Bebisen har börjat vänslas allvar. Det går till så att den rullar upp ögonen så att bara vitorna syns, öppnar munnen till ett vertikalt smalt ååååhhh, rosslar förtjust och dunkar sin panna mot min. Sen trycker bebisen sin öppna mun mot min och tuggar planlöst. Jag borde nog inte visat så många zombiefilmer på YouTube för den. Men bättre en vandöd bebis än ingen alls.

Det passar mig faktiskt att ha en liten myling i huset. Jag har alltid haft en dragning till det morbida; medan min syster prenumererade på Kalle Anka, fick jag Dracula. Och jag slog i min lekkamrat Claudia att de vita vinbär som växte i trädgårdens skuggigaste hörn var spöket av en röd vinbärsbuske som stått där tidigare. Och visst finns det något smått oroväckande hos vita vinbär? Det är som om de skimrande kärnorna i det transparenta albinofruktköttet i själva verket är organ som sakta, sakta pulserar om man bara har tålamod och iakttar tillräckligt länge. Små, små zombiefoster som vilar i svagt fluorescerande amnionvätska. Är det så här ektoplasma smakar?

Sen jag fick en låda med sommarens absolut sista likbleka spökbär av min mor har jag envetet smugit in dem i savorösa rätter. Att de likt röda vinbär är förnämliga till tjinuskisås visste jag ju redan. Först serverade jag dem med lättstekt lax, nättkokta gröna bönor och kaprismajonnäs med mycket dragon, vitlök samt några blad vardera av basilika och mynta. Det funkade fint med kaprisens blommighet – drivan av de skira vita vinbären tillförde syra och ersatte på så vis den snudd på obligatoriska citronklyftan.

Söndagens middag var än mer lyckad. Ja, den summerar elegant alla fördelar och fröjder med att ha en trädgård eftersom örter, blad och blomster finns i överflöd.  Ett först lättrimmat, sedan ugnsbaat kallt kycklingbröst vilar på en gurk- och nykålsallad med bland annat jordnötter, dragon, mynta, purjo och lime. Vita vinbär i och på, förstås. Och så lite blomsterprakt i form av superaromatiska knoppar från söt tahibasilika och pepprig tagetes. Currysåsen som serverades till blev med hjälp av några små knep så god att jag snart måste blogga den.

Men du får bara receptet om du först berättar vad du gör med dina vita (eller för all del röda) vinbär. För visst är de en utmaning i köket?

PS. Jag hade visserligen lovat mig själv och dig att aldrig i livet bebisblogga. Men var av hjärtat är fullt, skvalar bloggen. Inget att göra åt. Det blir som det blir. Ombytlighet är mitt signum.

Jag skyller numera allt på oxytocinet. Inte bara det att jag helt otippat börjat baka småkakor; jag har också börjat visa prov på något som skulle kunna tas för tecken på mognad – nämligen återhållsamhet. Ja, du läste rätt. Jag som i vanliga fall brukar tycka att för mycket av det goda är ännu godare har plötsligt börjat höra en röst i mitt huvud när jag lagar mat. Häromdagen lade den sig i när jag precis fått ihop en bra grund till en tomatsoppa: ”Du Winbladh, jag tror vi tar och håller det där va?”

Rösten hade en svagt nasal skånsk klang, och tonen var fryntlig – ja, snudd på kamratlig. Men där fanns en kärna av stål. Och till min häpnad lydde jag. Jag bokade av garam masalan, koriandern, vitlöken och det nästan obligatoriska citronskalet och ”höll det där”.

Innan du ringer lämplig myndighet eller ställer diagnoser i kommentarsfältet tycker jag att du ska smaka på tomatsoppan. Om det här är att vara sjuk, vill jag inte vara frisk.

Och när den besserwissriga köksängeln hade fikapaus, och döv och blind för omvärlden slafsade i sig nektar och ambrosia,  smög jag för säkerhetsskull dit en äggsallad med sardeller, kapris, dragon och krasse. Den får ni kanske recept på i morgon. Eller någon annan dag.

