Precis som vanligt, fast kanske ännu roligare. Detta är nämligen kvällen just du ställer r? den där superskojiga frågan, eller hu HÄR ses vi! Kärnfulla frågor som går att besvara med 140 tecken. Dela upp komplexa frågor i flera mindre. Hur många och konstiga frågor ni vill. Fråga på!
Tipsa folk ni känner, ju fler som frågar, desto roligare har vi!
Malin och jag har avstått från royalty på första upplagan för att priset ska kunna hållas lågt. Det är 340 tättskrivna sidor för pengarna. Tre och ett halvt år tog det. Det kom ju disputationer, annat oväntat heltidsarbete, dödsfall och bebisar emellan. Typ livet, alltså.
Vi blir otroligt tacksamma om ni hjälper till att sprida det glada budskapet om att boken är här. Om vi får pengar till en bok till lovar vi att den blir minst dubbelt så bra.
Lyckligtvis är jag för uppfylld av ett lika ljuvt som oväntat föräldraskap för att på allvar drabbas av postpublicistisk depression. Så jag kommer att blogga ett matmolekylärt recept här närmaste dagarna.
Edit: Jag har redan fått ett tiotal förfrågningar om att personligen skicka signerade ex. Jag blir väldigt, väldigt glad och smickrad över förfrågan. Men jag blir också hemskt ledsen: jag klarar bara inte av att administrera bokförsäljning som privatperson. Tiden räcker bara inte. Dessutom har jag underkänt i administration i allmänhet och paketpostning i synnerhet. Signeringar, föreläsningar och kramkalas aviseras via vår Facebook-grupp.
Än har jag sett nektariner i fruktdiskarna trots att högsäsongen är över. Så jag tar det som ursäkt att klämma in det här smarriga receptet så att ni kan lägga på er livsviktiga fettdepåer inför vinterdvalan. Med lite längre tillagning och en ugnstemperatur på kanske 175 grader funkar det receptet säkerligen med äpplen också. Receptet kommer från min sommarfling med veganismen, och har tidigare presenterats i Köksradion. Man behöver inte vara vegan för att äta veganskt, med rätt attityd och rätt råvaror är det en ren fröjd.
Just nu är jag besatt av olika typer av nötsmör, något som genererat flera olika småkaksrecept. Oveganska men strålande goda. Eh, alla utom ett i alla fall. Det är tyvärr en lögn att allt blir gott med smör, socker och kärlek.
Receptmakare: Lisa Förare Winbladh
Portioner: 4 små eller 2 stora
Tid: 25 minuter
Gott, enkelt – och mycket, mycket närande.
Portioner: 6-8 små
Tid: Ett ögonblick
Den här enkla såsen är naturligtvis god till annan bakad frukt eller kanske rent av en liten fruktpaj? Om du får sås över kan du varva den med frukostyoughurten eller servera med fruktsallad. Mandelsmör finns bland annat på hälsokosthyllan i en bra butik eller i hälsokostaffärer.
Ja, vid det här laget vet ni hur det går till. HÄR ses vi! Kärnfulla frågor som går att besvara med 140 tecken. Dela upp komplexa frågor i flera mindre. Hur många och konstiga frågor ni vill. Fråga på!
Tipsa folk ni känner, ju fler som frågar, desto roligare har vi!
Idag droppade det in kommentar så intressant att jag ville lyfta upp den till allmän beskådan. Signaturen Swedenborg har ett påpekande angående artikeln Diagnos: Matshopaholic, där jag i förbigående använder ordet wattle seed (en bedårande liten historia med drag av kaffe, kola, kakao och en rejäl pust hasselnötter). Kärvt manligt skriver han bara så här, utan tillstymmelse till omsvep:
”Man bör inte använda utländska låneord i de fall det finns en adekvat inhemsk vokabulär disponibel.
Svenska: Akacia
Engelska: Wattle”
Jag går ju igång lite på män som utan att blinka använder en djärv ordkombination som ”adekvat inhemsk vokabulär disponibel” istället för den tarvligare ”ett bra svenskt ord att använda”. Det här är uppenbarligen en man med guts – åh, förlåt – tarmar, menar jag. Så jag svarar inställsamt och lätt skälvande:
”Tack för en kommentar med en frågeställning som ofta kommer upp: när ska man använda svenska namn? Mitt svar blir: när det är relevant och underlättar för läsaren.Och det är jag inte säker på att det är och gör här.
