 amatörkockar som valts ut bland många många tusen sökande står visserligen bara en kvar som vinnare. Men målet är främst att de alla ska lära sig så mycket som möjligt; och lär sig gör tittarna också. Minutiöst beskrivs olika tekniker, vi lär oss skapa en knapersvål på fläsk, stoppa korv och vi ingjuts mod för att våga fritera chili nästan svart så den ger det rätta smakdjupet till en sydindisk curry.

Domarna är coacher snarare än bödlar. Det vrålas aldrig att en rätt är usel, det förklaras pedagogiskt varför den inte fungerar. Och det viktigaste av allt: vad matlagaren kunde ha gjort för att undvika misslyckandet. Hur lite smör kunde fått smaken att lyfta och vi får veta att sufflén ju egentligen var korrekt tillagad, det enda som saknades var lite högre ugnstemperatur. Och alla vet att nästa gång kommer det att gå rätt. Vi tillåts aldrig för en sekund glömma att det kan vara roligt att laga mat. Vi får en retande doft av framtiden, av hur mycket bättre vi kan bli i köket.

En efter en försvinner deltagarna. Blir de ens ”utslagna”? De lämnar ju bara värdigt plats för dem som är ännu mer begåvade eller bara hade en bättre dag. Skaparna av konceptet har självförtroende nog att lita på att passionen hos de tävlande är så stark att den räcker för att skapa dramatik, de vet att passionen är så stark hos tittarna att uppblåsta intriger bland de tävlande inte behövs. Det är tufft, det är tårar av ilska, sorg och glädje. Allt finns där utan att det behövs provoceras fram av en lynnig despot. Allra bäst är det makalösa programmet Junior Masterchef Australia. Ungar upp till 13 visar den mest makalösa förmåga att laga avancerade rätter. De spritsar profiteroler, de ångar hela fiskar och en nipåring gör boudin blanc på fasan. Allt medan ett genuint kamratskap växer fram. Så långt ifrån Ung och bortskämd du kan komma.

Jag är rätt förtjust i tävlingen Top Chef också. Här tävlar proffskockar i olika uppgifter som kräver det yppersta av deras smakgehör, förmåga till improvisation och kreativitet. Redan från första början handlar det om att kockarna ska visa sin personlighet, de formas inte till en kopia av en förebild som kanske inte borde vara det. Inte minst gillar jag Top Chef Masters som i senaste omgången vanns av vår egen Marcus Samuelsson. Men där är det mer byggt på hjälstedyrkan och uppvisning. Om yrkesrollen.

Vi tittare kippar efter andan, imponerade men kanske inte riktigt berörda. Konkurrensen är hårdare det handlar ju om proffs som slåss för sin framtid, men den är inte mördande. Matlagningen har inte huvudrollen på samma självklara sätt som i Masterchef.

Masterchef är en osannolik tittarsuccé, jag har hört rykten om att den kommer till Sverige och det hoppas jag verkligen. Och jag hoppas att vi slipper se en svensk variant av Hell’s Kitchen. Jag säger inte att Hell’s Kitchen är dålig, trollet i mig viskar insinuant att programmet är toppen. Det jag vill säga är att det går utmärkt att göra lönsam verklighetsteve som bjuder på starka känslor samtidigt som den gör både de inblandade och tittarna till lite bättre och kunnigare människor.

Samtliga program finns på YouTube men man får leta lite för en del av dem tas bort.

För alla er som upprörts av Ung och bortskämd rekommenderas detta motgift. Junior Masterchef från Australien. Knäckande, men på ett helt annat sätt. Börja från början, det här är bara ett smakprov.

Mitt i den stressigaste hösten i mannaminne (jag tänker inte tjata om det mer) kom jag på att min man förtjänade en överraskningsfest som födelsedagspresent och att just jag var rätt kvinna att ge honom den. Igår hade vi runt 55 vuxna gäster och tiotalet barn som chockade min intet ont anade man när han kom hem från bion på eftermiddagen. Därmed var första delen av rubriken intäckt.

Han blev glad. Jag grät. För att han blev så glad, alltså. Nog sagt om detta.

Om ni nöjer er med linssoppa och hoppar över kycklinglevermoussen nedan går den här maten att laga i raketfart. Linssoppan är mycket bra eftersom den tack vare sin grötiga konsistens inte skvimpar. Och den är verkligen chockerande lättlagad. Inget att hacka, inget att steka. Allt i en kastrull.

• Världens kanske bästa linssoppa i vegetarisk variant och en förstärkt med lammbitar
• Kastanjesoppa med svarta linser, svarta fikon och svart trumpetsvamp (ingen färgsprakande historia men god)
• Bak kut teh (precis som ovanstående överbliven från matplåtning)
• Citronlevain och annat gott bröd från Lux med följande pålägg:
• Fetaostdipp med rostad paprika, mynta, dill, vitlök och olivolja
• Kycklinglevermousse med salvia, grönpeppar, sherry, salvia, kanel
• Hårdkokta hackade ägg i majonnäs med grov fransk senap och salladslök
• Goda ostar
• Tårtor från POCK, mitt favoritbageri-snyggaste och trevligaste ägare och bagare, bakverk att dö eller leva för beroende på läggning

Jag fick stora skälvan när jag packade upp tårtorna från POCK, de utlovade stora toscatårtorna hade passat bättre på ett dockkalas. Panik! Jag glömde i stundens förvirring bort smörets undergörande effekt. Vi talar mycket smör. Det blev naturligtvis kakor över, fast de var underbara. Och förlåt att jag mellan tänderna och i stundens hetta kallade sockerbagarna på POCK för anorektiska gnomer. Lyckligtvis hörde de inte eftersom bageriet ligger tre kvarter bort. (Därmed har mellersta tredjedelen av rubriken täckts in.)

Dags att klara av rubrikens sista del. Tag emot kalaskokerskans visdom: mat som ser ut som bajs får man otroligt mycket över av hur underbart den än smakar. På vår nyårsfest fick vi mängder av den förträffliga svarta böndippen över. De som faktiskt åt den tycke att det var det godaste på festen. Men de var i minoritet. Kycklinglevermousse är skitgott men tyvärr ser det ut som det också. sådana här rätter kräver en inkastare som aktivt skyfflar den gråbruna geggan i förbipasserandes munnar så att de ser ljuset. Annars är det lika bra att låta bli.