Pundet är lågt, kylan förlamar och London lockar mer än någonsin. På lördag åker vi till dit. (Är du inbrottstjuv. Skyll dig själv om du försöker bryta dig in. Vårt nya hus vaktas av terriern Robin, som föll för de kapitalistiska lockropen från villaförorten.)  Eftersom vi åker hela familjen ser programmet lite annorlunda ut än det brukar. En hel familj kan man inte gärna truga på våra vänner där vi annars brukar bo. Vi väljer att bo på bed & breakfast där vi får tillgång till vardagsrum. Dessutom blir det mycket billigare än ett bra hotell.
När det gäller krogbesök kommer vi att försöka förlägga dem till lunch när ett högre tempo och mer avslappnad atmosfär räddar ungarna från att dö tristessdöden. De gillar numera att gå på restaurang, men kroknar vid fyratimmarssittningar.

När det gäller middagarna väljer vi enklare, informella ställen. På lördag ska vi dinera på Ramsey-puben The Narrow som ligger i vårt kvarter. Vi har också bokat bord på Inamo med interaktivt bord/datorskärm och hyfsad, men inte överväldigande mat. Jag lyssnade på ägarnas presentation på Madrid Fúsion (kommer fler rapporter därifrån) och insåg att det måste vara ett höjdarställe att ta med ungarna till och intressant för mig ur yrkessynpunkt. Kul som jippo, men jag gillar ju så klart en mer personlig kontakt med krogen än att titta och klicka.

Vi kommer att äta mycket asiatiskt eftersom hela familjen älskar det. Mycket fisk och skaldjur eftersom det finns så bra i London jämfört med här. Jag längtar mest efter soft shelled crabs och purple sprouting broccoli.

Tipsa gärna i kommentarerna om fler roliga krogar som passar lättuttråkade men allätande ungar.

PS. Min halvhjärtade miljömedvetenhet innebär inte att jag inte flyger alls, men vissa begränsningar: Vi okynnesåker inte på weekendresor –en vecka ska man stanna. Vi väljer andra transportmöjligheter än flyg när det går.

Som tiden flyger när man har kul läser korrektur. Nu är det torsdag vilket innebär frågelåda på Twitter, som vanligt. Ni kan börja twittra frågor redan nu, peta in hashtaggen #frl i varje litet kviddevitt så blir det lättare att följa. Har du inget konto? Det är gratis, tar tre minuter att registrera sig och du behöver ju inte använda det annars.

På Twitterfrågelådan får du skriva om vad som helst. För att förenkla för alla ber jag dig dock att:

• Hålla dig till en fråga per tweet. Du får dock ställa så många frågor du vill under hela timmen!
• Dela upp komplexa frågor i mer konkreta. (T ex helst inte skriva ”Hur friterar man bäst?” Utan dela upp i: ”Vilken olja är bäst att fritera i?” och ”Varför har man öl i frityrsmeten?” Alltså ställ frågor som är rimliga att besvara enkelt. Roligare för alla så!
• Som vanligt gäller att jag alltid svarar på frågor om oklarheter i mina recept eller artiklar även på andra tider. Allmänna frågor, tjänster, hjälp med menyplanering etc har jag tyvärr inte tid att hjälpa till med. Det blir helt enkelt för mycket för min debila hjärna och bräckliga lilla organism. Däremot får ni twittra in frågor i förväg och märka med #frl så besvarar jag dem under frågetimmen.

Vi ses!

I veckan har jag, för Sydsvenskans räkning, träffat en underbar matälskare: Ulrika Eichler på Bladins skola i Malmö. Vi talade mycket om hur man får barn att prova på nya saker, ett ämne hon är fena på. Jag känner att det finns mycket mer att säga i ämnet.

En vanlig uppfattning är att man inte ska belöna barn för att de äter. Enligt en ny grundlig studie där barn exponerades för grönsaker de tidigare inte gillat, visade det sig dock att barn åt mer av det de tidigare inte gillat om de fick belöning i form av klistermärken när de åt av den efter att det var slut på belöningarna. Dessutom uppgav de att den gillade maten mer. Gruppen som bara fick beröm uppgav samma grad av gillande och åt lika mycket mer efter försöksperioden. I gruppen som bara exponerades för maten ökade också gillandet och konsumtionen lika mycket efter försökets slut, men efter tre månader fanns där inga skillnader jämfört med före försöket. Enligt rapporten, som tycks vara välgjord, kan olika sorters belöningar fungera långsiktigt för att få barn att äta bättre.