Tomatsoppa utan krusiduller

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh samt möjligen någon ärkeängel

Portioner: 8 till förrätt

Tid: 1 dygn

Tomater i kubik. Riktigt bra tomater är naturligtvis ett måste. Jag använde ekologiska från Årstiderna.

• drygt 1 kg tomater
• fin olivolja
• herbamare
• ännu finare olivolja

1. Halvera tomaterna på tvären och lägg dem i en långpanna med snittytan uppåt. Sätt in i ugn 100 grader tills de är smått skrumpna, ungefär 6 timmar om tomaterna är stora.
2. Lägg tomaterna i en burk och slå på någon dl olivolja. Täck över noga tills du ska använda.Det går bra att göra detta dagen innan soppan ska ätas.
3. Mixa tomaterna och spadet mycket hastigt i matberedare, bara några sekunder så att de blir lättare att passera. Om du mixar länge förlorar du förfärande mängder aromer.
4. Passera genom fin sil.
5. Nu är det upp till dig att visa dina talanger. Eller rättare sagt hålla igen. Späd med vatten till önskad konsistens och smakstyrka. Låt intensiteten avgöra konsistensen, soppan är mycket god när den är tjock. Smaka av med herbamare och lite salt. Om du av någon anledning knusslat med tomatkvaliteten kan du få dispens för en nypa socker och några droppar pressad citron.
6. Servera soppan kyld och ringla lite svindyr olivolja över.

Stolt mor nattar mätt bebis och tipptåar självbelåtet ut ur rummet. Bebis reser sig upp med ett vansinnesskratt, kaskadkräks över hela sängen och sitter nöjt småskrattandes i klägget. Luttrad mor gör det som behövs, smyger sen till köket där hon i kraft av sina år gör det bästa av situationen. En fin sak med att bli mor vid mogen ålder är nämligen den samlade livsvisdom man samlat på sig. Den kan sammanfattas så här: Rödvin hjälper vid nästan alla yttre påfrestningar, även när det är kylskåpskallt. Lägg till ett par mandelkakor på stående fot och livet är nästan drägligt igen.

Receptet på mandelkakorna började som ett milt modifierat recept på jornötskakor åt Sydis. Men medan jag bakade for djävulen i mig: ”Tänk om man skulle använda det där mandelsmöret jag fick över från vegandesserten åt Köksradion? (Som ni förstår har djävulen möjligen lite för mycket fritid när han börjar lägga sig i förortsfruars småkaksbak.) Sagt och gjort. Jag gjorde en ny version av kakorna som blev så pass lyckad att jag tycker att ni ska baka dem också. Om du inte har en bebis som kaskadkräks tycker jag gott att det räcker med ett glas mjölk till. Mjölken i glaset kommer från Järna och är mycket god. Det lika goda smöret i kakorna är Skånemejeriers Gourmetsmör. Använder du också det kan du utesluta det extra saltet i kakorna.

Mandelkakor med anis och pecannötter

Receptmakare: Lisa Förare Winbladh

ca 30 stycken

Tid: 40 minuter

Faktum är att du kan baka ut kakorna lite hur du vill. Jag försökte göra syltkakor på hälften av degen. Tyvärr var min hemkokta plommonmarmelad något för lös så slutresultatet såg ut lite som en könsjukdom. Mandelsmör finns bland annat på hälsokostaffärer; René Voltaire saluför det också under eget märke och det finns i vissa större matbutiker.

