I bland inser jag att vissa köksknep som är självklara för mig inte är det för andra. Och att samma köksknep, just för att de är så uppenbara, liksom halkar ur minnet. Så för att förhindra att de faller i glömskans grav är det lika bra att jag bloggar dem. Jag har redan bloggat om metoden att rosta mandlar (som dock kräver att du är förtrogen med din ugns små egenheter). Här kommer ett till lika apenkelt …

Nå, som ni vet befinner jag mig på gränsen till att tillhöra den gastronomiskt utsatta gruppen supersmakare. Lyckligtvis är jag förtjust i många typer av beska, trots att jag är känslig för dem. Intensiv sötma har jag svårt för, i synnerhet i kombination med beska (att sockra på grapefrukten är en otänkbarhet).  Men värst för mig och mina medlidande är flingsaltet som spritt sig det senaste årtiondet. En del kockar (ett släkte som sällan är supersmakare) håller igen som tusan på salt före och under tillagningen för att precis före det skälvande serveringsögonblicket kasta över en kaskad fleur de sel . Enligt vissa matgäster är det genialitet, jag och övriga supersmakare ser det som ett terrordåd mot våra övertaliga smaklökar. Dels upplever vi många av de beska smakerna i en annars så ljuvlig stekyta mycket starkare när de inte motverkas av en mer integrerad försaltning, dels är den explosiva sältan i sig svårartad.

Som många andra med för många smaklökar för mitt eget bästa föredrar jag alltså försaltad mat. Men. Vissa rätter kräver dock även en eftersaltning eller ytsaltning. Eftersom jag dessutom är svag för fina havssalter går jag en gyllene medelväg. Jag mortlar havssaltet. Eftersom det ger mindre kristaller blir de både mindre påträngande och mer lättlösliga. På så vis balanserar sältan mer effektivt  beskan hos ångade grönsaker som inte kan försaltas effektivt. Samma sak gäller ugnsrostade potatisklyftor (eller rostade rotsaker), råa grönsaker och sallader. Metoden möjlig gör jämnare fördelning av saltet som dessutom fäster bättre vid ytan än de tunga klumpiga kristallerna. Du behöver inte vara saltkänslig för att uppskatta effekten.

För att ytterligare sprida sältan kan du sikta florsaltet med en liten tesil över maten. Serverar du det vid bordet kan du använda en liten klämsil. Och naturligtvis kan du servera de vackra skönt frasande kristallerna till dem som så önskar.

Lycka till  – och rapportera gärna i kommentarerna om dina saltpreferenser! Men kom ihåg att bara du äter med din mun och din uppsättning smaklökar.

Ja, vid det här laget vet ni hur det funkar. Ni twittrar frågor (en fråga per tweet, frågor som inte kräver en uppsats för att utreda, hur många frågor ni vill, märk med #frl). Jag twittrar svar. Alla blir glada! Sprid gärna det glada budskapet så att vi blir fler som har roligt.

Häromveckan hamnade jag i en diskussion på Facebook om ekologisk mat. Anledningen var den här artikeln och en vanligtvis klok vän skrev ”antingen vill man äta besprutat eller så vill man inte”. Och att ”det handlar om att prioritera”. Jag tycker det är att förenkla. Jag tror inte någon går till affären med tanken ”nu ska jag köpa besprutad mat”. Men att handla och laga bra mat är ingen barnlek. Inte ens för oss som tycker att det är kul och har kunskap och hyfsad ekonomi går det lekande lätt.

Det är dyrare att äta ekologiskt, ibland mycket dyrare. Och hur mycket man än säger att det är en prioriteringsfråga är det dessutom så mycket annat än priset som ska in i ekvationen där lösningen kallas middag. Tid att tillaga. Planering. Åtkomlighet. Kvalitet. Ursprungsland. Att man ska må bra fysiskt av maten (helst bli snygg och smal också). Och smaken så klart. Smaken. Ärligt talat köper jag inte snustorr centralpackad köttfärs bara för att den är ekologisk.