Jag vill dock tillägga att om man haft mycket problem och fajter om maten kan det vara värt att först ta en period då man bara vänjer sig av med att tjata och inte pratar så mycket om maten alls utan om andra saker. Att helt enkelt göra matbordet till en neutral zon. Det funkade bra för oss.

Personligen gillar jag inte idén att muta barn att prova ny mat eller avskydd mat med sötsaker eller dessert. jag har berättat om det förr men repriserar: Bonusungarna var rysligt petiga med maten när de var mindre.Vi började med att vänja oss av med att tjata. Helt. Det var svårt. Barnen fick själva bestämma vad de kulle äta men de var tvungna att ha lite av maten på tallriken och smaka på den. Efter tre månader var matbordet en riktigt trevlig plats och barnen åt redan bättre. Alla jag pratat med håller med: det tar ungefär tre månader för tjatstoppet att ge full effekt.

Sen satte vi upp ett papper på kylen och varje gång barnen provade något nytt fick de ett streck, efter hundra streck fick de ett nytt spel (vilket de förmodligen fått i alla fall, men säg det inte till dem). De fick också streck när de gick ut med slasken eller städade. De började bevaka slakshinken som hökar och frågade rent av om vi inte kunde äta något ”nytt”.

Med ens hade det blivit roligt att äta. Och det är det fortfarande. Streckmetoden behövdes bara något år. Sen började barnen tycka att det var kul att lära sig äta nya saker. Men om du har barn som är supersmakare måste du vara mycket tålmodigare och mer lyhörd. Alla kan inte lära sig äta allt oavsett mängden beröm och belöningar. Och det gäller att se till att det blir rättvis mellan barnen även när förutsättningarna är olika. (Slaskslängning kan fungera utjämnande.)

Idag, när bonusungarna är elva och tolv,  äter de nästan allt och tål mer chili än vad jag gör. De älskar att prova nya saker även om de inte alltid gillar det förta gången. För något år sedan på en fest meddelade den äldste att han ville smaka ett ostron. Det gjorde han och var likblek en timme efteråt. Men han hyllades som en hjälte. Jag tror att det är dags för ett nytt försök snart …

Läs mer om barn och mat:

Ät senare, ät lugnare!

Barn som äter dåligt.

Belöning för fiskben

Så komponerar du en middag för barn

Pyttipussel

Tor Billgren har skrivit en viktig text om det som är det stora problemet med billiga bulkviner. Inte huruvida lite vinsyra som tillsats för en friskare smak utan för att de som producerar lever under vidriga förhållanden. Personligen prioriterar jag Fairtrade högt och att jag gärna väljer småskaligt eller ekologiskt beror mindre på att jag är livrädd för gifter än att jag vill stötta små kooperativ.

Betala mer för vinet!

På begäran (visserligen endast av en person, men herregud all uppmuntran tages som ursäkt) fortsätter jag nu att hylla Malmö. Jag inledde min vistelse av att ha en liten fling med bångstyriga Rebell. Sedan upplevde jag det otänkbara: att min relation med Bastard fördjupades. Förrgårdagens födelsedagsmiddag (ja, det går fint att skicka presenter i efterskott) var nämligen det bästa jag ätit där. Och bland det bästa jag ätit i Sverige. Eller rättare sagt: precis sån mat som gör just mig lycklig.

Grishuvudet kom i form av en panerad fiskpanettliknande historia som först gjorde mig i det närmaste förlamad av besvikelse. (Jag menar om man beställer huvud vill man verka cool inför andra gäster, inte äta panett). Jag log krystat. Tills jag smakade. Tungan (min alltså) bekantade sig med mjukbakat brosk, de smakrikaste köttbitarna på grisen och salladen med råa äpplen, ditt, datt och tunna ringar schalottenlök fulbordade. Så bra att det inte kunde bli bättre.

Trodde jag. Tills jag satt tänderna i den mjukbakade citronsmakande purjolöken med riven bottarga (sockersaltad torkad multerom) och ett pocherat ägg. Det kan ha varit nu jag började gråta. Sen åt jag oxhjärta i sallad, som säkert var bra det också, men då var allt som ett töcken, vilket möjligen kan ha varit Vouvray-inducerat. Sällskapet var inte sämre, det utökades under kvällen med en kär gammal bekant,  fd chef för Södra Teatern, som också han sjöng Malmös lov i pinsamt devota tonarter.

De hade visst renoverat i lokalen också. Jag märkte inte just någon skillnad. Men om du på allvar varit intresserad av det hade du inte hängt här utan läst Residence.