• 150 g smör, rumsvarmt
  1 dl (100 g) mandelsmör
  75 g (ca 1 dl) farinsocker
  65 g (ca ¾ dl) strösocker
  1 tsk stött anis
  2 krm salt
  1 litet ägg
  1 dl mortlade pekannötter eller rostade mandlar
  ½ tsk bikarbonat
  4 dl vetemjöl

1. Sätt ugnen på 175 grader. Vispa smör, mandelsmör, strösocker, farin, anis och salt fluffigt. Använd gärna en matberedare med degblandaren monterad eller elvispar, det tar ca 5 minuter på medelhastighet.
2. Rör ner ägget och nötterna.
3. Blanda mjöl och bikarbonat. Sikta blandningen över smörvispet och vänd samman till smidig smet. Arbeta inte degen, den ska bara precis bli slät.
4. Lägg bakplåtspapper på två plåtar. Använd ett matskedsmått och ta ut kluttar lite större än en matsked. Rulla till fina kulor och placera på plåtarna. Tryck till varje kula med en gaffel till platta kakor. Tryck dem inte för platta, de kommer att plana ut en smula under gräddningen. Doppa gärna gaffeln i het vatten mellan varje tryck så fastnar den inte i smeten.
5. Grädda kakorna högt upp i ugnen 16-19 minuter. De bränns snabbt så slit ut dem när de börjar få bruna kanter. Flytta över på galler och låt svalna. Förvara i täta torra burkar, lämnar du dem framme i mer än några timmar blir de mjuka och tappar smak.

Jaha. Så publicerade man ett storvulet, inte så lite hjärtslitande brandtal om hur totalt egalt det är mig om  matlagandet fallerar och bloggande står stilla; jag ägnar mig ju åt Det nya livet. Och vad gör man? Senaste dagarna har jag lagat något alldeles frenetiskt. Det kan bero på något slags nedärvt beteende; en hamstergen som aktiveras av oxytocinet. Men mest är det nog rent självförsvar: just nu trädgården eller jag.

De små taniga dragonplantorna som förde en tynande tillvaro på försommaren har förvandlats till ett smärre buskage. Salvian ser snudd på hotfull ut. Och äppelträden som vi räknat ut efter en övernitisk beskärning ger en rejäl skörd. Och så kommer mamma för att muta in det nya barnbarnet och ”råkar” lämna en kasse plommon. Väl medveten om att vårt plommonträd snart kommer att ge skörd. Och i samma veva lyckas jag få till mitt livs bästa klyftpotatis, ett recept som är för likt ett i Sydis för att jag ska kunna placera det där. Och är inte laxrätten jag snodde ihop igår lite för snygg för att bara figurera på facebook?

Ja, som ni förstår blir det kanske en del bloggat här i alla fall. Låt vara att en del rätter kan ha en bismak av desperation. Ett litet aber är till exempel att bebisen är livrädd för mixern och vrålar i högan sky när jag kör den. Så det lär bli mycket mortlat i höst. Idag han jag laga örtsocker, örtsalt, babymat med bakade tomater samt BBQpork och dessutom hann jag sno ihop tre sorters plommonmarmelad.

Men vi börjar med en hederlig frågelåda på Twitter i morgon 20.00-21.00. Ställ redigt formulerade och avgränsade frågor som går att besvara enkelt. Däremot får ni gärna ställa följdfrågor och hur många frågor ni vill.

Det finns människor som säger det utan att blinka: ”Du förstår inte. Du fattar inte hur det är.” Med tillägg som: ” … för du har aldrig ätit på Noma.”  eller  ” … för du har inte barn.”.

Om det hade varit sant, om jag köpt det där resonemanget för ens en minut, hade jag inte ägnat mig åt att skriva. Allt från ett ilsket tweet om ett avslitet skosnöre, ett kort blogginlägg i barnslig glädje över vårens första nässlor och en rysare som It till odödliga mästerverk som Anna Karenina bygger på samma självklara  tillit:  En vetskap om människans förmåga att kliva in i en annans skor, känna smaken av virtuell klorofyll, bli skräckslagen av monster man så väl vet inte finns, och höra hur det ljudlöst frustande tåget närmar sig perrongen medan man gråter hejdlöst över någon skapad av trycksvärta.

Vissa neurologer tror att spegelneuronens turer påverkas av verbala luftpastejer  på samma vis som de bevisat berörs av en visuellt registrerad verklighet. Din gråt blir min, inte bara när jag ser dig gråta, utan också när jag läser om den, trots att vi aldrig mötts.  Vi inte bara vet hur det är. Vi känner det också. Inte exakt, mer som ett svagare eko. Tillräckligt.

