Varje söndag kan ni läsa mig i Sydsvenskan. Tyvärr lägger de inte alltid ut artiklarna på nätet, men idag kan ni läsa min intervju med Andreas Eenfeldt, även känd som Kostdoktorn. Jag gillar honom. Lite för att jag tycker att han har rätt i mycket, mer för att han ville dricka vin till lunch. Odogmatiska personer med självironi får mitt hjärta att fröjdas.

Redan när jag ser scenen får jag onda aningar. Scenografin består av en vit stelt kantig soffgrupp och en maskinpark som får mig att associera till de oljekladdiga åbäkena på lektionerna i maskinteknik på 4-årig teknisk linje. Fast de här maskinerna är i skinande kliniskt rent rostfritt. Luktfritt. Väggen bakom täcks av sponsorernas namn, ett flertal multinationella och stora spanska företag. Ingen mat, inga dofter, bara ett gigantiskt auditorium. Kanske är både distansen till scenen och distanseringen genom den dyrbara apparaturen egentligen den bästa summeringen av situationen: det enorma avståndet mellan de extrema toppkrogarnas matlagning och den som sker i hemmen. Det är inte två skilda världar utan två helt olika galaxer.

I tre dagar har jag alltså vistats på ett av världens främsta matspektakel, Madrid Fusiòn, inbjuden av spanska handelskammaren. (Här finns en mer ingående artikel om bakgrund och tidigare evenemang.) Skälen till att jag inte bloggat berodde dels på helvetiskt seg uppkoppling, dels lite ovana vid min nya, men redan högt älskade iPad, men mest på att jag som alltid är oerhört ambivalent till hela den internationella matcirkusen. Att skriva är att förhålla sig, och jag vet faktiskt rakt inte vad jag ska tycka. Under tiden i Madrid har jag både varit arg och rörd till tårar vilket är som det ska vara. Vad som varit mer oroväckande är hur ofta och länge jag varit akut uttråkad. Och hur sponsorernas inflytande och politik förmodligen lett till att jag förutom enskilda smakprover på utställningen, faktiskt inte har en enda storslagen matupplevelse med mig i bagaget hem. Jag kommer att ge er några strödda, högst personliga funderingar, nedslag och kortreferat närmaste dagarna. Kanske klarnar mina egna tankar av skrivandet, kanske av era kommentarer. En del är nytt, en del är nygamla trender och idéströmningar. Vi börjar med några lösa anteckningar illustrerade med några usla men förhoppningsvis illustrativa iPhone-bilder:

• Den franske grundaren av Omnivore och tidigare Gault Millau-redaktören, Luc Dubanchet, sade vänligt men bestämt hejdå till Guide Michelin som under senare år varit som en hämmande faktor på krogutvecklingen. Han tackade med artighet subtilt punkterad av ironi för lång och trogen tjänst. Lugnt och sansat förklarade han att kroglivet inte var vad det varit och de rigida Michelinstjärnorna fyller försvinnande lite funktion för de flesta ätare. Vad som är bra mat beror på vem som ställer frågan och när, menade han. Företrädare för Michelin verkade inte riktigt ta till sig det kristallklara budskapet att deras kriterier var kvastfeningar utan verkade se sina problem, i den mån några erkändes, som val av distributionskanal. Papper eller nät? Jo, man behövde nog bli duktigare på det där med internet. Det var nästan komiskt hur relevansfrågan, omtolkades till en distributionsfråga.
• Från samma seminarium: När det gäller appar är det gräsrotsguiden Zagat som har haft den största succén. Zagat är guden som grundats av ett äkta par med samma namn. Principen är enkel: alla som har lust är med och sätter betyg och resultatet är alltså ett tidigt och mycket framgångsrikt exempel på crowdsourcing. En guide som inte låtsas vara något annat än vad den är: folket, de obildade barbarernas röst. Här kommer vanliga ätare till tals. De som upplever restaurangens rätta ansikte, inte uteätareliten som flygs världen runt på bekostnad av krogar och turistbyråer, äter gratis eller på någon annans bekostnad samtidigt som de ivrigt bedyrar att de inte alls får VIP-behandling och precis samma mat som alla andra gäster. Zagat talar om för vanliga ätare hur andra vanliga ätare upplever en krog. Gott så. Det innebär inte att behovet av expertomdömen försvunnit; men deras roll,  menar makarna Zagat (och jag med dem), är i första hand att upptäcka, tolka, förklara och belysa.
• En sak jag blev ohyggligt trött på var när presentationer späckades med olika videofilmer där hederlig pedagogik och hårdfakta fått ge plats åt förment konstnärlighet. Hissmuzak eller teknoplingplong. Tungspetsar sveper näpet över glossiga modelläppar. Sliriga kameraåkningar över naken kvinnohud med någon sås utkletad. Jo, vi fattar dem subtila vinken: ni menar att mat är S-E-N-S-U-E-L-L?
• Alla talar om havet. Kanske har Shell-katastrofen och ständiga hot om krympande korallrev ytterligare förstärkt längtan efter det rena oförstörda urhavet. Det är ett drömt hav, ett svalt hav med blågröna toner, subtila aromer, naturlig sälta, metall och umami från marin flora, fauna och eventuella livsformer däremellan som inte valt sida. Inspirationen kommer till stor del från Norden och Japan.
• Sjökorall överallt som dekoration och signum. Den kombinerar land och hav; prunkande klorofyll och krispig sälta. De gracila stänglarna hittas ofta i drinkar* som dessutom spetsas med algextrakt och de svalare pinjegrönare varianterna av citrus. Yuzu, kaffirlime et consortes fortsätter att älskas.
• Mindre blommor i maten och mer gröna blad. Årstiden spelar givetvis in, men säljare och kockar säger samma sak. Inte minst blad med lite otillgängliga metalliska toner. Ostronört, shiso (fortfarande), röda amarant-skott och andra godingar. De röda små saftiga örterna som syns på bilden kallas äppelblomma, men i själva verket är det något slags ört. Är det någon av mina begåvade läsare som kan ett svenskt eller latinskt namn? Vådligt poppis är de numera i alla fall.
• Producenter av hantverksmässigt tillverkad gin dominerade förövrigt  utställarna i baravdelningen, inte mig emot jag älskar enbär och citrustoner. Mixologi har blivit allt hetare de senaste fem åren, och precis som när det gäller maten verkar mycket av koncepten hämtade ur Futuristernas kokbok. Jag älskade vissa av drinkarna som serverades medan jag fann vissa provocerande eftersom smak ersatts av spex i alltför hög grad. Mer om drinkar kommer i senare inlägg.
• Den gamla maten från nya världen. Både Mexiko och Peru marknadsförde sig hårt under dagarna. Till min stora förtjusning fick jag återstifta bekantskapen med min sensommarfling huitlacochen. De hade tillagat den mycket enkelt som en puré med majs, en aning lök, kycklingbuljong och en droppe vinäger. Jag tråkade ut inte mindre än tre vänliga mexikanska representanter med försök till initierad huitlacochekonversation. Om jag fick bestämma skulle majsodlingarna i Sverige ersättas av huitlacocheodlingar.
  