Släktet akacior uppgår till en bra bit över tusen arter. Bara 100 av autraliensiska akaciearter ger det åtrådda fröet som enbart säljs som under namnet wattle seed. Tills australiensiska akaciefrön finns till försäljning under det namnet tycker jag att det gynnar läsaren mest att få handelsnamnet. En hel del av mina läsare vet redan vad wattle seed är – medan endast en promille skulle associera rätt om jag hade skrivit ”australiensiska akaciefrön”. Och hade jag behövt skriva en förklaring hade jag tappat i fokus, rytm och tempo. (Ooh, där fick du ett härligt självsäkert och pompöst sätt att förklara vanlig simpel lättja.) I en artikel om enbart produkten i fråga hade jag förmodligen gjort ett annat val. Självklart hade jag också skrivit akaciefrön om det hade varit en botanikartikel (lätt att säga). Men det hade också ökat risken för felaktig användning av frön från andra akacior (eller chansen att hitta en ny delikatess). I bland skriver jag båda namnen (för att fylla ut). Men alltid handelsnamnet så att folk lätt kan associera.
På samma sätt tycker jag det finns en poäng att använda namne goji och zereshk i stället för kinesisk bocktörne respektive berberis (möjligen är jag lite svag för det äldre svenska namnet surtorn). Inte bara för att det underlättar för läsarna att hitta produkterna utan också för att det i vissa fall indikerar att det kanske är en matingrediens och ibland en specifik underart som är extra läcker. Och visst hade jag kunnat kampanja för att shiitake ska kallas ekskivling, men jag känner att det vore en ensam, bitter och fruktlös kamp.
Och hur skulle jag då hinna lägga ner otaliga timmar på att över telefon försöka tubba min bokstavstrogna redaktör att låta den oortodoxa stavningen bearnäs stå kvar i boken Matmolekyler. Det känns ju så trist att enbart majonnäsen tagit steget ut i moderniteten med sitt stolta -äs, istället för det snirkligare -aise. Var och en får helt enkelt hitta sina väderkvarnar att ta fajten med.”
Kära läsare: Kom med er åsikt i namnfrågan i kommentarerna nedan. Vilka verbala väderkvarnar fäktas ni med? Jag vill verkligen veta! Och om ni ber snällt bloggar jag kanske lite om bebiskräk och fläskkotletter i morgon. Egna frågor ställer ni här.
Ja, vid det här laget vet ni hur det går till. HÄR ses vi! Kärnfulla frågor som går att besvara med 140 tecken. Dela upp komplexa frågor i flera mindre. Hur många och konstiga frågor ni vill. Fråga på!
Tipsa folk ni känner, ju fler som frågar, desto roligare har vi!
Bebisen har senaste veckan lärt sig vinka. Visserligen enbart i liggande tillstånd och bara när den har lust. Men det är en bra färdighet eftersom bebisen är mycket social och gillar att ha folk omkring sig. Bebisen grips av ohygglig tillgivenhet för, i en sjåpig mors ögon, olämpliga föremål. Sist var det en måttligt ren och mycket butter taxichaufför som utsattes för charmoffensiven. När han fäste bebisen i barnstolen, fick han en smäktande blick, sedan smekte bebisen taxichaufförens långa flottig hår och drog ömt i det. Och min motvilja och svartsjuka förbyttes i en jublande insikt. Att en av de många underbara sakerna, kanske en av de bästa med att skaffa barn, är att man i en bebis ögon aldrig någonsin har a bad hair day. Behöver jag säga att det blev en monumental dricks?
Vad som istället bekymrar mig är att hela min täppa har a bad hair day. Spretig, vanvårdad och framför allt – den håller på att vissna. Ännu har vi galna mängder dragon i täppan; en källa till glädje som förvandlas till oro när man hör höstens hotfulla stöveltramp närma sig. I går när vi hade gäster lyckades jag bli av med en del genom att göra en färskost på utgången tjockyoghurt som smaksattes med dragon, basilika, mynta och mjukmikrad vitlök. Myntan friskar upp den lite överdrivet söta och platta dragonen på ett fint sätt. Lite libbsticka i hade gjort susen, men eftersom jag pinsamt nog misslyckats med libbstickan efter en alltför våghalsig utplantering, blev det en dos av det libbstickerika örtsaltet Herbamare i stället. Det fina brödet på bilden är osötad surdegslimpa från fantastiska Finska hembageriet.
Receptmakare: Lisa förare wimbladh
Portioner: Beror på
Tid: minst 4 timmar
Larvigt enkelt och gott.