Sedan med samma obändiga självtilltro som Columbus som hittade en helt ny kontinent (visserligen befolkad, men än sen?) *upptäckte* jag sedan Saikō, även uppmärksammat av de dansanta urinvånarna som nominerat den till Nöjesguidens årliga pris. Saikō serverar alltså rätt dyr och rätt bra sushi och så kallade ”japas” (den som gissar vad det fyndiga namnet står för är blir Veckans göteborgare matnörd). Med ”rätt” bra menas den enda sushi jag hittills  smakat i Skåne värd att offra månadsransonen av snabba kolhydrater på. (Återkommer i ämnet när jag testat Rå Epok i Lund.) Visserligen kommer jag aldrig förstå mig på hysset att stoppa kokta räkor i uramaki-rullar. Men det är väl jag som är dum. Ännu bättre än sushin är tapiocachipsen och det charmiga bemötandet. Saikō, jag älskar er! Ja, så till den grad att jag till och med fått till fnuppen ovanför o:et i ert namn.

I morgon har jag ambitionen att hinna förbi Solde som serverar mig min bästa americano samt lite mer Malmö-älsklingar. Dock något återhållsamt, eftersom jag firat mitt inträde i den definitiva tantåldern med en grundlig shoppingrunda på Bitte Kai Rand.

Torsdag betyder Frågelåda som betyder en timmes rajraj på Twitter. Vid det här laget kan ni rutinerna. Ni twittrar enkla rediga frågor, jag twittrar orediga svar. Varmt välkomna!

Igår var jag på Bastard och åt födelsedagsmiddag. Jag återkommer med rapport, om ni inte är trötta på att lyssna på hymnerna om detta jordiska paradis.

I går kom jag så äntligen iväg till Rebell, Malmös unga mopsiga krogtillskott på Friisgatan. Och när jag skriver ung, menar jag ung, den äldste i personalen är 24. Med tanke på deras ringa ålder är jag riktigt imponerad, nästan bedårad.

Rebellen är oroväckande prydlig till det yttre. Så prydlig att Bo Kaspars orkester i högtalarna känns rätt, men man vet aldrig personalen kanske spelar den ”ironiskt”. Inredningen är fin och förutsägbar. Trärent golv, trärena ljusa bord, fårskinn, ylledynor och lite yllekuddar som frustrerande nog går exakt i ton med min yllekofta och får mig att känna mig lika förutsägbar. Det är jag förmodligen också, eftersom jag verkligen gillar menyn. Den är säsongsfascistisk och ett strikt statement snarare än ett frieri till den väldigt blandade och väldigt prydliga publiken.

Kocken Alexander Wugk har inte bara ett namn så svårt att uttala så att det borde förbjudas och en fantastisk charm,  han har också en kanske liten, liten överdriven fäbless för kallpressad rapsolja. I förrättssalladen med torkat lamm med valnötter och finhackad syltad lök funkar den fint. Jag köper också dess närvaro i en grov senapssås till mycket goda hårdrökta räkor serverade ur brun pappåse. Men i Rebells paradnummer fish&chips tar den halmbeska oljan överhanden i den annars goda tartarsåsen. Paradnummret består i övrigt av en lökpulverpudrad kollektion i strut: fin pommes, friterad bräss och friterade pilgrimsmusslor som tyvärr känns lite fosfathalkiga och svampiga. (Jag fattar inte heler idén med att fritera pilgrimmerna i deghölje, jag föredrar dem råa eller brynta så att sötman kommer fram.) Det är roligt, snyggt,  ganska gott och prisvärt.

Ännu godare är ”sursteken” på hjort: sensationellt mört och smakrikt kött på bädd av rödbeta, sky, färska dragonblad och bakad rödbeta till. Med en kontrapunkt i form av stark senap eller pepparrot skulle den nu lite för söta rätten platsat på vilken toppkrog som helst.

Till efterätt kan du till exempel få en rejält syrlig citronfromage med krossade bikarbonatbruna ingefärskakor och en citronmeliss som faktiskt passar in. Barnsligt gott.(Vi blev bjudna på fromagen och två kulor trevlig glass, vilket jag accepterade eftersom jag bjudit Alexander på mat och ett par glas på krogen en gång tidigare när vi träffats.)