• Korv är en av årets stora trender i Sverige, de godaste korvarna jag smakade på mässan var botifarra från Mas Gourmets med och utan blod. Mest förtjust blev jag i den milda lök- och potatisbotifarran. Samme utställare serverade också Carrasco-skinka, en mycket trevlig variant.
• Mangalica-skinkan då?   Av karnivorer har den utnämnts till nästa Kobe-biff (bland annat i New York Times, vilket måste gjort mirakel för försäljningen). Men egentligen är det två fenomenen  varandras motsatser i mycket. Jag är ingen stor vän av kobe-biff längre, de bortklemade kritterna smakar för ofta för lite, inte minst tillagad på västerländskt sätt. Mangalica-gris är rufft, småskaligt, ursprungligt och skinkan från en liten ungersk producent som jag testade var ytterst smakrik – vild och tät i smaken, fettspräng och mör. Visserligen utan nötsötma men med en annan intressant blodig viltsötma och biffiga toner. En produkt som har framtiden för sig men kommer att dö utvattningsdöden om succén blir för stor. Den ungerska producenten letar efter försäljningsställen i Sverige, jag har telefonnummer.
• Äckligast under konferensen var förrätten på den stora galamiddagen. Ett lätt pocherat ostron på en bädd av unken ankgucka, däven lökig buljong och en liten sfär med ankfett i len mikroemulsion (som varit lysande i ett mindre komprometterande sammanhang) . Ostron har aldrig någonsin i så hög grad förtjänat att liknas vid ett kvinnligt könsorgan. Och då talar vi inte om ett friskt och förtjusande sådant. Skulle mitt ”ostron” sett ut och luktat så hade jag skrikit av fasa och åkt till akuten. Jag är helt fascinerad över att man kan komma undan med att laga sådan här mat som faktiskt är rent ut sagt äcklig. Efter förrätten reste sig min indiske bedårande bordsherre upp, låtsade vinka till någon på andra sidan rummet samtidigt som han lät blicken svepa. Inte ens hälften hade ätit upp. Det sponsrade vinet till, en småtråkig albariñho, beseglade katastrofen genom frontalkrock.
• Näst äckligast (och mest för att portionen var mindre): En mingeltapas som serverades på samma tillställning. En sked med ett gigantiskt äggform av sjöborreglass, en anrättning som rätt lagad och i liten klick faktiskt inte kan beskrivas enkelt med något annat ord än det i matsammanhang bannlysta ”sexig”. Nåväl, jag stoppade i mitt blodsockerlåga, disträa tillstånd hela ägget i munnen och började likt flera andra i lokalen hulka. All association till sex var långt borta, det enda ord som kom till mig var mjau. Som i Mjau kattmat. En del av mingelmaten på samma tillställning var däremot förtjusande och två av dryckerna underbara: inte bara en rasande god cidra (minns tyvärr inte producenten och bilden blev toksuddig) och en fullkomligt lysande harmonisk, nostalgitripp till farmors kök genom ett litet martiniglas fyllt med en comfort drink på samma cider som spetsats med rom, bottnats med sorbet och toppats med varmt krämigt skum.

Nu håller jag på att putsa på en betraktelse över den molekylära gastronomins utveckling samt en liten namndrypande skvallrig artikel om den trestjärniga kock jag hängde med en kväll. Texterna kommer så småningom för nästa vecka har vi en första deadline för en del av manuset till boken Matmolekyler. Jag vet att jag allt för ofta håller tunnare än jag lovar men en artikel är redan färdig.

* Här vill jag bara påpeka att jag gjort dry martini med förvälld sjökorall i över tio år. Drycken som fick namn efter en berömd fysiker med dry martini-fäbless kallades Bengtsson, en liten lek med namnet gibson. Vi kanske inte behöver uppehålla oss vid det pinsamma  faktum att jag på grund av mina egna oläsliga anteckningar råkade kalla den för det obegripliga namnet framchise när jag skrev om den i en notis i Gourmet för tio år sedan.

Som vanligt vid den här tiden på veckan är det torsdag, och som vanligt blir det frågelåda på Twitter. Idag svarar jag från Madrid så jag har lite svårt att komma med receptlänkar och annat som måste googlas snabbt, annars är det som vanligt. Du kviddevittar frågor, jag kviddevittar svar. Och om du ser en fråga som får det att klia i fingrarna så får du gärna svara. Eftersom uppkopplingen är skral är jag lycklig att allas vår Gitto ställer upp som svarspartner. Använd hashtagen #frl (det innebär att du använder den lilla kombon i din tweet, så att vi kan hitta varandra).

På Twitterfrågelådan får du skriva om vad som helst. För att förenkla för alla ber jag dig dock att:

• Hålla dig till en fråga per tweet. Du får dock ställa så många du vill under hela timmen!
• Dela upp komplexa frågor i mer konkreta. (T ex helst inte skriva ”Hur friterar man bäst?” Utan dela upp i: ”Vilken olja är bäst att fritera i?” och ”Varför har man öl i frityrsmeten?” Alltså ställ frågor som är rimliga att besvara enkelt. Roligare för alla så!
• Som vanligt gäller att jag alltid svarar på frågor om oklarheter i mina recept eller artiklar även på andra tider. Allmänna frågor, tjänster, hjälp med menyplanering etc har jag tyvärr inte tid att hjälpa till med. Det blir helt enkelt för mycket för min debila hjärna och bräckliga lilla organism. Däremot får ni twittra in frågor i förväg och märka med #frl så besvarar jag dem under frågetimmen.