Nå, diskussionen födde ett beslut: Jag tänker skriva lite mer om saker jag gillar. Produkter och företag som gör att vi äter så gott som vi gör här hemma. Gratisreklam om du så vill. Helt enkelt för att det ska gå lite bättre för de företag som gör mitt liv lite bättre. Och det kommer bli en hel del ekologiskt, även om jag inte är absolutist. Tipsa gärna om era favoritföretag i kommentarerna. Eller varför inte blogga om en bra matbutik?

Skälet till att vi äter så pass mycket ekologiskt stavas Årstiderna. Helt ekologiskt (mest biodynamiskt) frukt och grönt och en massa annat fint som levereras till dörren. Jag var mycket nöjd de gånger vi handlade av Ekolådan också, men Årstiderna är lite roligare, lite fräckare.

Vi är ganska prisokänsliga när det gäller mat. Frukt och grönsaker från Årstiderna är inte billiga. Men kvaliteten … Ja, jag kan nog lugnt säga att kvaliteten på det vi får hem är den enskilt viktigaste orsaken att vi äter så gott som vi gör. För att inte tala om hur mycket grönsaker vi äter. (Och betydligt mer kål och morötter än vi egentligen vill.) Så det här är mina favoriter från Årstiderna i en lista lite huller om buller:

Grönsaker. Vi brukar köpa Stora baslådan som ger mest valuta för pengarna. Ibland, ja ganska ofta, blir jag tårögd av lycka när jag varsamt öppnar de prasslande pastellfärgade plasthöljet från innehållet. Enda sättet att hitta roligare och godare gröna grejor är att bege sig till Bondens marknad när det är säsong. Gladast blir jag när jag hittar frilandsodlade kraftiga örtkryddor i lådan. Fast på vintern svär jag ofta över de bleksiktiga små attrapper som min man kallar snötomater.

Confiterade anklår. Sex stycken portionsförpackade för 199 pix. Ett fynd även om de är en aning för hårda. Smaken är fantastisk. Priset också. Det bästa är att de är styckförpackade och håller många månader. Perfekt panikmat och ensammat.

Parmesan. Lagringen skiftar något men kvaliteten är oftast hög. Priset 245 kronor fenomenalt. Skär av en behändigare bit på något hekto i taget från den stora klumpen och använd i exempelvis Johans köttbullar. Det hårda skalet kan delas i bitar och får sjuda med i rotsakssoppa eller tomatsås för att ge smak.

Manchego. 245 kronor kilot är skrattretande billigt. Mild men aromatisk. Lysande med kvittenmarmelad från serbiska Granny’s Secret (finns i vanliga affärer till kanonpriser). Eller i min svamppizza.

Pecorino. Djup skarp smak. Ettersalt, lite för salt för ostbrickan. Perfekt riven över pasta med lammfärssås eller i en sallad.

Vesterhavsost. Denna gruyère-liknande, halvtorra, umamisöta aromatiska godbit är i perioder vår frukostost. Lyckliga perioder.

Olivolja. De olika sorter vi testat vi testat har varit finemang. Vi köper sorterna på trelitersdunk och tappar över pö om pö på en liten mörk glasflaska och har framme. Och så kompletterar vi med en tokdyr olja från GH Italiana Selection.

Fisk. Bättre och billigare kan vi inte få tag på. Musslorna brukar vara hyfsat pålitliga och ofta riktigt, riktigt bra. Vi saknar de fantastiska räkorna.

Juicer etc. Äppelbruset är så bra att vår förra nyårsfest höll på att bli oroväckande nykter eftersom gästerna glömde dricka vin. Hallonbruset är trevligt som omväxling. Undvik blåbäsbruset som är slätstruket. Juicen med äpple och svartvinbär är fantastisk, de flesta andra juicer mer än okej, utom de exotiska från Uganda som är lite för muggiga i vår smak. (Lyckligtvis passade de perfekt att blanda ner i min supergoda linssoppa och i bebisen, annars hade vi fortfarande kämpat med dem.)