Jo, det är lite spretigt, lite ojämnt och inte i klass med mognare matlagning på Sture, Bastard och de andra rutinerade rävarna. Men det är kul, talangfullt och …ja, lite lagom rebelliskt. Jag kommer att gå dit igen och igen; kanske sucka lite över småmissarna, definitivt njuta av fullträffarna, ambitionerna och den lyckade stämningen. Och dessutom hålla ögonen på Alexander för han kommer att gå långt. Wugk till trots.

Första kvällen av min vistelse på Madrid Fusión är det Singapore Tourist Board som ska stå för kalaset och min upphetsning närmar sig det osedliga. För trots allt har jag bjudits till Madrid av spanska handelskammaren, inte för att artighet är någon av mina framstående dygder, men det känns som att min vistelse kommer att peaka första kvällen.

Singapore!

Denna förväntan som sprider sig i kroppen som en löpsk klåda. Mina matminnen från ön, som är en stat, som är ett smakuniversum är så sinnliga, så fulländade. Black pepper crab: umamisöt och så pepparbitsk att gränsen mellan smärta och njutning suddades ut en natt så mättat mörk, mjuk och varm att ordet sammet inte räckte till. Tröstande chicken rice, en försåtligt enkel rätt som rätt lagad bjuder på subtila nyanser, en skenbart barnsligt rättfram kulinarisk gåta som aldrig låter sig lösas av mixfabrikanter.

Dörren på väg in till festsalen pryds av burkar med tinkturer, frön, torkade förvridna rötter och gudvetvad; hörnpelarna i de medicinska kinesiska sopporna som bland annat gett upphov till den gojibärsspryda bruksvarianten bak kut teh, fläskbenste på ren svenska. Mitt hjärta slår snabbare och rent ranelidska kärleksförklaringar tar form i min överhettade hjärna. Jag skyndar på stegen. Jag märker inte då det som borde varit en varningssignal – den totala frånvaron av dofter.

Det är mörkt i lokalen, djärvt tränger jag mig upp till en disk och ser hungrig ut. Bakom disken står en av Singapores toppkockar och räcker mig ett glas med något som ser ut som sand i botten. En bröstliknade blek miniatyrsfär tronar på sanden. Jag stoppar den i munnen och det söta krasande skalet ger vika och en sötrökig, lätt syrlig vätska fyller min mun.
-Smoked tomato water in white chocolate
Kocken ler stolt.
Jag ler stelt.
– Very interesting.

I tur och ordning smakar jag på ett nystan spunnet socker som smakar bbq-kyckling,  en gudskelov väldigt liten klunk av något som smakar som ett ett smutsigt akvarium och en faktiskt god, men mycket oasiatisk munsbit med rökt lax, dill och äppelchips. Och så: en dekokt som ska typ fånga en pinot noirs själ och därför består av rödbetor, mynta, blåbär och förutom sötman vore riktigt trevlig om inte en enveten smak av jordkällare dröjt sig kvar i käften en kvart. Munnen klistrar ihop. Jag är nära tårarna. Jag har inte ätit något sen 11.00. Det är 12 timmar sen. Jo, visst får man leka med maten men en del av hyssen påminner mest om en dammidag på en studentnation. Faktiskt serverades det på just en sådan middag ett av paradnumren här:  glas fyllda med whiskydrink och cigarrök. Kul. Då.

– I am so hungry and I am getting sooo soooo drunk, viskar den schweiziske journalisten i mitt öra.

Lyckligtvis är teveshowstjärnan Magan från Delhi mer handlingskraftig. Vi smyger tre kvarter bort. Bort från ljuseffekter och discodunk till lysrör och stilla sorl. Vi beställer öl, husets vita småsura vin, lufttorkad skinka, köttbullar i tomatsås, chorizo gratinerad med ost av en småsur servitris. Det är i ärlighetens namn inget toppenställe. Men man blir mätt.

– De vill visa upp sig, säger min nye vän Magan från Delhi och moppar förnöjt upp upp medioker tomatsås med lika medioker baguette och fortsätter: Även på toppkrogarna i. Singapore behåller de ju oftast en känsla av var de är och inspireras av gatumaten. De vill ju vara cutting edge när de ska visa upp sig här.

Jo, jag vet. Jag förstår. Det pågår en matrevolution där utanför den småsunkiga bodegans frityros. Gott så. Men med en rännil paprikasött korvflott i mungipan är jag lycklig. Och jag vet: Om jag inte får äta, kan jag inte vara en del av er revolution.

Och för er pr-dunungar som anser att man ska vara tacksam och hålla käften när man blir bjuden på party: det är inte privatpersoner som kirrar kalaset utan en rik pr-organisation som vill att jag ska skriva om dem. Om jag skriver snällt bara för att jag blir bjuden kallas det inte artighet utan korruption.