Jag och min älskade padda befinner oss på ett hotell som är sådär smålyxigt att jag känt mig besvärad om det inte varit för den betryggande barndomsdoften av vått tält. Idag är schemat späckat av föreläsningar av en uppsjö av världens främsta kockar. Jag har skrivit flera långa texter men inte hunnit lägga upp dem. Jag måste även klura ut hur man lägger ut bildades med paddan, vi är ju i den där ljuva förälskelsefasen då man fortfarande är lite av mysterium för varandra.

Vad jag ska skriva om? Martyriers, fånigheter, vad som blir av El Bulli och varför anklever mår bra av samma tryck som i botten på Filippinergraven.

Måste rusa till första föreläsningen nu!

Hänt i veckan är inte bara en hemsk tidning, det är också en sorglig sammanfattning av filosofin bakom lejonparten av våra helgmiddagar. Det är sällan vi i förväg planerar exakt vad vi ska äta. Eller rättare sagt: det är ofta vi gör det och sällan det lyckas. Det finns helt enkelt för många små tuvor som kan välta ett helt lass av goda intentioner på ända. En snuva, en kasse varuprover som helt oväntat är aptitliga, oväntade rester från matfotografering, en skämd firre som får gå till ro i slaskhinken istället för att trona på ett vackert fat, eller det faktum att Årstiderna levererar vad som är bäst för ögonblicket (påfallande ofta kål) och inte vad jag har lust att laga (påfallande sällan kål).

Jag ser det som utmaningar. Nej, det där var en lögn. Jag försöker se det som utmaningar. I själva verket är risken för sammanbrott överhängande, lyckligtvis kan det avvärjas om jag får ett glas väldigt gott, väldigt kallt vitt vin tillräckligt tidigt i processen. Jag chansar sällan på den punkten numera.

Så när vi igår hade gäster slängde vi ihop en synnerligen disparat middag av ingredienser som stod och hoppade av otålighet. Salma-laxen var så pass påträngande angelägen att vi sniffade misstänksamt på den – och efter en överläggning beslöt vi oss att servera den stekt istället för som sashimi (den hade precis passerat bäst-före-datum). Och så måste alla tillbehören planeras om. Igen.

Precis i sista sekunden lyssnade jag, för en gångs skull, på den där lilla förmanande rösten inom mig. Och den hade ju rätt: det är något som känns in i märgen fel med kombinationen av kål och avokado. Efter några snabba ingrediensrockader i menyn fick avokadon istället mer klassiska smakkamrater i form av bland annat rosa grapefrukt.

Det blev till slut fyra små rätter som serverades i den här ordningen. Dryckerna var vita viner från The Wine Company samt ett enastående hallon- och äppelbrus från Årstiderna till barn och nyktra vuxna.

• Ägghalvor där gulan mosats med friterade torkade räkor (rest), salladslöksolja (rest), sesamolja (antikfynd), chili och friterad ingefära (recept i Sydis nästa söndag, svindlande gott)
• Sallad på ångad spetskål (nödslakt), caesarkräm (rest), knusperstekt jamon serrano (relik) och rostade oliver (en oväntad lyckträff)
• Stekt (livräddad) Salma-lax med misomajonnäs(rest) samt sallad på avokado (formtopp), blodgrape (fossil)  och mandarin (eutanasi). Ungefär som den här.
• Paj på hallon och blåbär från frysen (nödlösning på grund av äggallergisk gäst)

Allt var LCHF, i falangen för fräscht fett, utom pajen. Recept på kålen hittar du nedan. Du kommer att få massor av dressing över. Men den kan du använda till i stort sett vad som helst. Om det hänt att jag blivit påkommen när jag slafsat i mig den direkt ur plastburken mitt i natten? Sånt svarar jag inte på. Och förmodligen får du även en del rostade oliver över också. Om du inte proppar dem i dig nästan alla medan de ännu är varma. Jag känner någon som gjorde det.