Tomatproduktlåda. Nio glasburkar med fyra olika tomatprodukter. Jag hade förberett en fnysning men tappade i stället hakan första gången jag smakade på den här färdiga tomatsåsen med lök. Den är helt enkelt enastående. Mild och med finstämd men distinkt tomatarom och liten mjuk kolasötma. Ja, den smakar som sås lagad på färska tomater när de är som allra bäst. Med den hemma går det på nolltid att svänga ihop en snabb pastasås eller en middag åt bebisen. Eller någon variant på Sofias bönrätt. Tomatketchupen är den bästa om mest balanserade jag ätit och de passerade tomaterna håller toppklass. De hela konserverade tomaterna får dock spö av Saltå Kvarns, inte storstryk men i alla fall. Men om du som jag testar tomatprodukterna mot andra ska du tänka på att Årstidernas är betydligt lägre i sältan, vilket gör att de lite orättvist upplevs som mindre smakrika än saltare produkter.

Frukt: Jag upplever frukterna som ojämnare än grönsakerna. Ananasen brukar ofta hinna mögla eller ruttna innan den blir mogen. Melonerna kan vara smaklösa. Men trots irritationsmoment är snittkvaliteten mer än godkänd. Och om dalarna är djupa är topparna svindlande som kompensation. Mispel om våren, den godaste grape jag ätit, päron somfår hela vardagsrummet att dofta.  På vintern är citrusfrukten ett fenomenalt försäljningsargument. Köp citruslådan när den finns. Och gör vinterns svar på sommarens grekiska sallad.

Det här köper vi inte från Årstiderna:

Bröd. Fullkornsbrödet från danska bagerikedjan Emmery älskas av många, men inte av vår familj. Småtråkigt helt enkelt.

Köttfärs. Döm om min förvåning när min favoritleverantör levererade skitfärs. Ospecificerad eko-färs i den förhatliga kontrollerade atmosfär som totalfördärvar köttfärs och gör den torr, hård och illasmakande.

Matkassarna. Eftersom jag måste hitta på egna grejor hela tiden vill jag inte laga andras recept. I synnerhet inte eftersom Årstidernas recept tycks vara skrivna av troll. För att uttrycka mig mer diplomatiskt: Jag delar inte deras uppfattning om hur man kombinerar smaker och konsistenser.

(För att slippa ännu ett urspårat kommentarsfält om lat och bortskämd medelklass som inte köper sin egen mat i affären som anständiga människor: Vi får hemkört i snitt knappt en gång i veckan och kompletterar via buss och cykel. Vi bor i en förort där möjligheten att få tag på bra mat på gångavstånd är ytterst begränsad. Vi har valt att inte ha bil. Och även om man har bil det är det bättre för miljön med kollektivt hemkört än att var och en åker till affären en gång i veckan. Eller till sin lilla bonde.  Dessutom minskar svinn jämfört med i affärer. Jag tror att hemkört är framtiden. Så.)

Just nu kurar några av Stockholms godaste citrusfrukter förgrämt på en undanskymd hylla dit de brutalt förvisats. Platsen för brottet är ICA Kvantum Liljeholmen, en affär som är tämligen fantastisk vad det gäller utbud – men ofta tämligen usel på att visa vägen till de riktiga godsakerna. Citrusen hittar ni på den småtrista eko-hyllan i grönsaksavdelningen där de lite slarvigt kallas för mandariner (numera paraplyterm för diverse småcitrus) och försetts med ICAs egen märkning med det fåniga namnet I Love Eco. Och det i sammanhanget fåniga priset 33 kronor kilot.

Smakar man eftertänksamt på den svårskalade frukten  blir man först förvånad, sen lycklig och så läser till sist på etiketten. Jodå, det är ortanique! En småcitrussort som enligt uppgifter uppstått spontant på Jamaica, en korsning mellan tangerin och apelsin. Saftig, aromintensiv (nykokt basmati, apelsinblom och marmelad)  med ilande syra och hög sötma som nästan – men bara nästan – balanserar.

Vad väntar du på? Ut och leta, och berätta i kommentarerna nedan var du hittar bra citrus. Gudarna ska veta att det inte är lätt nu för tiden!