Nu ska jag gå och laga black pepper beef på gräskött. Trevlig söndag!

Ibland får jag förfrågningar av föräldrar som vill ha snabba recept för stressade vardagar. Alltså snabba recept är inte min starkaste gren, det finns andra som gör det så oändligt mycket bättre bättre. Visst en del av mina recept är snabba, men tid smakar. Jag älskar komplexa smaker och mat som lagas länge. För ett antal år sedan blev jag själv en del av en  stressad småbarnsfamilj när jag träffade en underbar man välsignad med en fyraåring och en femåring.

Det finns två bra lösningar. Dels att laga middagen dagen innan den ska ätas. Det låter bisarrt men pulled pork, får i kål och andra godingar går faktiskt snabbare att laga än många klassiska barnfamiljsrätter om man räknar effektiv arbetstid, inte minst om man lagar en extra sats och fryser in. Man dör inte heller av att äta samma mat två dagar i rad. Kokt potatis ena dagen, smashade potatisar nästa. Kokt ris på måndag, en snabb restrisotto tisdag. och så tredagarsplanering så att du inte behöver handla varje dag.

Dessutom vill jag rekommendera metoden att helt enkelt äta klockan 19.00. Tidigast. Jag berättade för en spansk vän att i Sverige tror folk att barn måste äta före 18.00, för annars får de men för livet. Och att det som styrde tidpunkten var teveutbudet. Hon baxnade. Hemma hos henne serverades ungarna middag 20.00, strax innan de gick och lade sig, och tänk de mådde alldeles utmärkt. Jag tror till och med ungarna kanske mår bättre av att äta senare, eftersom nattfastan inte blir så lång. Dessutom äter barn otroligt mycket mer när middagen är mer avslappnad och de hunnit leka ordentligt innan. Måltiderna blir längre och roligare. Och om ni har en video eller kan se program på nätet finns alla möjligheter att låta matlagningen styra istället för teveprogrammen.

När ungarna kommer hem får de frukt och grönsaker i bitar, ost i andra bitar samt nötter. Ett glas fet mjölk. Själv tar jag gärna en skål tjockyoghurt med nötter och russin. Inte så att vi blir mätta men så att vi håller ångan uppe. Enbart frukt är som att spotta i halsen på en törstig kamel. Barn behöver lite fett och protein, inte socker. Är de väldigt hungriga (eller om maten tar ovanligt lång tid) får de en knäckemacka med mycket smör och ost. Den här tiden visade sig vara den bästa tiden att få dem att utforska vita fläckar på matkartan genom att prova nya saker som oliver, ostar och avokado. Att ha hårdkokta ägg i kylen räddar liv.

Under tiden lagar vi maten i lugn och ro medan vi lyssnar på musik, radio, sin älskades rapporter från arbetsdagen eller det stilla kluckandet när ett glas vin hälls upp. Man kan också prata i telefon med någon man gillar om man inte har turen att leva ihop med någon man gillar. När barnen var mindre brukade vi dansa i köket, idag när tonåren nalkas håller de mer på sin värdighet. Står det ett långkok på spisen går jag och jobbar en timme eller spelar datorspel. Vi är rätt bra på att fixa goda middagar utan att lägga ner alltför mycket effektiv tid och ha trevligt medan vi gör det. Däremot har vi alltid varit otroligt kassa på att låta barnen laga mat, nu när vi har ett större kök går det bättre.

Men jag är inte den som är den. Jag lovar att göra en artikel i Sydis och ett blogginlägg för alla som vill laga mat riktigt snabbt också. Och sno ihop en tredagarsmeny med planering. Men ovanstående var mina sätt att lösa småbarnstillvaron. Kanske passar de dig, kanske inte.

Om du har fler bra förslag för du gärna lämna dem i kommentarerna nedan.

Efter att ha hört mer om pangasius försvinner ännu en fisk från menyn. Inte för att jag ätit det mer än ett par tre gånger senaste åren (på asiatiska krogar) , och jag har inte gjort ett enda gjort ett enda recept på den sen första gången jag fick hem varuprov, men det är ändå dystert att listan på djur man kan äta med hyfsat gott samvete blir allt kortare. Snart börjar jag väl titta lystet på de trinda husspindlarna här i husets källare. Lyckligtvis har naturbetesköttet från Gröna Gårdar som levereras från Årstiderna haft betydligt högre kvalitet än tidigare år. Så nu står nötkött lite otippat på vårt bord allt oftare.