Ångad kål med caesarkräm och små trevliga knapriga saker

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

Portioner: 4 som förrätt eller tillbehör

Tid: 30 minuter

Överbliven caesarkräm sparas i kyl och serveras till stekt fisk eller en grönsallad med äggklyftor. Hoppa över oliverna om du inte giter, salladen är sensationell ändå.

• 150 g urkärnade kalamataoliver
• 50-75 g snutt av jamon serrano eller prosciutto
• 1 litet (ca 500 g) spetskålhuvud
• Caesarkräm:
• 1 ägg
• 2 klyftor vitlök
• 1 msk grov fransk senap
• 2 dl neutral rapsolja
• 1,5 dl olivolja
• 3-4 dl (75 g) finriven parmesan
• 0,5 dl mosade eller finhackade sardeller
• 1-2 dl tjockyoghurt (10 %)
• 1-2 msk pressad lime eller citron
• ev lite vinäger
• nymald svartpeppar

1. Förbered de rostade oliverna i god tid. Krama ur dem lätt om de är blöta. Hacka grovt och lägg i en liten metallform. Ställ in dem i ugnen och sätt ugnen på 125°C. Låt stå tills oliverna är torra och knapriga men inte brända. Det tar minst 30 minuter. Passa noga mot slutet eftersom de lätt bränns då! Förvara dem i en tät glasburk när de svalnat helt.
2. Hacka skinkan enormt fint. Hetta upp 1 msk olivolja i en pyttekastrull. Knaperstek skinkbitarna och låt sen rinna av på hushållspapper.
3. Förbered såsen i god tid: Koka upp vatten i en liten kastrull och sjud ägget och den oskalade vitlökslyftan i en minut och 15 sekunder
4. Gröp ur ägget i en hög skål, gärna en hög mixerskål, pressa ner den oskalade vitlöksklyftan och klicka ner senapen. Vispa slätt med ursinnig kraft. Använd gärna en elvisp med bara ena vispen monterad eller en mixerstav.
5. Droppa ner rapsoljan lite i taget under fortsatt vispning. Du kan göra en paus då och då och vispa lite hårdare sen.
6. Vispa ner olivoljan i lite lugnare tempo (annars blir majon för styv, den ska vara lite mjuk till den här rätten.
7. Rör ner sardeller, parmesan och yoghurt. Om du vill ha sardellerna riktigt finfördelade mosar du dem med en gaffel i lite av majon. Yoghurten är lite styv men går lättare att röra ner om du först blandar den med lite av den mjukare majon. Smaka av med lime, vinäger och svartpeppar.
8. Skär kålhuvudet i kvartar på längden. Skär bort den grova rotstocken. Skär resten av kålen i bitar ca 3×3 cm. Lägg bitarna i ett durkslag, försök lägga de grova bitarna underst. Sött över en vid kastrull med ett par cm livligt kokande vatten i botten och sätt ett lock ovanpå durkslaget. Låt ånga tills kålen mjuknat något. Lyft bort durkslaget och tippa över skålen i en stor serveringsskål där den får svalna helt.
9. Vänd samman kålen med drygt 2 dl caesarkräm. Toppa med rostade oliver och knaperstekt skinka.

Det är ingen hemlighet att flera tafflare flörtar med LCHF. Antingen på grund av hälsoproblem eller på grund av oönskat besök: ett par kilon som smugit sig på. Akta er! De brukar ligga i bakåll i skafferiet, i regel lurar de bakom de kritvita basmatiriset eller pastan, ni vet allt det där som Livsmedelsverket anser ska uppta en betydande del av tallriken.

Anledningen till att så många fallit till föga för fettdieten är att den till skillnad från många andra dieter faktiskt fungerar. Det där fatala suget försvinner, du är mätt och nöjd hela tiden. Ät tioprocentig tjockyoghurt till frulle och du måste sätta larmet på iPhone för att komma ihåg att äta lunch. Det kan vara tufft några dygn i början då du kan bli yr och illamående om du drar ner på kolhydraterna cold turkey. Om du gör en mer smygande undan manöver och sänker kolhydraterna gradvis brukar biverkningarna utebli.