Jag tänker inte berätta för er om barnlösheten. Det behövs inte en skildring till av oändlig hopplös längtan, ytterligare ett väntrum, ännu en operation. Jag tänker inte utsätta er för ett valhänt försök att skildra hur det är att förlora någon man älskar mer än det går att beskriva, trots att man aldrig mötts. Det här är inte den sortens blogg. Andra gör det så mycket bättre. Och ni kan nog föreställa er ganska väl ändå, det behövs knappt ord.

Det jag däremot tänker berätta för er är vad som hänt senaste tiden. Efter många år i väntan på adoption fick vi ytterligare ett negativt besked i våras.  Vi gav i stort sett upp tankarna ett gemensamt barn. Jag hade knappt ens kvar någon dröm att ge upp längre, bara en vag, självisk önskan om att någon gång bli kallad för mamma annat än av misstag.  Men ändå ville vi ha fortfarande ha något mer än ingenting, något gemensamt. Kanske en utökad familj till nästa vår, om det inte sker ett under och ljusnar på adoptionsfronten, tänkte vi. Vi beslöt oss att inte stå stilla utan att gå vidare, och anmälde oss brådstörtat till en kurs för blivande fosterhem.

Det är inget enkelt val att ta emot ett fosterbarn som kanske är skört, argt och trasigt. Ett barn som kan ryckas från en – kanske till en otrygg tillvaro med bristfällig omvårdnad. Risken för förlust ingår i varje relation, men sällan så konkret. Inte som en förutsättning som måste accepteras. Jag vet redan hur det är att älska barn som inte är mina – en relation där man har ansvar utan makt, skyldigheter utan rättigheter. Vad man gör? Man älskar på. Allt man kan. Och man kan så mycket mer än man tror.

Väldigt snabbt efter att vi anmält oss kom det mycket överraskande beskedet att det fanns ett litet barn som behövde ett hem. Omedelbart. Ett fosterbarn med möjlighet till framtida adoption. Vi visste nästan ingenting om barnet. Det enda vi visste säkert var att vi måste älska det. Utan vägledning av hormoner, utan betänketid, skyddsnät eller säkra framtidsutsikter måste vi älska det.

Så vad gör man?  Man säger ja. Vad annat kan man göra när livet hux flux placerar en unge i famnen på en? Man älskar på. Någon måste ju älska den här bebisen, och om inte vi vågat – vem skulle då gjort det? Vår bebis har mandelformade, nästan svarta ögon, grop i kinden och len mage. Tio fingrar, tio tår. Alldeles perfekta, och jag tröttnar inte på att räkna dem. Det är allt ni behöver veta, eller hur?

Jag lever ett liv så litet att det knappast märks. Bloggen ryms inte riktigt i det längre. Det finns inget speciellt att skriva om som kan intressera någon annan än mig och Johan. Som den förströdda observationen att en tesked morotspuré kan täcka flera kvadratmeter golvyta. Eller den för oss världsomvälvande nyheten som involverar två helt nya, sylvassa små tänder.

Tjocka glansiga kuvert med inbjudningar blir liggande oöppnade. Jag är inte längre dålig på att svara i telefon, jag har slutat helt. Det luktar annorlunda. Sur välling, spädbarnskräk, blöjor och den där speciella doften som är varje bebis alldeles egen. Ni förstår nog ungefär hur det är oavsett om ni har fått barn själva eller inte. Inget i den nya tillvaron har heller  förvånat mig särskilt – varken den primitivt självklara beskyddarinstinkten, tröttheten, lyckan eller tristessen. Det är inget konstigt med att få en bebis. Det enda som förundrar mig varje dag, flera gånger,  är att det har hänt just mig.

Bloggen Matälskaren är på:

a) obestämd framtid

b) och grund av oxytocinöverdos

förvandlad till matfrågelåda. Ställ era konstigaste, roligaste och mest pockande  frågor här. Jag besvarar när andan faller på, chansen ökar om man är inställsam eller har roliga frågor.