En normal dag har bebisen hittills haft ungefär samma tempo på klädbyten som Madonna under en scenshow. Med hänsyn till såväl miljön som min mentala hälsa har jag därför infört restriktioner i kosthållet. Numera färgmatchar jag på ett chict sätt bebins kläder och frukostmaten. Till den gula tröjan serveras gul plommonkompott med vanilj. Och när utstyrseln består av en röd munkjacka vankas det hallon. Tack vare att garderoben är varierad blir frukosten det också.
Det här med begränsningar och regler runt maten har alltid fascinerat mig. Jag älskade att laga koshermat åt min judiska familj som 18-åring. Och min –gudskelov övergående – fascination av hur man maximerar smak, samtidigt som man minimerar fett, var det som fick mig att plugga till dietist en gång i tiden.
Varje gång vi lagar mat styrs vi av en uppsättning begränsningar – medvetna och omedvetna. Att laga mat på en större släktmiddag kan vara som att navigera i en okänd skärgård full av grynnor, bränningar och lömska strömmar. Någon tål inte vitlök, en annan äter inte djur med ögonfransar, två är veganer, en äter LCHF och gammelfaster vill inte äta något hon inte ätit förut. Och dessutom är det veckan före löning.
Vissa restriktioner är knepigare än andra. Så när temat i Köksradion var ”begränsningar” beslöt jag mig för att laga en strikt vegansk meny. Jag älskar ju kött, fisk, ägg och ost. Ett syndastraff, tänkte jag belåtet och anlade martyrmin som jag dock inte lyckades behålla i mer än kanske fem minuter. Sen upplevde jag nämligen den eufori som köksbegränsningar kan innebära: hur man som matlagare tvingas man ut ur sin invanda grötlunk och tvingas tänka stort och djärvt och … Nåja, i alla fall i nya banor.
När det gäller vegankost är mitt bästa knep att inte på villkors vis försöka förvandla sina favoriträtter till veganrätter. Resultatet blir ofelbart bleka kopior där quorn, seitan och sojakött förtvivlat försöker leva upp till huvudroller de aldrig borde tilldelats.
Leta istället i andra matkulturers skattkistor. Där hittar du rätter där allt det animaliska uteslutits på ett självklart sätt, utan uppoffringar. Istället för grädde på soja eller havre går det fint att använda kokosgrädde och därmed erfarenheterna som asiatiska kockar samlat under många århundraden. I Asien finns också veganska proteinkällor som tofu, tempeh och seitan som slår moderna köttersättningar med ljusårs marginal.
I Vietnam ses det som självklart att pannkakor kan lagas med kokosmjölk och mjöl som mals av ris och mungbönor. Och i Sydfrankrike eller Indien svängs de ihop på vatten, kikärtsmjöl och smaksättningar typiska för regionen. Nej, de passar inte med jordgubbssylt. Men de är rasande raffinerade och smarriga på sitt helt egna vis.
Att leta vitt och brett efter lösningar fungerar med andra restriktioner också. På samma sätt som veganen gör klokt i att leta i andra matkulturer kan ägg- eller mjölkallergiker finna inspiration i kokböcker för veganer. Och den som lever knapert hittar en guldgruva i recept för baljväxter från Indien eller Mexiko.
Kort sagt: Begränsningar lär matlagaren leva gränslöst.
Receptmakare: Lisa Förare Winbladh
Portioner: 4 stora portioner eller 6 små
Tid: 30 minuter
Den här soppan är befriande enkel att laga men kräver omsorgsfull shopping. Grönsaksbuljongen bör vara ekologisk lantbuljong, helst Biofood eller René Voltaire. Tyvärr är även rätt kokosgrädde ett måste för att den här rätten ska nå upp till sin fulla potential. Kokosgrädde är namnet på de extra krämiga och feta varianterna av kokosmjölk. Köp märket Savoy eller Abloy (andrahandsvalet) på asiatiska butiker, sen kommer du aldrig mer se åt annan kokosgrädde. I vanliga butiker är Santa Marias Thai-kokosgrädde på tetra det i särklass bästa valet. Kokosgrädden och buljongen är nog så viktiga, men som gör den här soppan sensationell är toppingen som får den att förenas med vinet (Bonterra Chardonnay 2009 (16632) 135 kr) i ett nära nog perfekt äktenskap. Stek gärna upp ordentligt med citronskal när du är i farten, det håller stilen i kylen flera dagar.
RSS 2.0