Senaste tiden  har jag snålat in på kolhydraterna lite mer, i synnerhet de snabba, för att hoppeligen bli friskare. En aning fullkorn och älsklingsrotsaker i lagom mängder får stanna i köket. Tomaterna stannar, för likt Lotta kan jag inte leva utan dem. dessutom är de knökade med nyttigheter. Kan inte påstå att ledvärken minskat, däremot kommer jag i gamla snygga kläder igen.

Och jag kan meddela alla miljövänner at ni inte behöver oroa er nämnvärt. LCHF fungerar utmärkt i näst intill veganska varianter. Orsaken till att dieten ofta framställs som excesser i biff och bacon är att det dels att det är en tidigare förbjuden ytterlighet som tilltalar journalister, dels att om man är  mindre matlagningsintresserad är det ett väldigt enkelt sätt att äta gott och lättlagat utan att överdosera kolhydrater. För mig som älskar begränsningar är en hyfsat miljövänlig färgsprakande LCHF-rätt en stimulerande utmaning. Ta bort det mesta av potatis, pasta och bröd. Ersätt med kolhydratsnåla grönsaker och plussa på fett. Olivolja, mejerifett, avokado, nötter och andra godsaker får större utrymme. Och du kan utan att tveka välja de fetaste bitarna av djuren och fettbomberna på mejerihyllan.

Ofta görs olika typer av miljökonsekvensberäkningar per kilo livsmedel utan hänsyn till vårt näringsbehov. Om du räknar på kalori och näring är grönsallad förmodligen det mest miljöskurkiga du kan äta. Det har ingen mindre än matgurun Michael Pollan räknat ut.

Idag hade jag drygt två meter charmerande Kostdoktor på besök – eftersom jag ska skriva om honom och hans bok för Sydis. Maten som kommer i Sydis nästnästa söndag är:

• Vin- och olivoljesjuden purjo med fetaost, citron och rostade oliver
• Salma-lax på bädd av skärbönor, fänkål och kål med caesardressing
• Zucchininudlar med gräddig räkfondssås med vitt vin och fänkålsfrön, chili, basilika och räkor

Lite skämtsamt kallade vi konceptet för fräscht fett. Noll bacon, biff och bea. (jo, det är gott men inte varje dag.) Massor av fisk, enkelomättat fett, en hel del grädde och berg av grönsaker. Och total mättnad.

Knepet är att servera minst två stora normalportioner grönsaker till proteinkällan. Alltså minst 200 g –gärna mer!– sammanlagt i varje måltid av minst två grönsaker. Det finns nästan alltid en grönsak som passar lika bra som den traditionella kolhydratkällan. Japanskt eller koreanskt? Ångad rättika! Salladskål! Kinesiskt? Kålrabbi eller kålrot, så klart. Och Italienskt? Hmm, zucchini och fänkål, till exempel. Ja, du fattar principen. Med min sinnrika japanska turning slicer förvandlas dessutom zucchini och rotselleri till dekorativa nudlar.

Efter att ha ätit skärbönor med caesardressing och en krämig fisk och skaldjurssoppa ska jag nu belöna mig med en liten bit av min absoluta favoritchoklad. Mer om den i morgon.

Ja, det är så här det lagas hemma hos oss just nu. Vad säger ni om saken?

Idel favoriter vann den åtråvärda skräcködlan som delas ut av DN Pastan. Mitt älsklingshak 19Glas vann pris för bästa bar. Petite France vann för tredje året bästa café. Råkultur vann bästa budgetkrog, även om priserna minsannn smyger sig stadigt uppåt, jag minns den ljuva tiden då den gigantiska langusterstjärten kunde mer eller mindre stjälas för 30 kronor. Brasserie Godot, sopade hem mellanklassen, jag har mest mjutit av deras underbara finurliga vinlista. Operakällaren seglade in och knep lyxklassen. Där har jag inte varit sen mor fick Nils, men det kanske det borde bli ändring på? Och Hotell Nobis med högintressanta Caina blev Årets förnyare.

Som vanligt blir det frågelåda på Twitter ikväll 20.00-21.00. Ni twittrar frågor, jag twittrar svar. Mer instruktioner och tips hittar ni här.

Om jag måste välja ett enda livsmedel framför alla andra så blir det ägg. Jag älskar dem knaperstekta, 63,5-gradersvärmda, skramlade eller i form av omelett. Men frågan är om jag inte älskar dem mest hårdkokta.