Visserligen slipper man som matskribent numera stå till svars för varje smörklick. Nu är det andra konflikter att tampas med. Förutom den eviga dragkampen mellan mellan lust och leda, så debatterar de fysiologiska smaklökarna ständigt med de mentala. Det händer att jag drömmer om jätteräkor. Som matskribent är det ett dilemma, man vill inte att artiklarna ska förvandlas till långa förmaningstal. Det måste vara rimligt för läsarna att få tag på råvarorna jag skriver om. Man måste ligga ett, kanske två steg före, men aldrig vistas på en annan planet eller anse sig vara lite förmer. För sådana personer lyssnar läsarna inte på. Inte jag heller när jag tänker på saken.

Just nu har jag lite tomt i huvudet efter att ha tillbringat söndagen med att plåta nya misorätter. Så passa på att önska er! Vilka råvaror vill ni att jag ska skriva om för Sydsvenskan? Eller är det någon teknik ni vill veta mer om?

För att muta er till samarbete bjuder jag på lite chokladsmulor. Det här receptet är faktiskt makabert bra. Inte minst för alla oss som är klåpare när det gäller att baka. Det har gått i Sydsvenskan men jag kan inte undanhålla mina bloggläsare det här säkra sättet att fylla ut baddräkten snyggt till i sommar. Jag lovar att du omedelbart glömmer förlusten av pangasius och nästan, men bara nästan, glömmer jätteräkorna.

Om ni ändå behöver distraheras kan ni läsa fina författarintervjuer med författarna som vunnit Stora Läsarpriset också. Det är mina bonusbarns begåvade mor som delar ut det.

Kryddiga chokladsmulor

Receptmakare: Lisa förare winbladh

Portioner: 8

Tid: 25 minuter

Det enda problemet med de här smulorna är att du inte kan sluta äta dem. Men om du hejdar dig i tid har du ett ess i ärmen när du ska sno ihop desserter. Förvara dem svalt och mycket torrt.

Med hjälp av dem blir ett vanligt paket glass en sensationell dessert. Chokladsmulor är naturligtvis goda även på apelsinglass eller en helt vanlig chokladmousse. Eller bakade päron. Eller ät dem direkt ur burken när alla andra sover. Du kan experimentera lite med egna kryddor om du vill, men tänk på att vissa kryddor passar bättre än andra med chokladtonerna. Kryddpeppar, kardemumma, apelsinskal och anis är tänkbara kandidater.

Om du vill ha barnvänligare smak kan du minska mängden kakao till 0,5 dl. Använd inte chilipulver istället för anchochili, då smakar det vitlök och lite andra mysko saker om dina söta smulor.

Se till att smöret är ordentligt kallt, lägg det gärna i frysen ett tag innan. Det är också viktigt att hålla koll på tiden, titta noga på smulorna och känna efter på konsistensen, eftersom smulorna är så mörka är det svårare att se när de är perfekt gräddade. Smulorna är allra godast nygräddade men håller stilen ett par dagar om du förvara dem tätt och svalt.

• 1 dl farinsocker
• 3/4 dl fin kakao
• 2 1/4 dl (135 g) vetemjöl, gärna vitt dinkelmjöl
• 2 tsk vanljessens eller 0,5 tsk vaniljpulver
• 1 krm mald nejlika
• 1 tsk mald kanel
• 0,5 msk anchochili eller 1 krm kajenn
• drygt 0,5 tsk flingsalt
• 125 g smör, kylskåpskallt

1. Värm ugnen till 175˚. Lägg alla ingredienser utom smöret i matberedaren. Svirra runt ett par sekunder. Tärna smöret och tillsätt det. Svirra runt några sekunder, tills det blir en finsmulig blandning.
2. Häll ut smulorna på en plåt klädd med bakplåtspapper. Blandningen ser ut som mjöl, men var lugn, det ordnar sig.
3. Grädda mitt i ugnen, ca 8 minuter. Ta ut plåten och vänd på smulorna med en stekspade. Nu formas degen till lagom stora bitar.
4. Fortsätt grädda tills smulorna är torra och fått lite mörkare färg (det syns om du tittar noga). Låt smulorna svalna på plåten. Bryt i lagom stora bitar vid servering.

PS. Det kommer mycket mer om Madrid så småningom, jag har bara haft på tok för mycket att göra för att hinna skriva rent det sista. Arbetet med Matmolekyler sniglar på och i dagarna ska jag presentera den suveräna illustratören vi kommer att anlita.