Idag lagade och plåtade jag och fotografen Linus Meyer en helt underbar rätt åt Sydsvenskan: hårdkokta ägg fyllda med sig själva. Eller rättare sagt ägghalvor där äggulan gröpts ur och klickas tillbaka efter att ha goffats ihop med krispstekta torkade räkor, en gnutta soja, chili, nötig lite rökig sesamolja och salladslöksolja. Salladslöksolja? En subtil aromatisk röra som man tillverkar genom att olja hettas upp, slås över finhackad salladslök, ingefära och chili, till slut mixas den och silas.

Så hur kommer man på en sån rätt? Som så ofta börjar det med någon annans idé. Så underbart fungerar det i matvärlden där ingen copyright hämmar spridandet av idéer. Vi lånar, stjäl, byter och skickar vidare. Lökoljan kommer från kocken David Chang på krogen Momofuku, en bloggare kom på idén att använda den till fyllda ägg, jag (som för övrigt struntade i att mixa oljan) lade till torkade räkor, soja och toppade med krispig friterad ingefära.

Så vem tillhör receptet? Ingen. Alla. Den som älskar det. Min version kommer i Sydis Söndag om några veckor. Det här är sådana dagar jag älskar mitt jobb.

Off topic: Om någon mot förmodan undrar hur jag såg ut som ung är det här ganska nära.

Orkar inte med dessa ständiga besvikelser längre: varje gång jag öppnar en påse basmati stinker det av mögel. Med tanke på hur sällan vi äter vitt ris, bara till vissa rätter då inget annat passar, är det extra förtretligt. När hågen står till en riktigt mild, älsklig curry eller en fluffig kedgeree (hmm, Jamie har också curryblad i sin, man ska inte tro att man är ensam om en så god idé) duger det inte med fullkorn.

Har testat olika, märken och olika affärer. Har i desperation försökt med Kung Markattas rå-basmati. Det luktar gudskelov inte mögel men har inte heller den där rätta luftigheten, nötiga parfymen och eftergivna konsistensen.  Ibland är kritvitt det enda rätta. Men idag har jag slängt ännu en tvåkilos förpackning med nyköpt basmati som luktade gräsligt. Hur står det till med er basmatirelaltion?

Skälet till den pinsamt låga aktivitetsnivån här på bloggen är att hela familjen varit sjuk i omgångar. Och när jag har så där rysligt hög feber triggas min latenta ledvärk igång och håller i sig minst någon vecka efteråt vilket gör mig ohyggligt trött. Så då koncentrerar jag mig på jobbet. Men snart är jag mitt vanliga maniska jag igen, jag kommer trötta er med rapporter om mitt nya kök som ska stå färdigt i maj, berätta om villalivets fasor och tjusningar samt tjata en hel del om curry. Håll ut!

Som vanligt vid den här tiden på veckan är det torsdag, och som vanligt blir det frågelåda på Twitter. Du kviddevittar frågor, jag kviddevittar svar. Och om du ser en ffråga som får det att klia i fingrarna så får du gärna svara på den också. Har vi riktigt tur får vi in allas vår Gitto som bisittare. Använd hashtagen #frl (det innebär att du använder den lilla kombon i din tweet, så att vi kan hitta varandra).

På Twitterfrågelådan får du skriva om vad som helst. För att förenkla för alla ber jag dig dock att:

• Hålla dig till en fråga per tweet. Du får dock ställa så många du vill under hela timmen!
• Dela upp komplexa frågor i mer konkreta. (T ex helst inte skriva ”Hur friterar man bäst?” Utan dela upp i: ”Vilken olja är bäst att fritera i?” och ”Varför har man öl i frityrsmeten?” Alltså ställ frågor som är rimliga att besvara enkelt. Roligare för alla så!
• Som vanligt gäller att jag alltid svarar på frågor om oklarheter i mina recept eller artiklar även på andra tider. Allmänna frågor, tjänster, hjälp med menyplanering etc har jag tyvärr inte tid att hjälpa till med. Det blir helt enkelt för mycket för min debila hjärna och bräckliga lilla organism. Däremot får ni twittra in frågor i förväg och märka med #frl så besvarar jag dem under frågetimmen.